Vi har börjat närma oss att köpa häst snart igen och alla som har häst vet hur otroligt dyrt det är. Både att köpa och sedan underhålla. Jag måste bli lite mer ekonomisk och inte slösa allt på massa onödigt hela tiden.

Det är framförallt dessa saker jag kommer försöka ändra på:

  • Äta mindre ute. Framförallt lunch och frukost. Kaffe kan jag exempelvis göra hemma istället för mitt eviga take away kaffe ute. Lunch brukar jag också köpa med mig utifrån, bara för att jag hatar att laga mat. Jag KAN ju laga mat så nu måste jag bara se till att göra det också.
  • Inte shoppa lika mycket - vänta en vecka och fundera på om jag verkligen vill ha den där saken och vill jag det fortfarande efter en vecka då får jag slå till då.
  • Göra lite mer marknadsföring för mitt företag. Jag har ju min stora order nu men det betyder ju inte att det kommer vara för alltid. Syns du inte så finns du inte och jag måste säkra inkomster även för framtiden.

Saker jag redan gör som jag är ganska nöjd över:

  • Går mycket istället för att ta bilen eller bussen i onödan. Till exempel så ligger mina lekgrupper ca 20 minuter promenad ifrån, kan komma dit på 5 minuter om jag tar buss eller bil men väljer att gå. Plus för hälsan och plus för plånboken!
  • Köper terminskort till mina aktiviteter istället för att betala per gång. Blir en större summa först men blir billigare i längden.
  • Jobbar extra i stallet. Kul för mig att komma ut och göra något annat och kul för min plånbok som får några extraslantar utan att behöva tigga mig till dom från sambon.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det här är lite träningskläder tips till alla er träningsintresserade som jag. Har sett Malin björk (fitnessmom) på instagram bära dessa flera gånger och är superavis! Vill också ha ett par.

Fun fact är att vi gick i samma klass i mellanstadiet. Vi varken känner varandra nu eller brukade umgås då men kommer ihåg henne som en ganska snäll och tyst tjej.

This post contains adlinks from Adviral



1 / 2 / 3 / 4 / 5

Likes

Comments

Alla som har småbarn vet hur otroligt kärvade det kan vara att ta en fika med ett barn. Det är ju inte direkt den där avslappnande stunden det brukade vara.

Joseph sprang för övrigt in i deras kök och blev därmed förvisad till barnvagnen som har ett bälte. Innan dess satt han duktigt på bänken i ca 7 minuter. Dock tycker jag det är jättebra att träna dem på att fika, äta ute osv. oavsett hur jobbigt det kan vara. Vi som familj går ju ut och äter mycket och ju snabbare han lär sig att sitta vid ett bord och "föra" sig, desto snabbare kommer vi kunna "gå tillbaka" till vår gamla livsstil med många och långa restaurangbesök. Tror också det är viktigt speciellt eftersom vi "måste" umgås med vissa klienter att barnen kan föra sig och uppträda på ett bra sätt även ute.

Vi har ju inga måsten än så länge utan just nu går vi ut och "tränar" på att fika, haha. Att det ens är en grej!

Vi var otroligt tidiga till gymmet eftersom att jag trodde att jag hade barnpassning vid 09.00 men så visade det sig vara 11.00, så vi passade på att gunga lite på lekplatsen utanför och att leka en stund i leklandet innan det blev för mycket folk. Det är "höstlov" i England just nu så dagar med lite sämre väder blir det ganska snabbt MYCKET folk i princip överallt.

Sprang faktiskt 20 minuter på löpbandet igår. Ganska bra för att vara mig. Tycker det är så otroligt tråkigt att springa, men samtidigt har jag någon slags inneboende önskan om att kunna springa så jag kämpar på.

Ställde mig med tunga steg på vågen efter träningspasset. Har haft 2 veckor med knappt någon träning då Joseph inte velat vara i barnpassningen plus att jag har haft mens och i min värld innebär det att jag äter i princip allt jag kommer över. Har blivit allt från pizzor till kanelbullar i plural. Men hade tack och lov inte gått upp ett gram faktiskt. Det var betydligt lättare steg därifrån. Att man är så otroligt lättpåverkad av ens vikt! Knasigt att det blivit så.

Likes

Comments

Du vet att du är småbarnsförälder när:

  • Sovstuden mitt på dagen innebär allt "förbjudet" kommer fram. Typ godis, datorn, kaffe, nagelsaxen. Ja allt som inte barnet behöver veta om att det existerar...
  • Morgonkaffe är ett måste. Gillar du inte kaffe så har detta byts ut mot energidryck, té eller coca cola. Vad som helst bara det innehåller koffein.
  • Ett toalettbesök eller en dusch utan en åskådare är lika med egentid. Egentid man kan leva på och minnas med glädje i flera veckor...
  • Att sitta ner och äta en hel måltid ostört är ett vagt minne som du tror hände någon gång för länge sen. Men det kan också ha varit en dröm.
  • Du kommer inte ihåg när du senast pratat med din partner om något annat som inte rör barnet/barnen.
  • Ordet "lov" har fått en helt annan betydelse och kan ge vilken förälder som helst mardrömmar.
  • "Tråkigt", "Tyst", "Avslappnad", "Händelselös" är ord du hört talas om men inte riktigt förstår vad de betyder.
  • Klockan 08.00 innebär sovmorgon och att halva dagen är borta.
  • Middagsplanerna innehåller ord som "lättlagat", "snabbt" och "milt kryddat", allt planeras utefter hur pass barnvänlig maten är. Den kryddstarka chiligrytan får vänta några veckor till.


Likes

Comments

Stökigt hemma men desto roligare har jag och Joseph det. Vi har busat hela morgonen, gymmat, fikat och haft det FULLT upp. Nu väntar en familjekväll - restaurangbesök med resten av familjen. Sen är det jobb hela helgen. Har saknar mina små pållar - förvisso saknar jag ibland att rida "riktiga" hästar. Men för att vara mitt i London och kunna rida OCH få betalt för det så ska jag absolut inte klaga. Jag har haft tråkigare jobb! :P

Likes

Comments

Haha, testade ett annat objektiv på kameran och upptäckte först senare att det stod en man på taket, haha! Så roligt när man tittar igenom bilder ibland och ser människor i bakgrunden typ :)

Idag väntar gymmet och senare ska jag umgås med lite vänner. Älskar att bara få prata av mig. Vissa vänner känner man sig bekvämare än med andra. Trivs inte alltid så bra i umgänges kretsar där man måste hävda sig hela tiden. Typ som att man måste bevisa att man är värdig deras vänskap. Är ju trots allt från landet ;)

Nä våran släkt är faktiskt ganska fancy pancy egentligen. Min farmor var bland annat en rysk aristokrat som flydde till Sverige under den ryska revolutionen. Men man kan ju tyvärr inte leva på gamla meriter.

Likes

Comments

De flesta som känner mig vet att jag fått stå ut med en hel del sen jag var liten. Det finns såklart de som haft det värre än mig men under min uppväxt har jag fått tampats med socialen, en otrygg uppväxt, elaka klasskamrater, ja listan kan göras lång.

Det finns två typer av människor. De med en offerkofta större än månen och så finns det oss. Vi som kämpar på utan att använda vår bakgrund som ursäkt för dåligt beteende, för våra misslyckanden i livet och för att försöka få saker och ting gratis.

Vi har ett ansvar i vårt mående. Psykisk ohälsa är ett stort problem i vår vardag och även jag har också få kämpa med det. Jag fick förlossningsdepression, jag fick någon slags depression när min pappa gick bort, jag har haft ätstörningar. Men något jag lärt mig är att ställa mig upp igen. Försöka kämpa på genom tunga perioder. Göra sånt som gör mig glad. Hästar, träna, sådana saker ni vet.

Vi har alla ett syfte med vår tid på jorden. Försök hitta ditt. Isolera dig inte. Det är viktigt. Man blir nog mest lycklig i livet när man har människor som gör en glad runt omkring, när man gör något man tycker är roligt och ger en ett syfte. Försök hitta det positiva i allt. Ens attityd gör en sån stor skillnad. Var generös och snäll mot andra. Man kan inte vara lycklig jämt men att göra gott och fylla ett syfte gör att man mår mycket bättre i det stora hela. 

Räkna inte med att lycka kommer på en gång. Del av livet är att vara olycklig också. Men det är små små saker i livet som kan göra skillnad!

Likes

Comments

Har haft en mysig förmiddag - har fikat med en vän och Joseph har lekt på vår vecko-lekgrupp. Är så lycklig för att vi också kunde ta oss till gymmet igår och Joseph stannade på barnpassningen så att jag kunde träna. Man ska vara glad för det lilla.

Har en sån där riktigt må-bra dag. När jag känner mig sjukt produktiv, lycklig och det känns som att jag kan erövra hela världen eller så är det bara koffeinet som kickat in... ;)

Likes

Comments

Min största sorg i livet är att jag är ganska ensam. Ja alltså jag har ju massor med vänner och min underbara familj och sådär. Men min pappa finns inte vid liv längre. Min mamma skulle jag aldrig kunna be om hjälp med Joseph till exempel pga hennes sjukdom. Mina syskon är för det mesta ganska ointresserad av mitt liv, förutom min bror på min mammas sida. Han är den enda i min familj jag står nära och som jag kan lita på i vått och torrt. Tyvärr bor han ganska långt borta och det innebär att vi inte ses så ofta.

Mathews pappa blev mördad i Irak under Sadams regim och hans mamma börjar bli äldre, hon har dessutom diabetes och inte riktigt orken att vara barnvakt några längre stunder.

Det lämnar oss ganska ensamma med Joseph, framförallt på min sida. Han träffar sällan sin familj på min sida tyvärr. Vi har sällan en naturlig barnvakt även om hans systrar gärna ställer upp. De jobbar dock mycket båda två så det är svårt att pussla ihop det ordentligt. Vi har ju vant oss nu men jag kommer ihåg i början att jag önskar så mycket att det funnits någon där vid min sida att hjälpa och avlasta mig. Mathew jobbade mer än någonsin och jag höll på att drunkna. Tack och lov är det inte längre så. Men visst hade jag önskat att det funnit någon där vid min sida.

Man kan inte få allt i livet så är det bara. Jag har mycket annat att vara tacksam över men i en perfekt värld då hade jag nog önskat mer familj runt omkring mig.

Likes

Comments

Alla som bloggar vill ju gärna ha några eller i alla fall någon att blogga för. Utan läsare är det svårt att få någon respons på sina tankar. Här är några snabba tips till dig som vill få fler besökare.

  • Kommentera på andra bloggar - läs vad som står i inägget och lägg en genomtänkt kommentar. Att bara skriva: fint <3, söt osv, ger varken bloggaren eller dig själv särskilt mycket. Men en intressant kommentar kan locka andra att läsa mer om just dig.
  • Ha minst en bild till varje inlägg - ingen gillar att läsa text rakt upp och ner. En bild bryter av och låter ögat få vila lite.
  • Uppdatera regelbundet - finns inget tråkigare än när ens favoritbloggare slutar skriva på några månader. En jämn rytm ger dina läsare en trygghet att veta hur ofta de ska/kan besöka din blogg.
  • Gå med i Facebook-grupper! Som till exempel finns en grupp "nouws bloggare" där man kan uppdatera sina inlägg. Smart sätt att nå ut till fler.
  • Var generös. Länka till andra, följ andra och många kommer ge tillbaka. :) Att hjälpa varandra är mycket lättare än att försöka motverka andra.
  • Skriv om aktuella ämnen. Jag gillar att läsa bloggare som tänk och tycker om saker och inte bara berättar om sin dag utan eftertanke. Men det är i alla fall jag det.
  • Tänk långsiktigt - även om det är lockande att provocera för att få mer läsare för stunden så finns allt kvar på internet. Din blogg och ditt namn är ditt varumärke. Hade inte du slutat handla av ett märke om det kommit fram att de plågar små kaninungar till exempel?

Gillade du det här inlägget? Då kanske du gillar det här med: Antal läsare som ger en blogglön

Likes

Comments

Contains affiliate links

När Joseph var liten köpte vi massor med märkeskläder. Han har haft allt från Dior, Burberry till Gucci. Vi insåg rätt snabbt att han växte ur dessa kläder inom loppet av några månader. För att vara ekonomisk har jag själv satt en budget MAX 200 kr per plagg. Ibland blir det lite dyrare i alla fall. Men det är till speciella tillfällen. Allt här ovanför är från Lekmer och kostar mindre än 200 kr - som ni ser man kan hålla en snygg stil utan att det blir alltför dyrt. :) Mössan med garnbollar är SÅ populär just nu och kostar faktiskt bara 75 kr.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är mycket livsfunderingar just nu. Vad vill vi göra? Vi är så otroligt veliga och det är ju inte så konstigt kanske - det handlar ju om hela vårat liv.

Vill vi bo i Sverige? Vill vi bo i London? Vill vi hellre ha hus och bo lite längre ut i så fall eller vill vi bo mitt i smeten men bara ha lägenhet? Vi måste börja välja.. Vi vet liksom inte riktigt själva vad vi vill. Jag vill egentligen stanna i London - men jag saknar hästlivet, dvs med egen häst så otroligt mycket.

Tror inte man förstår om man inte haft häst själv. Men det är verkligen en hel livsstil. Skulle vi stanna i London skulle det bli otroligt svårt att ha den delen i mitt liv. Stallplats kostar uppemot 10.000 kr i månaden och det är utan skor, utrustning, tävlingar, träningar, veterinärbesök osv. Ovanpå det skulle jag behöva köra minst en timme enkel väg.

Det är såklart inte en avgörande faktor men visst får det mig att längta lite!

I sverige har vi också bättre förutsättningar till högre livsstandard. Jag skulle kunna jobba till exempel. Joseph kan gå på förskola. Vi måste inte börja planera och besöka varenda skola redan nu- för här är det livsavgörande att komma in på "rätt" skola. Dessutom kostar många privata uppemot 650.000 kr per läsår. 650.000 kr per år vi kan ha rätt mycket roligt för med andra ord och få en minst lika bra skolgång i Sverige. Nu är inte dom priserna aktuella för oss i våran situation ändå. Men oavsett känns det riktigt tungt att behöva betala en massa för bara en skola.

I Sverige behöver vi inte heller ställa sig i kö till en bra skola. Alla skolor MÅSTE hålla en viss standard, känns så himla skönt att inte behöva oroa sig för sånt heller.

Men så är det ett stort MEN. Mathews jobb såklart. Han skulle tjäna en bråkdel av vad han gör här. Speciellt eftersom han inte pratar svenska skulle det bli svårt för honom att skaffa ett jobb och skulle det bli ett jobb så blir det bara ett "vanlig" jobb, med "vanliga" människor. Han har absolut inget emot det. Men jobbet är en stor del av ens liv så jag vill ju såklart att han ska trivas med det han gör. Att gå från att ha 100% eget ansvar till att slita för någon annan. Klarar man det?

Likes

Comments

Joseph har fått en modellagentur! Yes, vet inte så mycket mer än så haha, men återkommer när vi varit där och sånt. Men det är en jättestor modellagentur här i London som vill använda honom i deras representation. Svinkul tycker jag.

Jag är helt okej med att ha Joseph som modell - om han skulle få några uppdrag kommer jag spara dom pengarna till honom själv eftersom det är "hans" ihop jobbade pengar.

Jag önskade så mycket att mina föräldrar lämnat något till mig i livet så att jag sluppit kämpa så mycket som jag gjort för att ta mig dit jag är idag. Men samtidigt är jag tacksam att jag har lärt mig att stå på mina egna ben. Något jag vill föra över till Joseph men utan stressen och pressen av att inte ha något att falla tillbaka mot.

Är ni för eller emot barnmodell? Vet att det finns endel som tycker det är så konstigt att exponera barn så på både blogg och som modell. Om Joseph en dag kommer och säger att han inte vill så kommer jag givetvis respektera det. Men jag tycker vi har gått för långt i våran rädsla att inte allt vara 100% PK. Man kan inte göra rätt oavsett vad man väljer att göra så jag går på det magkänslan säger.

Joseph här ovanför när han var modell för Babyshop :)

Likes

Comments

Nu vet jag inte om detta fenomen existerar i Sverige. För jag har inte haft så mycket erfarenhet av Svenska barn.

Men det finns verkligen barn och så finns det BARN i London. De finns dom som är väluppfostrade, deras föräldrar är ytterst trevliga och de är en fröjd att ha att göra med och så har vi en annan skara med barn... De ouppfostrade och ofta bortskämda..

Jag har ju en del barn som jag ger ridlektioner till. Igår hade vi ett barn som aldrig, verkligen aldrig lyssnar. Han är så sjukt ouppfostrad. Under lektionen igår så la han bland annat tyglarna (remmarna man håller i) över huvudet. Känns liksom inte för mycket begärt av ett 5, nästan 6 årigt barn utan diagnos att åtminstone hålla i tyglarna och försöka undvika att hänga sig själv på hästen liksom. Som mamma hade jag skämts om mitt barn inte ens kunnat ta enkla uppmaningar i den åldern. Men nej denna mamma stod utanför paddocken och tittade lugnt på. Inte det minsta bekymrad över att dennes barn inte verkar ha någon förmåga att lyssna överhuvudtaget.

Jag var på en lekgrupp med Joseph för några veckor sen. Det var ett ganska stort barn som var rätt elak mot Joseph och försökte sno hans saker. Lyckligtvis så sa jag ifrån ordentligt. Då försökte han se ledsen ut med hundvalpsögon. Eftersom jag inte har någon relation till barnet funkade det såklart inte alls på mig och han gav upp. Senare var detta barn elakt mot ett annat barn, då säger mamman till de elaka barnets mamma varpå hon svarar "ja du kan ju säga till honom, han lyssnar ju inte på mig". WHAT!?! Ehh nej, ditt barn = ditt ansvar.

Vad många som inte har barn men som ogillar barn inte förstår är egentligen att det inte är barnets fel. Det är förälderns fel! Barn är så otroligt formbara. Visst har de sina utbrott och sina humör och allt går inte att påverka. Men viktiga grundförutsättningar i livet är att kunna ta enkla instruktioner och att kunna samarbeta med andra individer och det ligger hos den vuxna föräldern.

Likes

Comments

Hur sjukt var inte vädret igår? På morgonen såg det ut så här, strålande sol och 22 grader varmt. Både jag och Joseph gick i bara t-shirt.

Klockan tre var det helt mörkt ute, som att det var påväg att bli natt. Hela himlen var röd och solen ännu rödare, det var sånna sjuka vindar. Hela London såg ut som om vi var i en zombie apokalyps. Tydligen var det sand från Sahara som blåsit med stormen som kommer in över England. Men var så himla snopet när jag planerat värsta utedagen efter Josephs eftermiddagstupplur och så bara tvärvände vädret så!

Det blev en häftig färg på bilderna. Joseph ser nästan lite ginger ut eftersom hela staden var rödfärgad. Skithäftigt! En kvinna var helt chockad när hon såg solen och sa "under mina 30 år i London har jag aldrig sett något liknande". En annan såg jag cykla runt med värsta gasmasken, haha! Lite överdrivet kanske?

Vi gick sen vidare och plockade upp pappa Mathew från jobbet - medan han gick och hämtade bilen så valde Joseph att lägga in en extra växel och hjälpa pappa med lite pappersarbete. Vilken tur att vi har honom! ;)

Likes

Comments

Jag fick en läsarfråga som är lite för lång för att svara på i ett kommentarsfält och som kanske kan intresserad andra också. Det handlar nämligen om att flytta till London.

"Hej! Kan inte du berätta hur det var att flytta till London? Hur det gick till ock så? Funderar på att flytta dit, vet inte om jag vågar helt själv. Kram från kelly"

Hej Kelly!
Vad kul att du också vill flytta till London - i mina ögon finns det ingen bättre plats i världen!

Jag var 22 år gammal när jag flyttade. Hade ingen aning om vad som skulle vänta mig här. Planen var att stanna kanske 6 månader - 1 år. Men nu har jag varit här i över 5 år! Galet. Jag bara bestämde mig några månader innan jag flyttade att jag ville testa att göra något nytt. Att det just blev London var en slump. Det var ett ganska lätt alternativ eftersom jag kunde språket och var inte alltför långt borta.

Jag bokade ett vandrarhem i två veckor från Sverige eftersom man lätt kan bli lurad på bostad om man inte är på plats. (det är lätt att hitta boende i London så det behöver du inte oroa dig för).
Jag kände verkligen inte en kotte i London, hade sparat ca 60.000kr att ha som buffert (man klarar sig på myyyyycket mindre, men det var skönt att inte ha någon stress) och hade bara ett vandrarhem att bo på.

Jag hittade ganska snabbt ett rum i en lägenhet - man har tyvärr inte råd med egen lägenhet så vidare du inte hittar ett jättebra jobb som betalar ganska bra. Men om du vill jobba med ett vanligt jobb inom handel eller till och med kontor så får du räkna med att dela lägenhet med andra. Vissa som jobbar inom handel till exempel delar ett rum, så ja det är dyrt med boende här tyvärr!

Jag testade några jobb inom handel/restaurang men insåg ganska snabbt att det är jättekasst betalt - jag ville dessutom göra karriär. Efter ca 2 månader (hade verkligen is i magen och tackade nej till många jobb), så blev jag erbjuden ett kundtjänst jobb inom rätt bransch - Digital Media. Därifrån jobbade jag mig upp inom företaget och fick andra tjänster som jag faktiskt ville ha så även om det inte är drömjobbet på en gång, försök hitta inom en bransch du vill jobba med, för det finns alla chanser i världen till snabba befordringar här! Dessutom har du en gång fått erfarenhet inom en bransch kan det vara ganska svårt att byta. Mitt första jobb var också det som erbjöd mig att jobba i Sydafrika och de sponsrade min flytt dit.

Gällande att våga helt själv - lätt som en plätt! I London finns inte många riktiga britter och de som är här är sällan födda i London. ALLA är i samma sits mer eller mindre och det gör att de flesta i London är verkligen öppna och sociala. Inte alls som i Sverige. Det jag upplevde när jag var hemma dessa 6 månaderna var att svenskar är så otroligt svåra att få kontakt och skapa nya vänskaper med. Jätteknasigt! Här blir du medbjuden på allt möjligt från människor du knappt pratat med. Det finns tusentals aktiviteter man kan ansluta till och svenska kyrkan arrangerar många träffar (jag går på deras lekgrupp och har lärt känna så många mammor i London på det viset).

Hoppas det gav lite mer förtroende och lycka till oavsett om du väljer att komma hit eller inte! :)

Kram Jeanetta

En av mina första dagar i London - lärde känna en svensk tjej på vandrarhemmet som tog denna bilden. Tänk vad ung jag var här och hur mycket jag har förändrats sen dess!

Likes

Comments

Åhh, vad jag har börjat planera för att fixa och trixa hemma nu igen. Vet inte om det är för att det är höst eller om det är någon annan anledning men är verkligen i ett hem stök och bök period.

Älskar verkligen kromat. Vi har massor hemma i vår lägenhet, haha. Silver och krom alltså. Är verkligen min grej - mycket mer än koppar som varit trendigt nu ganska länge. Hur fina är inte dessa saker nedanför? Skulle vara så snyggt ihop med vårat middagsbord!

This post contains adlinks from Adviral



1 HÄR / 2 HÄR / 3 HÄR / 4 HÄR / 5 HÄR / 6 HÄR / 7 HÄR

Likes

Comments

Det var två månader sen vi var i Paris nu. Våran stad - min och Mathew.

Jag och min sambo träffades i London för länge länge sen, genom gemensamma kompisar. Men vi var på varsitt håll i livet och var bara goda vänner. Jag flyttade sen till Sydafrika men vi höll kontakten sporadisk under min tid där. Någon gång var tredje månad kanske smsade vi lite.

När jag väl kom tillbaka till London så var vi oskiljaktiga och har varit sen dess.. Vår första resa ihop var ca 2,5 månad efter att vi börjat träffats som ett "kärlekspar" snarare än vänner.. Mathew bjöd med mig, tog mig till Moulin Rouge, vi åt ute på de mest lyxiga restaurangerna varje dag med en utsikt över eiffeltornet från vårt rum. Tror vem som helst hade fallit pladask under sådana omständigheter.

Sen dess besöker vi Paris minst en gång om året, ibland fler. Tror Paris är en av världens vackraste städer. Här nedanför från min favoritgalleria Lafayette.


Likes

Comments

Har jobbat hela helgen, vart så sjukt varmt och fint väder. Ska tydligen bli 24 grader i veckan. Jippi!

Har haft en hel del lektioner, ritter i parken och bara myst med mina tjejer. Både lördag och söndag drack vi vin efter jobbet. Tycker det är så himla mysigt med det i London. Ofta tar man ett glas vin efter jobbet, helt spontant utan att planera eller göra en stor grej utav det. I Sverige ska man hem, göra sig i ordning, dricka massor när man väl är ute osv. Inte min grej!

Har fått en jättestor order ikväll på mina skor. Så jäkla kul. Det är jättemycket jobb framför mig. Men oj så kul! Älskar att ha eget företag, det är sån himla härliga känsla när man lagt ner massa tid på något och det ger resultat! :) Ni därute föredrar ni att vara anställda och alltid veta vad man har för inkomst eller osäkerhet med eget - men lyckan när det går bra?

Likes

Comments

Detta är ett inlägg till er, som kanske inte vet om ni någonsin vill ha barn. Eller inte gillar barn. Eller vad det nu kan vara för anledning.

Innan jag fick Joseph så tänkte jag någonstans att jag nog aldrig kommer ha barn. Har inte varit särskilt förtjust i barn, förutom dom jag känner typ mina brorsdöttrar.

Då Joseph var helt oplanerad och jag var precis mitt uppe i min karriär så tänkte jag först NEJ, det här får inte hända! Speciellt i England där vi inte får mammaledigt som i Sverige. Barn så små som 3 månader får börja på förskola här... Vi visste inte om vi skulle behålla eller ej. Men tillslut valde vi ändå att fortsätta.

Ska ärligt säga att när Joseph kom och han hade kolik så undrade jag både en och två gånger vad jag gjort. När man är så van vid sin frihet och helt plötsligt står där och inte ens kan kissa utan ett barn i famnen då känner man sig ganska uppgiven. Men samtidigt så ÄR det verkligen så; när det gäller ens eget barn så gör man VAD som helst för dem. Det spelar ingen roll om man ursprungligen inte gillar barn för det är en sån enorm skillnad på mitt barn och andra barn.

Numera har jag gått från att inte alls varit intresserad av någonting som har med barn att göra till att tycka det är världens roligaste grej. Det trodde jag aldrig om mig själv. Det är som att jag helt plötsligt funnit ett nytt intresse - ett intresse som lyssnat på många gånger om men aldrig fattat hypen kring. Tills man själv står där med en snorig unge och blöja som behöver bytas och bara känner: Tack och återigen tack för att jag valde att behålla detta barn.

Samtidigt så respekterar jag att alla inte vill ha barn och det är helt okej. Men du som står där och velar på kanten. Är det här verkligen för mig - jag gillar ju inte barn? Så vill jag bara säga trots sömnlösa nätter, trots gallskrik och panik och trots att halva livet försvinner så när du får en liten puss på din kind så finns det inget i hela världen som slår det!

Likes

Comments

YouTube
Jeannazebik