... så e man inte sämre än att man e adjustable!

Snart 2 veckor sen Linnea o jag lämnade vackra Björndalen, den stora lägenhet med alla förråd och närheten till finaste trollskogen. Vi flyttade in i en 2:a nere på stan nära hennes högskola...

Å minsann i det!

Jag trivs JÄTTEBRA! 😀

Hemkänslan o mysfaktorn stiger för var dag, å jag känner en enorm lättnad!
Jag har hyrt ett förråd här i stan åxå, så inom några dagar flyttar vi ut allt vårt dit och sen e det här "över"!

Visning av vår bostadsrätt i veckan o förhoppningsvis en fantastisk budgivning, sen har jag stängt dörren bakom mig efter 4 år i ett förhållande som varit något av det märkligaste jag någonsin upplevt!

No hard feelings iofs, men väldigt många funderingar som aldrig får nåt svar. Hursomhelst... jag tänker strunta i det där nu o gå vidare med mitt liv.

Man lär sig så länge man lever, indeed... å ett det NÅT det här lärt mig så är det vikten av självrespekt! Sina gränser sätter man själv... när man börjar "stå ut", då är det illa.

Just nu är det tyst här i vår nya lilla lya... dottern pluggar, jag har precis diskat efter middagen (ingen diskmaskin... men det GÖR inget)... å nu bloggar jag o bara njuter av tystnaden, de fina ljusen som brinner lite överallt och känslan av att faktiskt börja inse ett å annat!

En magiskt go känsla! 😀👍🏻

Jag är på väg mot en tillvaro som passar mig! 🙂🌺

//Karin

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

...var en spännande upplevelse.

Jag minns hur man satte på sitt 56K modem, och hur det väckte upp ett helt grannskap när det började jobba.

Sicket jäkla liv...det ylade, tjöt och sprakade i en enorm kakafoni....och jag minns hur jag täckte över det med filtar o kuddar när ungarna väl hade somnat! :)

Å sen var man "inne"....

En hel (obegriplig) värld öppnade sig....och för min del handlade det allra mest om chatkanaler.

Jag ÄLSKADE att möta nya människor online och sitta å skriva engelska halva nätterna...å faktiskt, jag fick många nya vänner av olika former o färger ...

En helt ny värld.

Efter ett tag kändes det som européer var grannar, och man bubblade mest runt med folk från Australien, Asien och Amerika. Engelskan fick sig en enorm uppdatering och jag njöt i fullaste drag.Man hade ett par nät-flörtar och till och med en hel bunt riktiga brevvänner vilkas brev man såg fram emot på ett nästan barnsligt vis .

Det var enormt roligt...

Å bland dem alla..så finns det faktiskt en kvar!

Någon jag aldrig släppt kontakten med...någon, som ibland promenerade på mina nerver deluxe o dök upp i sverige unannounced mer än en gång o komplicerade min tillvaro....någon som faktiskt lyssnat mer på mig än någon annan, och en riktig stolle...som jag HUR jag än försökt aldrig kunnat bli seriöst arg på :)

My supercrazy Italian friend. :D

I dag flyger han för massa olika bolag, han e om sig o kring sig i världen, han har slipat på stalkerattityden och förfinat den...men han e fortfarande samma stolle.

Vi ska ta en fika snart när han e i Göteborg....å DET känns VÄLDIGT roligt. Vi kan prata 56K, brevväxling och en sjuhelvetes massa tokiga gamla minnen.

Om nu någon skulle ana tokromans, så kan jag lugna det med en gång...Finns liksom inte på världskartan...

Vi har haft våra chanser o valt att bara vara vänner, och så e det med det!

Idag håller vi kontakt via FB....och jag kan ärligt säga att jag e glad han fortfarande finns med. Ett stycke historia från forna sprakande dagar med internetuppkoppling från underjorden och brevväxling via snailmail! :)

Hursomhelst...

MIRC....nån annan som minns det? Eller e det en dum fråga bland alla unga modebloggare på NOUW?

Mirc var en ENORM plattform för chattare....tusen å åter tusentals människor som befann sig i olika kanaler och rum...å där man, om man hade tur, kunde bli admin i nån kanal. Bootar tog över emellanåt, men det var ansenligt och överraskande många "riktiga" människor som satt uppe dygnvis och tog hand om alla blådårar som trollade runt bland kanalerna...

Ett virtuellt samhälle...mitt ibland vårt verkliga samhälle...men inte mindre för det, verkligt.

Här fanns alla konstellationer....grupperingar...innegäng....här fanns nördar å nollor...fancy people och såna som jag...såna som alltid fick frågan ASL :)

Age, sex, location.....å sen drog konversationen igång....

Ibland ljög man och brallade...men ibland fick man hang on nån som verkligen kändes äkta....å då var man ärlig. :D

Vilka tider....

Ett gigantiskt match.com i prehistorisk tappning....fast jäkligt mycket roligare!

Å varför detta tjöt om detta?

Vette fasen....pratat med min gamle gode italiano en stund....fått mig min dos av skäll för hur illa jag väljer gubbar (igen) och mindes gamla goda tider....Då nöjde han sig inte med att tyst framföra sin åsikt via text....Då ringde han upp och VRÅLADE på en mix av vokalitalienska/engelska hur dum i huvet jag var, och näst intill.....made an offer i could never refuse :D

Gonatt! <3

//Karin


Likes

Comments

...kan man lura på mycket.

Man kan fundera på tidens gång... nyss var det sommar... å man kan fundera på hur föränderligt allting är. Till exempel.

För ett år sen, om nån sagt att man skulle bo nere i stan nu o packat ihop sig en gång till, lämnat gubbe o drömboendet...då skulle man bara garvat o undrat om nån på allvar e dum i huvet!

Men så e det, å här e jag... börjar på allvar känna mig som "karamellkärringen" i Raskens! 😂

Man kan spåna i dåtiden... förundras över hur dum man varit..på många vis, och hur allt som händer faktiskt inte bara är nån annans fel! Man är sig själv ansvarig för sin egen välgång, sa nån smart en gång, och det e sant!
Trivs man inte, då ändrar man på koncept som inte funkar... man hänger inte kvar som en envis dåre "bara för att"!

Mitt i natten, när huset tystnat, ligger man själv i sin säng och funderar på hur allt kunde bli så vridet... vad gick fel... och när?

Svaren finns, och de är egentligen väldigt enkla...

Allt blev vridet när man såg lögner, men valde att blunda för dem... när man innerst inne visste att allting haltade, men man valde att använda kryckor.. när envishet och vanföreställningar blev viktigare än hur man egentligen kände sig inuti!

Så dumt!

Nu ligger jag här... mitt i natten... inför stora beslut och inför stora val... lugnare, mindre stressad men ändå besviken och förvånad .. mest för att jag varit väldigt taskig mot mig själv, men åxå för att jag låtit mig bli behandlad på ett rätt sjabbigt vis... helt utan självrespekt!

Bara för att drömmen om den perfekta tillvaron fick mig att blunda för de djupa sprickorna i ytan.

Så dumt!

Romantikern i mig har stendött... min fjantiga vanföreställning om tvåsamhet i "andra led" e borta... å den ende jag egentligen har att skylla för det här e mig själv!

Däremot...

E det egentligen fel i att lita på någon, som säger sig avsky lögner o svek, så till den milda grad att man vågar försöka? Och är det sen fel... när man blir så sårad, när man inser att just DEN människan serverade mest undanflykter o lögner av dem alla?

Jag vet faktiskt inte...

Jag vet bara att, just nu är det mitt i natten...å här ligger jsg o mina funderingar..

Helt på det klara med att jag vill vara själv... men ändå stukad och besviken!

Så e det med det!

//Karin

Likes

Comments

Det pratas mycket om "mindfullness" och antistressrelaterade övningar överallt...

Man ska leva HÄR & NU med full kraft!

Man ska gå på yoga-kurser, föreläsningar om hur man ska kunna koppla bort allting och vara närvarande i sin EGEN kropp och själ.

Det får mig att fundera på alla krav man ställs inför i vårt hypade, uppjagade samhälle. Vad man BÖR göra och hur man BÖR agera för att vara socialt accepterad.

Det går faktiskt inte så bra ihop, tycker jag!

Richard läser för mig, en kommentar på ett inlägg nånstans på nätet...en kommentar som makes sensce...en kommentar som i sin enkelhet var komplett klockren.

Man har 3 stycken "JAG"...

Jag DÅ, jag NU och jag i framtiden.

Hur var jag, hur är jag och vad kommer jag utvecklas till....

Dessa diskussioner härleds av hur man i dags dato FAKTISKT mår...vad har hänt tidigare och vad man har för drömmar och förhoppningar om det som komma skall.

I denna eminenta kommentar fanns ganska enkla tips, som är så väldigt "right on spot" och ingen alls raketforskning.

Books and exercise.....2 av de bästa medlen för att må bättre. Rör på fläsket, ut i friska luften...ta långa promenader UTAN musik i lurarna...lyssna på ljud från det VERKLIGA livet....bilar, fåglar, vågor, sus i trädkronorna...

Stäng av TV, dator, mobil och koppla bort sig från det sociala interagerandet ...inte bara ibland, utan som en rutin. Ta fram en bok, tidning eller vad det nu kan vara man föredrar att läsa...häll upp ett glas cola, brygg lite kaffe...upp i fåtöljen med mjuka filten och LÄS! Det går ju faktiskt att "vända blad" manuellt och allting löser sig inte genom ett evinnerligt scrollande. Koppla bort omvärlden...gör dig inte själv till en jourhavande medmänniska, nåbar 24/7!

Jag tycker, trots den mobilanvändare jag är, att det är väldigt bra råd! Vänja sig av med de här skärmarna...använda dem som förströelse när man inte har nånting annat för sig. Jag till exempel, gillar ju att blogga....det kan man absolut göra eftersom det är en form av lugnande terapi att sätta sina tankar på pränt...men man behöver inte sitta online en tredjedel av dygnet för att kolla vad alla andra gör, trycka tummar hit och tummar dit....

Det om det...

Sen har vi bilden av hur man ska vara, hur man ser ut och vad man gör....

Det är ett kämpande mot kilon, mot rynkor och mot dålig kondis (som ju av ren medicinsk aspekt är väldigt bra att göra nånting åt)...vad jag menar är att trycket från omgivningen är tufft. Man ska se bra ut för ANDRA....det spelar liksom ingen roll hur nöjd man e med sig själv. Det är andra människors åsikter som gör att väldigt många mår dåligt av sina egna kroppar och utseende. Det finns de som bekvämt bara skiter i alla de här pekpinnarna...som inte bryr sig om medias utkräkande av beniga modeller och hur man måste klä sig, agera, socialisera och vara för att bli accepterad av etablissemanget. Skamligt, tycker jag....sjukt o vridet!

Jag själv har under en lång tid mått väldigt dåligt. Mest på grund av faktorer som sorg, förlust, kinkigt förhållande, missunnsamma människor runt omkring (ett fåtal men väldigt och ständigt närvarande). Stressrelaterade fysiska påminnelser har blivit en vardag och tröttheten e en ihärdig följeslagare. Jag har kommit till en gräns där jag inser så tydligt att jag måste göra nånting åt min tillvaro. Jag måste ut mera, träna med mina promenader på en regelbunden basis...få mer sol, frisk luft och mer spring i benen. Och jag måste sluta bry mig om andra människors bryderier i hur jag lever mitt liv. Jag måste lära mig koppla bort saker jag inte kan göra ett skit åt och börja luska i hur jag vill förändra mitt mående enkom för min EGEN skull! Å det viktigaste av allt...umgås med GODA vänner. De som tillför, som finns där!

Books and exercise....det ska jag försöka anamma...läsa mer RIKTIGA böcker...ut och träna bort det sista årets missmående...

Börja se PIGG ut igen....för MIN skull....jobba mig mot en bra förändring, där tid läggs på sånt som inte tillför extra mycket stress och kasst självförtroende...

Jag duger som jag är...men jag kan bli bättre...å med det menar jag inte genom minskade midjemått eller färre kilon...

Jag menar genom en gladare attityd och genom ett positivare tänk. Äta bättre, motionera regelbundet, sova fler timmar och stänga av mobilen när jag vill vara ifred.

Å kanske....om man disciplinerar sig lite emellanåt, att man istället för att sitta o glo på facebook eller skriva blogg, att man kan ta alla meningslösa ord man lägger ner där och skriva en riktig bok istället!

Jag då...jag nu....och jag i framtiden....

Upp till mig!

//Karin


Likes

Comments

Gått en go promenad i höstligaste hösten med en gammal go vän. Smögen, enligt mig, är finare på höst och vinterhalvåret än på sommaren. De gamla husen ligger tätt ihop, som vindskydd för varandra, å nere bland de gamla gränderna har tiden stått stilla. Det känns hemtamt och tryggt. Det har sett likadant ut ALLTID!

Här, på dessa gator lekte min farmor och mormor när de var små...härifrån härstammar jag och har mina rötter. Jag är född och uppvuxen i Kungshamn...på andra sidan bron...men jag har lika mycket rötter på Smögen som jag har där.

Vi knallade runt en stund och avslutade på Göstas fiskaffär/krog med en fika. Väldigt mysigt att få träffa henne, få prata om saker som förändrat våra liv de senare åren och det var ömsom tårar ömsom skratt! En av de "handplockade" som jag verkligen gillar att prata med.

Här finns ett lunk jag verkligen uppskattar. Man möter samma människor, man vet varenda gata..inga överraskningar och ingen stress. Precis som jag vill ha det.

När jag leker med tanken på att flytta hem igen, så vet jag precis hur jag vill ha det!

Borta är all lust för ett socialiserande....borta e all lust för krog, glitter och glam...

Jag vill leva ett tillbakadraget liv. Å som jag sa...jag vill umgås med de "handplockade"!

Min vän sa, att man har förändrats...att livet satt sina spår och de hårda törnarna har rubbat personen man var...NU är det dags att börja leva som man ÄR...lära känna sig själv för den man blivit. Det är helt rätt...man måste nog helt enkelt acceptera att saker och ting aldrig mer kan bli vad de var.

Det här är svårt.

Jag kan nog på sätt och vis tycka att den jag "blivit" är en behagligare människa än den jag en gång var. Mindre envis, mindre kaxig...mindre beroende av vad "andra" tycker och tänker om mig och mer bekväm i mitt egna sällskap. Jag är känsligare, men samtidigt väldigt oberörd av förväntningar och krav. Jag har blivit en tös som trivs bäst med de mina och med en handfull vänner jag litar på till 100%. Jag vill vara anonym...och jag har lärt mig att aldrig diskutera mina angelägenheter med fel folk!

OM jag flyttar hem, ska jag sköta mig och mitt...å ge fullständigt fasen i allt o alla andra!

Jag har mina drömmar och planer...jag ska bara omsätta dem i verkligheten åxå...

En av drömmarna är att bli min egen chef...å där e jag något på spåren som kanske en gång kan bli en födokrok.

Häpp...tiden får utvisa...men jag känner en enorm förändring i mitt liv...den e verkligen en utmaning, men samtigt så väldigt positiv....Och den ende som kan sätta käppar i hjulet är jag själv och mina begränsningar.

NU tänker jag vara modig och ge mig framtiden an...helt utan det tänk jag alltid haft förut. NU ska jag forma en annan tillvaro som ska vara formsydd för den jag ÄR...Å en sak jag märkt den senaste veckan...Det känns faktiskt lättare att andas.

Jag är på väg!


Likes

Comments

Ska jag? Eller ska jag inte?

Ambivalens deluxe och ett brottande mot vad jag har, vad jag får...vad jag vill och INTE vill och så vidare.

HÄR hör jag hemma...alla mina minnen, nästan hela mitt liv och hälften av de anhöriga jag numera har kvar finns här...

Å andra sidan....i Trollhättan finns...mitt fasta jobb, mina fina töser och en liten fläkt av stad och service...

Aldrig trott det kunde bli så svårt...aldrig önskat SÅ hett att jag kunde klona mig.

Just nu vill jag splitta 50/50.....jobba lite här, lite där...bo lite här, lite där....men HUR?

Jag verkligen älskar den här lilla hålan...älskar så där hett och innerligt som man bara KAN älska en ort man bott på i hela sitt liv...jag älskar det pittoreska, lugnet och lunket.....att tiden på sina ställen stått helt stilla....jag älskar lukten av hav o tång, ljuden från måsar och båtar....ljuset, solnedgångarna...

Vad jag däremot INTE älskar e alla invånare....skvallret....elakheterna...och det faktum att man får åka några mil för att gå på en ok biograf, eller för lite puls...

Så vem ÄR jag....vad behöver jag?

Jag har ett "sliding door moment" här och jag trampar vatten just nu...

Lugnet....havet....nostalgin? Staden, servicen och lyxen att vara ett oskrivet blad?

Vad sjutton ska jag göra??

//Karin


Likes

Comments

Ju äldreman blir, ju fler insikter och erfarenheter får man...det e ingen raketforskning såklart, men samtidigt..om man tycker livet e jobbigt när man e 25, så e det ingenting mot vad man tycker när man e det dubbla.

Det händer saker i livet...gamla släktingar och såna man håller av, försvinner...det e begravningar, avsked och andra hemskheter i en stridare ström. Blir man härdad? Svar: Nej.....inte jag iaf!

Konflikter och stridigheter blir allvarligare...motsättningar och åsikter blir hårdare....och ibland fattar man egentligen ingenting av de saker som händer.

När jag var 30-35 var jag mycket ute....jag var nysinglad och levde tonårsliv de helger barnen var hos faderskap...det var krogen, nattclub och det var diverse olika fånerier....men jag var UTE....i svängen...minglade, umgicks och var mitt i händelsers centrum... DÅ var det lugnt...

Men idag....ganska tillbakadragen, inte överdrivet social...stukad av händelserna med min mor och tilltufsad i allmänhet...

DÅ hamnar man mitt i en skottlinje man fattar nada av....

Märkligt...jobbigt....och väldigt underligt!

Tänker inte gå in på detaljer...utan vad jag vill säga är, att vuxenlivet...det här att växa upp....det här att helt plötsligt befinna sig i en verklighet utan skyddsnät...det e fan ingen dans på rosor. Man FÖRSÖKER förstå sig på...leta förklaringar...men någonstans halvvägs ger man upp, för man inser att det finns egentligen inga. Saker är bara som dom ÄR och man får lätt acceptera att vad man än gör, så gör man på NÅGOT vis alltid fel!

Relationer...oavsett karaktär, ÄR jobbiga!

Jag har lärt mig, att man ska undvika sällskap/människor som inte inger en känsla av trygghet/bekvämlighet....de där berömda energitjuvarna...och visst, absolut....det köper jag! Men så ibland så händer det saker som gör det oundvikligt att träffa just dem...man får stålsätta sig....bita sig i tungan...man får helt enkelt nöja sig med att allting inte är kompatibelt. Man får leva med att det FINNS en konflikt, men att man säkerligen aldrig ens får veta vad den går ut på! Vara tyst...hålla klaffen...stå ut! Acceptera att man "förmodligen gjort nåt" men att man aldrig får vet exakt VAD!

Jag har inte energin kvar....ingen fightaranda what so ever...det kaxiga och det envetna har gett vika för en personlighet som hellre drar sig undan, håller sig borta....jag blir inte arg, jag blir bara ledsen. Jättedumt...men så e det. Tänker inte lägga en sekund till i hela mitt liv på att försöka vinna strider jag förlorat innan de ens börjat!

Jag känner mig trött...sliten....less på trams...och emellanåt, rätt förvånad över hur folk orkar hålla på med evinnerliga, sura, kalla och kyliga ageranden....i synnerhet i situationer där man BORDE tänka på hur det uppfattas rent generellt.

Barn kan vara elaka...barn kan vara grymma...men i kontrast till vuxna med samma barnsliga beteende, så är de blåbär. Vuxna, som av någon orsak bestämt sig för att bete sig som tvättäkta rövhål, har alla sluga teorier, all finslipad elakhet....och till det kan man lägga en redig portion erfarenhet som gör att de vet exakt HUR man får omgivningen att känna sig enormt obekväm!

Därför, har jag idag....som dessutom är en väldigt jobbig dag på ALLA vis...bestämt...att från och med nu tänker jag SKITA i allt sånt...jag tar ingen del av, jag ska försöka inte bry mig....jag tänker inte säga ett ord om nånting som kan underblåsa ett ännu sämre beteende...och jag tänker aldrig någonsin, evernever, be om en förklaring. I GIVE A SHIT....klart slut.

Däremot....ska jag lägga mitt krut på de där kolingarna som får mig att må bra....ta hand om mig själv, om dem, om mina djur och min framtid....stänga dörren till allt som fanns DÅ....och ge all min energi åt NU!

Idag, var en milstolpe i mitt liv...ytterligare en tuff, jobbig och ledsam händelse och ytterligare ett bevis på att man börjar bli "äldre"...en påminnelse om tidens gång, föränderlighet och så vidare. Men med den motståndskraft jag numera har vad det anbelangar draman, så väljer jag att lägga det här i arkiveringslådan, försöka ta nya tag, rycka upp mig själv och minnas det som hela den här dagen handlade om. Allt annat är förgängligt...

Börjar faktiskt till och med tro på klyschan;

"Håller man sig för sig själv, så blir man aldrig sårad"!

//Karin

Likes

Comments

Å eftersom vi kört lass halva dagen, handlat o gnott.. så förtjänar vi nu å sjunka ner i soffan o glo på tv!
Första middagen e lagad och livet pinnar på...
Känner hur lugnet börjar lägra sig all in all, och nu ska jag på allvar börja slåss mot min inre stress o tramsiga ångest!

Det här blir nog bra! 🙂👍🏻

Å Guess what vi åt som mellis halva eftermiddan...

Jo, det HÄR! 😀❤

Likes

Comments

Första "middan", första bubblet... å ur röran växer det sakta men säkert fram ett mysigt litet hem! 😀

Jobbig dag, och jag o sonen o dottern har kånkat, burit, och släpat möbler i timmar... kört lastbil genom Trollhättan i ösregn och åkt cirkus 12 mil i hiss...

Men nu så...

Nu har det druckits ur Prosecco-flaskan o vi har bäddat!

Gonatt! :)

//Karin

Likes

Comments

Jag har en rar svärson!

Mitt i all packningsfrustration och mitt i ett megauppbygg av dåligt humör o stress, så ringer han o vill ha med mig o Linnea på en liten överraskning för Helena..

Nossans ljusfestival strax utanför Grästorp! 🙂

Visste inte alls vad vi hade att förvänta oss, men väl framme insåg jag att det var SÅ mycket vad jag behövde!

En skog med omkringliggande små stugor a'la Bullerbyn, ett hus som såg ut som en gammal herrgård... små utställningar i tält, en scen där det var musik o artister... korvgrillning, restaurangtält OCH, sist men inte minst..

En SPÖKSKOG med riktiga spöken, som typ på Gasten, Liseberg!
Allt presenterat i fantastiska ljuseffekter och annat kul!

Det luktade höst o vinter från eldkorgar som fanns lite varstans, och det var mycket folk!

Riktigt stämningsfullt o mysigt!

Det var så skönt att komma bort från lådor, prylar, bröte o irritation!

Vi avslutade kvällen hemma hos dem, Helena o Jesper, med pizza o lite tv och mina trötta utanpåliggande nerver, lugnade ner sig o föll tillbaks på plats!

Nya tag i morgon då flyttlasset går!

//Karin

Likes

Comments