Min mage funkar inte riktigt just nu och jag pendlar upp och ner i illamående. Eftersom det är extra viktigt med vitaminer och näring under dessa perioder så mixar jag till en lyxig och näringsfull smoothie som smakar som milkshake. Kan det bli bättre än så??

Så istället för juice, mjölk eller yoggi som man tex brukar grunda sina smoothies med så använder jag modifast måltidsersättning i smaken vanilj som finns att köpa på apoteket. Och eftersom det är en måltidsersättningsdryck så innehåller den massa nödvändigheter som kroppen behöver i form av vitaminer och mineraler. Mixa först pulvret med ca 2-3 dl vatten, (lite beroende på hur mkt bär du ska ha i) eller mjölk. Jag kör på vatten eftersom jag inte tåler några större mängder mjölprotein.

Släng sedan i ditt val av frusna bär och voilá så har du en ytterst smarrig och nyttig smoothie som ersätter en måltid för dej och verkligen mättar.

Alla måltider ska ju givetvis inte ersättas! Men när det är jobbigt att få ner ngt så är detta toppen!

Observera att det inte funkar med andra vanilj måltidsersättningar så som naturdiet och liknande. De går inte att mixa med bär och andra saker då de blir gryniga och inte alls goda.


Bilder tagna med min iphone

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Idag va vi hos vår "egna" läkare på specialmödravården, samma läkare som vi har hos vår barnmorskemottagning. Vi önskade en träff med honom då han är så himla bra på alla sätt och vis, förklarar jättebra och verkligen informerar. Han gjorde även ett ultraljud så vi fick se vår lilla stökis snurra rundor där inne <3 Känslan alltså!

Vi har pratat lite fram och tillbaka om allt de senaste dagarna och vi är mycket lugnare nu och mycket tack vare alla era kommentarer, berättelser och erfarenheter som ni så generöst har delat med er av. Tack verkligen! Det har hjälpt enormt mycket och vi har både skrattat och gråtit när vi läst era livsöden och hur ni har tacklat allt. Vilka grymma människor ni är där ute! <3

Vi har bestämt oss för att inte göra fler tester alls, inte ens nipt. Det spelar ingen roll vad det visar för det förändrar ingenting. När det väl är dags så får vi se vem som gömmer sig där inne och oavsett vem det är så kommer vår kärlek vara densamma. Vi kommer att få tätare och fler kontroller med tanke på nackspalten som för övrigt hade minskat till idag och vi är egentligen fortfarande inom ramen för att få göra kub så hade vi gjort det idag istället så kanske resultatet hade blivit annorlunda. Allt annat såg fortfarande fint ut. Så nu tar vi det härifrån och en dag i taget och är tacksamma för varje dag bebis mår bra där inne <3

Jag har fått frågor om detta ivf försöket och ifall vi gjorde ngt annorlunda. Jag kommer att skriva ett inlägg om det i nästa vecka för nu ska jag krypa upp i soffan och kurera mitt fantastiska onda ryggskott och hoppas på att jag får komma till en sjukgymnast imorgon då ingen tillåten medicin hjälper. Javisst, är det inte de ena så är det de andra. ;)

Vi fick med oss lite bilder hem efter dagens besök <3

Kärlek! <3

Likes

Comments

Så önskar jag att jag kunde få berätta det och enkelt sätta punkt där. Att få sväva på moln och dela denna fantastiska nyhet med glädje att det äntligen är vår tur efter 6 långa och minst sagt kämpiga år. Men så är verkligheten inte just nu. Just nu svävar vi i ovisshet för hur vårt barn i magen mår som idag fyller 14 veckor.

Vi har länge fantiserat om den stunden då vi skulle få berätta, hur vi skulle göra det och vad vi skulle skriva. Det visade sig att vi kunde kasta ut alla olika idéer vi haft.

Igår va en väldigt omtumlande dag. Vi va och gjorde kub testet för att se hur det såg ut med vårt lilla efterlängtade liv där inne. Vi visste att det kunde hamna vart som helst och tyckte vi va väl förberedda och pålästa men svaret vi fick va vi inte beredda på alls. För det första fick vi en läkare direkt och inte en barnmorska för ultraljudet men just då tänkte vi inte så mycket på det men nu såhär i efterhand antar jag att det fanns en anledning till det. Vi har gjort en väldans massa ultraljud redan men första gången fick vi se vårt lilla liv verkligen röra sig, slå volter och stöka rundor och för första gången vågade jag tillåta mig själv att känna då jag varit väldigt tillbakahållande med mina känslor av rädsla efter allt vi har varit med om. Jag grät.

Lyckan va dock kortvarig när det sekunderna efter visade sig att nackuppklarningen va alldeles för bred, den visade 5,6mm. Förutom det så visade sig allt annat på ultraljudet att vara som det skulle. Läkaren sa att blodprovet kanske skulle visa sig vara bättre och sänka riskerna men det visade sig vara tvärtom. Vi blev serverade med 1:2 för att vårt barn kanske skulle ha Downs Syndrom, alltså 50% enligt deras uträkningar. Högre risktal kan man inte få. Trisomi 13 och 18 såg däremot bättre ut och va väl 1:1800 ca men det skulle ändå vara en risk för även de sa läkaren. Men på Trisomi 21 som är Downs syndrom fick vi alltså 1:2. Vår värld rasade igår.

Vi gick nämligen från en tvillinggraviditet där vi fick se två hjärtslag i vecka 7 och 8 till missfall med den ena i v 9 till lycka över att vi iaf fick behålla en till att återigen slås ner av detta besked. Igår va livet allt annat än rättvist och jag va argare än någonsin på varför just vi får möta alla hinder man kan tänka sig.

Idag, efter att ha googlat och läst massor om både nipt, fostervattensprov och Downs syndrom känner vi oss lugnare. Vi blev erbjudna fostervattensprov om två veckor men eftersom det är förenat med risk för missfall om än så en liten risk så har vi inte direkt haft oddsen på vår sida i vår resa så vi ville tänka över ifall vi vågade riskera att göra det. Vi har bestämt oss för att göra ett nipt test och först se vad det visar. Det finns ju fortfarande 50% chans att vårt barn är friskt. Och skulle det visa sig att vårt barn har Downs syndrom så är det så det är. Efter att ha sett det lilla stökiga fostret i min mage igår så förändrades allt. Det är vårt barn oavsett.

Allt är just nu i ett väldigt ovisst stadie och vi vet inte vad som kommer att hända framöver. Just nu är detta allt vi vet. Vi vet att kub är ett väldigt osäkert test som många ggr ger falska svar. Men eftersom vi hade fel på både nackuppklarningen och dåliga resultat på blodproven så känns det värre. Men vi får ta en sak i taget och det första är som sagt ett nipt test.

Jag känner mig väldigt lättad över att få berätta även om det inte alls blev som vi hade tänkt. Och jag vet att det är väldigt många som undrat hur det gått för oss.

Hade det inte varit för min blogg hade jag aldrig kunnat nå ut till så många människor och därför aldrig fått den hjälp och stöd vi fått i vår resa, för det är vi evigt tacksamma. Vi skriver om det här redan nu för vi behöver nå ut och få höra era historier, få er hjälp och dela er erfarenhet. Så jag vill därför be er att dela inlägget så vi kan få kontakt med alla som är eller på något sätt har varit i samma eller liknande situation. Hur gick det för er? Vi vill veta allt. Inget är säkert och vårt barn kan mycket väl visa sig vara utan kromosomavikelser men det kan likväl inte vara så och även om det inte finns ett facit så vill vi vara beredda på alla sätt och vis vi kan.

Kärlek <3

Likes

Comments

Nu nu nu har vi landat i vår lägenhet på tågaborg igen 🙏🏼 De senaste två veckorna har vi bott hos Björns föräldrar vilket har varit lika fantastiskt som vanligt! Och bortskämd har man blivit med god mat varje kväll och en liten matlåda till jobb <3 Dom är bra så bäst! Finns alltid där och stöttar, hejjar och hjälper till med allt, va de än må vara. Helt fantastiska!

Men nu sitter jag här i vårt nymålade sovrum och vet inte riktigt vart i kaoset jag ska börja... så mycket lådor överallt! I vanliga fall hade jag varit på gränsen till klar nu men en förkylning har smugit sig på och jag är inte helt på topp så jag bara sitter här i sängen och är lite halvlam.

Verkligen superglad över att vara hemma igen! Björn började på sitt nya jobb för lite mer än en vecka sedan och jag hittade tillbaka till Åhlens vilket jag är väldans glad över! Trivs så himla bra båda två.

Det blev en liten snabb update, nu måste jag försöka ta tag i lite lådor.
Kärlek! <3

  • 4311 Readers

Likes

Comments

Ja, bloggen ligger i dvala och kommer att göra ett tag till.... ville mest bara titta in och berätta det!

Vi är snart på väg ner mot Skåne igen, äntligen!
Till en vardag som vi brukade ha med familj och vänner... Längtar sååå! Den 18e november går flyttlasset och när vi har landat i vår lägenhet igen så lovar jag att komma med lite nya uppdateringar.

Men tills dess!! <3 kärlek as always!

Denna man! Min värld!

Och dessa tre såklart som är mer ivriga än vi till att flytta <3 våra underbara pälskärlekar

Likes

Comments

Hej! Det är jag! Mitt gamla jag! Jag som nästan alltid är glad och skämtsam, jag som älskar att hitta på saker och fara rundor hit och dit! Jag som alltid ser till att ha något att se fram emot och planera över. Jag som är lite halvgalen och framåt. Jag som då, fast nu med en ny aptit på livet... En framtidslängtan och en framtidstro. Ett jag som jag trodde va förlorat.

Var har jag varit? Vart tog jag vägen? Ovan är ett stycke som jag aldrig att jag trodde att jag skulle skriva för 10 månader sedan. Det har alltså gått 10 månader sen jag brast och gjorde ett störtdyk av vad jag nu inser va avgrunden i mitt liv. Mitt hjärta gick sönder och jag slutade mer eller mindre att fungera. Jag gjorde ont och jag gav upp, hade inte en uns med kraft kvar. Att man kunde hamna i ett sådant tillstånd hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. År av kämpande och en känslomässig berg och dalbana tog ut sin rätt. Livet blev svart. Det kändes som om jag inte längre kunde andas och varje gång jag tog ett andetag expanderade klumpen med ångest i bröstet på mig. Det kändes som om jag hade ett helt hyreshus på mitt bröst varje vaken sekund. Jag ville bara somna om så fort jag vaknade, jag låg kvar i sängen i timmar och bara stirrade framför mig. Jag tog mig från sängen till soffan och satt där i en vad jag tror va cirka en timme innan jag ens orkade sträcka mig efter fjärrkontrollen och sätta på tv:n, som jag inte ens tittade på. Jag pratade knappt för jag orkade helt enkelt inte, jag hade inte längre något att säga. Jag blev likgiltig och apatisk. Jag blev expert på att undvika saker och människor. Jag hade gått sönder och jag led... av hjärtsorg.

Jag hade kontakt med min gamla läkare i Helsingborg som sjukskrev mig per telefon i ett par månader, jag brydde mig inte. Mitt hopp om allt jag någonsin trott på var som bortblåst. Jag hade ingenting mer att komma med. Jag orkade inte svara när någon ringde och jag undvek att gå utanför dörren så mycket det gick. Jag kände ingen glädje. När jag va hemma i helsingborg så mer eller mindre tvingade jag mig själv att försöka vara social. Samma med de vännerna jag har här uppe. Och ofta hjälpte det för stunden, jag glömde bort allt annat för ett ögonblick. I denna period fick jag även gravidbesked på gravidbesked vilket va som att hälla bensin på min eld. Och sorg växte samman med min ångestklump. Jag grät efter varje besked, över bilder på sociala medier som handlade om graviditeter, bebisbilder, playdates, babykläder, ultraljudsbilder etc... Min dag började med dessa bilder och la då grunden för resten av min dag. Det va inte det att jag missunnade någon detta eller att jag va avundsjuk på något sätt utan jag va ledsen för mig, jag ville ju också! Mer än något annat och jag hade ju kämpat så hårt så länge för att också få vara med. Det va runt denna tid som jag insåg att jag behövde hjälp med att bearbeta all denna sorg och förtvivlan. Jag hittade en närliggande vårdcentral och bokade en tid med en läkare. Hon fortsatte att sjukskriva mig och att boka in en ganska så snabb tid till en terapeut.

Jag gick hemåt efter besöket, vecklade upp lappen med mitt sjukintyg som jag hade fått och läste...

under en längre tid kämpat med IVF-behandling pga av ofrivillig barnlöshet, många misslyckade försök bakom sig vilket lett till depressiva symptom med känslor av hopplöshet, ångest ffa på mornarna, orkeslöshet, svårt att se ljuspunkter i tillvaron, känner ingen lust och glädje, eller framtidstro, mkt funderingar kring framtid, fragmentarisk sömn, gnisslar tänder. nedsatt stämningsläge, gråter, hämmad mimik, låg röst

Det va väl lite att ta i minns jag att jag tänkte men orkade inte lägga någon större energi på det utan gick hem och satte mig i soffan.

Jag gick tillbaka några dagar senare för mitt besök till terapeuten... Jag minns inte riktigt vad jag sa, tror inte jag pratade speciellt mycket... jag brydde mig ju inte, det fanns ju ingenting att göra eller inget som kunde hjälpa ändå. Jag gjorde ett MADRS test där jag tonade ner mitt mående när jag svarade på frågorna, ville ju inte erkänna hur det egentligen låg till, varken för dom eller för mig själv, jag skämdes. Men efter två träffar såg hon genom mig och synade min bluff. Hon berättade för mig att jag va gravt deprimerad, så långt ner man kunde komma, hon ritade på sin tavla och förklarade med både ord och bilder för att jag skulle förstå. Jag svarade med att börja storgråta. Jag visste ju inte. Och jag minns att jag tänkte "snälla säg inte att jag måste ta någon medicin bara"

-Erika, vi måste sätta dej på en medicinering för att hjälpa dej ur detta.

-Nej.

Jag gick hem, fast besluten att det skulle gå över av sig själv, hon skulle ju hjälpa mig på något magisk vis. Hon hade ju jättelång erfarenhet och hjälpt många andra, så bara plocka fram det där trollspöet och börja med din hokus pukus i rappet för jag skulle inte ta någon medicin! Några dagar senare ringde min läkare och berättade samma sak... att jag måste påbörja en medicinsk behandling. Jag höll inte med, inte alls. Jag hörde hennes frustration och hon väntade in i det sista då hon tappade tålamodet och drog sitt triumfkort... Då blir jag tvungen att skriva en remiss till psyk och ordinera elchocker. Jag tappade talförmågan. Va det verkligt? Gjorde man så? Fanns det på riktigt? Och jag såg framför mig hur jag vadade runt i en cirkel på ett hem som påminde väldigt mycket om gökboet. Jag va ju inte sjuk! jag va inte heller knäpp! Jag va hjärtkrossad! Plötsligt skrämde inte medicinförslaget mig så mycket längre och jag gick med på att testa. Jag googlade på elchocker efteråt och blev helt förfärad! Folk hade tappat minnet som en biverkning av detta! Det fanns inget positivt att läsa... folk hade glömt sina barn, hur man körde bil eller använde bestick. En kock hade tom glömt hur man lagade mat. Sjukvården säger att detta är en lyckad metod. Men va?? Aldrig i hela mitt liv!! I efterhand visade det sig att hon mest ville få mig att förstå, öppna mina ögon för allvaret som faktiskt rådde och att jag antagligen inte hade varit kvalificerad för denna sortens behandling. Det funkade ju förvisso men det va ett starkt kort att dra.

I samband med påbörjan av medicineringen började det sjunka in vart jag hamnat... Och trots att inget förändrats inombords så tvingade jag mig ut på långa promenader, slutade komma med ursäkter när telefonen ringde. Jag tog bort mina appar på sociala medier ett tag för att skona mig själv. Jag började tänka på mig själv, fråga mig själv vad JAG ville, vem JAG var och var JAG var på väg. Något jag aldrig gjort förut. Jag började göra saker för MIG. Mina promenader blev till löprundor och sakta sakta började det ljusna lite grann. Det tog lång tid och gick väldigt långsamt uppåt, knappt så jag märkte det. Jag var fast besluten över att jag skulle ta mig ur detta! Jag kämpade så hårt! Jag blev arg på situationen vilken gav mig en jävlaanammaenergi på mina löprundor.

Jag va tvungen att få mig själv att inse att vi kanske aldrig skulle få bli föräldrar och att livet måste få ha en mening ändå. Livet måste få vara värt något mer. Jag kan ju inte bara sluta leva. Och även om det gör ont att tänka så så är det så verkligheten ser ut. Och det såret kommer aldrig att läka utan jag måste bara lära mig att leva med det. Den insikten gjorde mycket för mig och jag fann plötsligt ny styrka, framtidstro och till och med lite glädje. Den fick mig också att inse att vi inte är färdiga med att försöka heller. Nu vet jag att livet inte kan ta slut ifall det aldrig blir vår tur, det kommer att finnas otroligt svåra stunder men vi klarar det. Det går... det måste det göra.

Nu 10 månader senare mår jag bättre än på flera år, jag är starkare än någonsin. Jag är glad och äventyrslysten. Förväntansfull över vad framtiden har att erbjuda. Placerar min energi på rätt saker ( för det mesta) och har slutat grubbla så mycket över saker som jag inte kan påverka. Jag är bekväm med mig själv, jag vet att jag är en bra människa. Jag är den personen jag saknat i flera år i en ny uppdaterad och bättre version.

Det visade sig att min terapeut va magisk ändå fast trollspöet va mer som en pekpinne och istället för hokus pokus öppnade hon mina sinnen med goda råd och visdomsord. Jag va ett prio för henne och att se den genuina glädjen i hennes ögon och hur hon lös upp när jag stegade in hos henne för ett par månader sedan i ett par kostymbyxor, ett linne och kavaj istället för en mysbyxa gjorde mig så otroligt varm inombords. Hon hjälpte mig verkligen. Jag var en helt annan person som satt där framför henne och vi pratade om första gången vi sågs. Vi skrattade, jag skrattade. Och jag kunde säga rakt ut och att jag mådde bra och verkligen mena det.

Ibland är det svårt att förklara verbalt ansikte mot ansikte när någon frågar hur det går. Att försöka att förklara och få någon att förstå allt man gått igenom på två minuter är omöjligt. Vad är väsentligt att få med och hur lägger jag fram det bäst? Innan kunde jag bli ledsen över folks oförståelse men idag inser jag att det inte är mig det är fel på. Vår historia är inte för alla. Jag skäms inte det minsta över min resa eller vår historia eller de faktum att vi valt att vara så öppna och ärliga. Jag är inte och har aldrig varit en som sopar saker under mattan och låtsas som om dom inte finns. Det skapar bara en konstig illusion av att livet måste vara perfekt och som i sin tur skapar prestationsångest hos andra människor och ger en omöjlig bild att leva upp till. Livets stig är krokig... för ALLA.

En sak är dock helt oförändrad och kommer aldrig att förändras... drömmen om en komplett familj. Längtan kommer aldrig att minska.

<3


Likes

Comments

Kan folk slänga ur sig, ibland nästan lite surt och halvirriterat. I deras värld så finns det hur många barn som helst som behöver ett hem (vilket det gör) men att barn far illa världen över är inte samma sak som att det finns massor med barn att adoptera.

Många tror att det bara är lite lätt och enkelt att adoptera, kan ni inte få barn så kan ni ju alltid adoptera. Men nej, så enkelt är det faktiskt inte. Det är en jättelång process som kan ta flera år. Jag personligen skulle jättegärna adoptera, min man skulle också vilja såklart. Jag tycker att det är ett fantastiskt fint sätt att bilda familj på då det finns många barn utan föräldrar och många föräldrar utan barn. Men eftersom ett av adoptionskraven är att man inte får ha haft någon psykisk ohälsa så tror vi att det hade blivit svårt för oss att bli godkända. För några år sedan jobbade jag så mycket och sov så lite att jag brakade ihop en dag när jag stod och skulle skära gurka till salladen hemma. Jag hade skurit den på fel sätt och började storgråta, det bara kom och jag kunde inte sluta. Jag hade pushat mig själv för länge och för hårt utan att lyssna så mycket på varningssignalerna jag faktiskt fått under tiden, så det va egentligen bara en tidsfråga. Allt bara kom över mig den dagen och det kändes som om jag inte kunde andas, något bara knäppte till lixom. Jag blev sjukskriven, fick diagnos depression, fick börja gå och prata med någon samt äta antidepressiva. Vi kämpade ju även redan då med vår barnlöshet också. Det blev en lång väg tillbaka och jag skulle heller aldrig kunna gå tillbaka till det jobbet jag hade då. Detta kan komma att vara ett stort hinder för oss vid en adoption då det inte är accepterat att ha varit sjukskriven en längre tid för psykisk ohälsa. I dagens samhälle är detta numer ett vanligt problem att man går in i väggen tyvärr och det går inte att varken trolla bort eller sudda ut om man vill tex adoptera.

Andra krav som ställs på blivande adoptionsföräldrar är bl.a

  • Du får inte ha eller ha haft cancer.
  • Psykiska sjukdomar, (det behöver ju inte vara allvarliga sådana men du får inte ha dom om du ska adoptera)
  • Inte har ett BMI över 29 (beroende på land)
  • Fullbordat gymnasiet,
  • Inte har akuta och kroniska infektionssjukdomar (hepatit B och C, hiv, AIDS),
  • Inga övriga sjukdomar som begränsar arbetsförmågan,
  • Inte ha komplicerad diabetes,
  • Inte ha genomgången njurtransplantation eller annan större transplantation (hjärta, lungor, lever)
  • Inte ha/haft depression
  • Inte ha autoimmuna sjukdomar
  • Inte ha allvarliga ämnesomsättningssjukdomar
  • Du ska ha ett stabilt äktenskap och ett bra socialt nätverk.

Utöver detta så finns det andra krav på förhållandet och om hur länge man ska ha varit gifta samt om man har varit i ett tidigare äktenskap. Det kan även finnas krav på religion och hur troende man ska vara.

Så som ni ser så är det inte ett alternativ som vem som helst bara kan välja. Så för oss är det nog en svår väg att vandra även om vi så gärna skulle vilja. Vi är medlemmar hos adoptionscentrum och kommer att fortsätta att vara det då vi i framtiden kanske tar mod till oss och gör ett försök. Det va ju oxå den största anledningen till att vi snabbade på vårt bröllop.

Detta är bara ett axplock av krav från de olika länderna man kan adoptera ifrån. Alla länder har olika krav, vissa fler än andra och man kan alltid ringa adoptionscentrum och prata om man är orolig eller har frågor kring sin situation som kan göra att det kan vara svårt att få till en adoption. Dom är jättetrevliga och hjälper alltid så gott dom bara kan. Dom finns ju där för att hjälpa oss. Dom är mycket kunniga och alltid väldigt trevliga.

Men detta inlägg ska inte handla så mycket mer om oss faktisk utan det är tillägnat ett annat par som står oss nära, som också är ofrivilligt barnlösa och som vi har känt ett stort stöd hos då vi är på samma kapitel i livet. Skillnaden mellan oss är att vår barnlöshet till stor del är oförklarlig medans deras är förklarlig. De har valt vägen att adoptera. De skrev in sig på adoptionscentrum på sin bröllopsdag för ca ett och ett halvt år sedan och jag frågade ifall de hade lust att skriva några rader här till bloggen om hur deras resa har varit hittills och vad den inneburit för dom. Det hade dom... Så jag låter några som vet mer och bättre om adoption fortsätta detta inlägg, våra vänner Oscar och Ida. <3

Detta är deras historia....


******************************************************************************

För 12 år sedan blev vi ihop-parade av en gemensam vän på fotbollsgymnasiet i Helsingborg.

Jag var 19 år och nyförlovad med en då 22 årig professionell fotbollsmålvakt som hade ambitionen att i många år framöver enbart satsa på fotbollen. Jag hade där och då kunnat lägga p-pillerna på hyllan om jag själv fått bestämma.

Vår resa började dock inte förrän i augusti 2008.

Antagligen hade jag gett Oscar lite andrum mellan allt bebistjat och han sa äntligen orden som jag väntat på så länge att får höra (ja, trots min unga ålder).

Han ville med på bebiståget och jag kunde äntligen sluta på p-piller.

Vi levde precis som vanligt och la inte någon extra energi på att bli gravida just där och då, jag hade läst att det kunde ta upp till 6 månader för hormonet från p-pillerna att lämna kroppen så det fick komma av sig självt.

I årsskiftet 2008/2009 var det dags för vår första fotbollsflytt som den gången tog oss till Stockholm.

Vi var 22 och 25 år gamla, utan barn i huvudstaden och jag är så oerhört tacksam för att vi ännu inte hade fastnat i träsket då utan bara levde livet, helt underbart var det!

Januari 2010 och flyttlådorna var nu på väg ner till Helsingborg och HIF igen. Väl på plats ”hemma” började tankarna komma, hur länge har vi egentligen varit oskyddade?

Vi tänkte att vi kanske helt enkelt lyckats ”missa” de mest fertila dagarna och gick på den vidriga reklamen om ägglossningstest, en reklam som än idag kan få mig att vilja spy.

Jag vågar inte ens tänka på hur många tusenlappar vi har lagt på ägglossningstester, graviditetstester och andra produkter som ska hjälpa en på traven.

Det går minst sagt fort till det som ska vara så mysigt och härligt tillsammans med sin partner att förvandlas till en mörk jävla mardröm.

Det är som kvicksand och man bara slukas ner i ett mörkt hål på noll och inga sekunder.

ALLA får barn, alla kastar ur sig klumpiga kommentarer som sakta sliter en i stycken inuti. Vi som då var 23 resp 26 år gamla och hade varit tillsammans i 5 år fick den där satans jävla frågan varenda dag.

Ni då, vill inte ni har barn? Det är väl hög tid nu för er va?

Efter en rutinkontroll hos min fantastiska gynekolog här i Helsingborg bröt jag ihop, jag berättade för honom att för exakt två år sedan slutade vi att skydda oss och ingenting händer.

Hans reaktion gör mig än idag så glad, att han trots vår ålder tog oss på största allvar.

Efter hans remiss till RMC i Malmö var det nämligen inte samma engagemang i vår infertilitet som han visat oss.

-Det här är jättekonstigt sa han, det är absolut något som inte stämmer. Ni är i er mest fertila ålder och det här ska undersökas.

Han förklarade att man som rutin alltid börjar med att undersöka mannen och därför bokades min man Oscar in på RMC för provtagning.

Till vår stora besvikelse visade proverna att Oscar med största sannolikhet hade Azoospermi och den 10 december 2010 efter en biopsi fick vi ett besked man inte ens önskar sin värsta fiende. Vi skulle aldrig kunna bli biologiska föräldrar.

Där och då kändes det som att allt tog slut, självklart var det värst för min älskade man och han har efter den dagen fått bestämma precis hur vi skulle gå vidare och OM vi skulle gå vidare med våra familjedrömmar.

Efter många långa samtal, funderingar och några års läkning kom vi tillsammans fram till att ett barn någonstans i världen förhoppningsvis längtar lika mycket efter oss som vi längtar efter han/henne.

19 juni 2015 tog vi vårt första steg mot vår bebis.

Vi gifte oss och som tur var fanns den här blogginnehavaren med oss den dagen. Både för att föreviga allt men hon såg också till att vi fick den finaste gåvan någonsin, vårt första år hos Adoptioncentrum.

Bara tanken på att vår familj och våra vänner har varit med oss från första dagen känns helt overklig.

Adoption är en lång och minst sagt krävande resa som innan den ens har startat känns som en evighet.

Vi själva valde att gå på ett av Adoptionscentrums informationsmöte i Malmö där rådgivarna skulle närvara och kunna svara på frågor.

Väl där berättade de om alla steg som kan tänkas dyka upp i den så kallade hemutredningen och därefter hur en adoption går till när man väl har fått sitt medgivande, jag kan verkligen rekommendera att gå på ett sådant möte.

Efter ett e-mail till Helsingborgs kommun bokades vi in på ett introduktionsmöte med våra handläggare, vi har två handläggare på familjerätten som hjälper oss på vägen och det känns jättebra med dem.

Vi fick många uppgifter att ha tillhanda vid det kommande mötet, bland annat att ordna fram utdrag ur belastningsregistret, skatteverket, socialnämden i de kommuner vi bott i de närmsta 3 åren, försäkringskassan och kronofogdemyndigheten. Vi fick också i uppgift att boka in oss på en föräldrautbildning eftersom detta är obligatoriskt innan en hemutredning.

Eslöv blev platsen för vår föräldrautbildning, det var vi och två andra par som 3 helgdagar och 6 000kr senare var redo för nästa steg i våra adoptioner.

Vi kan verkligen rekommendera den här föräldrautbildningen, den va helt perfekt för oss, väldigt givande. Det kändes helt klart bättre och om möjligt ännu mer rätt att fortsätta vår resa efter den.

Vårt andra möte med våra handläggare på familjerätten var ett längre samtal med många frågor koncentrerade kring föräldrautbildningen och det följdes av ett hembesök där vi i ett brev fick redogöra om vårt boende, vår ekonomi och vårt nätverk. Vi fick också lämna våra referensbrev dvs två (av oss) utvalda vänner/familjemedlemmar som på sitt vis berättar om sin relation till oss, vår relation till dem, till varandra och till deras barn.

Det var också så att vi fick lämna in varsin livsberättelse som i stora drag ska beskriva hela ens liv från dagen man föddes och fram till dagsdatum med olika punkter som man specifikt ombedes att berätta om i detalj.

Efter det var det återigen samtal hos familjerätten, denna gången individuella sådana med frågor om anknytning och nära relationer men också reflektionsfrågor i stora drag kring ens föräldraskap.

Det är som ni kan läsa er till ingen lätt resa vi har påbörjat.

Vi har den största veckan i vårt liv framför oss, vi kommer nämligen att göra den sista och den största delen i vår medgivandeprocess inom de närmsta dagarna. Djupintervjun.

Efter den finns det nämligen inget mer vi kan göra mer än att vänta på socialnämndens beslut om medgivande.

Livet har lärt oss att aldrig ta något för givet och den mur man som ofrivilligt barnlös bygger upp för att inte bli krossad igen är så otroligt stark, men självklart är vi hoppfulla och längtar så att vi nästan spricker; efter vårt redan så älskade lilla barn.

Om vi drömmer om att vi får vårt medgivande så väntar en helt ny värld av utmaningar innan vi som familj äntligen får anlända till Kastrup och kan få börja leva på riktigt!

Allt är då beroende på vilket land man som förälder sökt sig till.

Till Sydkorea och Thailand som vi nu till en början är mest intresserade av finns krav som Gymnasieutbildning, BMI under 29, psykologiintyg, krav om att kunna ord och enklare fraser på Koreanska och inte minst ett kapital på 371 000 kr resp 156 000 kr beroende på vilket av länderna vi väljer.

Dagen då vi med darrande händer tillsammans kommer att öppna mejlet med den första informationen och bilden på vår son eller dotter är det som får oss att kämpa.

Dagen då vi äntligen får packa väskan, sätta oss på planet, stiga in på barnhemmet och få henne eller honom i knäet kommer det inte finnas något som slår så låt tiden gå fort nu för det värsta av allt det här, är väntan.

Kramar Ida och Oscar

Likes

Comments

Jag har alltid pressat mig själv väldigt hårt och ibland varit oförskämt självkritisk i saker jag gör. Det är både på gott och ont för jag gör nästan inget sådär lite snabbt och lätt utan oftast krävs det mycket eftertanke och detaljerad planering. Gör jag inte det utan känner att det blir för mycket press och jag jag mot förmodan skulle gå in halvhjärtat så grämer jag mig sååå om det inte skulle bli bra. Men det är en otroligt tillfredsställande känsla när det väl går i lås och klickar till. Och med min fotografering är jag ibland lite för extrem. Man blir aldrig "klar" utan man utvecklas hela tiden, hittar nya tillvägagångssätt och redigeringstekniker och man blir sugen på att finslipa och ändra sin stil lite utan att ta bort det som definierar en som fotograf. Jag har jobbat riktigt hårt för att hitta hit och det är inte utan tårar och frustration ibland, när man bara känner att man är på gränsen att ge upp och bara lägga ner helt. Jag tror att alla fotografer hamnar där nån gång lite då och då.

Min senaste förälskelse är grönblå toner i bilderna. Jag har dock inte riktigt vågat ge mig på det förrän nu.

Tidigare idag la jag ut en bild från en fotografering som jag gjorde nu när jag va hemma. Jag kände mig inte riktigt helt 100 procent nöjd efter redigeringen av bilden då den hade så mkt mer potential att nå just dit jag ville färgmässigt och min redigering gav den inte rättvisa. Nu ikväll satte jag mig med den igen och kände att det lossnade och jag fick den så gott som dit jag ville. Ibland måste man lägga det åt sidan för att sedan se med lite andra ögon för efter några timmar med samma bild blir man lite blind.

Min grönblå-ton <3

Bjuder på en före-mitten-efter.


Likes

Comments

Godmorgon från min egna underbara och varma säng. Ska nog stanna här större delen av dagen.

Då va vi hemma i Linkan igen efter 2,5 vecka hemma i Helsingborg. Tiden gick sjukt snabbt men vi hann med väldigt mycket. Jag hann träffa de flesta som står mig nära i form av ngn vinkväll, kaffehäng, middagar, julfirande etc... Balsam för själen och så välbehövt! <3 En del fotograferingar blev det också och varje gång jag åker från Helsingborg med fulla minneskort så pirrar det i hela kroppen. Jag bara längtar tills jag får komma hem och krypa upp i soffan och bara fixa!

Och då va det 2017 då...

Vi stannar ju här i Linköping ett år till. Björn förlängde sitt kontrakt men i år är han inte bara spelare utan kommer även att vara assisterande tränare i Åtvidabergs U19. Han kommer att vara hemma mkt mindre men samtidigt så är det en superbra start på något efter sin egna fotbollskarriär.

Så vad ska jag göra då? Jo jag.... jag ska bli smal haha. Goals! Nä men skämt o sidor.... så skämtar jag inte egentligen. Dom ska väck! Utöver det så har jag en känsla av att 2017 kommer att ha en del att erbjuda även för mig.

Startar året med några nya favoriter i arkivet....

Likes

Comments

Då är det dags att börja avrunda 2016…

Det har minst sagt varit ett turbulent och lite konstigt år med många höjder och djupa dalar. Livet tog minst sagt en abrup vändning i mars när vi bara hade några timmar på oss att bestämma vår närmsta framtid, vi kände oss minst sagt lite spontana och bestämde oss för att hoppa på och flytta 35 mil norr om vår hemstad. Vi hade ingen aning om vart vi skulle bo eller vad vi hade att förvänta oss överhuvudtaget men fick ganska snart en lägenhet som vi tog i blindo. Vi hade verkligen supertur då vår lägenhet verkligen är ngt extra och att den ligger mitt i stan gör ju inte saken sämre då vi har allt vi behöver precis bara runt hörnen. Att flytta till en helt ny och okänd stad skrämde mig inte så jättemkt utan jag va faktiskt mest taggad, pepp på att göra ngt nytt. Jag fick jobb ganska så omgående och Björn kom in i laget snabbt, fick en nytändning och trivdes så bra. Det är en helt annan atmosfär att sitta på Åtvidabergs läktare än vad det va i Ängelholm. Trevlighet råder och supportrarna älskar verkligen sitt kära Åtvidaberg och det är så härligt att se. Det är så fotboll ska vara.

Vi har även träffat underbara människor här uppe och flertalet av våra närmsta vänner har varit och hälsat på oss. Älskar när vi får besök hemifrån, det finns så mycket att fylla tiden med, nackdelen är dock att den springer iväg alldeles för fort.

Dalarna har varit några stycken och ganska djupa detta året. Vi lämnar 2016 med sammanlagt tre misslyckade ivf i bagaget. Ja, vi gjorde ett hemligt ivf som misslyckades för ca fyra veckor sedan. De va verkligen ingen mer än vi som visste vilket va väldigt skönt faktiskt och efter mitt sista inlägg om ivf och frustrationen lagt sig lite grann så körde vi bara på en gång till direkt, jag mådde redan skit så det kunde ju inte bli värre utan bara vara längre. Jag tänkte lite att istället för att resa mig och falla på nytt så pausar vi inte utan drar ut på eländet istället. Det blev ett spontant beslut kan man säga. Man känner alltid efter varje misslyckat ivf att man bara vill lägga ner allt och man e så säker på att hoppet inte kommer tillbaka, det gör det väl inte riktigt heller men nånting gör ju så att man ger sig fasiken på att man bara ska. Jag va helt säker på att jag inte ville skriva om det mer och jag tänker inte göra det så väldans mycket heller men jag vet ju att många undrar och bryr sig väldigt mycket så det kändes rätt att ge en uppdatering faktiskt trots allt. Jag behövde lite distans. Jag tog i princip en paus från allt vad socialt liv heter och inte heller lagt något större krut på sociala medier, isolerade mig lite och har låtit mig själv vara bitter ett tag. Jag märker hur mkt jag saknar alla era läsares berättelser och erfarenheter, det fick ju mig att känna mig mindre ensam i allt detta vilket man så lätt gör annars. Ni har verkligen varit guld värda! <3

En annan anledning till varför jag valde att inte skriva om det mer heller är för att jag blev orolig över att kanske ses som en konstant deppig och tråkig människa, en sorglig en som alltid klagar över vår tråkiga livssituation som konstant tycker synd om oss själva och som inte kan uppskatta andra saker här i livet. Eftersom jag nästan bara skrev när jag hade känslorna på utsidan i samband med ivf och barnlöshet så kan det nog lätt bli så. Det är ju inte riktigt så det är och så vill jag verkligen inte att någon ska se det... I det "verkliga livet" är jag en ganska skämtsam person (även om inte alla förstår mina skämt alltid) och här är jag nästan gravallvarlig hela tiden, kontrasterna lixom.... Vi vet hur man njuter av livet oxå såklart och vi tar vara på alla stunder vi kan för att uppskatta allt annat vi har runt omkring oss. Vi drar även en liten snuskig limerick då och då, living on the edge lixom ;)

Det är först nu idag som jag börjar känna att hormonerna börjar släppa och jag vaknade med lite mer glädje inombords imorse. Hormonerna sitter i längre och längre efter varje gång känns det som. Den senaste månaden har verkligen varit konstig och minst sagt lite otursdrabbad . Ett misslyckat ivf, ett njurstensanfall med tre stenar som varade i en vecka , krävde två vändor in på akuten och som avlöstes av en stark penicillinkur som slog ut mig helt då jag hade envisa streptokocker bakterier i halsen. Haha ja jisses vilken sorglig varelse jag varit där på soffan men vilken uppassning jag fått med både servering och massa fotmassage av min bättre hälft så jag ska faktiskt inte klaga alltför mkt . Men upp igen och nu ser vi fram emot att få fira jul och nyår hemma med nära och kära och få lite kvalletid och roligheter med våra vänner. :D Längtar!

Nu blir det en lång paus från allt vad ivf och barn heter och nu ska jag rikta min fokus på mig. Jag är dålig på att sätta mig själv först och grunda beslut på vad som blir bäst för mig men nästa år ska jag bli lite bättre på det, jag har faktiskt redan börjat lite då jag inte riktigt tror på nyårslöften, att saker får ett tvärstopp från en dag till en annan tror jag kan vara väldigt stressande och pressen blir för stor. Att ändra sin livsstil och skapa nya rutiner tar tid. Nu måste livet få bara vara kul ett tag.
Vissa går upp väldigt mycket i vikt av hormonerna man proppar i sig och såklart har jag inte varit en av de lyckliga som slapp det utan jag har fått finna mig i några kilo plus på vågen efter varje gång. (Läs sammanlagt 20) (Nej det är inget skämt) (Och nu börjar du plötsligt tänka på årets julskinka, kul! Tack! ;P) Det känns lite som att man varit gravid i snart fem år med alla de kilon man fått på köpet men man har inte fått ngt för det. Man har bitit ihop och skjutit det framför sig, tänkt att det får kvitta just nu, man får helt enkelt bara köpa det (och större kläder) för man har ju planerat efter att det ska funka och tänkt att det inte varit lönt, jag tar det efteråt lixom. Fem år senare och x antal kilo mer (Ja 20) har man fortfarande inte fått sin belöning för mödan och nångång måste man sätta stopp. Det känns dock som dessa hormonella kilon är mkt svårare att göra sig av med, dom e sjukt envisa! Men skam den som ger sig! Mission back to me is on! Det gör det lite lättare att man har gymmet 10 meter från porten.

Så jag kommer inte att avge några löften för 2017 utan foka på långsiktiga och hållbara planer. Det blir ett år till här i Linköping, hur det kommer att se ut vet ju ingen men jag kommer att ge allt jag kan för att det ska bli så bra som det bara kan bli. <3


Bitar av mitt 2016

Likes

Comments