Veckan har rusat förbi och senast vi sågs hade jag jobbat min första dag på jobbet! Ytterligare två dagar jobbades bort och jag tycker det går framåt för varje gång! Dock är jag fortfarande ovan och det är svårt men jag får helt enkelt jobba mig upp, be om hjälp när det behövs och göra mitt bästa!
Fyra dagars vecka denna veckan, tisdag, torsdag och helgen ska arbetas på. Det är dock pass som passar mig perfekt så dagarna kommer rusa förbi!

Nu är vi också en del på väg med rensningen inför flytten, två rum har rensats ut på kläder och diverse saker. Nästa steg blir att rensa ut vinden och det kommer ta tid men det är välbehövligt! Dock om vi hjälps åt kommer det vara undanplockat och klart innan vi ens hinner blinka 😊 men jag ser fram emot det för jag har inga problem alls att rensa och städa! Vi vet ju att det kommer leda till något bra!
Även jag har plockat undan lite smått med saker i en kartong och börjat kika på lite nya saker. Tapeter är redan klart vad jag ska ha!

Under onsdagen kom D hit för att säga hej då till oss då vi skulle skiljas för ett tag, jag skulle åka med familjen till Säffle och fira midsommar där medan han jobbade och senare åkte till sin syster.
Allting gick jättebra och jag hade det bra trots att jag varit förkyld och fortfarande är. Det vill inte direkt släppa och få mig frisk men det gäller väl att jag fortsätter komma ut/motionera , vilar när jag kan, äter/dricker bra så kommer väl jag också vara frisk på nolltid!
I Säffle var det mycket tid ute med promenader, minigolf (som jag förlorade på), mat...

När vi åter kom hem så ställde jag mig direkt och städade mitt rum, endast som fattas nu är att jag duschar och byter sängkläder, sen är det rent och fräscht från topp till tå!
Städningen fortsätter även idag, senare med resterande rum och kanske t.om fortsatt att tvätta fönstren!
Vad gör ni idag?

Nu ska jag titta på lite Youtube och äta frukost!
Hoppas ni får en bra start på veckan och att er midsommar varit fin ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Igår var det redan ett halvår sedan relationen mellan mig och han uppstod. Jag minns så väl den första dagen. Den första följningen, det första meddelandet. Hur våra konversationer fann varandra och vänskapen fann sitt.
Med tiden började vi ses, något som dock var nervöst och genant. Dock fann vi varandra snabbt när vi verkligen fick träffas och se våra personligheter - på riktigt. Vi fortsatte träffas och varje gång blev jag tryggare och tryggare, gladare och jag minns mina vänskapskänslor som blev till kärlek.
Det var så spännande, häftigt och fint att få känna sig sedd, älskad och glad igen - för den jag är, för min personlighet men även utseendet. Kraven släppte och jag började återgå till mitt jag, sakta men säkert. 

Jag minns när "det" hände, trodde aldrig att du skulle stanna, just för att du fått slaget. Men du älskade mig och det som skedde, det brydde du dig inte om sålänge du hade mig.
Jag minns när mina föräldrar samtalade med mig, om dig, om oss. Och att allt gick till något bättre än väntat. Att du alltid är välkommen, till dem och mig.
Era samtal, våra samtal. Allt vi gjort tillsammans, både med och utan sällskap. När vi hjälpts åt och funnits för varandra, både i sorg och lycka. När vi kämpat med allt, från skola, körkort, osv...

Och att vi nu, ett halvår senare kan berätta för alla att vi är ett par och att vi planerar och pratar om allt. Att vi kan träffas och göra vad och när vi vill..
Tankarna som uppstår och de som alltid är om dig ❤ att när jag saknar dig och utifall att jag mår dåligt kan du komma och finnas för mig, likaså jag för dig ❤
Inte bara det som gör att jag känner som jag gör, det är att du är så villig att ställa upp, hjälpa till, stötta, ha vilja och alltid hitta på saker med mig. Men även att du lyssnar.  och kan ta mina åsikter och diskutera om allt.

Jag älskar dig. Så jävla mycket och att allt vi sagt och säger kommer bli till sanning. För det är det ända jag vill just nu ❤

Likes

Comments

Första dagen av introduktionen på jobbet är avklarad och på onsdag är det sista dagen som gäller.
(Jag tänker inte lägga ut några personliga åsikter om jobbet, just för att det är mellan mig, min familj och vänner. Där hamnar mina åsikter pga att det handlar om ett arbete och åsikter om det har inget att göra här - just för att det både kan sluta negativt och positivt.)
Vad jag tycker så har dagen både gått bra och dåligt. Behöver lära mig mer, men det är ju så. Första dagen och då kan man inte allt men det ska jag väl förhoppningsvis få rot på och snart kunna.
Även fått mitt schema och jag tycker det ser bra ut, perfekt för mig som vill testa på detta och arbeta lite men även få lite lov på det med!

Annars idag spenderade jag tid med morsan, syrran min och hennes två söner ❤ välbehövligt!

Morgondagen är ledig och då ska det börja rensas i ett utav rummen vi har till flytten! Något jag ser fram emot enormt mycket. Få se det vi har samlat på oss men även från tidigare dagar 😊

Helgen spenderades tillsammans med både familj och pojkvän 💘 mycket bad i poolen, även grillning och barnvakt. Mycket skratt och lycka som funnits med och det har verkligen känts inom mig, både i psyket och det fysiska. Jag har verkligen mått bra - förutom när han skulle åka hem igår, men så är det alltid. Det släppte snabbt denna gången med sorgen men ändå känns tomheten! Dock får jag inte heller tänka på det, jag måste tänka på det vi haft, det vi gjort, det vi kommer ha, se fram emot framtiden, till nästa gång osv - det gör jag dock med. Hela tiden. Varenda minut. ❤

Hur har er helg varit vänner? Tänkt på er!

Likes

Comments

🎉På bara tre dagar har jag fått en anställning i en butik. Jag hade inte direkt tänkt mig att jag skulle ta ett jobb, just för att det är sista sommaren innan allvaret och jag är under 18 så jag kommer aldrig få ett arbete. Dock fanns inte lusten för någon ledighet och jag visste inte vad jag skulle göra direkt hemma och under dagarna och jag bara kände att jag behövde ett arbete .. det kliade i fingrarna, hade myror i brallan och mina tankar blev ganska negativa.
Tänkte på arbete, men vem skulle vilja anställa så här sen och en som är 17? - Förrän i tisdags.

Min syster taggade mig på facebook i.om med ett arbete så jag tänkte att "ah, jag ansöker väl för jag orkar inte vara hemma mer!!!" Skickade in cv och personligt brev...fyra timmar senare ringer chefen och ber om en intervju på onsdagen.
Nervositeten uppstår, svetten ökar och en yrsel uppstår. Då inser jag att jag KAN ha tur att snart få komma hemifrån och få ett jobb!! Vilken jävla glädje inom mig.
- Nu, nu kanske.

På onsdagen åkte jag till intervjun. Det var pirrigt, nervöst och svetten rann .. men oavsett vad så kändes allting bra. Jag blev gott mottagen och jag fick den informationen jag ville ha!
Fick också höra att jag på torsdagen (igår) skulle få ett samtal av henne, oavsett om jag får jobbet eller inte.

Väntan var som en evighet....

Igår, på väg till farmor och farfar, inne på Ica får jag ett telefonsamtal. "Det är hon!"
- Jag har goda besked om du fortfarande vill ha anställningen?
Alltså glädjen inom mig - jag bara skrek ut: ja jag vill absolut ha det!!

Så idag blev jag anställd! Påskrivna papper och mer information av chefen.
Och på måndag, kvart i tio börjar min första lilla utbildning inför anställningen - att sitta i kassan och lära mig hur det går till! Även onsdagen är upptagen av kassautbildning. Kul men så nervöst. Men det ska gå bra! Så länge jag får tid på mig, rätt hjälp och information så kommer allt gå suveränt!

Wow. Detta ser jag fram emot!!!😄👊🎉

Likes

Comments

Övningsköra är något för min del som pågår i livet väldigt mycket just nu. Och det är något som jag själv tycker är riktigt roligt, det är klurigt i vissa tillfällen men jag lär mig något nytt varje gång och det flyter på som smör! Liksom första gången, på bara några veckor har jag lärt mig liksom grunden och nu även en början på att backa (något enligt mig är krångligt) men jag ska bannemig klara det också! Jag ger det tid och övar för jag vet, att all övning kommer leda till något gott i slutändan som jag kommer ha en fördel för senare. För jag vet, om jag ger allt jag kan, övar minst två gånger i veckan, lyssnar på mina föräldrar och syster, försöker, gör fel, gör rätt så vet jag att jag kommer ha det där körkortet inför nästa år. Kanske till våren 2018 och helst innan sommaren 2018. Det är mitt mål. Så just därför måste jag verkligen göra allt, för ingenting kan stoppa mig, inte så länge jag har ett mål framför mig!
Och det blir enklare just för att jag tycker att det gått så bra nu, jag kan liksom grunden, fått köra ut på vägar, provat på att backa, stannat, bromsat, startat, växlat mm. Och det gör mig så stolt också. I början trodde jag att startningen skulle ta flera gånger att kunna, men endast två gånger så satt det inne. Och det är ju bara en vibb på framsteg och att jag kanske ändå har bil i blodet 😉 skämt å sido!
Det handlar inte bara om att jag lyckas och kan det jag nu fått provat på och göra, utan även att jag fått den hjälpen och responsen jag behöver för att kunna och som jag behöver! Just rätta hjälpen för att jag ska förstå vad jag gör och för att kunna gå vidare, även för att jag ska vilja fortsätta - för med fel hjälp, hur ska jag då gå vidare och bli mer taggad på att lära mig? Det gäller även respons för vad de tycker, vad jag ska förbättra och vad jag gjorde bra. Diskussion om vad vi båda tyckte osv men även också att man får höra det positiva vad man gör och inte bara ett evigt gnäll vad man gjorde fel, att man gasade för mkt, bromsade för snabbt, kärringstopp osv - för det gör att man inte vill fortsätta och man bara klankar ner på sig själv att man är sämsta människan som kör. Alla gör fel och det är helt okej! Ingen föddes till bästa bilföraren och ingen kunde allt på en och samma gång. Det tar tid, det är olika för alla men ingen kan så fort de sätter sig i en bil.

Körningen tycker jag, att om det går såpass bra som det gör nu så kommer det fortsätta så med! Det är inte körningen jag är nervös över utan allt annat teoretiskt man ska kunna - exempelvis om miljön, skyltarna! Att få in allt det i huvudet, liksom, använder man ens allt det?
Jag läser, varit ett tag sedan dock men det är så jävla tråkigt så det blir inte att man gör det. Kanske bra att jag tar fram boken snart ändå..

Men jag är så taggad, jag är så taggad på att lära mig, försöka, göra fel, visa att jag kan, glädjas, tveka. Å sen att en dag komma hem med ett stort leende på mina läppar och med körkortspappret i min hand. Bevisa att jag också kan och att ens familj kan tänka "fan, minstingen börjar allt bli stor!!" och att sen får se mig ta bilen hemifrån och glida iväg mot nya äventyr. Med dem, mina vänner och killen. Fördel för jobbet. Handla. Hämta den som behöver, hämta syskonbarnen från dagis, åka till lekparken. Allt blir så mycket enklare och framtiden ser betydligt ljusare ut - bara med ett kort och en bil.

Så tack för all hjälp hittills och som jag kommer få. Ni är bäst!
Jag lovar er, jag ska göra mitt bästa.

Bilden tagen från Google!

Likes

Comments

Att man snart varit ifrån bloggen, från och till i ett år har gjort att man inte direkt vet vart man är med skrivandet - sen innan flöt det på jämt och ständigt men det kan ju bara bero på att jag tidigare var van och skrev iprincip varenda dag som varit. Det kommer vara så här med från mig, att jag har dagar då det inte alls kommer komma upp inlägg under några dagar, eller att skrivandet blir ganska hoppigt emellan åt men med tiden kommer det gå som smör och vara en rimligt rak, röd tråd.
Det känns jätteskönt ändå att jag kommit tillbaka och fått den fina responsen jag fått - det kunde jag inte tänka mig! Men det kanske är så också, att när man lärt känna dem man fått gemenskap och en relation till så kommer alltid tankarna och känslorna tillsammans och om varandra finnas!
Tack så mycket för det, ni är så fina! ❤

Helgen tycker jag har varit fin men avslutades på ett känslofyllt sätt - varit sina skäl men ingenting mellan någon utan det har bara varit jag som känt som jag gjort och haft mina tankar på ett negativt sätt. Men nu åter är det bra och jag är på den positiva sidan. Det blir ibland så för mig, speciellt när pressen och stressen är på högnivå att jag mår dåligt och klankar ner på mig - men det är bara ett sätt för min kropp att säga ifrån att det nu är dags att lugna ner sig och återställa det till sen innan och ett lugn. Även om jag saknar någon eller måste lämna den personen för ett tag - oavsett om det är en vän, familjemedlem, kille som måste ge sig av så har jag den känslan och en sorg inom mig. Mycket tankar och däremellan gråt. Det har lättat, mycket med familjen men ibland finns det även kvar för vänner och speciellt killen min. Spelar ingen roll hur mycket vi än ses, hur länge vi än känt varandra så kommer jag alltid ha svårt att ta emot ett hejdå och att vi skiljs åt ett par dagar .. men det är väl så - för det som innan skett, för det man fått tagit emot är det väl ändå inte så konstigt att man tänker och känner som man gör. Bara en fördel med detta för ett bevis att visa hur mycket de betyder för mig! Med tiden läker väl det också och att jag senare accepterar att vi snart ses igen.
Helgen har erbjudit mycket kärlek och relation till kärlek och familj. Inte alls något speciellt som skett men under lördagen for jag och resterande på utflykt, åkte ut och åt och spenderade tid i solskenet. Under kvällen hämtade vi hem killen min, grillade med mamma och pappa, satt ute och bara njöt på kvällen av det sista solskenet.
Så många samtal, diskussioner, skratt, argumentationer, gemenskap som uppstår mellan oss allihopa. Märks så väl att jag fått och hittat rätt människa och det hoppas jag, jag hoppas att allt som visas utåt från andra är sanningen. Ingen behöver tycka om allt hos denne personen, inget jag ber om men en sak är klar - vad som än sägs och vad som än tycks så kommer jag vara kvar. För alltid. 💘

Händer inte så mycket mer numera då vädret inte är på topp utan det har varit mest dagar inomhus men idag kunde jag allt ge mig ut på en promenad och det kan jag meddela att det varit så skönt så! Dagarna ute, utan regn får bara njutas av och spenderas så mycket som möjligt utomhus! Men om det ej sker finns det allt saker att göra inne med, ex. städa, rensa etc.. och nu specificerar mig på att vi i Oktober ska flytta från mitt barndomshem (dock ca 200m bort och till ett mindre hus) så det är ju i närheten och något jag kommer se varje dag. Men ändå så konstigt att jag aldrig senare kommer få sova i detta huset mer eller spendera den tiden jag tidigare haft här. Som att den jag är kommer försvinna då detta är mitt hem - det kommer det alltid att vara! Dock är det ju så, för eller senare kommer jag ändå flytta härifrån - så vad gör inte det att nu flytta ut och iallafall prova och känna på innan man kommer ut i helhet och senare inte kan ångra sig? Jag ser dock fram emot flytten jättemycket, att få renovera i huset vi flyttar till, göra det till vårt egna hem och kanske köpa lite nytt osv.. jag ser även fram emot att vi snart ska börja rensa här hemma i vårat nuvarande hus, kasta/sälja massa skit som vi inte behöver .. hahah!
- Dock är det nog inte sista gången jag flyttar. Kanske att jag även flyttar hemifrån efter årsskiftet?
Vi får se hur allting går även om jag vet att vi håller ihop! 💘🏠

Ska även gå in på att så snabbt jag fyllt 18 nästa år gäller det för mig att söka arbete, iallafall runt helger, på lov och kvällar till en början - lägga sig tillgänglig ´runt dagar jag kan och bli inringd när det behövs så jag också kan starta upp mitt liv, få utföra det jag kan och hjälpa dem människorna jag vet behöver hjälpen. För nu vill jag också få finnas till men även få in dem pengarna jag också behöver för att få en fungerande ekonomi.
Vart jobben blir har jag ännu inte funderat på men det blir nog inom hemtjänst, lss (om jag trivs där), kanske undersköterska på sjukhus? Finns så mycket men något jag behöver se efter och fundera över...

Likes

Comments

Att ett helt år på gymnasiet gått och man nu slutat ettan känns helt sjukt inom mig. Att ett år bara sprungit förbi och man verkligen inte förstått eller insett tiden som gått medan man pluggat och varit helt fokuserad på det man gjort.
Och det är precis det jag varit också, fokuserad. Hela tiden har jag haft ögonen och öronen på skolan, lyssnat, förstått, diskuterat, samtalat, arbetat, samarbetat och allt däremellan. Jag har gett allting och jag har inte kunnat givit mer än vad jag gjort, tiden som jag sysselsatts med i skolan har jag verkligen tagit in allt och gett det jag kunnat. Mer har jag inte kunnat göra heller, för jag måste tänka på mig med och på mitt eget bästa - och precis det har jag gjort detta året (och för mig är det en utveckling ifrån förra året!) då jag nu lärt mig en läxa, men även fått en aning för hur mycket jag kan med, hur mycket jag ska studera och märka utav när det är slut för idag - oftast har min kropp sagt ifrån själv när det blivit för mycket eller när det helt enkelt räcker!

Under årets gång har jag också fått kunskaper, såna kunskaper jag tidigare inte haft men även sådana kunskaper jag fått bygga på.

Så har allt kämpande varit värt allt i slutändan?
-Självklart tycker jag det. Allt som jag gett ifrån mig fick ett gott slut och som jag sagt sen innan, jag har inte kunnat gjort mer för med dem resultaten och betygen jag fått är resultatet på vem jag är, vad jag kan och vad jag fått för information och det som jag lärt mig. Jag är jättenöjd! Och med detta och kunskapen jag har så vet jag att valet med gymnasiet jag gjort har varit ett superbra val! Så många intressen och mycket som jag sen innan och allt nytt jag fått in till nu - och även två år framåt. Visst har det inte alltid varit en dans på rosor men när väl den nedgången i skolan är över så vet man att det man försökt och jobbat med varit en fördel - oavsett hur man mått då - men det ska inte gå såpass långt att man bara vill gräva sin grav och ta allt ut ens psyke..

-Om två månader sitter vi återigen i bänkarna - spända, nervösa men ändå taggade på ännu ett nytt år. Tankarna på att vi kommer få nya kunskaper, upplevelser, känslor, praktik etc men också mindre än två år tills att vi springer ut och jubblar på det där flaket. Då vi inser - vi gjorde det, vi klarade skolan!!

Men innan dess ska vi ha ett varmt och långt sommarlov och det ska vi alla ta vara på, oavsett om vi jobbar eller ej.
Jag själv tar ett sista sommarlov i år och peppar upp inför 18 år och senare sommarlov då jag ska jobba! Och det ser jag verkligen fram emot - få tjäna egna pengar, jobba, möta nya människor.. åhh så mycket jag vill uppleva!!
Vet inte vad jag ska hitta på, men en sak är klar att jag ska tillbaka till bloggen. Fixa iordning här, skriva då och då och även se in hos många jag saknat och varit ifrån.
Saknat er, tiden här, tiden att läsa hos er andra och gemenskapen vi haft.

Mitt i allt kom "mannen i mitt liv", det har dock uppkommit ju mer tiden gått och denna månaden är vi redan i "månad tre". Trodde aldrig att jag skulle känna så här igen för någon. Aldrig fått känna mig så värdefull och lycklig.
Att så mycket tid tillägnats till mig och tid ihop, tillsammans. Med och utan min familj.
Och jag är lycklig. Det är jag. - Visst finns det dagar då jag blir deppig för allt som hänt och det i allmänhet men jag kämpar, varenda dag att se framåt, varenda dag att inse att det valet jag tog var rätt. Att dem vännerna, familjen och pojkvännen jag har hos mig är de bästa och rätta. Inget annat val är bättre : för ju mer jag accepterar det som skett, inser all lycka och positivitet så kommer jag, en dag - inte nu, inte imorgon men kanske om några månader stå där med ett leende som aldrig kommer sluta glimma! ✨
Att mitt i allt, när all hemskt startade uppstod en vänskap och en hjälte hos mig som hjälpte mig upp. Som fick mig att inse att kärleken kan spira och finns. Att när det börjar gå utför så kommer det in någon i ens liv, som vill en väl, som vill finnas, stötta och bara vara den vännen som gör allt för en. Men vänskapen, den utvecklades ju mer dagarna gick, ju mer vi skrev och ju mer vi träffades sågs det mer som en kärlekssaga :
Jag minns ju så väl första dagen vi började skriva.
Jag minns dagen vi träffades, hur jag kände och vad vi gjorde.
Jag minns mina första känslor för dig, vad jag kände och tyckte om dig - aldrig har jag tidigare blivit så välkommen som utav dig, alla diskussioner, skratt, tid vi givit varandra - allt.
Jag minns att du inte är som alla andra, vi gav varandra tid, vi förstod varandra, vi kände lika, vi gav varandra tips, vi kunde hjälpa varandra.
Jag minns vår första kyss.. jag minns allting, nära inpå detaljer och varenda gång och idag när vi fortfarande ses känner jag alltid som första gången och att allt jag får av dig är ren kärlek och lycka. Något som saknats hos mig på väldigt länge..men när vi uppstod kändes det som vi i flera år känt varandra och att det som tidigare hänt inte hänt alls. Allt sen tidigare var som bortblåst...

Jag vill bara förklara mig att allt som hänt, allt som skett, hur jag mått, all skit jag fått ta, det jag fått se, vad jag kämpat för, det som jag tidigare hållit inom mig och den jag tidigare varit - allt har varit så värt det. För när jag fått möta det negativa i det positiva och verkligen fått fram det jag velat, inte sluta kämpa och vetat vart jag skulle så vet jag att jag är på rätt plats. Oavsett hur ont det varit så släppte smärtan. Sorgen och ilskan är mer åt lycka och glädje och jag, jag är snart mitt rätta jag, den rätta som jag länge velat vara.

Älskar er.

Likes

Comments

Ärligheten varar längst, eller hur? Och här ska det komma, en rak sanning rakt från hjärtat mitt.

Jag vet att jag på senaste inte varit som vanligt och jag har blivit till viss del en skit, inte att jag gjort något elakt MEN att jag själv blivit jävligt ignorant och kanske inte brytt mig eller varit hos den som alltid varit hos mig och brytt sig om mig. Jag vet det extremt mycket och märkt av det på senaste veckan och när jag tänker efter så tänker jag "varför ger jag inte mer tid åt den som ger mig mest tid utav dem alla på jorden?" "Även omtanken, glädjen och alltid ett leende på läpparna?" Varför gör jag inte exakt detsamma. Jag gör det, men jag viker mig undan mer och mer, pratar nästan bara om en ända sak, träffar nästan alltid en person och jag förstår att tröttheten läggs in hos henne. Jag vet det för när jag sätter mig in i din sits, att alltid få höra om det, om och om igen förstår jag precis. Du är inte så, du pratar lagom om "det" och jag ser din lycka i dina ögon, alltid.

Jag vet vad jag gjort. Blivit arg på dig, helt utan anledning när du bara ville vara positiv och jag tog det som negativitet och kritik. Jag vet så väl att du bara vill finnas till, förstå kärleken och liksom kommunikationen att det bara är bra. För du ville bara få mig förstå, förstå att nu är det så här och det är inte sista gången jag kommer höra det. Och när jag tänker efter ännu en gång så sitter jag bara och skrattar, för inom mig vet jag att det samtalet kan tillägna så mycket humor och att det bara blir roligt i slutändan.

Jag vet, att idag när jag egentligen skulle sätta dig i första hand satte jag dig i andra hand. Jag bara sa att jag måste gå men istället kunde sagt till den andra personen att "du får nu vänta" men jag gick, jag svek den personen som själv skulle stått och väntat med mig om jag ville ha sällskap. Och det var det ända jag satt och tänkte på när jag åt "vad tänker du på?" fick jag frågan - men hur skulle jag berättat att jag lämnat min bästavän?
Jag tänkte på det, hela tiden var du i mina tankar. Även när jag kom hem fanns du där, jag kunde inte plugga, jag bara satt med musiken i öronen och tänkte på vilken jävla idiot jag blivit ... du skulle aldrig göra så mot mig! Jag vet så väl för du har alltid varit med mig!!

Och jag förstår hur du känner inom dig nu om mig. Jag accepterar det så himla väl för jag skulle känna precis som du gör nu - "att är jag inte värd någonting" "är jag inte rolig", "är jag bara ett andrahandsval".
Och jag vill motargumentera detta - i mina ögon så är du värd varenda guld som finns i världen om jag så kunde ge dig. Du är den roligaste människan på jorden, inte bara rolig - du finns där när ingen annan finns. Du lyssnar, förstår och verkligen vill en att må bra, att känna lyckan för du vet, du vet hur det känns att må dåligt och du vill inte att någon ska göra det!

Jag är så jävla glad över att ha dig i mitt liv för utan dig skulle jag inte kommit och kämpat så här långt. Det är tack vare dig jag idag står där jag står. Och varför då ska du inte få någonting tillbaka? Det har jag också funderat på och det är slut med detta nu. Jag tänker fan aldrig lämna den personen jag som hjälpt mig flera gånger i livet och verkligen fått mig glad och tro på lycka. Oavsett om jag har sju andra saker att göra så ska du alltid gå i första hand för det är precis så en bästavän ska göra. Hon ska finnas oavsett om hon själv mår dåligt, om hon är på utflykt, i skolan etc, det finns inga andra skäl att rymma ifrån och jag tänker inte mer vara den personen!

Jag ska finnas där. Stötta. Ge kärlek. Peppa. Heja på. Träffas. Ge kramar. Kommunicera. Skratta. Gråta. Ogilla. Allt tillsammans med människan som fått ett stort leende på mig, varje dag. För att inte se dig glad gör ont.. jag vill se ditt leende, ditt stora skratt, dina glimmande ögon..

När jag skriver detta så faller tårarna ner..för jag vet så väl, jag vet så väl hur det känns att bli lämnad och ignorerad av vänner. Smärtorna att vara ett andrahandsval, inte värd någonting och inte känna sig önskad.. och är det något jag önskar minst till mina vänner och speciellt den som funnits i mitt liv såpass länge att jag känner mig som själsfrände med.


Det är slut nu. Det är slut nu på all jävla ignorans från mig, på att tiden inte räcker till, inte att kommunikationen finnes, samtalet om bara "det" etc!

Nu eller aldrig.

N. Jag älskar dig så jävla mycket ❤ och du behöver inte svara eller någonting, jag vill bara att du läser.
Och jag hoppas du vet hur mycket du hjälpt mig, i både gott och ont, att du funnits där varje dag för mig och jag vill göra likaså för dig, för är det någon jag är inspirerad av så är det dig! En enorm kämpe och glöden inom dig som du bara vill slänga iväg, men gör aldrig det! Stå rak i ryggen och fortsätt - du kommer så himla långt utav det!


ILY.

Likes

Comments

Att när man igår helt ovetande satt här och skrev inlägget och trodde att det varit sant allt som skett. Att allt mellan oss var glasklart och att det bara blev struligt senare för oss. När det istället kommer fram, om att allt var en lögn. Då stannar man upp, ser på sig själv och tänker "vad egentligen är man värd?" Man känner sig så äcklig, otillräcklig och helt misslyckad. Man önskar att allt bara varit en dröm, att det som man hade ihop bara var något som skedde och att inte äkta kärlek fanns med, men det gjorde det, iallafall för mig. Man gjorde allt för den andra personen. Man krigade, tjatade, blev ovänner med andra, kände sorg, ilska, glädje och i slutändan var allt bara en onödig grej man kämpat och älskat för, som inte var till någon nytta. Utan istället fick man skiten själv, en krets mot sig och en osäkrare självkänsla.
Att man fått lögner för sig, rakt upp i ansiktet. Att man senare får höra, vem du egentligen är och hur ditt liv egentligen ligger till och att det du sagt inte var en ända sanning. Vet inte ens längre om det du sa, att jag var söt fanns i dina ögon.. det ända jag vet, är vad du ville och ta ifrån mig.

Jag vet inte längre om det är för att du ljög eller varför du ville åt mig som gör ondast.

Jag vet allt. Det kommer alltid finnas inom mig, för jag trodde verkligen att du skulle vara min, för alltid. Men efter alla gånger, gång på gång, då gav jag upp och ger dig till någon annan. Men om du hittar någon annan, var sann. Stå upp för dig och bevisa vem du egentligen är och behandla aldrig en kvinna som du gjorde mot mig!

Rör mig aldrig mer. Se inte på mig och tala inte.
För nu vet jag inte längre om jag kan lite på någon mer.

Likes

Comments