Header

Hade ångest långt in på morgonen när jag försökte sova igår natt innan jag lyckades somna. Så när jag väl vaknade var klockan 15.00 och jag kände så väl igen känslan: Äntligen! Det är över för den här gången. Fem dagar höll sig perioden med ångest i sig denna vända.

Man kan ju tycka att man inte vet, att ångesten kan komma tillbaka vilken sekund som helst. Men jag känner igen den här känslan såväl. Det är över nu. Det kryper inte i benen längre, jag har ingen konstant olustkänsla i magen

Annars hände det inte så värst mycket idag. Jag och en tjej jag "rekryterat" jagar Stalkers-Mia / annorlundamamma över internet och anmäler hennes blogg som när den uppdaterar bara uppdaterar med stulet material samt varnar folk som får henne i sina kommentarsfält. Om någon inte vet vem jag pratar om så är det en person som har drivit ett antal falska bloggar, numera bland annat här på nouw. Vi har fått dussintals av hennes bloggar nedlagda på grund av att hon stjäl blogginlägg och publicerar som sina egna. Hon är allmänt otrevlig att ha och göra med och drar sig inte för att hotas. Hon har också varit föremål för ett avsnitt av Stalkers på tv3, se det HÄR där hon gjorde en föredetta väns liv förfärligt och dömdes till ofredande.

Nej jag har inte så mycket att skriva om, ville mest bara berätta att jag mår SÅ mycket bättre nu! <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

För ungefär två veckor sedan startade jag en frågestund där ni kunde fråga om Psykisk Ohälsa oavsett om det var min, er, andras eller allmänt.

Det här med att ha en frågestund på ett särskilt ämne och inte bara allmänt var väldigt roligt och något jag definitivt ska göra om. Här kommer lite försenat svaren på era frågor!

💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗

Ebba: Hur tar man sig igenom den värsta depressions tiden? När allt känns hopplöst.

- Det här är nog en av dom svåraste frågorna jag fått i hela mitt liv, därför blir svaret tyvärr därefter: Rent praktiskt så skulle jag råda att ta hjälp av familj och vänner om det finns. Kan någon hjälpa dig städa, handla, laga mat osv. så låt dom hjälpa till med det. Kämpa också för att ha så bra sov och matvanor som möjligt då det kan minska ångesten och hjälper tillfrisknandet. Men rent emotionellt är det svårare. Finns en vilja, om än så liten, att göra något - om något skulle kunna vara roligt menar jag- gör det! Sugen på något onyttigt? Ät det. Men oftast finns ju inte minsta vilja och inget känns roligt... Det enda som jag har kunnat hänga kvar vid när jag varit djupt nere är att jag faktiskt HAR varit frisk. Och när jag är frisk så kan jag känna glädje, jag vill saker och jag har inte ångest precis hela tiden. Det är det främsta rådet: kom ihåg hur det var när du inte var deprimerad och kom ihåg att du kommer må så igen. Det kommer inte alltid vara såhär.

💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙

Cecilia: Här kommer en faktafråga....
Finns det någon bra information om riskerna att återinsjukna i depression?

-Har man en gång haft en depression har man 50% risk att drabbas av det en andra gång. Har man haft två eller tre depressioner så är det 90% risk för att återinsjukna. Ju fler depressioner, desto större chans att återinsjukna. Källa Edit: Det kanske behövs förtydligas att procentsatsen gäller för resten av livet så även om man har två-tre depressioner i ryggen är det fortfarande bara 90% risk att man under resten av sitt liv ska få EN återkommande depression.

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

@Dylan7931: Hur går psykvården till i Sverige? Är från Finland och undrar om systemen skiljer sig, hur man blir intagen, om sluten och öppen vård, kontaktpersonstöd o.s.v. Hur vård av barn och unga går till och liknande. Hur man behandlar psykisk ohälsa helt enkelt?

- Tack för din fråga! Din fråga är väldigt bred och jag har svårt att begränsa mig men vill i alla fall ta upp det du specificerade. När man först drabbas av psykisk ohälsa som vuxen vänder man sig först till sin vårdcentral och sin allmänläkare. Då får man en remiss till lämplig psykiatrisk mottagning. På den psykiatriska mottagningen finns psykiatriker, psykologer, specialistsjukskötare, kuratorer och terapeuter som du får hjälp av beroende på vilka specifika problem du har. Ibland kanske man åker direkt till den psykiatriska akutmottagningen om läget är akut, det går givetvis också bra. Där får man akut hjälp och stöd med att ta sig vidare i vården. Alla landsting har psykiatriska akutmottagningar som har öppet alla dagar dygnet runt.

För att berätta mer om akutpsykiatrin och slutenvården så kan man också få beslut om inläggning, frivilligt eller under tvång, när man kommer till akutpsykiatrin. Då kommer man in på en akutvårdsavdelning där man stannar tills det beslutas att man kan flyttas vidare till en annan slutenvårdsavdelning som inte är en akutavdelning. Man hamnar på den slutenvårdsavdelning som är bäst lämpad för ens problem och medpatienterna har en liknande symtombild. Man kan också läggas in av sin öppenvårdsläkare, antingen en planerad inläggning eller en akut. Vid en tvångsinläggning skrivs ett så kallat vårdintyg som gör att du läggs in enligt lagen om psykisk tvångsvård, LPT. Barn och ungdomspsykiatrin vet jag tyvärr inte så mycket om men jag har hittat mycket bra information på sidan bup.se, där kan du läsa mer.

Kontaktperson är också ett område där min kunskap brister men jag hittade en bra sida som du kan läsa HÄR


💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚

@Nordengrim: Hur länge har du lidit av psykisk ohälsa?

Bra fråga och ärligt talat så vet jag inte. Jag sökte psykiatrisk vård första gången akut efter ett sammanbrott när jag var 21 år, är nu 37. Men i efterföljande vård så kom det ju fram att jag mått dåligt mycket länge. Dom läkare jag pratat om det med tror att jag mycket väl kan ha blivit deprimerad runt 13 års åldern. Att jag gick obehandlad tills jag var 21 år skulle då vara anledningen till att depressionen jag lider av nu blev kronisk under tonåren och jag kommer behöva antidepressiv medicin resten av livet om inga större medicinska upptäckter görs.

💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛

Mio: Hej! En nära anhörig till mig har nyligen fått diagnos på ganska "grav" ADHD (kan man ens säga så?). Han är uppemot 60 år, och tycker det känns skönt att få en förklaring till saker som hänt i hans liv - men jag är lite orolig att han ska identifiera sig så mkt med sin diagnos att han glömmer vem han är som person i sig själv. Om du förstår hur jag menar? Har du någon tanke om hur man undviker att "bli sin diagnos", alltså hur man kan göra för att se sig själv bakom alla listor med svårigheter, egenskaper och "symptom" som är kopplade till diagnosen, att se att man är en egen person och alltid har varit det?

-Hej! Vad skönt för din anhörig att han fått ett namn på sina svårigheter och lättheter! Många av oss som haft stora svårigheter länge och äntligen får en förklaring ”blir” nog vår diagnosunder en tid. Detta av ren lättnad eftersom man äntligen fått ett svar på det man ältat och ältat så länge. Man har fått en förståelse och vill dela den förståelsen med hela världen. Men jag förstår att du är rädd att din anhörig ska bli någon annan,någon du inte känner igen. Jag tror att om man som anhörig plötsligt tycker att diagnosen har förändrat något är en illusion. Förut kanske personen gjorde saker hen inte vill göra nu. Personen kanske verkade gladare och mer social. Detta kan helt enkelt vara för att personen förstår att hen inte behöver kämpa så mycket för att klara av allt längre, diagnosen har fått hen att förstå att man inte behöver kämpa så förtvivlat. Hen kanske säger ”det klarar jag inte, jag har ju ADHD” fast hen klarat det förut. Det betyder att visst skulle personen kunna klara det fortfarande men har förstått att det är ok att något är för svårt för att man ska orka. Jag vill här citera en annan bloggare som förklarar detta mycket bättre än jag: ”Om en person med en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar verkar ha förändrats efter att ha blivit diagnosticerad så är chansen stor att personen i fråga i själva verket har slutat att försöka förändra sig. Kanske har diagnosen/diagnoserna gett personen modet att visa det som hen hela livet ansträngt sig för att dölja.” Läs gärna hela inlägget jag citerat från HÄR En annan bloggare har också skrivit bra om ämnet, det inlägget kan du läsa HÄR. Kort sagt tror jag att det är väldigt få som faktiskt ”blir” sina diagnoser. Men såhär i början tror jag att du får vara beredd på att det blir mycket ADHD prat från din anhörig, han har ju trots allt fått en nyckel till livet han aldrig haft förut :)

💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚

@Ylva_Kristina: Har du upplevt hypomani?

-Jag har aldrig upplevt hypomani även om jag har uppåt och neråt perioder i samband med min ADHD.

Tack allihopa för era intressanta och framförallt utmanande frågor!

Likes

Comments

Nu har jag fått Elvanse i alla fall. Då kan man ju tänka sig att ångesten över det skulle försvinna.... men icke... Ångesten hänger sig kvar och just nu känner jag som att den klibbar sig fast på huden.

Tänkte bara uppdatera och be om ursäkt för att svaren på frågestunden inte kommit upp. Jag måste bli bättre innan jag tar tag i det.

Kollar på Days of Future Past på Viasat Film, ganska dålig film men något bra att ha i bakgrunden när man slösurfar.

Likes

Comments

​Läkarsekreteraren från affektiva ringde tillbaka idag. Givetvis skriver inte läkaren ut Elvanse utan hänvisar till dom som skrev ut sist vilka var läkarna på avdelningen jag var inskriven på. Hon erbjöd sig åtminstone att skicka ett meddelande till dom så att jag slapp ringa och jaga dom själv. Men jag ser alla sorters problem med det här. Det var ju snart två månader sedan jag var inlagd. Nu måste jag sitta här med ångest och vänta på om det kommer hända något med utskrivningen. Ska ringa avdelningen imorgon och ifrågasätta om meddelandet kommit fram och kräva att bli uppringd av en läkare. Sist jag försökte få tag på en läkare därifrån så hörde dom inte av sig, dom väntade bara tills mina Elvanse tog slut och skrev ut då. Så där satt jag och hade ångest utan att veta om det skulle lösa sig.

Jag antar att jag klarar mig utan Elvanse men det hjälper mot min ångest. Sen dom sänkte Lyrican på avdelningen så har dom inte ersatt den med något annat förutom Elvanse. Jag har Elvanse så det räcker till på söndag men ska försöka ta den varannan dag från och med nu för att försöka få den att räcka.

Det är planerat att jag ska åka och hälsa på familjen i Västerås på lördag. Jag vill så gärna träffa dom och vill inte göra dom besvikna om ångesten gör så att jag inte kan komma... Jag har i alla fall bett om att få Theralen utskrivet, det brukar inte hjälpa men jag har inte haft så här intensiva ångestanfall som jag haft dom senaste månaderna. Kanske kan Theralen ta udden av det värsta.

Likes

Comments

​Fick ett jobbigt besked precis innan jag skulle ta min promenad med boendestödet idag. Posten kom och jag fick ett brev där det stod att mitt möte med en läkare på affektiva har blivit framflyttat 13 dagar. Det här var en läkare som jag inte hade fått en första tid till så jag förstod inte hur det kunde blivit ändrat. Jag antog att det var min tid med en annan läkare som inte bara blivit försenat utan att dom också bytt läkare, det visade sig att jag hade rätt. Jag mådde helt ok, hade sovit tillräckligt och var beredd på en timmes promenad och det var så typiskt att posten skulle komma och förstöra allting.

Problemet är att eftersom det är framflyttat 13 dagar så räcker inte mina Elvanse som skulle räcka till läkarbesöket. Det kan ju låta som att det bara är att ringa efter ett nytt recept men jag har aldrig fått Elvanse utskrivet från den avdelningen. När det är en ny medicin som ska skrivas ut så är läkare ofta kinkiga med det, särskilt om det är narkotikaklassat om dom inte har träffat personen först. Jag tycker det är löjligt eftersom en läkare skrivit ut det tidigare, i samma hus som den här läkaren sitter så det är väl bara att gå och prata med honom om dom undrar något...

I alla fall så letade jag upp lite styrka och bestämde mig för att gå ut på promenaden fast jag hade ångest, det fick bli en kortare promenad och det var hemskt att vara ute med ångest. Jag är inte alls van att trotsa den och gå ut så jag är i alla fall stolt över mig själv.

När jag kom in så ringde jag och lämnade ett bestämt meddelande hos affektiva om att dom faktiskt fick fixa det här då det var dom som skjutit på tiden. Det verkar ha funkat för det tog inte lång tid innan en läkarsekreterare ringde upp. Jag ville att hon skulle ge mig besked omedelbart om det skulle bli någon medicin men hon hade inga läkare kvar att fråga. Vi kom överens om att hon personligen skulle fråga en läkare imorgon och ringa mig sedan. Hon verkade inte särskilt pigg på det men jag tänker fan inte ha ångest över det här om det ska ta den vanliga veckan att få svar. Så jag hoppas det löser sig tills imorgon.

Likes

Comments

Jag tänkte berätta lite hur det är för mig vid ögonkontakt. Först måste jag bara förtydliga någonting;

Långt ifrån alla autister har samma problem med ögonkontakt som jag, eller problem överhuvudtaget! Jag kan inte hålla hårt nog på det! Det verkar av någon anledning vara det enda gemene man och förvånansvärt många inom vården vet om autism. Det "viktigaste" liksom. SÅ många autister har fått höra saker som "Är det ögonkontakten med andra som gör det svårt att arbeta?" (npfbloggen.nu) och "Du kan absolut inte ha autism, du har sån bra formell ögonkontakt!"

När jag försöker titta någon rakt i ögonen känner jag mig extrem låst och begränsad. Jag behöver flacka med blicken och vrida på huvudet lite på grund av min rastlöshet men mest på grund av min känslighet för intryck. Ett plötsligt ljud, något som rör sig i ögonvrån, ofta får jag en (inbillad) känsla av en lätt beröring någonstans på kroppen och då måste jag titta dit. Detta är bara tre av tusentals intryck som pockar på min uppmärksamhet och det är otroligt svårt för mig att då stirra på samma fläck. Jag tycker också att själva stirrandet in i någons ögon är obehagligt i sig, inte bara för att jag behöver titta runt omkring mig och röra på huvudet.

Forts. nedan

Det är också ganska fördelaktigt för andra att jag INTE behöver hålla någons blick. Det är omöjligt för mig att följa med i ett samtal om jag inte får delvis uppmärksamma dom intryck som väller över mig från omgivningen. Man kan tro att det är bäst att så mycket som möjligt ignorera omgivningen om man vill fokusera på ett samtal men det är tvärtom. Det skulle ta all min fokus att ignorera alla intryck och inte finnas något kvar till att fokusera på samtalet.

Jag har svårigheter med ögonkontakt men är hårt tränad. Mamma märkte att jag inte naturligt tog ögonkontakt när jag träffade någon och hälsade och vid samtal och var hård på det. Jag nödlöste/löser det när jag "måste" titta någon i ögonen genom att titta mitt emellan ögonen, vid näsroten. Då är det få som kan se att jag inte tittar i ögonen inbillar jag mig. Det är jobbigt att titta där också, jag känner obehag men det funkar. Den riktiga lösningen är ju att jag inte behöver fokusera på ögonkontakt alls. Med familj och vänner finns numera förståelse för att jag inte tar ögonkontakt när neurotypa vanligen skulle göra det.

Likes

Comments

Har hört om personer som tagit Elvanse där medicinen slutat funger efter en tid, typ sex månader. Är livrädd för det nu! Är det vanligt att effekten uteblir efter ett tag? Jag har fått så bra effekt och den är en stor del av mitt tillfrisknande. Tänk om den slutar verka och jag helt plötsligt hamnar i samma sits igen!? Ni som tar/tagit Elvanse har den slutat fungera för er? Hur länge har ni tagit den?

Likes

Comments

Hade en jättefin dag igår. Sov "bara" 11 timmar. När jag gick upp var jag till skillnad från i vanliga fall hungrig och åt frukost, fil med musli och två ägg.

Vi var bjudna på middag hos M's pappa så runt 16 började vi röra oss dit. Där fanns också M's lillasyster Johanna, hennes mamma och Farfar Kjell. Farfar Kjell är en av mina favoritpersoner i världen och det är alltid så roligt att se honom. En sån rar liten farbror. Jag brukade tidigare se fram emot att träffa Farmor Sally, hans fru, också men tyvärr går det inte längre. Farmor och farfar har varit gifta i snart 70 år och knappt vart från varandra ett par dagar. Tills för något år sedan då Farmor var tvungen att flytta till ett demensboende :( Nu är det svårt för alla, till och med Farfar att umgås med henne. Hon är nästan jämt arg och kräver att få åka hem, är personlighetsförändrad och blir elak och svär, hon som aldrig yttrat ett svärord tidigare. Det är fruktansvärt tragiskt, Farfar är så ensam och saknar henne, även fast det tär på honom hälsar han på nästan varje dag. Det var i alla fall fint att se honom.

M's pappa, hans fru och Johanna ska spendera ett år i USA där dom har ett forskningsprojekt och Johanna ska gå ett år som freshman i highschool. Eftersom jag också gått på highschool så diskuterade vi lite hur det skulle fungera och vad hon tyckte var spännande eller oroar sig för. En stor önskan hon hade var att få gå på San Diego Comic Con :) Hon har lite samma smak på film, serier och böcker som vi, så vi hade mycket att prata om och vi tipsade varann om olika författare Hon har vårkonsert på Uppsala Konsert och Kongress i morgon som vi ska gå och titta på.

Forts. nedan.

Vi stannade tills efter 21 då Kjell började bli lite trött och sen gick vi hem. Avstånden mellan hem och buss och pappa Michael var långt nog att räknas som motion så jag fick in det också. Smsade med mamma på kvällen och bestämde att vi skulle komma till Västerås nästa helg. Eftersom det är min och syrrans födelsedag och mors dag passar det ju jättebra. Mamma är så förstående att hon erbjudit sig att komma och hämta oss ;)

Jag var lite uppe i varv och hade svårt att sova på kvällen, skulle ha använt någon avslappningsteknik men det är svårt när man mår bra och inte vill sova. Så nu har jag istället sovit alldeles för lite, det blir att lägga sig tidigt ikväll.​

Likes

Comments

Jag är så rädd för att tappa det här lilla greppet jag har om livet. Vaknade med ångest idag och skräcken över att behöva leva med sådan ångest varje dag fick sitt grepp om mig. Idag gick ångesten över men jag är så rädd för den... När jag upptäcker att jag är empatiskt känslig, när jag inte står ut med att djur och människor råkar illa ut även om jag vet att det blir en lycklig utgång, då är ångesten nära.

Men jag håller i alla fall livet i någon slags ordning. Jag håller ordning här hemma och äter nästan regelbundet, sköter hygien och isolerar mig inte även om jag inte går ut varje dag. Det är otroligt mycket bättre än det var innan jag blev inlagd. Men jag känner mig fortfarande socialt isolerad. Jag har inte klarat att ta mig till skrivarkursen. Det skulle vara roligt att åka till Västerås och träffa mamma och syrran och hennes barn. Jag och syrran fyller år snart så då hoppas jag vi kan träffas.

Jag har inte direkt ångest nu utan något slags mellanting. Händer och fötter känns svullna, kroppen kliar och det känns som jag har grus i ögonen och jag ser suddigt. Får värmevallningar till och från. Nu ska vi äta middag, det blir rester från igår: Ugnsbakad lax, kokt potatis, romsås, färsk spenat och fetaost.

Likes

Comments

​Kände av spänningar i kroppen och allmänna obehagskänslor så jag tog full dos Nosinan i går kväll för att kunna somna. Det ledde till 16 timmars sömn. Jag har tidigare kunnat ta full dos Nosinan utan problem. Men nu verkar minsta lilla göra så att jag sover många timmar extra.

Jag är så trött på det här. Jag vill ju komma igång med aktiviteter men hur ska jag kunna göra det när jag sover till 14.00. Jag har inte hittat några aktiviteter som börjar efter 14.00...

Jag vet inte vad jag ska göra, jag har försökt tvinga upp mig tidigare men det går inte att hålla sig vaken. Jag somnar sittandes eller ståendes och måste gå och lägga mig igen. Jag kan definitivt inte sitta på en kurs och kämpa för att hålla mig vaken och riskera att förolämpa kursledaren.

Likes

Comments

1 345110 Next