View tracker

Jag står tryggt inbäddad i ett hav av varma axlar. Mörka och ljusa toner väller över mig från höger och vänster. Sköljer över mig som vågor. Vävs samman och bildar någonting så vackert att det värker. Får glödande lycka och melankoli att pressas i bröstet på samma gång. Vacker sorg.

Det är träning med kören.

Men så kommer det där stycket som jag är så osäker på, och jag känner hur jag låter rösten dö ut. Låter den tyna bort som röken ifrån ett utblåst stearinljus.

För jag är rädd att göra fel.

Och jag tänker att jag borde ha tränat hemma.

Och jag vill inte avbryta och be om hjälp, för jag vill inte vara till besvär.

Vill inte ta tid ifrån de andra.

Så jag blir tyst.

Mimar. Försöker lyssna in tonerna från grannen.

Tyst.

Sen kommer jag på att tystnad är farligt.

Jag kommer att tänka på den där eftermiddagen förra veckan, när en kollega kom in i personalrummet där jag satt. Kom in och lättade sitt hjärta för oss som råkade befinna oss därinne. Berättade att hon inte mådde bra. Att någonting, eller kanske många ting, skapade kaos i sinnet och fick henne att begå misstag. Fick henne att göra fel. Fick henne att prestera sämre.

Och fastän jag tyckte synd om henne blev jag alldeles varm. Hon var så modig. Hon lade fram orden utan att väva in, utan att maskera, utan att oroa sig för våra tolkningar. Hon bara visade. Och fastän hon just då kanske kände sig ful så tyckte jag att hon var otroligt vacker.

Och jag tänkte att allting skulle bli så mycket bättre, om alla gjorde som hon.

***

Jag är tillbaka i kören och ska just samla mod till att be om hjälp – be om att få ta plats - när en röst plötsligt ljuder bakom mig.

”Kan vi inte gå igenom det där stycket igen? Jag känner mig osäker.”. Meningen följs av instämmande fraser från de intill, och vår underbara körledaren nickar varmt utan minsta tvekan.

Och jag tänker att den här lilla, simpla situationen kan stå för någonting väldigt stort.

Tänker på hur ofta vi tystnar för att vi tror att felen ligger hos oss, och inte på omständigheterna.

Hur ofta vi klandrar oss själva för det vi inte klarar av.

Hur ofta vi tittar på de andra och tänker att vi bör göra likadant.

Hur ofta vi stänger in oss bakom en fasad som vi inte klarar av att leva upp till.

Lägger så mycket på våra axlar att det gör ont att gå.

Trasslar in oss i kraven från andra.

Krav som kanske inte ens finns.

Och jag tänker att tystnaden är livsfarlig.

För varenda gång vi håller tyst om det som är svårt, så bidrar vi till en norm.

Varenda gång vi bygger en fasad, hetsar vi också grannen till att bygga en likadan.

Varenda gång vi trixar oss igenom en uppgift som är alldeles för svår, så ser vi till att strukturerna förblir oförändrade.

Och jag tänker att den vackraste är den som vågar vara fel.

För den som vågar visa sina känslor, inbjuder andra att göra detsamma.

Den som vågar vara trasig, hjälper andra att slå sönder sina fasader.

Den som vågar göra fel, talar om för andra att även deras fel blir förlåtna.

Den som vågar säga ifrån, hjälper ledarna att vidta rätt åtgärder.

Den som vågar tala högt förändrar.

Den som talar högt räddar liv.


Krönikan publicerades i Skaraborgs Läns Tidning förra helgen. Länk här: http://www.skaraborgslanstidning.se/article/tystnaden-slacker-oss/

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Så var julen här igen och någonting guldfärgat faller över oss. Ett glitter, som får mörkret att kännas mindre mörkt. Som värmer upp allt det som varit kallt.

Hett som glögg breder det ut sig över oss där vi springer i vårt ekorrhjul. 
Breder ut sig i våra sinnen.
Väcker oss.

Och plötsligt är det som var livsviktigt igår inte längre av samma vikt.
Plötsligt känns andra saker viktigare än någonsin.

För när vi tände det där första adventsljuset, tändes också ett ljus inuti oss. 
Ett ljus som tinade upp den frost som krupit längs med väggarna. 
Som väckte liv i det som sovit.

Ödmjukhet. 
Empati. 
Rättfärdighet. 
Kärlek.

Och medan graderna faller, tycks dessa röda känslor brinna sig starkare än någonsin.

Plötsligt ser vi dem vi älskar igen. 
Plötsligt ser vi även alla andra.

Frusna händer erbjuds vantar. 
Ensamma själar erbjuds gemenskap. 
Orättvisor lyfts. 
Krigsyxor sänks.

Det är som om allt det där stela – alla de murar som kapslat in vårat tänk och våra steg under året – plötsligt rivs bort. Egoismen, materialismen, konformiteten. Allt huggs ned, precis som granarna i skogen. Huggs ned, och gör oss mänskliga.

Vi ser på Kalle Anka och påminns om hjältarna från barndomen. Hjältar som lärde oss att rättvisa och godhet är det vackraste som finns. 
Och plötsligt blir vi barn igen. 
Ser åter allt det som vi såg innan vi blev vuxna.
Innan vi formades, slipades och hårdnade.
Innan vi tappade bort oss. 
Plötsligt blir vi barn. 
Plötsligt blir vi hjältar.

Vi sjunger ”Stilla natt”, och unnar våra sinnen en vila. 
Vi sjunger ”Heliga natt”, och blir tacksamma för allt det som är heligt för oss.

Och det är så vackert, men samtidigt så synd. 
Synd att det där glittret inte når ut till alla. 
Att inte alla vill värma de som fryser.
Att inte alla som fryser får vantar. 
Att gemenskap inte ges åt alla.
Att julen kan vara en spark på den som redan ligger.

Det är så vackert, men så synd. 
Att glittret tynar bort när snön sedan smälter. 
Att vi blir vuxna igen när Kalle Anka tagit slut.

Och jag önskar att man kunde spara det där glittret i en burk, och sprida ut det över årets övriga månader. 
Så att varje dag kunde bli som julafton. 
Så att varje dag kunde styras av brinnande, röda känslor. 
Så att vi varje dag kunde vara barn. 
Vara tända ljus.


Likes

Comments

View tracker

Jag står och pratar med en kollega.

Ett helt vanligt samtal.

Vi utbyter tankar, men ändå inte.

Utbyter ord, fast inte riktigt.

Det är ett stillsamt samtal, men våra sinnen arbetar för fullt.

Tusentals saker händer där inne medan vi letar fram våra ord.

Jag kommer att tänka på normer. På traditioner. På vett och etikett.

Tänker att det är 23 års erfarenheter av dessa som formar det jag nu står och säger, och det jag inte säger.

Jag har lärt mig.

Vad man säger och inte säger.

Jag går förbi ett gammalt rum i sinnet. Tittar in. Ser barndomen. Ser mamma. Ser hur hon blir stolt. Ser hur hon blir besviken.

Tänker att det är i det här rummet som jag funnit många av de mönster jag nu använder i mitt samtal med kollegan.

Går förbi ett rum till. En skolkorridor. Converseskor, Lee-Jeans, en tung doft av Escada och en lika tung skolväska. Ser en ljushårig flicka på 14 år, inbäddad i fina kläder och smink. Hoppfull, naiv och livrädd. En tjej som är smärtsamt sökande efter bekräftelse. Som längtar efter att vara rätt. Som slukar varenda norm hon lyckas upptäcka. Jag tänker att det nog var här jag sökte som mest. Här jag fann mest. Tänker att det var den härligaste och den värsta tiden i mitt liv.

Går vidare. Till tiden efter gymnasiet. Ser en lite äldre tjej med något rebelliskt i blicken. En tjej som nyss blivit vegetarian. Som läst psykologi. Som läst Your Deceptive Mind av Steven Novella. Läst om grupptryck och intryck. Som tappat allt hopp om det mänskliga sinnet. Jag ser hur hon slänger varenda norm hon kommer åt. Slänger dem som tallrikar mot marken. Ögnar dem. Gråter.

Människor är så sjuka!

Jag går vidare, och jag ser så mycket. Ser tusentals bilder susa förbi mig. Bilder av mig själv sittandes bakom skolbänken, tittandes på nyheterna, viskandes, skrattandes, gråtandes. Ser hur miljontals situationer under 23 års tid satt sina spår i mig. Ser hur de lagt sig som en hinna runt mig; Hur de formar allt det jag ser, säger och gör.

Tänker att det är den här hinnan som påverkar de ord jag just nu lägger fram till min kollega. Tänker att det är genom den här hinnan jag tolkar de ord hon lägger fram till mig.

Tänker att hon har sin alldeles egen hinna. Något som påverkar vilka ord hon använder, och som avgör hur hon tolkar de ord som kommer från mig. Ett eget, sprängfullt bagage av erfarenheter.

Och jag kan nästan se hur hundratals osynliga lager som ligger mellan mig och min kollega.

Normer inifrån oss, och utifrån.

Ser hur de gör att vi säger vissa saker, och andra inte.

Ser hur medvetna vi båda är om detta. Medvetna om att det rör sig mer under de ord som sägs.

Och därför lyssnar vi inte bara på orden. Därför söker vi budskap mellan raderna och i kroppsspråket.

Därför kan de mest simpla av ord tolkas och misstolkas - på tusen olika sätt.

Därför går hjärnan på högvarv, fastan samtalet är så lugnt.

Och det hela gör mig så trött.

Och jag tänker på det där kända ordspråket, det där om hur mycket bättre allt skulle vara om vi kunde se varandras själar.

Tänker på hur mycket lättare sådana här samtal, med vänner och kollegor, skulle vara då.

Hur skönt det vore om vi kunde klä av oss alla oskrivna regler och bara säga vad vi tänker, rätt ut.

Klä av oss allt det vi lärt oss, och bara prata.

Klä av oss alla normer, och mötas.

Klä av oss alla hinnor, och lyssna.



​Min krönika publicerades i Skaraborgs Läns Tidning i helgen. Länk: http://www.skaraborgslanstidning.se/article/%E2%80%AAkan-vi-inte-bara-kla-av-oss%E2%80%AC/

Likes

Comments

”Nu tabbade jag mig igen!”

”Jag kommer aldrig att hinna!”

”Tänk om jag misslyckas.”

”Vart är jag på väg med mitt liv?”

”Gjorde jag rätt val?”

”Missade jag chansen nu?”

”Varför presterade jag inte bättre?”

För en tid sedan berättade en kollega om ett radioprogram hon lyssnat på. Ett program i vilket de pratade om hur människan aldrig blir nöjd. Att människan aldrig fullt ut njuter av vart denne står, utan ständigt strävar efter att förbättra; Förbättra sig själv och förbättra tillvaron. Att vi är programmerade så, för att fortsätta utvecklas.

Och jag tänkte att det nog är så.

Tänkte att det nog på många sätt är bra att vi fungerar så. Att det kanske är just denna tendens som gjort att vi idag lever i det utvecklade samhälle vi gör.

Tänkte också att det hela är smärtsamt.

Tänkte att det kanske är just på grund av denna tendens som man - efter en dag full av slit och avklarade utmaningar – fortfarande kan badda sin självkänsla med skam över det där man INTE hann och det där man INTE gjorde.

Tänkte att det kanske är denna tendens som är skaparen av den syrliga tanken: ”Tänk om!”. Modern till rädslan för att göra fel val.

Att det är den som gör att jag, mitt under en gyllene höstpromenad, kan låta sinnet uppslukas av det som ska göras när jag kommer hem.

Att det är den som gör mig rädd att saker och ting ska tas ifrån mig, om jag inte kämpar tillräckligt hårt.

Som får mig att tänka så mycket på morgondagen att jag glömmer av att njuta idag.

Tänkte att det kanske är denna tendens som får oss människor att foga oss. Att det kanske är viljan att lyckas i samhället som får oss att forma oss efter de normer som finns. Som gör att vi tittar på grannen och gör likadant. Som gör att vi tänker: ”Orkar hon så borde jag också orka!”. Som får oss att driva oss igenom en vardag till bredden full av tusentals krav utan att ifrågasätta huruvida dessa är mänskliga eller inte. Som rentav får oss att glömma av hur svåra de där kraven faktiskt är; Som får oss att betrakta dem som vardagliga, normala och något som bara ska uppnås. Som får oss att tänka att det är oss det är fel på, om vi inte uppnår dem.

Tänkte att det nog är denna tendens som får oss att pressa oss lite till. Och lite till. Och lite till.

Men, kära läsare (jag behöver säga detta lika mycket till mig själv som till dig): Glöm inte av att hylla dig själv!

Glöm inte av att gotta dig i precis alla de där sakerna du faktiskt fixade idag. Stora som små.

Glöm inte av att värma dig i stolthet över precis allting du klarat av längs den där brokiga vägen som kallas livet. Förminska inte dessa prestationer genom att stämpla dem som normala - även det normala kan vara smärtsamt och svårt, men du har klarat det.

Fattar du hur fruktansvärt bra du är?

Gotta dig i det en stund. Sträck på dig. Det förtjänar du!

Gotta dig också i allt det där som finns runtomkring. Njut en stund. Låt inte nästa mål skymma sikten för allt det som finns hos dig just nu.

Och du, glöm inte av att ifrågasätta de där spåren du trampar i. Fråga dig om de leder fram till en tillvaro som gör DIG lycklig. Till dina drömmar. Fråga dig om du format stegen efter dig själv, eller efter andra. Fråga dig om stegen mot nästa mål rymmer tillräckligt mycket av det som gör dig lycklig just nu.

För du är värd så mycket!

Vi är värda så mycket.

Så låt oss inte bara gräma oss över det vi inte lyckades med idag.

Låt oss hylla allt det där vi klarade av.

***

Den här krönikan publicerades i Skaraborgs Läns Tidning förra helgen. Länk finns här: http://www.skaraborgslanstidning.se/article/lat-oss-hylla-allt-vi-klarade-av/



Likes

Comments

Nu har brevet från självkänslan även publicerats på Nyheter24. Det gör mig så himla glad!

Likes

Comments

Tänker på hur många ramar vi låser in oss i - på hur tunga lock vi lägger på kreativiteten, på instinkten, på måendet, på drömmarna -
när vi bara gör det
som har störst sannolikhet
att generera trygghet.
Och pengar..

Likes

Comments

Acceptans.

En ängel till vän höll upp detta enorma begrepp framför mig häromdagen, under ett sånt där samtal som tycks rymma hela världen. Hon hade fått begreppet till sig under en kurs hon läste.

En kurs under vilken de hade talat om vikten av att acceptera.

Allt.

Typ.

Eller nja, inte allt det som finns runtomkring, men det som finns inuti. Och kanske inte allt, men nästan.

Och jag tittade på begreppet som hon höll upp – A C C E P T A N S – och blev så berörd att jag nästan trillade av stolen.

Hon bröt av en bit av det vackra; Drog ett exempel för mig. Berättade om stunder då orken varit slut. När hon tvingats avböja inbjudningar och fått se bort från vädjanden. Hon berättade att skammen då fallit som ett tungt klot på henne. Boxat på det sinne som redan blött.

- I dessa situationer ska jag istället tänka: ”Jag vet varför orken är slut. Det finns en anledning. Det är helt okej, och alldeles i sin ordning, att min ork är slut nu. Jag förstår mig.”

Så sa min vän, och i hennes ord väntade en ny vän på mig.

Och det slog mig hur många stunder som fräter och gör ont, fastän de inte borde. Stunder som missfärgas av tvivel och skam. För att någonting inuti eller runtomkring väser att man inte klarat det man borde klara. Inte hunnit det man borde hinna. Inte är som man borde vara.

Så många gånger som man undrat varför man är så udda. Undrat varför den pusselbit som är J A G inte tycks passa in i det där tusenhörniga vardagspusslet som är livet. Undrat varför vissa hörn är för små, medan andra är för stora.

Och jag kom åter att tänka på det där uttrycket som Navid Modiri har myntat. Uttrycket som jag älskar: ”Allt är påhittat”.

Och jag tänker att det nog är viktigt att påminna sig om det ibland;

Kraven är påhittade.

Riktlinjerna är påhittade.

Precis allt det som ses som normalt är påhittat. Av oss. Och mycket av det som hittats på genom åren är nog bra. Men mycket kanske också är fel. Bristfälligt, eftersom det är människor som kommit på det. Och människor är bristfälliga.

Men jag tror att det inuti varje människa bor någonting som inte är påhittat. Bakom allt det där degiga lagret som formats av normer, vanor, erfarenheter och annat kroppsligt. Bakom allt sånt. En kraft. Någonting rent. En själ. Ett J A G.

Och jag tror att det finns saker i samhället som får jaget att växa, glöda, vara lyckligt. Och så tror jag att det finns saker som fräter på det, stänger in det, får det att värka.

Och jag tror man måste acceptera det.

INTE acceptera det där som gör ont.

Inte acceptera det som får det att göra ont.

Men acceptera att omständigheterna påverkar.

Acceptera att det inte går att vara en perfekt pusselbit i ett pussel som är tusenhörnigt och bristfälligt.

Acceptera sig själv och sitt mående. Acceptera att ”Just nu är jag trött. Just nu är jag ledsen. Just nu känns allting grått. Och det är helt okej. Det beror på saker. Saker som kommer inifrån, och saker som kommer utifrån.”

Och jag tror att man måste våga ifrågasätta vissa delar. Och acceptera andra.

Våga bygga sig det pussel där man mår som bäst, så gott det går. Våga använda sig av andra ritningar än de som är normala.

För det finns inget normalt.

Bara en kompass.

Och den kompassen är JAG


Länk till krönikan på Skaraborgs Läns Tidning: http://www.skaraborgslanstidning.se/article/jag-forstar-varfor-det-gor-ont/

Likes

Comments

En frostig höstmorgon tidigare i veckan skrev jag ett inlägg på Facebook.

Med nervositet och värkande skamkänsla började jag beskriva en tanke. Beskrev den i all sin nakenhet, utan att ifrågasätta den. Bara välte ut den på bordet, för alla att se.

Jag skrev om hur jag stuckit ut hakan. Varit skrytsam. Brutit mot så många punkter i Jantelagen att åskådarna måste ha satt sitt kaffe i halsen.

Att jag hade lyft mig själv, och att jag nu skämdes för det.

Under året har jag nämligen fått uppleva hur en dröm gått i uppfyllelse; Jag har fått skriva. Mer än någonsin. För en större läsarskara än någonsin tidigare. Blivit krönikör, fått gästblogga hos förebilder, sett mina texter på stora nyhetssajter, fått hjälpa en hjärtvärmande förening göra reklam för sig och dessutom börjat ta mina första, trevande steg inom journalistvärlden. (Okej, skrytmåns. Är du färdig snart?)

Genom hela denna resa har jag med jämna mellanrum postat inlägg på sociala medier. Inlägg där jag uttryckt min tacksamhet (och chock) över de olika sakerna som hänt – grej efter grej (det har varit ett jädra tjöt rent ut sagt!). Dels för att sätta ord på just tacksamheten. Dels också för att, med handen på hjärtat, göra reklam för mig som skribent.

För var gång jag gjort sådan reklam har jag nämligen tänkt att det kanske öppnas en dörr någonstans. En dörr till nyfikenhet. Till nya läsare. Nya uppdrag. Nya möjligheter.

Men så, någonstans längs den här vägen, har jag börjat känna mig äcklig. Äcklig, för att jag på sociala medier gör någonting som jag i verkliga livet sällan vågar; Sticker fram hakan.

Och under den där höstmorgonen blev jag plötsligt rädd. Rädd för att verka vara allt annat än ödmjuk.

Så jag skrev ett inlägg om skammen. Ett slags förlåt.

Sen blev jag förbannad.

På mig själv och på Jantelagen.

Förbannad för att jag lät intorkade, sociala normer få mig att känna mig äcklig. Få mig att krypa ihop.

För egentligen vet jag ju att det inte är mängden beröm och delningar jag hurrar över i mina inlägg. Det är inte uppmärksamheten i sig som lockar, utan det handlar om vad den kan tänkas LEDA TILL; Dörrar.

För precis allt bottnar egentligen i den där obeskrivliga lyckan jag känner när någon hör av sig till mig och berättar att den blivit berörd. Att den känt igen sig i en text. Känt sig hjälpt av den. Då brinner jag.

När jag får måla de där värkande tankarna i ord. Tala högt om det som är så tyst. Då brinner jag.

När jag får skriva om livsöden som jag tror behöver bli hörda. När jag får hjälpa folk. Då brinner jag.

Och för varje gång jag gör reklam för mig så kanske jag skapar möjligheter att få brinna ännu mer. Och de chanserna vill jag inte missa.

Och förutom dessa anledningar till att skriva om sina medgångar; Varför skulle inte stoltheten i sig vara anledning nog för att sticka ut den där lilla hakan? Varför är det så svårt att visa sig stolt? Varför är det så svårt för mig att lyfta mig själv, när det är så lätt att lyfta andra? Hur kan outtalade sociala normer lägga sig så tungt ovanpå huvudet och få en att huka sig, ursäkta sig, förminska sig? Varför skriker jag inte bara ut: ”Jag har kämpat mig blodig för det här och nu är jag så jädrans stolt över resultatet att jag nästan trillar av pinn”?

Varför tror jag att jag måste göra mig liten, för att kunna bli stor?

Likes

Comments

I texten "Om sanningar och speglar" skrev jag att alla verkar ha sin alldeles egen sanning - att varje individ verkar se på världen genom glasögon gjorda av dennes erfarenheter, tankar, känslor, fördomar etc.

I en annan text skrev jag att detta faktum måste innebära att jag - allt det där som är 'jag' - också kan uppfattas och se ut på en mängd olika sätt beroende vem det är som tittar på mig och vilka glasögon denne bär. Att jag är en karaktär i åskådarens värld och att jag kan vara målad på olika sätt - med olika färger och former - beroende på hur just åskådaren uppfattar mig.

Det har funnits stunder då denna insikt nästan drivit mig till vansinne.

Ovanstående rader kommer ifrån en tidigare krönika, i vilken jag skrev om rädslan för att bli misstolkad. Om viljan att bli sedd som den man är.

För en tid sedan hamnade jag i en situation som fick mig att åter fundera över denna vilja. Det var på jobbet, och en situation dök upp där jag fick chansen att göra någonting helt osjälviskt. Jag tog chansen, utförde handlingen och trots uppoffringen som krävdes av mig var det en varm känsla som kramade om sinnet efteråt; Jag visste att jag hade förbättrat någons dag, trots att denne någon förmodligen inte hade märkt någonting alls.

Under handlingen märkte jag dock någonting; Trots att viljan att utföra handlingen i grunden kom inifrån, fanns det en liten del av mig som under utförandet sneglade åt kollegan som råkade befinna sig i närheten. Som hoppades att kollegan skulle se det jag gjorde.

Och jag kom att tänka på några ytterligare rader från den gamla krönikan;

Trots att jag varit stolt och tillfreds med mina värderingar och ambitioner har den där lilla tjejen inuti viskat till omgivningen;

'Snälla, se att jag är omtänksam.

Se att jag är ödmjuk.

Se att jag är ärlig.'

Och plötsligt kändes min handling inte helt osjälvisk längre, för mitt bekräftelsebehov hade ju någonstans fått näring av den. Och över den där härliga känslan som infunnit sig efter handlingen lade sig någonting fult och klibbigt.

Och jag undrade varför den där lilla delen av mig längtade efter att bevisa sig. Varför den sökte bekräftelse.

För egentligen ska det ju inte spela någon roll vad någon annan ser.

Egentligen ska ju inte självbilden på något plan vara beroende av hur 'jaget' tolkas utifrån. Egentligen är ju det viktigaste att JAG vet;

Att JAG vet vilka värderingar jag har.

Att JAG vet hur pass mycket jag låter dessa värderingar - denna inre kompass styra mina handlingar.

Att JAG vet hurdan jag är.

Så jag bestämde mig för att försöka kasta bort detta yttre bekräftelsebehov. Och när nästa situation dök upp, i vilken jag hade chansen att göra någonting omtänksamt, så gjorde jag detta utan att bry mig om ifall någon såg.

Och jag märkte någonting;

När ingen del av mig fokuserade på yttre tolkningar kunde jag på djupet lita på att handlingen kom inifrån. Lita på att det var just min inre kompass, och inte mitt bekräftelsebehov, som styrde. Att det var jag som stod vid rodret.

När viljan att bevisa sig inte pockade på uppmärksamheten, kunde jag vara fullständigt närvarande i handlingen.

När det räckte med att jag såg, kunde jag se mig själv.

***


Länk till min krönika på Skaraborgs Läns Tidning: http://www.skaraborgslanstidning.se/article/snalla-se-att-jag-ar-snall/

Likes

Comments


Better Blogging Nouw