Nu är jag här och skriver igen. När kommer jag ihåg att jag faktiskt har en så kallad blogg? När någonting som skapar starka känslor uppstår. Ikväll är sån kväll, igen. Andra gången på kort tid som det är jobbigt och nästan trycker över bröstet.

Det är oftast svårt att sätta fingret på vad det är som skapar dessa känslomässiga reaktioner men den här gången vet jag vad det beror på. Skönt kan man tycka, men kroppen känns ändå lika tung att bära och tårarna bränner fortfarande bakom locken innan de faller ned. Varför? Jag är stressad. Känner mig nästintill utmattad vissa stunder. Jag vill toppa mina egna mål i skolan för att chocka lärarna att jag är sådär jävla bra som jag lyckades vara förra terminen. Jag vill jämt jobba för att bevisa de högre cheferna ett stort engagemang och vilken kick ass försäljare jag kan vara. Samtidigt som detta är träningen en av mina högsta prioriteringar för mitt egna välmående och så alla dessa relationer. Vara en fantastisk dotter, flickvän, syster och vän. Det är tufft. Minst sagt ett heltids jobb. Ett jobb jag nu behöver gå ned i timmar på och pausa ifrån stundvis. 

Två veckor är kvar sedan får jag den pausen. Två hektiska veckor och sedan får jag andas ut, fokusera på mig själv, umgås med familjen och ta ikapp det jag behövt prioritera bort. Om två veckor ska jag ge mig en stor klapp på axeln för mina prestationer och ytterligare en vecka senare ska jag rakryggad tacka detta år för mig. Glad och stolt för att jag varit sån grym människa som klarat av allt det som denna kväll valt att trycka ned mig i. Tack till min tidigare erfarenhet av stress som stärkt mitt psyke. Den är unik, viktig och håller mig ifrån diverse saker ikväll. Nu ska jag krama om mamma och sedan sova.

Kram och godnatt.

En helt fantastisk låt. Lyssna och njut, det gör jag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har fått turen i livet att träffa den där speciella människan som får hjärtat att slå ur bröstet och fjärilarna i magen att bli till ett helt zoo. Träffa han med stort H. Jag har fått lyckan att få tillhöra en annan människa och dela med mig av hela mig själv. Något jag förr varit rädd för, men som jag idag är som gladast över.

1.5 år senare slår hjärtat fortfarande lika starkt för honom. Det nykära pirret är utbytt mot en enorm trygghet och kärlek. Däremot känner jag mig fortfarande lika töntigt förälskad i honom som i början. Jag kan fortfarande inte sluta röra vid honom, pussa på honom eller titta på honom. Varje gång han frågar varför jag nästintill stirrar eller flinar mot honom så finner jag inget svar. Det är bara att han är så fin. Allt han gör blir charmigt och hans utstrålning kan lyfta hela rummet. Han lyfter mig, hela vägen upp till skyarna. Får mig att känna mig vacker, speciell och viktig. Driver mig framåt och stöttar mig i alla mina val. Jag känner mig nästan som en liten prinsessa. Hans prinsessa.

Att jag fått chansen att inte bara älska, men bli älskad av en så fantastisk människa är obeskrivligt. Jag är så lycklig.

Likes

Comments

Nu är det äntligen dags igen - välkommen julen. Min absoluta favorittid på året. Jag blir som ett litet barn på 5 år igen som längtar efter att få somna varje kväll så man får studsa upp och öppna dagens lucka i julkalendern och komma en dag närmare julafton. Nu ska jag kicka igång med julmusik på vägen till skolan och hoppas på att det snart faller snö på marken för extra julkänsla.

Hoppas alla får en mysig månad och får fira högtiderna med sina nära och kära. Men till de som inte har den turen - en extra stor kram.

Likes

Comments

Det går inte att jämföra gårdagens kväll med idag. Det känns som jag kan lyfta från marken och flyga iväg när som helst med all min energi jag har. Idag är jag kapabel att lyckas med allting. Det är bra att falla som jag gjorde igår för då vet jag vad stark jag faktiskt är när jag står upp. Men jag tror ändå träningen gjorde sitt imorse. Det är ingen myt, i alla fall inte för mig. Träningen motiverar mig, gör mig glad och stolt. Dessutom att få träna själv med jämna mellanrum som jag gjorde idag gör gott för min själ. Att få stänga in mig i en bubbla med hög musik och slita så svetten rinner är underskattat. Träningssällis med fina vänner i all är men det är viktigt att kunna vara själv, även i sådana situationer som exempelvis på gymmet.

Nu spånar jag iväg bland helt andra tankar än inlägget var till för. Lite sån jag är ändå. På tal om mig så är det några fler som kikat sig in efter första inlägget än jag trodde. Läskigt och blottande men jag uppskattar den känslan ändå. Det här är en utmaning för mig. Jag har aldrig tidigare skrivit i ett öppet forum på det här sättet. Jag vill tro att jag emellanåt är duktig på att skriva och uttrycka mina tankar, men det kanske bara är när jag själv ska läsa det så jag vågar vara helt ärlig. Hur som haver har jag i alla fall bestämt för att ge detta en chans efter gårdagens impuls. Det var nog bra att jag inte tänkte över beslutet utan gick på känsla för en gångs skull. Dock har jag inte tänkt mig någon presentation om mig själv, åtminstone inte än. Som jag tidigare sa så är det här nytt för mig och därav lite läskigt att inte veta vem som tar del av mina tankar och mitt liv, trots att de flesta förmodligen är gamla tjejkompisar så är inte alla det. När jag känner mig lika bekväm och trygg i det här med att skriva öppet om mig själv på internet som jag gör med att höras och synas i det verkliga livet så kommer en kort presentation.

Kram

Likes

Comments

"Har sånt ångestpåslag för första gången på ett år vet inte vad jag ska göra". Den slog mig igen. Inte lika hårt som förr men den kändes fortfarande djupt inom mig. Den satte skräck i hela kroppen, precis som förut. Lilla jag låg där hjälplös i sängen igen och grät tills jag inte fick luft. Varför? Jag vet inte, men min kropp ville inte mer och skrek plötsligt ifrån.

Helt plötsligt rusade blodet och hjärtat pumpade så hårt att jag kände det dunka inom mig. Jag ville bort. Bort från min säng, mitt hem - min stora trygghet. Ingen skulle vara mig nära, ingen mer än jag. Bara jag. Jag ville inte längre ha några vänner, ingen pojkvän och ingen familj. Allt det viktiga jag har ville jag inte längre ha i stunden. Dumma mig. Dumma jävla ångest.

Drygt ett år som jag klarat mig ifrån den. Då efter månader som nästintill apatisk varvat med depression och panikångestattacker. Denna gång är den bara på en snabbvisit, precis som den hälsar på hos alla människor ibland. Kanske är det för att vi ska känna av att vi lever? Kanske inte. Ovetande om svaret så har jag återfunnit lugnet inom mig med hjälp av rätt andning (bilden under) och känner mig redan tillbaka på banan igen, bara någon timme senare. Den gav mig en tankeställare - att inte ta mina fantastiska känslor, mående och liv för givet. 

Kram


breathe gif

Likes

Comments