View tracker

Ja vad ska man säga om gårdagen, den va inte så speciellt rolig. Mådde så dåligt igår kväll, inombords. Hur man kan bli behandlad så som jag blev behandlad igår av Arbetsförmedlingen.

Det börja ju med att jag gick till min sjukgymnast vid 15.00 och skulle få behandling, fick gå på ett gå band i 15 min och sen lite styrketräning, 2 kg hantel.

Sen så fick jag massage, den bästa och skönaste som finns (Inte så skönt dagen efter) men men.

Under tiden som jag får massage så frågar hon om hon kan hjälpa mig med något mer, för sist jag va där så hjälpte hon mig ringa min handläggare på AF, hon tala i 2 meddelande men ingen ringde tillbaka. Så vi kan prova idag igen sa jag då, och det va hon med på så vi ringde till handläggaren på AF, det tuta upptaget dom första gångerna så vi prova igen. Då svara hon:

-Hej det är Marianne på AF

-Hej jag heter Ingalill och jobbar som Sjukgymnast på Lidköpings RehabCentrum och vi har ett gemensamt intresse (mig då). Jo det är så att Simone är lite orolig om hur det kommer att bli med praktiken i Karlstad, eftersom du va så negativ sist.

- (Marianne) Men snälla nån det trodde jag att jag hade gjort klart för henne att på onsdag (4 Februari) ska vi skriva papper. Det sa jag till henne i telefonen sist (Hon har inte sagt minsta lilla om det, så där ljuger hon). (Nu kommer det värsta som jag reagera på, som gjorde mig väldigt ledsen) Jaha men vissa kanske har lite svårt att förstå/fatta saker. ( Det sa min handläggare rakt ut i telefonen till min sjukgymnast, och jag hörde ALLT, precis ALLT)

- (Ingalill) Konstigt för att när jag och Simone sitter här och har en dialog så förstår hon allt jag menar.

Sen fortsatte samtalet och jag hörde fortfarande allt som sades.

Sen ville även handläggaren att JAG skulle plocka fram min framtida praktiks organisationsnummer. Men det är ju inte min plikt plocka fram den, lite får hon allt arbeta själv. Kan ju inte jag plocka fram när knappt myndigheterna får den. Är ju hon som ska ringa min framtida arbetsgivare och bestämma fram och få reda på sånt.

Sen avslutas samtalet och min sjukgymnast är typ i chock och säger. Du Simone detta är de värsta samtalet jag haft i hela mitt liv. (Ja nog har man gjort avtryck där nu om inte förr så nu)

Efter mötet imorgon så ska jag ringa högsta chefen i Lidköping och berätta allt, att såhär kan jag inte ha det. Mår dåligt varje gång jag ska ringa henne eller ha ett möte. För man vet i förväg hur snäsig och arrogant hon är. Hon ska anmälas och alla ska veta vad det är för idiot dom arbetar med.

Så ja vad ska man säga om gårdagen, en av de värsta i mitt liv och även en av de dagar man minns. Vare sig man vill eller inte, så är det de enda man ser och hör just nu i huvudet.

Finns säkert dom som reagerat värre än mig och skulle mått dåligare. Jag försöker inte ta det personligt, men hur lätt är det? När man inte mår sitt bästa sen innan, det tar på psyket att få höra sånt då. Är omöjligt just nu inte tänka på det, försöker men ju mer man försöker ju svårare blir det känns de som.

Bli idiotförklarad såhär eller känna sig som man inte är vatten värd, ska ingen behöva höra när man är arbetslös, är då man ska få stöd och hjälp istället. Hitta jobb eller komma med lösningar inte bromsa.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​För vissa är det en självklarhet att kunna städa huset/lägenheten eller tvätta kläder själv. För 3 år sedan var det också en självklarhet  för mig, men som livet är ibland så kan det ta stora vändningar. 

För mig tog det en millisekund innan mitt liv tog stora vändningar, nu är det inte så självklart längre. Att städa, tvätta kläder eller att diska. Eller som en sån enkel sak, som att bädda sin säng. 

Envis som jag är så lär jag mig aldrig att man kan dela upp städningen på 2 dagar, utan jag vill få klart allt på 1 dag. Så kan man hitta på andra saker, dagen efter. Men det kan jag ju ändå inte, eftersom jag har så ont i ländryggen att jag knappt kan gå. Jag förstår aldrig varför jag aldrig lär mig.

Så här sitter jag nu med värsta värken i kroppen, tack vare att jag städa och stod i hela dagen igår. Igår kväll kunde jag knappt röra mig, det värkte nått så kopiöst. Kunde med nöd och näppe ta mig ur soffan. 

Jag blir bara så trött på att jag aldrig nu för tiden, kan göra saker att få ont. Gör jag roliga saker så får jag ont, gör jag lite mindre roliga saker så får jag ont. Hur ska man göra för att anpassa sig? För att inte få lika ont?

Är ju tråkigt jämnt behöva vila för man ska klara av eller orka med vissa saker. Jag önska jag hade min ork, min glädje till saker som förr. Men jag vet det aldrig kommer bli densamma.

Jag har fortfarande inte lärt mig leva med min sjukdom, det är så svårt att acceptera.  

Det finns saker som är självklara för dej, men kanske inte självklara för mig. Hur får man folk förstå att självklarhet är olika för alla?

Enda just nu är käka tabletter, Dom hjälper för stunden, gör mig trött, Men vad ska man göra? Det gör ju ont, en smärta som är jobbigt att bli av med, som inte går bort.

Att städa, fixa med tvätt tar kanske 2-3 timmar, men dagen efter blir som ett heltidsjobb 8 timmar, kanske mer. Mer än ett heltidsjobb, heltidsjobb som involverar konstant smärta. Inte så lockande va? Men vad ska man göra?

Likes

Comments

View tracker

Hur ska man förklara för nån hur det är att leva med värk?

Är väldigt svårt att göra det, för jag vet knappt det. Vet kanske jag gör, eller det gör jag. Men hur ska man få ut dom känslorna till ord, hur ska man kunna förklara dom?

Jag vet i mitt huvud hur jag ska säga, men ska jag få ut det i ord till nån annan. Det skulle låta så dumt, så då tror alla istället man är psykiskt sjuk, eller är det bara jag som tror det? Är det bara mina tankar som spelar mig ett spratt? Jag vill så gärna få ut mina tankar och känslor, så att dem blir till ord. Ord som folk förstår, så att jag inte är ensam själv med dem.

För tro mig jag vet, dom tankarna. Dom kan gnaga sönder dej på insidan, dem kan verkligen göra dej mer galen än vad du redan är.

Och ska vi sedan gå in på ordet tabletter, så tror inte jag att tabletter får dej må bra, kanske för stunden. Men sen då när du inte tar dom? Jag har tabletter som jag bara tar i nödfall. Som är dessa: http://www.fass.se/LIF/product?4&userType=2&nplId=...

Ifall ni vill läsa om dom så la jag ut en länk.

När jag tar tabletten så blir jag trött, slö, koncentrationsvårigheter och känns även som man inte alltid är medveten om vad som sker i sin omgivning man hänger inte med helt enkelt.

Har provat, massage, sjukgymnastik, rörelser. Och de som funkar bäst är en kombo av sjukgymnastik/mjuk massage.

Jag ställer mig ofta frågan hur jag ska klara av detta, leva med det. Ska man bara acceptera som om ingenting har hänt? Jag försöker bearbeta och prata om det så mycket som jag kan. Men det som rör sig i mitt huvud är så svårt att få ut i ord.

Jag känner mig så dum när jag ska försöka förklara, men ibland så går det inte. Försöka få ut allt de man har i huvudet, alla tankar, känslor. Skulle folk tycka man va dum och inte förstå ett jota? Skulle dom skratta åt mig då?

För jag kan inte förklara för mig själv, jag tycker att jag är dum, som tänker på allt som inte ens går få fram i ord. Om inte jag kan hur ska jag då få folk förstå mina tankar och min situation? Är detta som är så jobbigt, allt blir en enda röra.

Är så det är i mitt huvud 24/7 en röra en jävla röra. Jag vill förklara men hur? Hjälp nån snälla, nån som har några tips?

Till sist så vill jag bara berätta hur jag känner mig idag, ont i rygg och nacke. Det bränner som om nån skulle sätta eld på dej, de brinner från insidan och utåt. Jag är matt, undra när mitt heltids jobb tar slut. Detta är ett heltids jobb, eller som en väska du bär på 24/7 vart du än går, vad du än gör. Den finns alltid med dej.

Likes

Comments

Vad gör man med alla tankar man har i sitt huvud som man inte kan förklara? Tankar som man inte ens själv förstår, hur ska man då kunna förklara för någon annan?

Ibland önskar jag att jag hade tankar som jag kan förstå, skulle vara så mycket enklare då. Enklare om man kunde få berätta för andra så att dem också förstod, så man slipper ha det inom sig och det bara ligger och gnager.

Men jag är så glad att jag har min KBT,( http://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_beteendetera... ) som förstår allt. Som är specialiserad på just ordet "tankar" och förståelse. Man försöker att berätta så gott som man kan, och det blir krångligt men känns ändå som att hon förstår. Jag vet inte om jag hade varit här jag är nu om det inte vore för henne.

Har fått så mycket tips och tricks som verkligen funkar. Negativ som jag är innan jag fått bevis på att det verkligen funkar så blev jag snopen när det verkligen blev ett bra resultat. Tips som jag än idag använder mig utav i vardagen.

Är också glad över dom sjuksköterskor jag haft på sjukhuset sagt nej till att ge mig tabletter som skulle dämpa ångesten och panikångestattacker, hade dom inte sagt nej så tror jag definitivt inte jag hade varit här där jag är idag.

Hade jag fått tabletter då, så hade jag bara skjutit problemen längre in framtiden. Nu va jag stark nog med hjälp av min familj och KBT att inte välja den vägen. Valde den svåra vägen, men den bästa för mig själv. Livet går ut mycket på att kämpa för att nå det mål man vill.

Och nu när jag inte kan jobba mer inom Hotell & Restaurang branschen så får jag sadla om göra något helt annat. Efter mycket funderingar så kom jag själv fram till att jag vill jobba i en Blomsterbutik och binda arrangemang. En liten gullig butik 😄

Likes

Comments

Vad är en Whiplash skada? Det är en skada som just drabbas runt nackpartiet.​ En Whiplash skada kan uppstå i en trafik olycka, du blir tex påkörd bakifrån eller att du krockar.

Och huvudet slungas bakåt och framåt i en hastig rörelse, då påverkas dina muskler och vävnader i nacken samt halsen. En Whiplash skada läks oftast inom ett par dagar men har man haft den mer än 1 år så kallas den långvarig och kan bli mer svår behandlig. 

Nu ska jag berätta hur jag upplever den efter 3 år, jag blev diagnostiserad år 2014 själva olyckan skedde 2011 då jag va på väg hem efter ett arbetspass och skulle leverera mackor till mina 2:a arbetsplats. 

Olyckan skedde på en väg som jag åkt flera flera ggr på. Klockan va runt 15.30 tiden och jag kommer i en kurva som inte alls är skarp, jag känner att jag börjar åka ut mot kanten, jag har ingen chans att styra upp bilen. Jag känner att det bara går mer och mer nedför, det känns som jag ska bryta mina armar. När ratten styr och svänger som den vill.

Och helt plötsligt så sitter jag där i diket på en millisekund, mellan ett stort träd och en stenmur. Framrutan är krossad, och har skurit upp mina knogar, glasögonen har flugit av och airbagen har lösts ut och gett mig skrapsår på näsan.

Jag börjar smått få panik tror att mitt ben sitter fast eftersom hjulet har blivit intryckt in i bilen. Så det enda jag börjar tänka är att jag ska ur bilen, så jag knäpper upp säkerhetsbältet och hoppar ur genom den krossade rutan på förarsidan. 

Springer ut mitt i vägen, och ser en bil komma. Börjar vinka och stoppa bilen, dom stannar och hjälper mig. Dom börjar ställa massa frågor, vad området heter, vart jag kommer ifrån, hur jag mår. Men jag är så i chock att jag vet inte ett enda svar på frågorna. 

Sen får jag sätta mig i deras bil, och tanten hjälper mig och gubben ringer till 112. I samma veva frågar jag om  jag får låna telefonen så jag kan ringa pappa. Ja ringer och säger som det är, pappa och mamma som är å handlar, släpper vagnen och kommer direkt. 

Dom hade ju inte trott att det va så allvarligt, så dom blir ju i chock när dom ser bilen. Och inte ser vart jag är, sen bara nån minut efteråt att dom kommit så kommer ambulans, brandkår och polis.

Jag får göra alkotest och sen ställer polisen några frågor. Sen så kommer brandmännen fram till mig där jag sitter i deras bil, börjar känna och klämma och fråga vart jag har ont. Jag får sen ligga på en hård metallplatta, där dom fäster mig så jag inte kan röra mig det minsta.

Sen får jag åka in till sjukhuset, dom röntgar och gör kontrast röntgen. Dom tar prover, känner och klämmer. Sen får jag ligga kvar några timmar för provsvar, dom hittar inget så 4 timmar senare får jag åka hem med endast panodil.

Några dagar senare så kan jag fortfarande knappt röra mig och inte komma upp ur sängen själv, eller ens torka mig efter ett toa besök. Detta pågår i flera veckor.

Efter 4 veckor, så börjar jag känna oro i kroppen och mina tankar blir helt skruvade. Så jag börjar gå hos en kurator för jag har då fått panik ångest attacker. Är väldigt vanligt efter en trafikolycka, och det fortgår i ungefär 1-2 veckor. 

Jag kunde helt plötsligt, sätta mig upp skrika rakt ut. Och sen säga: Hjärtat kommer sluta slå, Jag kommer att dö nu. Attackerna pågick ungefär 10 min men för mig kändes det som 1 timme. Varje gång efteråt som spydde jag och va även tvungen att kissa. För efter en attack va kroppen tvungen göra sig av med allt överflödigt.

Nu såhär 3 år efter är det fortfarande jobbigt, mestadels med värk i nacke och ryggen. Även huvudvärk, men jag får vara glad att jag lever och att jag fortfarande har orken till att kämpa mig vidare. Jag kommer alltid att fightas, fast jag ibland vill ge upp eller är deprimerad..

Men jag är en fighter in i det sista! 💪💪💪

Likes

Comments