Jag tog 3 tabletter om dagen i 5 dagar för att jag var så jävla förbannad på alla och min jävla kropp som inte kunde fungera som den skulle. Jag åkte till min läkare för att få göra ett ultraljud och se om någon äggblåsa hade utvecklats. Japp, det hade den och slemhinnan var tjock och fin. (Min slemhinna hade varit alldeles för tunn vid alla andra besök, svårt för ägget att fästa i en tunn slemhinna). Alla odds var med mig denna gång. Dom gav mig sprutan och jag åkte hem och kände att nu jävlar, nu kan det inte misslyckas!

Efter några dagar så fick jag ALLA symptom man läst om. Ömma bröst, en molande värk i livmodern, Illamående samt trötthet. Så säker på att jag äntligen var gravid!!

Också kom mensen. Jag bröt ihop TOTALT. Fick veta att det var sprutan som spökade, eftersom den är fullproppad med gravidhormoner. Jaha, det var ingen som kunde ha nämt det lite tidigare?

Nu mådde jag så dåligt så jag stod och skrek på min man att det måste hända något NU, innan jag blir galen. Jag mår så psykiskt dåligt av detta.

Eftersom vi inte får beviljat IVF av Landstinget så var vi beredd på att betala för ett försök själva. Det är ganska mycket pengar det handlar om, men med tanke på hur dåligt jag mår och hur mycket vi vill ha ett barn så är det värt varje krona i hela världen.

Varför vi inte får beviljat bekostad IVF av Landstinget? Jo, för att min läkare har hakat upp sig på att jag haft endometerios, vilket jag inte har och missat helt att det finns något som heter PCOS, som jag förmodligen har. Han vet vad PCOS är såklart, men han har inte tänkt en tanke på att jag har det.
Symptom jag har: Utebliven ägglossning, Acne, För hög halt av testosteron, Ökad behåring (mest på huvudet, det växer superfort), Mens 1-3 dagar eller ingen mens alls.

Har man PCOS så ska man få IVF jävligt snabbt efter en påbörjad utredning.

Jag fortsatte med tabletterna men denna gång tog jag bara 2 tabletter i 5 dagar. Och detta hörrni, var ett hallelujah moment för jag fick min FÖRSTA ägglossning på 2,5 år!! Jag och min man gjorde high five inne på toan medan jag stod och viftade med ett positivt äl-test!

Återigen, NU MÅSTE DET BARA GÅ!

Vi hade bokat en tid på Carl Von Linné-Kliniken i Uppsala för ett första samtal om IVF. Som vi då skulle bekosta själva.
Det var intressant att träffa en annan läkare och höra dennes perspektiv på det hela. Efter allt jag berättat så kunde han ganska snabbt konstatera att jag förmodligen har PCOS. Han sa även att vi inte skulle behöva betala detta själva, utan att vi skulle höra av oss till vår läkare hemma och ta ett ordentligt snack.

Vi åkte hem och tänkte att vi skulle försöka med tabletter och sprutor ett tag till då en IVF-behandling inte är så "bara". Det är förmodligen tusen resor värre än det vi gått igenom hittills. Och vad jag kommer att utsätta min kropp för är väldigt läskigt.

Två dagar efter besöket i Uppsala kom mensen återigen och jag bröt ihop som aldrig förr. Nu blev det plötsligt 800 slag i ansiktet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I samband med spolningen jag berättade om i förra inlägget så tyckte min läkare att jag skulle göra en hysteroskopi. Eftersom jag är så otroligt känslig så ville han inte göra denna på mig, och jag sa även att jag ville bli sövd om något liknade spolingen skulle utföras på min kropp. Han skickade då en remiss till kvinnokliniken på sjukhuset också var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Jag hann säga upp mig från mitt dåvarande jobb, åka utomlands och få ett nytt jobb innan jag själv ringde och frågade om dom glömt bort mig.

Det tog alltså 5 månader innan jag fick en tid. Under dessa 5 månader så pausades allt. Det stod helt still. Såhär i efterhand så hade jag förmodligen tryckt på lite och sagt att jag ville fortsätta med tabletterna, kanske öka dosen en aning också hade jag läst om "nån spruta" man kunde få ta för att ägget/äggen ska släppa vid ägglossning. Men detta är inget man vet ett skit om, om man inte gått igenom det såklart.

Hysteroskopi som undersökningsmetoden används bland annat för att hitta orsaker till blödningsstörningar eller barnlöshet, polyper, cellförändringar, godartad muskeltumör i livmodern eller missbildningar. Under ingreppet går man in i livmoderhålan via underlivet med en tunn kameraoptik och ser om det finns några förändringar. Detta görs under lokalbedövning och sedering (lugnande läkemedel).

Jag fick en tid och tog ledig en dag från jobbet. När jag ligger i sängen och väntar på att få åka ner i operationssalen så kommer doktorn upp och pratar lite med mig innan. Hon säger att hon har så mycket att göra idag så hon kommer förmodligen inte ha tid att komma upp till mig efteråt och berätta hur det såg ut. Men att hon skulle ringa mig direkt då provsvaren kommit in, och det kan ju ta upp till 3 veckor. Inte så farligt tänkte jag, dom kommer höra av sig.

Jag hörde aldrig något. Efter 2 månader så ringer jag till min läkare och frågar om han hört något. Det hade han inte och vi kunde inte fortsätta utredningen förrän han hade fått mina provsvar. Men vad i helvete är det? Är detta ett skämt?

Jag ringde till kvinnokliniken och fick en annan dag som doktorn skulle ringa upp mig på. En bestämd tid och dag. Jag såg till att jag kunde svara i telefonen då. I mitt jobb så kan jag inte svara i min telefon hur som helst nämligen så det är lite svårt ibland. Doktorn hade ringt flera timmar tidigare än bestämt, och som vi alla vet så har man inte ett direktnummer till sina läkare, utan man måste anpassa sig till deras bestämda telefontider också får man ändå inte prata med den man vill prata med. Så jag ringde och hamnade i telefonkö. Fick prata med en sköterska och jag förklarade vad som hänt. Sköterskan tog detta på största allvar och sa: Men vad i helvete är det som är så svårt?! Har man bestämt en tid så är det den tiden som gäller. Jag ser till att din doktor ringer dig på den bestämda tiden senare idag.


Obervera nu att jag blivit bortglömd av min doktor som utförde hysteroskopin. Hon ringer mig på den bestämda tiden och frågar: Jaha, och vad vill du då?
Jag svarade irriterat tillbaka: Ja, jag vill väl förmodligen veta hur det gick?
Hon: Vadå, jag kom väl upp efteråt och pratade med dig? Sa jag inte att allt såg fint ut?
Jag: Nej, du gjorde ju inte det eftersom du hade så mycket att göra den dagen?
Några sekunders paus.
Hon: MEN OJ! FÖRLÅT MIG!!! Jag hade helt glömt bort dig, jag trodde att jag hade pratat med dig redan.
Jag: Okej, må så vara men nu är det såhär att jag får inte fortsätta min utredning om inte provsvaren skickas till min läkare. Kan du skicka dom IDAG?
Hon: Ja absolut!! Jag skickar dom om en liten stund så ska dom vara hos din läkare imorgon efter klockan 12:00. Jag: Men så bra att allt såg fint ut, men varför blir jag aldrig gravid då?

Hon: Ja jag vet inte, ibland kan man aldrig hitta något fel. Men det finns ju tusen andra möjligheter till att få ett barn. Surrogatmammor till exempel. (Hon var ganska iskall när hon sa detta)

Jag: Tack och hej.

Jag blev så jävla arg och ledsen när hon sa så. OM JAG HADE VELAT HA EN SURROGATMAMMA HADE JAG VÄL SKAFFAT EN SÅN FÖR LÄNGESEN??? ÄR HON HELT PANTAD I SKALLEN?? VEM I HELVETE VILL HA EN SURROGATMAMMA?! Jag blir upprörd när jag sitter och skriver om detta nu. Surrogatmamma är inte ens ett alternativ för min del. Nä fyfan.

När jag ringde min läkare så hade han fortfarande inte fått provsvaren och då brann det alldeles för mig. Jag höjde rösten åt honom och sa att nu får DU fixa detta och jag vill ha en tid bokad med dig NU. Jag skiter i provsvaren för doktorn sa att allt såg bra ut. Jag fick en ny tid där och då.

Min läkare hade tidigare sagt att om det var något uppenbart fel på mig så kan vi få ivf beviljat av landstinget och det skulle gå ganska fort isåfall. Japp, där fick jag en gnista hopp igen som sedan revs ner då han sa att eftersom allt såg fint ut och att det inte är något uppenbart fel på mig så får vi fortsätta med tabletterna.

Jag sa att jag ändå inte får någon ägglossning av tabletterna. Det var jag som fick ge ett förslag på att öka doseringen på dom och tog även upp den här sprutan jag läst om.

Jag fick ökad dos på tabletterna, 2 st om dagen i 5 dagar samt en spruta som heter ovitrelle som jag ska ta då jag får utslag på ägglossningstestet.



Likes

Comments

Letrozole, små gula tabletter som ofta ges till de som haft bröstcancer. Visst låter det konstigt?

Letrozole är ett läkemedel som hämmar produktionen av östrogen i äggstockarna. Vanligen används Letrozol av kvinnor som har behandlats för bröstcancer, eftersom naturliga nivåer av östrogen i vissa fall ökar risken för att den sjukdomen återkommer (recidiverar) eller försämras.
Letrozol kan också användas vid ofrivillig barnlöshet för att stimulera till ägglossning i de fall då kvinnans ägglossning annars uteblir. Den vanligaste orsaken till utebliven ägglossning är
PCOS.
Letrozol finns som tabletter i styrkan 2,5 milligram. Minsta förpackningsstorlek är 30 st tabletter. Läkemedlet är receptbelagt och skrivs ut av läkare
.

Jag fick även mer tabletter vid namn: metformin.

Ibland kombineras Letrozole med Metformin. Metformin är egentligen ett diabetesläkemedel som ökar insulinkänsligheten och som kan leda till att ägglossningen kommer igång.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt under tiden jag åt dessa tabletter. Jag tog metformin varje dag, 3 gånger om dagen under en lång period. Biverkningar jag fick; Illamående (något så fruktansvärt), trötthet, depression samt att min matlust försvann helt. Jag älskar vanligtvis att laga mat, men det försvann helt och hållet.

Efter tre månaders helvete med detta så insåg vi att detta inte gick. Och som jag skrev förut, varje gång mensen kom så var det som att jag fick 400 slag rätt i ansiktet.
Jag ringde min läkare och sa att jag ville göra en spolning av äggledarna, för jag tänkte att det var förmodligen det som var problemet.
Han tyckte att vi skulle boka en tid som var två månader bort för detta och att jag kunde fortsätta med tabletterna under tiden, för att han tror att jag kommer bli gravid innan dess. Först låter det bra och man blir glad, får upp ett hopp men sedan rasar allt igen.
Jag ringde in efter ett yttligare försök och sa att detta går inte, jag vill genomföra spolningen NU. Jag fick en tidigare tid.

Vad är då en spolning? En timme av rent jävla helvete för min del. Läkaren spolar in en typ av saltlösning i äggledarna så det ska bli fri passage. Där kan man även se om det ens finns någon passage överhuvudtaget, och det fanns det. Men jag har väldigt trånga äggledare.

Jag kan inte ens beskriva smärtan jag fick genomlida under spolningen, jag grät och min man höll min hand så hårt. När detta var klart kunde jag inte stå upp, jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Jag ville krypa ur mitt eget skinn och jag ville . Jag ville dö på riktigt, försvinna från smärtan. Jag fick dödsångest, och jag överdriver inte ett ord.

Jag fick lägga mig ner på en säng, jag vred och vände på mig, gnydde och skrek. Jag kunde inte andas fullt ut. Min man visste inte vad han skulle göra, såklart. Det fanns inget han kunde göra, han behövde bara sitta där med mig. Till slut så skrek jag åt honom att ge mig papperskorgen. När jag fick den i mina händer så började jag kaskadspy med en jävla kraft.

Men NU. Efter detta helvete så måste det bara gå! Blev det så?

Nej.

Likes

Comments

Det var nästan en lättnad över att det gått ett helt år, jag fick äntligen ringa och be om hjälp. Jag hade en tanke efter ungefär 6 månader att jag skulle ringa och ljuga - och säga att vi försökt ett år. Bara för att det skulle gå "fortare". Men å andra sidan är jag en ärlig människa och ville heller inte ta någon annans plats, någon som kanske försökt mycket längre än oss. Någon som mår tusen gånger sämre än mig.

Vi fick vänta nästan två månader på en första tid hos min läkare. Många sa att; men nu, nu kommer allt släppa också kanske du blir gravid innan ni ska träffa läkaren! Försök att inte tänka på det så mycket.
Tänk om det hade varit så enkelt? Att inte tänka på det, och sedan skulle det fungera. Ni vet, jag har provat ALLT. Jag har gett upp ett flertal gånger och känt att, fuck it, jag kommer aldrig att få den stora äran att bli mamma. Att bära mitt alldeles egna barn. Jag är en av dom som aldrig kommer att få uppleva det.

Första besöket innehöll inte så mycket om man tänker efter. Vi pratade givetvis om allt i detalj och jag fick en remiss till vårdcentralen där dom tog blodprov. Men att vid första besöket kunde man konstatera att det förmodligen var ägglossningen som inte fungerade som den skulle. Jag hade tagit ägglossningstest i ett års tid och aldrig fått utslag på stickan.

Andra besöket. Här kände jag att det började hända grejer, läkaren sa att jag har en för hög halt av testosteron i kroppen. WHAT?! Är jag hälften man och hälften kvinna eller vafan är det han sitter och säger? Nä, såklart inte. Jag är kvinna till 100%.

Vi pratade om hur jag mår vid mens. Jag som tonåring hade fruktansvärt ont, så ont så jag svimmade och spydde ibland. Men inte nu längre. Klart att jag har mensvärk, men inte lika kraftig. Det gjordes ett ultraljud och där såg man att jag hade cystor på äggstockarna. Japp, du har förmodligen endometrios. Och då kan det vara väldigt svårt att bli gravid.

Men jag höll hoppet uppe, för nu hade jag fått tabletter utskrivna som skulle få igång ägglossningen. Letrozole. Jag skulle börja på mensdag nummer 3, ta 1 tablett om dagen i 5 dagar och sedan skulle ägglossningen ske ca 10 dagar efter det. Tog ägglossningstest och fick fortfarande inget utslag men jag tänkte att det var något fel på testen.
Att få ha kommit till detta steg var stort, för nu skulle jag väl ändå bli gravid?

Jag kommer aldrig att glömma när mensen kom den gången. Jag stod på jobbet och insåg att den hade kommit. Sprang på toan och hoppades på att det bara var en liten blödning, för det har man ju läst om att man kan få, även fast man är gravid. Insåg att fallet inte var så och jag bröt ihop på riktigt för första gången. Stod på jobbet och bara grät och grät så en kollega fick trösta mig. Jag sjukanmälde mig resten av dagen och åkte hem. La mig i sängen och drog ner rullgardinen. 



Likes

Comments

Först och främst, mitt bloggnamn. Varje gång vi försökt och haft hoppet uppe och tänkt; ja men den här gången då! Också kommer mensen och i samma veva 400 slag rätt i ansiktet. Jag bryter ihop. Jag har brutit ihop, det har sprutat tårar och jag har aldrig känt mig så tom. Och det blir värre och värre för varje gång.


I oktober 2014 tog jag mitt sista P-piller och därmed bestämde vi oss för att "skaffa barn". Jag var så lycklig och tänkte att: herregud, jag ska bli mamma snart! Jag tog det så in i helvete för givet att det skulle fungera på första eller andra försöket. Fast just då, så såg jag det inte ens som ett "försök", jag visste för lite om hur det egentligen fungerar. Eller ja, ska fungera. Det kanske låter dumt, men jag visste verkligen inte hur det skulle fungera. Från mens till ägglossning till mens.


Redan där började detta helvetes-googlande. När jag sökte på Google så hittade jag en sida där det stod all information hur en kvinnokropp fungerar och där stod det även något i stil med "du bör bli gravid inom ett år". ETT ÅR?! Ett helt jävla år? Driver någon med mig? Jag skulle ju bli gravid direkt efter att jag slutat med mina P-piller. Det var precis där och då jag insåg, jävlar, jag kommer att ha jävligt svårt att bli gravid. Vi kommer måsta skaffa hjälp. Men jag skulle ge det ett år innan jag tog telefonen och ringde och bad på mina bara knän för hjälp.


Att tillägga angående att jag inte visste ett piss om hur det fungerar är att jag inte haft någon vuxen att prata med detta om. Jag och min mor har knappt någon kontakt och min mormor tjatar alltid om att "man ska vänta med barn, gör karriär först."


-hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar.


Likes

Comments