​Från och med idag är jag officiellt en Junior på Midwood High School. Ni kanske trodde att detta innebar att man läser sina kurser med andra Juniors men då hade ni helt fel. Större delen av min dag har istället spenderats med Freshmen, och för er som inte kan det amerikanska skolsystemet är Freshmen i år de som är födda 2002. Majoriteten av de vet alltså inte ens vad en VHS är.

Dagen började med att hela skolan (ca 4000 pers) stod utanför byggnaden och väntade på att dörrarna skulle öppnas. När de väl gjorde det var det survival of the fittest som gällde. Redan där blev det tydligt hur ny och förvirrad jag var för det tog mig säkert 10 minuter att ta mig till mitt homeroom. Där väntade en kvinna som nog haft en mycket svår uppväxt eftersom hon inte visade någon sympati eller medkänsla när jag kom in i rummet helt röd och svettig. Hon frågade surt vad jag hette och sade åt mig att sätta mig ner. Inga i klassen pratade med varandra utan stirrade mest ner i sina egna bänkar (som för övrigt ser exakt ut som de gör på film). Efter uppropet ringde klockan (som inte alls lät som det gör på film) och alla rusade ut i korridored. 

När jag fick mitt schema och upptäckte jag att jag ska läsa "Music Appreciation" som ett av mina 7 ämnen. Förvirrad gick jag till min counselor och frågade varför detta var en nödvändig kurs. Hon sade att det var det enda elective där det fanns platser och att jag skulle "give it a try". Efter att ha spenderat en kvart i musiksalen med 25  trettonåringar som brann för att spela klarinett kan jag med säkerhet säga att jag tänker gå tillbaka till min counselor imorgon och begära en ändring i mitt schema.

Resten av dagen rullade på ungefär likadant. Eftersom det var första dagen var varje lektion bara 15 minuter lång så det enda man hann göra var att ta närvaro och lyssna på när läraren berättade var hen vuxit upp och vilket college hen gått på. Sen ringde klockan igen och man fick fyra minuter på sig att hinna till nästa lektion. Till er som hade tänkt designa framtidens skolor vill jag ge ett hett tips: håll er gärna till EN vånig i EN byggnad på EN sida av vägen så gör ni dessa fyra minuter något mindre stressiga för samtliga inblandade.

Min sista "period" på dagen var lunch. När jag kom ner till matsalen var den nästan helt tom, med undantag för några, you guessed it, FRESHMEN. Det slutade med att jag satt och pratade med en 13 årig kille från Bosnien som hade varit i Sverige i en dag och var rädd att hans gula tröja skulle smälta ihop med hans gula hår på ID kortet han precis tagit.

Min fösta dag var kanske inte perfekt men det kändes ändå helt okej. Eftersom det hela tiden var så mycket att tänka på lämnades ingen tid åt stress och oro. Istället flöt det mesta bara på. Efter nästa möte med min counselor hoppas jag kunna byta ut Freshmen Trigonometri, Spanska 1 och Music Appreciation mot dem ämnen jag faktiskt valde och därmed gå min fösta RIKTIGA dag på Midwood. Vem vet, jag kanske uppdaterar mina 4 läsare om hur det går :)) 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

När jag börjar skriva det här inlägget, mitt allra första inlägg, är klockan snart fem och jag sitter i min säng inne på mitt rum. Jag har inte träffat någon utanför min familj på hela dagen, om man inte räknar med tanten i kassan som talade om för mig hur mycket spaghettin kostade och att jag skulle "have a wonderful day, honey". Än så länge har jag inte lärt känna någon i stan och det är väl just det som har varit det svåraste med flytten.

För ungefär ett halvår sedan fick jag reda på att min familj skulle flytta till New York City. Jag började gråta vid middagsbordet och tyckte att det var kanske den sämsta idéen någonsin. Jag tog på mig vinterjackan och gick ut i kylan, inställd på att aldrig mer prata med mina föräldrar. Efter att ha pratat i telefon med mina bästa kompisar och promenerat runt hela södermalm mitt i natten kom jag hem, lite lugnare och lite mer optimistisk. Min ena bästis hade sagt att hon fattade precis hur ledsen jag var och att det kommer vara svårt men att allt kommer orda sig. Min andra bästa kompis sade att jag skulle klara det skitbra och att det här kanske är det bästa som kommer ha hänt mig. Båda reaktioner var precis vad jag behövde höra.

Sedan en månad tillbaka bor vi här i våran brownstone i Brooklyn. Allt är precis som man tänker sig. Precis som på film. Gatorna är fulla av folk dygnet runt, sirenerna från polisbilar hörs med jämna mellanrum och vissa skyskrapor är så höga så man knappt ser hilmlen.

Det ingen hade talat om för mig var hur ensam man är i en helt ny stad. Det kanske inte är jättesvårt att räkna ut att det inte kommer vara några kompisar som möter en på flygplatsen när man flyttar till andra sidan jorden men jag hade nog inte riktigt fattat att jag skulle hänga runt här i 6 veckor utan att träffa folk. Såklart har jag träffat familjekompisar, kusiner som varit och hälsat på och familjer vi lärt känna här men jag har liksom inga egna kompisar att vända mig till när jag har tråkigt. Thank God för Skype säger jag bara. Och snart börjar skolan. Då blir det andra bullar.

Hur det än blir så är jag redo för mina 365 dagar i staden som aldrig sover, the big apple, västvärldens huvudstad. Det här inlägger var för din skull Sara, kanske den enda som kommer läsa det här. Ett kort och kanske klent inlägg men ett inlägg i alla fall! Vi får väl se om det blir några fler.



Likes

Comments