Post #4

Del. 3

- - -

Jag kan inte sluta tänka på fågeln. Det är som att den flyger runt i mitt huvud och fyller upp vartenda litet utrymme.

Jag tar fram min mobil, kollar klockan. 00:46. Lördag. 31/3.

Jag går in på Instagram, scrollar lite. Plötsligt plingar mobilen till. Jag blir både överraskad och förskräckt. Vem vill MIG något mitt i natten? Med förväntan och lite panik trycker jag fram meddelandet.

”Jag såg vad du gjorde. Möt mig på samma plats. Snälla.🙏”

Det går som en stöt genom min kropp. Jag rycker tills och tappar nästan mobilen där jag sitter i soffan i vardagsrummet. Pappa har somnat för länge sedan och jag slötittar på en dokumentär om surrikater. Med darrande fingrar trycker jag in ett svar:

”Vem är du?”

Jag tvekar i några sekunder innan jag skickar.

Svaret kommer direkt.

”Jag förstår om det låter konstigt, men snälla! Låt mig få träffa dig! Jag går i din skola, samma årskurs.”

Jag vet att det är korkat och helt emot vad man ska göra, men jag svarar:

”Okej. Kl. 3?”

”Perfekt”, lyder svaret.

- - -

Så en till del klar:) Vad tkr ni? 👌 elr 😭

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Post #3


Del. 2

- - -

Jag vaknar med en konstig känsla i magen. Jag reser mig upp i loftsängen och råkar slå i huvudet i taket. Irriterat klättrar jag ner och går in i badrummet. Där sköljer jag ansiktet i iskallt vatten för att piggna till. En snabb titt i spegeln och sedan är jag klar. Men vänta lite nu.. vad har hänt med mina ögon? Förbryllat lutar jag mig närmare spegeln och undersöker mina iris. De är GRÖNA. De var bruna igår. Och alla andra dagar. Jag blinkar, men det gröna försvinner inte och ersätts Inter heller av brun. Jag bestämmer mig för att det är normalt och säkert beror på.. någonting.


Tio minuter senare har jag slängt i mig frukost och klätt på mig ytterkläder. Jag drar på mig min ryggsäck och ropar sedan in mot lägenheten:

-Jag drar nu!

Ingen svarar. Jag blir inte förvånad. Pappa sitter mest inne på sitt rum. Han har förlorat sitt jobb och orkar inte ta tag i det.

-Skit i det då, mumlar jag och försvinner ut genom dörren.


I skolan är allt dom vanligt, varför det nu inte skulle vara det. Ingen lägger märke till mitt plötsliga ögonfärgs-byte, inte för att jag bryr mig.

Efter skolan går jag till baksidan av skolan, vid den lilla skogsdungen. Jag brukar gå dit ibland, bara för att det är så lugnt och tyst där. Men inte idag. Nu hör jag en röst. En ljus, pipig röst som skriker. Jag söker med blicken efter ljudets källa. Och hittar den. En liten, skrynklig fågelunge sitter på en gren och vajar fram och tillbaka. Jag pustar ut eftersom jag trodde att någon var skadad, men där har jag fel. Någon meter bort ligger en större fågel, antagligen mamman, och gnyr. Hon blöder från halsen och ur näbben rinner en liten flod av blod. Förskräckt tar jag tag i en pinne och petar på fågeln. Den rycker till och andas snabbt. Jag sätter mig på huk och letar febrilt efter något att stoppa blödningen med. Tillslut tar jag av min mössa och lindar den runt fågeln. Min klarröda mössa färgas snabbt till mörkt röd och jag vet inte vad jag ska göra. Ringa till en veterinär? Vad är numret? Hämta hjälp? Vem? Tänk om fågeln dör? Ska jag bara lämna den här? Frågorna viner runt i huvudet som en karusell och jag vet inte vad jag ska göra. Jag sätter mig ner på marken och trycker mössan hårt, hårt mot blödningen. Det fungerat inte och mitt i alltihop börjar jag gråta. Jag råter och snörvlar om vartannat tills jag inte kan se genom mina svullna ögon. Jag sitter där ett tag, med snörvlande näsa och rinnande ögon. Efter vad som känns flera timmar öppnar jag ögonen. Och får en smärre chock. Några av mina tårar har träffat fågeln som nu har slutat blöda och reser sig upp och flyger till fågelungen. Fascinerat ser jag på när de återförenas och börjar nästan gråta igen. Då hörs en röst:

-Tack

Jag ser mig om. Ingen där.

-Hallå? säger jag.

-Tack, säger rösten igen.

Då inser jag att det är fågeln som pratar. Jag blir konstigt nog inte förvånad, eftersom jag innerst inne vet att det är någonting mellan mig och djur, speciellt djur som lever fritt. Jag sträcker ut min hand och stryker ömt fågelns lena, ljusblå fjädrar. Sedan plockar jag upp min mössa och går hem, tänker på fåglar och konstiga dagar.

Men den här dagen är ingenting jämfört med nästa.

- - -

Sååååååååå, lite längre del idag. Det var rätt så länge sedan vi lade upp ngt, vill ni ha mer upt? 🤔🤔😄

Likes

Comments

Post #2

Del. 1

---

Jag har alltid vetat att jag är lite speciell. På förskolan var det bara jag som satt inne och ritade, medan de andra lekte i solskenet. I lågstadiet var det bara jag som skrev långa, beskrivande texter om allt från djur till Harry Potter, medan de andra skrev av Wikipedia om Katy Perrys nya låt. Och jag är fortfarande, snart 13 år gammal, utstött. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske mina intressen, som inte alls är konstiga. Jag gillar innebandy och att läsa. hur konstigt är det på en skala ett till tio? Men innerst inne vet jag varför de inte vill vara med mig. De är rädda för mig, rädda för vad jag kan göra. På förskolan så berättade jag för mina dagiskompisar om mina känslor för djur. Det var ett misstag. Jag trivs bra med djur, väldigt bra med djur. Kanske lite för bra. Ibland är det nästan som om jag kan kommunicera med dem. En gång, när jag kanske var fyra år, så hittade jag en mus utanför vår port. Jag kunde höra musens ljusa röst. Den sa att den var skadad. Jag bar upp den till pappa, och när han fick reda på att jag hade hört dess röst, blev han arg och skrek att jag ljög och att allt var mammas fel. Två månader senare stack mamma hemifrån. Allt hon lämnade kvar var en fjäder. Pappa brände upp den.

---

Väldigt kort del idag:( Mer uppdatering kommer!

Likes

Comments

Post #1

Hej vi kommer skriva : Post #... vilket inlägg det är då och om det står del #... så betyder det att det är en novell och vilken del av novellen det är.

Likes

Comments

Hej och välkomna till vår blogg vi kommer att lägga upp noveller och annat hoppas att ni kommer gilla det. :)

Likes

Comments