Header

Mitt liv

klockan 13:12

Vad är ditt förhållande till tid?
När min tid är begränsad sätter den stopp för mig. När tiden bara är och fortsätter utan att jag behöver bry mig lugnar den mig. Jag har nog alltid tyckt att saker bara kan bli bättre med tiden. Förutom när jag låg där med ångest och i en djup depression då, då var jag säker på att allt bara kunde bli sämre. Men man lär sig. Erfarenheter är bland det viktigaste vi har. Man lär sig av erfarenheter. Jag lärde mig att det kommer komma en tid då allt är lite enklare och ljusare, när saker har varit svårt och mörkt.

Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
När solen är rosa och jag är med honom.

Vilken är den bästa veckodagen?
Jag älskar söndagar nuförtiden. Det är dagen då jag kan ta det lugnt och förbereda mig inför kommande vecka.

När går tiden som snabbast?
Ni vet, när man skrattar. Och när man verkligen inte vill att tiden ska gå snabbt.

När går tiden som långsammast?
Då man vill att den ska gå snabbt. Till exempel en fredagskväll utan planer. Eller när man väntar på att få ett paket på posten.

Vilken tidsepok skulle du vilja leva i?
Den som är just nu. Eller den som komma skall. Det var ju bara värre förut med sexismen, rasismen och alla sorters förtryck.

Vad gillar du mest att lägga ner tid på?
Att planera inför en fest, middag eller liknande. Det kan jag lägga oräkneliga timmar på. Och njuta samtidigt. Och att kolla på serier. Det gillar jag att göra med min tid. Samt ha långa diskussioner.

Vad gillar du minst att lägga ner tid på?
Att gråta. Dock behöver jag gråta så jag ger mig den tiden, men självklart gillar jag det inte. Och att ständigt behöva uttrycka min åsikt. Önskar att jag inte brydde mig så mycket som jag gör om allt.

Vad skulle du gärna ha mer tid till?
Sena kvällar med mysigt prat och tända ljus. Jag blir trött så snabbt och då är kvällen förstörd. Och att skriva. Det önskar jag att jag kunde lägga massvis med timmar på.

Vad gjorde du för tre timmar sen?
Satt nog och tyckte synd om mig själv som stressar så enkelt. Och kollade på Greys.

Vad händer de kommande tre timmarna?
Jag ska till coop och hämta ut ett paket, sen ska jag köpa med mig plocksallad hem. Städa lite till. Och kolla Greys.

Var ser du dig själv om 10 år?
Om tio år är jag alltså nästan 29 år. Då vill jag jobba på ett jobb som får mig att må bra, jag är klar med pluggandet och all stress. Jag vill ha honom vid min sida och bo i en ljus lägenhet nära vatten. Jag ska ha en bulldog och dricka vin på helgerna. Min kreativa sida ska fortfarande vara något jag styrs av och jag ska ständigt anordna små evenemang för vänner. Jag ska vara trygg i min vardag och mitt liv. Och kunna laga massa god mat.

Likes

Comments

Mitt liv, Mitt mående
Skolan stressar och himlen lugnar

Idag när jag slog upp ögonen kände jag direkt att det var något som tyngde mig. Det gick inte att resa sig upp. Det var inte bara tröttheten som gjorde min syn suddig utan det var något mer. Jag bad honom dra upp rullgardinen precis innan han skulle gå. Himlen brann i rosa. Något lättade då. Samtidigt tog en annan känsla över mig. Minnen från förr. Och faktumet att jag ständigt gör mig själv besviken. O andra sidan får jag upp förhoppningarna ovanligt lätt med. Men jag vill ju bara funka på det där sättet alla andra funkar. Eller inte alla. Men dom som syns.

Jag låg kvar i sängen ett tag och kikade då och då på klockan. Den fortsatte ticka fast än jag om och om igen bad den att bara pausa en stund. Att tiden fortsätter fast än jag stannar upp stressar mig. Jag vet att jag ramlar lite fram och tillbaka just nu med min stabilitet. Jag kan vara hur glad som helst. Jag kan också vara hur ledsen som helst. Och vissa dagar helt förstörd av stress. Men jag klarar mig. Det gör jag verkligen. Det är bara de gånger jag inte hinner sätta mig ner och skriver upp varje punkt jag ska göra de kommande dagarna som jag fallerar. Som idag. Min kropp paralyserades. Det viktigaste är att jag i alla fall vet vad botemedlet är. Så idag har jag botat mig själv.

Likes

Comments

Mitt liv, Texter & tankar
Killar och män och grabbar och snubbar

Dagens lektion är över och jag har åter igen hamnat i min säng. Idag tog det emot lite att sätta sig på bussen och lämna skolan. Det var självklart positivt. Jag kände att jag hade tillräckligt med energi för att kunna socialisera. Men alla hade lektioner och korta luncher, så det fanns ingen att socialisera med. Det var lika bra att vänta in nästa buss och luta sig tillbaka.

Igår kväll låg jag och grät. Jag lät mina tankar bli till ord och förklarade hur jag funkar för honom. Jag begraver ofta saker som gör ont. Eller jag begraver det onda och skämtar om händelsen. Det är mitt sätt att hantera jobbiga situationer. Jag pratar om dom och försöker övertala mig själv att det bara är en rolig grej. Att det inte alls gör ont. Alla fattar nog att det inte håller i längden. Och igår föll muren ner.

Jag vill så gärna tro att folk förstår mig. Precis som jag skrev tidigare. Men de gör dom sällan. De förstår inte riktigt smärtan och sveket som fått hela mig att tvivla på att jag någonsin kommer spela roll. Han tog det lilla självförtroende jag hade med sig när mitt hjärta krossades. Och kvar fanns lilla osäkra jag. Han förstörde nog en del av mig där och då. Det har gjort att jag inte riktigt funkar som vanligt. Och det känns orättvist att hålla ett misstag emot honom, när han gjort så otroligt mycket annat som har räddat mitt liv. Men på något sätt sätter sig det här i mina nävar och allt jag vill är att slå in en vägg. Jag tänker bara på alla runt omkring. Om hur jag som individ inte betydde något för en stund. Att mina känslor inte spelade någon roll för en stund och de lät mig bli sårad. Och hur de än idag ser förbi mig och inte vill förstå att vissa saker triggar igång min smärta. Äh jag vet inte. Jag är bara trött trött trött på killar och män och grabbar och snubbar.

Likes

Comments

Mitt liv

Runt omkring mig är ljus tända. Några doftar sött och några doftar inget. I högtalaren spelas akustisk musik och jag andas in djupt. Och jag är glad.

Min dag har spenderats med världens bästa farmor. Vi åkte runt i hennes lilla bil och jag köpte äntligen lite växter. Vi yrde även runt och leta efter mobilskal till hennes ny telefon. Och jag åt lunch med henne och Xavier innan det. Det var en bra dag. Förutom att mamma har börjat fråga massa om skolan. Och när någon ställer frågor till mig som jag inte hunnit tänka på än blir jag stressad och vill krypa ner under täcket. Det där småkalla täcket och kolla på Greys Anatomy.

Likes

Comments

Texter & tankar, Mitt liv
För ett år sedan idag

"Jag längtar så det gör ont tills dagen då jag kan skratta så jag gråter och magen krampar. Tills dagen jag kan sitta med mina vänner och inte känna mig som den fula, den tråkiga, den ingen egentligen gillar, den onödiga, den som dom bara är med för det är synd om mig, den som ständigt drar ner stämningen, den som de alla skulle klara sig så bättre utan.

Jag längtar tills dagen jag kan se mig i spegeln och faktiskt tycka att det känns okej att röra sig bland människor. Tills dagen jag kan vara på en fest och inte känna mig som ensammast i hela världen. Tills dagen jag kan dansa och inte vilja gråta över hur dum jag måste se ut.

Jag längtar tills dagen jag kan vakna på morgonen och känna hopp. Tills dagen jag kan se en framtid för mig, en framtid med glädje och lycka och inga tårar och inga nätter när det enda jag vill är att sluta existera. Tills dagen då jag kan vara jag och inte störa mig på allt jag gör.

Jag längtar tills dagen jag kan prova ett plagg i en affär och tycka att jag passar i det. Tills dagen jag kan kliva in i ett klassrum och inte känna att jag inte hör hemma här, att jag inte kan samarbeta med dessa människor för jag är så mycket sämre än dom. Tills dagen jag inte ens behöver tänka på om jag kommer bryta ihop eller inte. Tills dagen då ångesten som uppkommer efter varje tugga mat försvinner.

Jag längtar tills dagen då jag slutar tvivla på alla runt omkring mig. Tills dagen jag slutar hata mig själv. Tills dagen då jag faktiskt kan tro på orden mina vänner säger till mig. Tills dagen då smärtan i min kropp är borta, då mina tankar är ljusa, då mina känslor inte styr mig, då jag orkar med ett vanligt liv.

Jag längtar tills dagen då jag faktiskt känner för att leva. Leva mitt liv. Och vara lycklig. Gud vad jag längtar tills den dagen."

Det här skrev jag för ett år sedan idag. Här är jag nu. Jag är där jag ville vara.

Likes

Comments

Mitt mående, Texter & tankar
ett mörker av tankar

Ibland lägger jag en arm över mina ögon. Då är allt jag ser ett stort mörker. Då kan jag andas och låtsas att allt pausas. Jag känner efter och ångesten är tillbaka i mitt bröst. Det var länge sen. Som en vän som sårat en onödigt mycket och dyker upp i ens liv igen bara för att jävlas. Som en nål som syr upp de läkta såren och ser till så jag börjar blöda okontrollerat igen. Igår kväll hände något och jag kastades in i det smärtsamma självhatet. Det kanske är en svacka. En dipp. I livet ni vet. Sånt är vanligt bland oss. Det väckte mig till en viss del. Jag har isolerat mig alldeles för mycket. Det har varit han och ingen mer. Inte ens jag har varit där ordentligt. Jag har istället varit fast i allt det där jag skulle kunna göra annorlunda och allt det där om att jag inte räcker till. Och alla varningar i mitt huvud om att inte någon kan älska mig. Ordentligt.

Jag hamnar alltid där bland alla bevismaterial. Kliver in i förrådet och plockar fram ett bevis i taget. Vänner som lämnat. Lägger det tillbaka på hyllan. Tar fram ett nytt. Gången han sa att det aldrig skulle bli vi igen. Stoppar tillbaka det i lådan. Jag vet att perfektion bara är en illusion. Men något alla strävar efter. Allas alldeles egna perfektion.

Jag kan aldrig nöja mig med något simpelt. Jag vill alltid ha mer än så.

Det är otroligt utmattande att alltid sträva efter något bättre. Att aldrig vara nöjd. Jag skriver osynliga regler och om folk inte följer dom känner jag mig oviktig. Jag får för mig att alla förstår mig. Men ingen förstår mig. Inte ens jag. Jag börjar förstå mig. Men inte i situationer med honom. När rädslan är för stor, blir jag en annan person. Jag krymper. Jag syns knappt. Jag står där och sparkar och slår runt omkring mig.

Mörker är lugnande. Det visar på att det finns ljus också. Jag kan lyfta min arm när jag vill från mitt ansikte och se allt igen. Ibland ser jag saker annorlunda, och ibland känns allt lika mörkt ändå. Men det är en paus. Och pauser behöver min hjärna. Imorgon kanske åskmolnet i mitt huvud har passerat och solen lyser igen.

Likes

Comments

Mitt liv

I skolan?
I andras ögon är jag nog tjejen som dyker upp ibland och inte riktigt går att räkna med? I mina ögon är jag hon som klarat så jävla mycket i hemlighet. Jag är hon som pratar när ingen annan säger något, eller när jag blir tilltalad. Men är helst tyst och sköter mitt.

Vid middagen?
På en middag med vänner är jag personen som försöker få alla att prata och känna sig delaktiga. Jag tar alltid på mig en roll som mamman typ. Vid middagsbordet med familjen är jag den som helst bara vill tillbaka till mitt rum.

På festen?
Då är jag hon som är ovanligt trevlig. Försöker komma överens med folk och dansar gärna, pushar andra till att dansa och ha kul. Mitt fokus ligger nästan aldrig bara på mig. Jag letar efter andras blickar och ser till så ingen ser nere ut. Cuz I've been there och det är alltid skönt med någon som visar att de bryr sig.

På stranden?
Hon som ligger och pressar sig i solen tills huden blir röd. Även så lämnar inte hörlurarna mina öron. Podcasts och musik är mina bästa vänner. Jag brukade vara den som i princip levde i vattnet, men nu föredrar jag att vara på land.

I klädbutiker?
Den som går runt några varv, fastnar vid ett plagg och väljer sen att kolla åt andra hållet när jag ser priset. Väldigt kräsen är jag. Och trött på storlekar. Så lite otrevlig också.

Hemma hos andra?
Ganska försiktig är jag och vill inte vara krävande. Jag har svårt att känna mig hemma och kan definitivt inte duscha eller så. Behöver att någon tar och styr och bestämmer, annars säger jag åt den att göra det.

På flygplan?
Jag sitter med hörlurar och ögonbindel och försöker låtsas att jag är någon annanstans. Helst vill jag bara att det ska vara över.

Hemma en chilldag?
Den som äter i onödan och ser över mitt liv med en nedlåtande blick. Suckar och rör mig helst inte längre än till kylskåpet och tillbaka.

I ett förhållande?
Jag kämpar och kämpar. Jag letar väl efter någon slags perfektion, för jag är rädd för att inte vara tillräcklig. Det är middagar och myskvällar och resor till Stockholm. Jag lyxar gärna till det och vill skapa minnen. Göra allt till något speciellt. Vilket kan vara drygt, men jag gillar speciella stunder.

På morgonen och kvällen?
På kvällen är jag trött och energilös. På morgon är jag trött och energilös.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Texter & tankar

Ikväll grät jag över att jag inte får ta studenten i år. Jag hade ju allt klart och fixat framför mig när jag klev in på gymnasiet. Tre år kvar sen kunde jag andas. Jag hade turen att bli kär och skapa nya vänner. Sen bara gick allt fel. Det känns så orättvist. Att behöva sitta bredvid. Se på. Och tänka att det hade kunnat vara jag. Alla framsteg och vinster försvinner in i sina gömställen i min hjärna, och istället spelas alla scener upp från när allt rasade. Jag studerar och undrar om jag hade kunnat göra något annorlunda. Fast än jag vet att det var så här det behövde bli. Men jag vill ändå hitta mina felsteg för att sedan kunna slå mig själv med dom.

Men samtidigt så märker jag en skillnad. Det gör inte ont i bröstet när tårarna faller. Jag kan istället vara genuint ledsen. Jag får inte ångest. Jag bara gråter. Mitt hjärta snabbar inte på. Paniken inflammerar inte varenda del av min kropp. För mig är det något helt nytt. Något jag aldrig riktigt känt. Tårar har för mig alltid kopplats med hyperventilation. Men jag kan andas. Jag andas och låter det rinna ner på min hals. Jag kan prata medan jag tänker på det som tidigare gjorde så ont.

Jag samlar mig efter en stund. Känner lite ilska istället. Klumpen finns kvar i magen, men det går att bygga vidare på känslan. Jag tar fram mitt block och börjar klottra ner saker jag ska göra i år. Jag ska också få ett bra år ju. Bygger upp ett litet hat mot de som lyckats och tar det för givet. För sådan var jag med förut. Nu kommer jag aldrig ta något för givet igen. Jag har lärt mig att det krävs mer än så.

Nästa år är det min tur att springa ut. Och då får jag hålla mina finaste vänner i handen och krama om varandra medan vi viskar att vi klarat oss. Vi av alla har klarat oss. Trots allt dåligt väder och blixtrar inom oss, så har vi klarat oss tillsammans. Hand i hand.

Likes

Comments

Följ mig@prinsessanclxra