View tracker

​Jag valde att faktiskt inte ge upp ännu.

Jag berättade först om för min familj när jag... antagligen gått över gränsen. När det inte gick att dölja sorgen, 

då fick de veta, att jag kände att jag inte ville mer. 

Hur mamma reagerade var ingenting jag kommer ihåg. -Men herre gud , då måste du göra något åt det.

? kanske i stil med det...

Hur pappa reagerade : Jodå, du har det visst bra. Bara se... 

Syster reagerade : Kom hem nu.


Jag kände mig konstig. Men tabletterna började verka, och det var precis som om jag haft en enormt dålig syn! 

Allting blev klart. 

Som om jag fått helt nya glasögon. Det var en känsla som inte går att beskriva.

Självklart ville jag flytta hem, och självklart var det svåraste alternativet. 

Så det andra alternativet var att ge platsen en sista chans. 

Att bygga huset så att det verkligen blev vårt dröm hus. 


Månaderna gick.. Vi var effektiva. 

Men jag blev inte lyckligare där. 

Det var fortfarande fel. 

Så såg jag det. 

Vi skulle sälja huset, och vi skulle flytta hem. 

Vi skulle planera för det. 

Och vi skulle flytta hem.

-Om det så än blev hem till mamma.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Psykologen ber mig fylla i ett formulär. 

Hur mår du? Svara ärligt. 


Ärligt? 

Ok.

Efter att det formuläret var iskrivet, i en skala 1-5 , hur mår du. 

Så visade dessa poängen, att jag var "väldigt deprimerad" 

Det var inte svårt att se på mig. 

Jag orkade knappt stå. 

Jag orkade knappt titta. 


-Men en nybliven mamma till två , såklart man är trött. 


Antidepresiva tabletter.

Med en gång. 

Hon frågade mig en fråga, som jag svarade väldigt enkelt på.


"Du som är inflyttad här, trivs du? "

-Nej. 

"Vill du flytta hem"

-Ja.

"varför inte?"

-För det helt enkelt går inte. 

"Varför säger du så?"

-För att det går inte. 

"Vad är det som gör att det inte går?"

-Självklart för att jag har en familij och det är en alldeles för stor chansning på att allt ska gå bra. 

"Vad ser du som ett problem då?"

-Självklart att jag inte vill att vår familj ska hamna på gatan. 

"Så du har ingen familj där nere som vill kunna hjälpa er med det?"

-Jo, men det går inte. Vi kan inte bo hos mamma direkt.

"Varför inte?"


Gud... till sist kom hon till poänget.

Helt ärligt.

Ställ dig frågan.

-Vad vill du?

-Är det MÖJLIGT.    (det mesta är möjligt) 

Så hur ska du då göra det?

Det blev flera möten.






Likes

Comments

View tracker

​Så skedde det.

Det var som om någon puttade oss i rätt riktning. 

Om man nu tror på ödet... 

Min man förlorade sitt jobb. Företaget gick i konkurs. 

Två dagar efter förlossningen hade hans jobb gått i konurs!

Det vi trodde var ett "grattis till barnet" var 

- du får komma och hämta dina saker innan kl 15. Vi kommer stänga då.


Vi förstod båda att det var , det måste ju ha varit en liten putt i den riktiningen. 

Nu var det inte två fasta jobb där. Det var bara ett att säga upp. 

Och jag personligen hade gjort vad som hellst, bara jag fick komma hem. 


Men såklart. Att sälja ett hus, att säga upp sig.

Det var inte aktuellt. 

Inte utan ett sista försök.

Att renovera upp huset. Att göra det till ett drömhus. 

Och hur skulle jag tackla allt? 

Jag klarade inte att tackla allt.

Jag blev rädd. Jag blev livrädd. 

Jag vågde inte flytta hem. 

Så hur skulle jag tackla de fulare och fulare meningarna i huvudet. 

Hur skulle jag tackla livet? Var det så jag ville leva.

Rösten i huvudet sa till sist: 

Nej, men såhär blev ditt liv. 

,men det är över den dagen du vill det., och det är ganska enkelt... Det är bara att stänga garaget, och sätta sig i bilen, och starta den... och ta det sista steget. 

Min hjärna berättade exakt hur det skulle gå till. exakt hur mycket jag egentligen ville göra det.

När jag såg på min familj, så var det samma tankar... 

Men tack gode gud, så sa något...

"Det är inte normalt att tänka såhär. Det är inte friskt. Det är helt sjukt" 

Så , var jag sjuk då? 

Jag visste att jag behövde söka hjälp. 

Hjälp. Någon som kunde lära mig att "nej du, så ska du inte tänka, tänk såhär,." eller "nej du, så ska du inte göra, gör såhär" 

Psykolog.

Likes

Comments

​Jag fick två underbara barn, lyckligt gift och lycklig med allt, förutom att trivas. 

Jag var fortfarande inte hemma, tillbaka, dit jag trodde detta livet skulle ske. 

Klart jag skulle hem, 

och mest av allt, SJÄLVKLART att jag skulle gifta mig och få barn hemma. 

Men , livet blir faktiskt inte alltid som man tänkt, 

Väldigt sant det. Men om man inte är nöjd med det man får? 

-Ja i mitt fall tänkte jag, att om jag inte vore nöjd med det, så vore jag otroligt otacksam mot livet. 

Jag hade fast jobb. Hela livet var stabilt. Så varför skulle jag vara ledsen? 

-Jo, för jag var inte där jag ville vara. 


Jag kunde få höra ofta.

-Förstår ni vill flytta hem, men jobbsituationen i sverige är svår. 

-Förstår ni vill flytta hem, men ni har allt där. Vi hälsar på. 

-Förstår ni vill flytta hem, men det finns transport! och semestrar!

Var vi saknade? 

ingen vågade säga det, så det gick väl bra. Dagarna gick. 

Och jag tänkte... fint.... är det bara vi som vill hem, så är det väl inte hela världen om jag saknar dom, men stannar där jag är? 


Jag fick min andra dotter.

Och jag vågade ställa en fråga, en fråga som jag önskade ett svar till, som jag ville ha ett ärligt svar till... och jag ville höra det svaret jag fick. Men gud vad hårt livet plötligt blev.

-Är vi inte saknade därhemma?

självklart var vi det. såklart. Men man fick inte lov att prata om det. 

Det hade då kunnat leda till att vi gjorde något dumt, förhastat, kanske att vi fick dåligt samvete över hur vi valt att leva.


Så där kom bomben.

Det var ju absolut inte så jag ville leva. 

Och vi var faktiskt saknade.

Det var så extremt skönt att höra!

Likes

Comments

Jag har ett tag funderat på om jag ska skriva om mitt liv i en blogg, eller inte.

Jag vet det finns de som kommenterar negativt, och det är väl därför jag känner mig osäker inför detta.

Jag ber er med negativa kommentarer att låta bli, vad tjänar ni på det?

Denna bloggen kommer handla mycket om fasaden.

Jag jobbar med ett yrke som är service inriktat, med människor. Jag pratar mycket med kunder, som berättar hur de mår.

Många, fler än vad vi anar, är idag stressade, deprimerade, besviken på livet, utmattade, och har faktiskt fått en sjukskrivning, eller antideprissiva.

Så, jag känner mig absolut inte ensam om det,

Samtidigt så vet jag gott och väl att det är "tabu" att prata om det.

Därför, tänker jag faktiskt börja skriva om det.


Frågar någon dig hur du mår, vill de höra svaret : Jo tack, jag mår bra, och hur mår du?

Jag har upptäckt att jag själv har varit och är en av dom som också oansett hur jag mår, svarar sådär.

"Det är bra"

Men det är inte alltid bra.


Jag är inte heller den som bett om hjälp, jag har klarat detta fint själv. Jag är dock gift, och har två helt underbara döttrar. -Varav min älskade man är super på att stötta. Det har varit och är väldigt jobbigt för honom.


Jag tror man kan säga att

"jag har gått in i väggen"

Men ofta undrar jag, -hur tusan ställer dom den diagnosen?!

Jag tror många går och undrar detsamma...

Jag är den som absolut inte trott att jag kan bli deprimerad, jag har ju alltid varit glad.

Jag är den som aldrig trodde jag kunde gå in i väggen, jag har ju alltid varit väldigt aktiv.


Jag har kämpat mycket dock, mest med att trivas. De senaste 10 åren av mitt liv har varit helt kanon.

Självklart har jag haft mina motgångar, men dom är helt ok. Jag antar att jag bara skakat av dom.

Jag har också förträngt och gått vidare. Men under dessa 10 år har jag kämpat enormt mycket med EN sak,

-Att trivas i livet.

-Att känna mig hemma.

Jag har varit ute och rest. Länge.

Har uttalat mig :Den dagen jag blir deprimerad, och söker psyk hjälp. Den dagen flyttar jag hem"

Och må tro ja. Tydligen kom den dagen.

Svårt att förstå. Det var ju helt omöjligt. Ganska löjligt faktiskt. Så sjuk blir absolut inte jag.

-Men det blev jag.


Jag sitter här i soffan, och tänker, 

Så konstigt.... hur gick det så långt.. är det sant? verkligen?







Likes

Comments