Idag är dagen då två veckor-strecket är passerat, och jag är nu nere på 13 ynka dagar i min nedräkning. Utan att överdriva känns det som att det var igår som jag helt förtvivlat räknade till att det var 140 dagar kvar till avfärd. Många av de dagarna har jag ifrågasatt huruvida jag ska överleva att längta så mycket efter något. Nu när det är så nära att det nästan går att ta på, så vill jag skjuta den 20 augusti så långt framför mig som möjligt, samtidigt som jag i nästa andetag är redo att ta mina väskor och dra på en gång. Med andra ord så har jag alltså resfeber, vilket är jättekul i och med att jag går runt och är konstant pirrig.

Idag har jag även hällt i mig en dos Dukoral och påbörjat någon form av gigantisk packning. Dukoral är ett drickvaccin som kort och gott ska skona mig från en såkallad turistmage. Det ska drickas i två omgångar med start två veckor innan avfärd. SJÄLVKLART glömde jag det igår, men räddade det hela snyggt genom att ta det idag istället. Hoppas innerligt på att det gör sitt jobb ändå.

Angående packningen så har jag tyvärr fortfarande ingen aning om hur det ska gå till, vilket numera känns som ett riktigt problem. Vilka byxor är relevanta att använda i Kenya, där jag aldrig har varit? Ska jag släpa med mig ett spel för att verka som en kul person? Vilka skor ska man ha om man ska gå på en savann och trampa i djurbajs? Kommer jag att riskera att trampa i djurbajs? Frågorna är många, svaren är mycket få och spänningen är olidlig. 

Vi syns i nästa avsnitt av Wild Kids.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Blogg-Elin är tillbaka!!! Jag som svor att jag aldrig skulle återvända till det här träsket efter min karriär 2010 med fotoblogg. Nikon D40, avancerade sminkningar och kompisar som under skoningslösa hot ställde upp som modeller för mig. Tack och lov är den tiden över och nu ska det bloggas om något helt annat.

Saken är den att det kommer att gå ett flyttlass till Nairobi, Kenyas huvudstad, den 20 augusti. I det lasset kommer jag+mina grejer att finnas och vår slutdestination är ett rum på Svenska Skolan i Nairobi och ett dess internat. Där ska vi få flytta in under 10 månader innan det är dags att återvända till paradise Falun igen. På tillbakavägen kommer jag att vara en nybliven student och i mitt bagage kommer jag ha upplevelser från 290 dagar på kenyansk mark. Mer exakt vad som kommer att go down under det här året får tas i ett separat inlägg.

Anledningen till att jag skapade den här bloggen var att jag, som nämnt ovan, vill dokumentera och "arkivera" mitt utbytesår någonstans. Det kommer även kunna vara en enkelriktad kommunikationsportal mellan mig och mina nära och kära som är kvar i Sverige. Att försöka återge allt som har hänt under 10 månader, när jag kommer hem, blir nog ganska krångligt. Här kan ni få hänga med lite under resans gång istället. Vissa grejer kanske är mer eller mindre intressanta för utomstående att läsa om, men de kommer att skrivas om här ändå, för min egen skull. Typ som hur fan man packar för 10 månader? Om någon sitter på ett svar på den frågan - ring mig.

Det här året har all potential till att bli det häftigaste jag gör under min livstid. Vissa dagar är jag så spänd att jag inte vet var jag ska göra av all nervositet. Kenya är ett land jag aldrig tidigare har besökt och vars kontinent jag heller inte har satt min fot på. En del av mig tror att jag vet vad som väntar bara för att jag har läst bloggar och hört historier om vad som egentligen händer där nere på SSN, men faktum kvarstår att något sånt här blir man aldrig helt förberedd inför. Det känns så klart helt fruktansvärt ibland, men för det mesta helt fantastiskt. Jag har ett så stort och oskrivet kapitel i mitt liv framför mig fortfarande. Vilken grej, liksom.

Jag antar att 99% av alla som klickar sig in här känner mig på ett eller annat sätt, så det känns ganska onödigt att hålla på och presentera mig. Jag är bäst och har ett kön som efternamn. Det är det ni behöver veta.

Welcome to tha jungle.

Likes

Comments