Har tänkt väldigt mycket under de senaste 5 månaderna. Ibland för mycket, om det är möjligt under ett år som detta. Trots att jag läste på väldigt mycket innan jag kom hit om allt från korruptionen i Kenya till hur många folkstammar som bor här, så kan man bara inte vara helt beredd på vad man ska möta. Det är så fantastiskt annorlunda mot allt jag är van vid. Kan inte beskriva det på ett bättre sätt än så.

Precis som jag hade misstänkt innan jag åkte hit så skulle det uppstå många etiska konflikter. Framförallt gentemot mig själv, att jag nog skulle behöva omvärdera mina åsikter och uppfattningar många gånger i takt med att jag försattes i nya situationer och mötte nya människor. Mina misstankar stämde bra, för det här är något som jag har gjort många gånger här, vilket jag ville att jag skulle göra under det här året.

Ett fenomen som har varit lite på tapeten på internatet, eller i alla fall har varit ett diskussionsämne i min umgängeskrets här, är det här med att ta bilder på barnen här i Kenya. Vi har som jag skrivit om tidigare besökt barnhem och skolor där man får möta väldigt många barn. Precis som man skulle göra om man besökte en skola i Sverige. Vad som däremot skiljer mötet i Kenya mot mötet i Sverige är att det blir väldigt populärt att ta bilder på barnen här. Att storma in i ett klassrum och börja ta selfies med barnen, trots att man varken vet vad barnet heter eller om det är okej med barnets målsman att man gör det.

Om ni bläddrar tillbaka i mitt arkiv kan ni se att jag tog bilder på barnen som jag mötte i slummen när vi besökte New Life Home Mission. Det här var när jag hade varit i Kenya i ungefär en månad. Jag minns så starkt, och kommer nog alltid att göra, hur den här upplevelsen väckte starka känslomässiga reaktioner hos mig. Jag fick se med egna ögon hur orättvis värld vi föds in i och i den stunden tvekade jag på om jag fortfarande ens befann mig i samma värld som jag gjorde när jag bodde i Falun. Det var väldigt svårt att ta in och jag kunde inte förstå hur alla i Sverige bara kunde fortsätta leva i sin bubbla medan världen ser ut såhär. Därav är det nog en naturlig reaktion i dagens situation med sociala medier att vilja ta bilder, för att man kanske tror att man kan göra någon form av skillnad eller upplysa någon om problematiken genom att göra så.

Vad jag däremot har lärt mig sedan dess är att jag, personligen, inte tror att så är fallet. Som någon klok person sa till mig förut; "turister i Europa tar bilder på fina byggnader, turister i Afrika tar bilder på svarta barn". Så länge jag kan minnas har jag fått se bilder på undernärda barn och människor från hela Afrika i media såväl som bilder i ett semesteralbum på facebook. Tanken som slår oss då är naturligtvis att det är otroligt synd om dessa personer, men vi tar det inte längre än så.

Den första prioriteringen kanske inte borde vara att ta upp sin kamera under den lilla värdefulla tiden man får med dessa människor som man möter, och det gör mig ledsen att se hur folk nästan beter sig likadant med sina kameror på ett barnhem som på en safari. Det tror jag även bidrar till att hela problematiken i Afrika och Kenya blir väldigt kommersiell, och inte minst får folk att se ned på de som är försatta i dessa kritiska förhållandena. Att dessa fotografier inte belyser det riktiga, komplexa problemet, utan att snarare väcker reaktionen: "vad söta" eller "stackars barnen i Afrika".

Jag känner mig väldigt övertygad om att vi bidrar till något bättre om vi istället sätter oss ned och samtalar och lyssnar på vad människor har att säga, på riktigt, och gör något vettigt av den informationen. Att lägga ut fotografier på människor man inte känner eller kan namnet på verkar hittills inte ha löst många världsproblem.

Jag tycker verkligen att alla som besöker barnhem, voluntärar eller reser i utvecklingsländer borde ställa sig själva frågan; varför tar jag dessa bilder och varför publicerar jag dem när jag inte känner människorna på bilden? För att det kommer att få andra människor att engagera sig i fattigdom när de bläddrar igenom instagram? För att jag tror att det kommer göra en positiv förändring i människorna i frågas liv? För att framställa mig själv som en godare människa? Hade jag gjort såhär i Sverige? Jag är ganska övertygad om vad svaret är på den sistnämna frågan i alla fall.

Av alla artiklar som inkluderar bilder på svarta barn är det bara 3% av fallen som identiteten inkluderas, medan i alla artiklar som innefattar vita män presenteras identiteten 98% av gångerna. Utöver det faktumet står det även i FN:s barnkonvention att alla barn har rätt till sin identitet, och här kommer vi från första världen och gång på gång bryter mot något så grundläggande. Parallellt med det tycker vi att vi är så himla mycket bättre på människors rättigheter än utvecklingsländerna, vilket vi i många fall är, men vi verkar ju inte inkludera alla människor i de rättigheterna.

Bild av David Campbell i hans projekt "imaging famine".

Alla har olika åsikter om det här och tycker att det bidrar till olika ting. Man blir inte en dålig människa för att man tar bilder på utsatta barn. Tanken är god och många har nog inte ens tänkt i dessa banor. Det hade ju inte jag heller när jag först kom hit. Men just därför tänkte jag att det var en tankeställare att ta upp på bloggen. Skriv gärna vad ni tycker också!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag! Er favoritbloggare. Det är jag som är tillbaka.

Det känns som att alla inlägg på den här bloggen inleds med "sedan sist...". Inte helt ologiskt med tanke på mitt väldigt sporadiska bloggande. Tänk att ha varje liten dag från höstterminen dokumenterad här. Fint det hade varit. Nu är det dock en ny termin vilket självfallet innebär nya tag. Kanske är det även terminen då jag ska bli bättre på att dela med mig av min vardag. Och börjar lämna in uppgifter i tid. Och hänger upp tvätten innan den luktar mögel. Och plockar bort sakerna i min hylla när jag dammtorkar istället för att bara dra trasan runt omkring alla prylar. Suck.

Under jullovet var i alla fall min älskade familj varit här. Vi har spenderat oväntat kalla dagar i Nairobi på toi, junction, giraffcenter och restauranger. Med mera, så klart. Julaftonen spenderades på det sista stället på jorden jag vill spendera en sådan högtid på - vägen till Masai Mara. Okej, det finns värre ställen. Men som sedan långt tillbaka var hugget i sten så blev jag åksjuk även den här gången. Det var inte en speciellt god jul, men resan i sig var fantastisk. Nog var det en speciell känsla att få dela en sådan häftig upplevelse som safari, med min bästa familj.

Efter en slitsam resa tog vi första bästa plan till Mombasa och Diani Beach. Wow. Det var lika fint som mitt minne hade bevarat det fast bilresan från flygplatsen kanske till och med var ännu svettigare än vad jag kan komma ihåg. Vi bodde på ett hotell på själva stranden = lyx. I poolbaren hängde tyskarna i vanlig ordning och på stranden sprang det runt beach boys som dag 3 fick mig att sluta gå promenader själv. Deras oförmåga att förstå betydelsen av "no", "leave me alone", "fuck off" är det enda negativa med kusten enligt mig.

Utöver de jobbiga strandpojkarna träffade jag massor med härliga damer som sålda tyger längst med den vita stranden, pratglada servitörer på hotellet och kära SSNare på forty thieves. Det i kombination med närvaron av min familj, palmernas skuggor, Skäringer och Mannheimers podcast och fina soluppgångar satte en guldkant på hela veckan. Samt en och annan Tusker i poolbaren med tyskarna.

Om det ens var möjligt så var det ännu jobbigare att säga hejdå den här gången. Nu var det jag som blev lämnad på skolans parkering helt själv och de som skulle till en plats på jorden jag saknar så mycket.

5 månader kvar. Dags att carpa diem, på riktigt.

Likes

Comments

Halli hallå!

Scrollade precis igenom min kamerarulle och insåg att jag ju har massor med skojigheter att blogga om. Dryg som man är så samlar jag ju allting på hög istället för att skriva lite då och då, vilket vore mer praktiskt för oss alla. Men håll ut fansen, update kommer.

Förra veckan omvandlades mitt rum till en stor dubbelsäng. Där hängdes det en hel del med allt ifrån plugg till myz.


Vi körde en riktigt redig utgång på casablanca för två helger sen, faktiskt den roligaste utgången i Nairobi hittills! Eller hela den helgen var nog den roligaste hittills. Inga detaljer, men jag kan meddela att jag inte har skrattat så mycket på länge. Jävla SSN asså. Åt på Zen Garden gjorde vi på också. Superlyxigt men lite opersonligt ställe med oväntat stark mat. Skittrevlig middag med fantastiska Las Palmas i alla fall!


Nu i helgen har jag dessutom släpat runt min högkvalitativa kompaktkamera. Ska verkligen börja använda den mer! Kul att kunna ta bilder lite överallt utan att vara rädd för att flasha en dyr telefon. Här var vi påväg och för att hämta lite paket (jag fick paket!!!! tack och bock för det). Samt lite allt-möjligt-bilder


Och nu till inläggets absoluta höjdpunkt - Las Palmas tur till Karen Blixen Coffee Garden. Inte bara var det en mysig restaurang och en lyckad liten trip, utan när vi sitter i trädgården och käkar kommer Alice, Johanna och Sally springandes mot bordet helt saliga. När de var in och gick på toa träffade de nämligen på självaste Raila Odinga. Han är en av presidentkandidaterna, eller rättare sagt han som förlorade primärvalet (och omvalet hehe..) mot Uhuru Kenyatta. Utan att vara alltför drastisk kan man kort och gott beskylla honom för att vi har varit inlåsta så mycket den här hösten.

Det här kändes helt absurt i och med att det har snackats om honom nästan varje dag sen vi kom hit. Vågar nog säga att han är en av Kenyas absolut mest kända personer. Tydligen brukar han hänga på Karen Blixen en del och då vi var där satt han och drack bira och kollade på premier leauge med sina senator-kompisar haha. Lite på kanelen var han nog trots allt, vilket var kul för då ställde han glatt upp på bilder och ett litet samtal med some swedish girls.

Jag och Emelie övade lite på snabba och diskreta selfies

alice and odinga - business partners in crime

Sorry för världens oklaraste inlägg, men nu vet ni lite om vad som föregår här nere.

Det är dessutom bara en vecka och en dag tills mamma, pappa och Joel kommer hit!! Hur galet är inte det? Det ska bli så fantastiskt att få ha dem här, men jag blir ledsen i ögat när jag inser att vi nästan bara har en termin kvar tillsammans här. Tiden räcker inte till.

Likes

Comments

Idag, den 6 december, är det exakt precis 6 månader kvar av mitt liv här i Kenya. Kan verkligen inte förstå vad jag själv sitter och skriver. 3 dryga månader har passerat som en liten grisblink. Den grisblinken har å andra sidan varit den mest händelserika i mitt liv.

En hemlängtan har smugit sig på. Jag har av någon idiotisk anledning kollat igenom alla gamla mobilbilder och videos på hela min dator. Då liksom kommer den, klumpen i magen. Jag lever ju ett dubbelliv. I min hjärna har mitt liv hemma bara pausats. Den Elin som satte sig på ett plan den 20 augusti till Nairobi är på paus. Trots att Kenya-livet är helt oslagbart, är det inte heller jämförbart med mitt liv i Sverige.

Jag saknar småsaker som att åka buss en mörk och kall vinterkväll och kliva av vid Kontrollvägen, dricka te med Julia och Sofie, en spårat temafest i stångtjärn, handla på ICA maxi med pappa, sitta i läroverksparken efter skolan en fredag och planera kvällen, gå ner för trappen hemma och mötas av familjen som dricker te i soffan, förfesta i någons kök, (slitage får vara inom parantes...).

Men nu har familjen i soffan har bytts ut mot en kompisfamilj som väntar på kvällsfikat, buss 11 har bytts ut som Svenska Skolans egna partybuss, slitage har bytts ut mot Casa Blanca (tack gode gud för det), ICA har ersatts av Carrefour, Hälsingstrandsvägen motsvaras av Ngong Road och köks-förfest är numera internatrums-förfest.

Jag är inte längre samma människa som jag var innan det här äventyret satte igång, därför känns det inte som att livet i Falun fortfarande rullar på. Under tiden här i Kenya har jag härdats och mognat. Jag har tvingat fram ett tålamod jag vanligtvis inte har, lärt mig att anpassa mig till 80st helt olika individer i alla tänkbara situationer, befunnit mig i kniviga sitsar och löst problemet, blivit mindre ängslig av mig, utvecklat en helt ny världsbild, omvärderat min åsikter, gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle göra.

Trots en viss längtan vill jag inte för något i världen byta ut det jag har nu. Att komma hem i juni kommer att vara fantastiskt, men jag känner redan nu hur smärtsamt det kommer att vara i varenda liten nerv i hela mig. Tänk att det bästa som hänt, en dag tar slut. Från och med den dagen så kommer kanske en del av mig alltid att vara kvar i Kenya.

Puss på er!!! Fy fan vad jag saknar er och tänker på er.

Likes

Comments

Sedan vi snackade sist...

... har jag åkt zipline över Kenyas makalösa landskap!!!

Ebba lite rädd :( och Frida som vänder sig om och langar "du vet att man kan dö va?" två minuter innan avfärd

Emelie som tar sina, vad hon trodde, sista andetag och gänget som tar en kall efter att kalaset var över

... vaknat klockan tre på natten av att det var översvämning i korridor 14 och 4 <3

Lösning på problemet: lägg hela internatets handdukar och lakan på golvet, vrid ur, gör om. Har inte garvat så mycket på länge som när jag möttes av detta totala KAOS på en onsdagsnatt. Nyvakna stackars barn och en förtvivlad boardingvärd som torkar toalettvatten för glatta livet :(

... handlat och ännu en gång mötts av tjernobyl-drickorna på Foodplus.

Detta fyller alltså en hel "korridor" på även den minsta mataffären. Det är ju som om de har tagit aspartam, hällt i alla olagliga färgämnen som finns och sen tappat upp det i lite olika flaskor med en etikett. Rena rama tjernobyl.

... kört klackarna (birkenstocks) i taket på Casablanca.

Fick även snygga glajjor av pimps/sugar daddys i VIP-en, som vakterna kickade ut oss ifrån för att vi sjöng för högt</3


... ätit sushi med 25 pers för att fira fina Clara som fyllde 17 <3 samt ätit på Urban Eatery.


... avrundat en utekväll med att somna var som helst förutom i sin egen säng (i vanlig ordning) och bara tagit vara på tiden här.

Likes

Comments

Sedan vi hördes sist har jag haft en toppenhelg! I fredags åkte vi ett gäng på 20 pers till en restaurang som heter About Thyme efter skolan för att fira helg. Den låg i som en liten lagun, mitt i den annars hektiska och fartfyllda statsdelen Westlands. Det är för övrigt typ den "coola" delen av Nairobi haha. Där finns klubbar, barer och massvis med bra restauranger. The place to be om ni någon gång ska besöka Nairobban. Hur som, vi hade det jättekul, precis som alltid när gänget ger sig ut på tur.

På fredgskvällen gjorde vi inget speciellt efter att vi kom hem från About Thyme. Hängde på varandras rum osv. En vanlig internatkväll. Mysigt det också.

I lördags på dagen stökade jag undan en del plugg, gick och handlade samt hängde i solen. För en gångs skull regnade det inte varken i fredags, lördags eller söndags dagtid! Feeezt såhär mitt i regnperioden! På kvällen var det dags för utgång, vilket fick bli på Galileo denna gång. Det va tyvärr lite dött på själva klubben, men SSN röjde upp det hela med Avicii i vanlig ordning hahaha. En bra kväll helt enkelt!

Kawaiiiiii-gänget dårå!!!! I den så fint kallade partybussen, på väg ut

Sist men inte minst var vi ett tappert men ack så slitet gäng som däckade på internatets absolut minsta rum (aka. före detta städskrubben) 14B. Internatets enda rum med skjutdörr! Emelie är den lyckliga ägaren till detta mirakel.

Likes

Comments

Familjen cringe som lyckats sätta upp ett tält:):)


I helgen var vi som jag tidigare nämnt iväg till Naivasha för ridsafari. Det hela blev högt över mina förväntningar. Dels på grund av att jag typ kunde rida? Hästen lyssnade på vad jag sa och jag ramlade inte av (sCoRE). Även på grund av hur fint och fridfullt det var. Vi var ett med naturen kändes det som. I en safaribuss blir det lätt stimmigt, osmidigt och framförallt LÖKIGT, men här kunde vi rida fram till en giraff i total tystnad tills det att avståndet mellan oss inte var mer än 2 meter. Jag har som ni kan läsa utvecklat något form av moder-natur-alter-ego?

Vi övernattade då alltså även vid Lake Naivasha, en av Kenyas få sjöar. Det va så himla mysigt och stämningsfullt samtidigt som att det fanns vissa bekvämligheter som toaletter, och hör och häpna, en restaurang med massor av god mat! Riktig lyxsafari alltså. Så där satt vi på kvällen i flera timmar, mumsade på god mat, spelade kort och pratade medan solen gick ner och den Kenyanska vildmarksnatten smög sig på. Så fina minnen. 

Natten går att beskriva med ett ord och det är; regn. Det regnade in i tältet, så vi var lagomt fräscha och torra när vi vaknade. Under natten hade även våra grannar till sjöss, flodhästarna, krypit upp och lagt sig ett par meter från tälet. Förvisso med ett litet stängsel emellan oss, men ändå. Läskiga typer.

Idag är det i alla fall fredag vilket för min del innebär plugg och utflykt ut i nairobban med gänget. Får se vart vi hamnar. 

Hade!!

Likes

Comments

tja tja bloggen!!!

Nu slår regnet stenhårt mot mina fönster och jag hör Africa spelas ur en högtalare i poolhuset. Så som en fredag klockan halv 5 ska vara här på SSN, minus regnet kanske... Men fredag, weho!! Många ska ut på klubb och ha sig. Det låter kanske lite mer lockande men vi ska ha mys med home delivery och Astrid Lindgren-filmer i zebrarummet ikväll istället. Vi ska köpa hem sushi och pad thai, very nice very nice.

Annars så knegar jag på i skolan. Idag hade vi föreläsning av en kvinna som heter Marlene, vars son går på skolan, och hon jobbar för karolinska institutet i Kisumu med mödravårdshälsa kopplat till ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom. Det var så intressant! Och så relevant. Jag läser ju MUN (Model United Nations) där jag med mina kära kompanjoner ska representera Etiopien i ett enormt FN-rollspel på FNs näst största högkvarter som ligger här i Nairobi. Det är så så kul och lärorikt. Vågar inte ge ut exakt vad vår resolution innefattar än, men den känns väldigt bra hittills och föreläsningen var till stor hjälp.

Dessutom skriver jag ju gymnasiearbete med Alma och Niklas. En riktigt vass trio. Eller det går väl sådär så här långt, men vi är på gång och vi har kul lol. Jag tror att vi ska skriva om ungefär det föreläsningen handlade om idag. Exciting!!!!!

2/3 av den intellektuella och produktiva GyA-gruppen.

Imorgon ska jag *trummvirvel*... ÅKA PÅ RIDSAFARI VID LAKE NAIVASHA. Japp. Jag ska rida mitt ute på savannen bland vilda djur. Det kan verkligen gå exakt hur som helst, ni som känner mig (inte ni alla andra okända fans och läsare<3) förstår att jag absolut inte kan rida, men det här känns som ett tryggt och bra tillfälle att lära sig vid. :))))))))

Happy friday marafiki.

Likes

Comments

Idag har på sätt och vis varit en väldigt urtypisk dag på SSN. Skolan har börjat som vanligt igen med lektioner, men vi får se hur länge det håller.

Uttalanden angående omvalet kom idag, med lite spridd nöjdhet från kanditaterna och alla människor som röstat. Även dessa typer av skeenden börjar kännas som en del av vardagen här. Vi känner oss så besvikna och trötta på det här jäkla valet, det sätter så många käppar i hjulen för oss. Dock har vi pratat väldigt mycket om hur liten vår frustration är i jämförelse med den kenyanska befolkningens, de som faktiskt är drabbade på riktigt. För här sitter vi, innanför höga murar och skydd 24h om dygnet och hör skott avfyras någonstans där utanför, där ute i någon annans verklighet. Vi är så åtskilda från den misär som människor drabbas av i dessa oroliga tider här i Kenya, vilket vi är oändligt tacksamma över gentemot skolan som har hanterat det hela stabilt.

Dock känns det så orättvist och påfrestande att sitta och höra hur Nairobi eskalerar, men bara kunna fortsätta livet i vår lilla bubbla här inne. Det känns verkligen inte rätt, och man somnar inte med en bra känsla i kroppen när man tänker på hur många människors liv som står på spel en kvarts promenad bort från min trygga säng. Människor i slummen, framför allt, som inte har något som helst skydd eller skyldighet, men kommer att bli drabbade ändå. Bara för att de råkade födas just där. Vi råkade födas någon annanstans och behöver inte oroa oss. Det är så fel fel fel.

Det börjar även bli påtagligt hur mycket det här året förändrar oss. Att inte kunna lämna sitt hem på grund av dessa typer av säkerhetsrisker är så långt ifrån vardagen hemma. Jag har aldrig så mycket som ens tänkt tanken att det här skulle kunna hända mig. Sådant här måste man uppleva för att förstå. Människor sitter i den här situationen varje dag världen över och Sverige fortsätter att leva vidare i vått och torrt. Ta vara på tryggheten och värna om demokratin vänner!!!! (lol) Nej men Sverige är fan helt fantastiskt, trots massvis med brister. Det är ett sånt jävla privilegium att få ha växt upp i ett land där dessa typer av scenarion aldrig har varit på tapeten eller en del av vardagen. Kom ihåg att vi är få förunnade i världen som har turen att kunna säga så.

Nu kämpar vi för att hitta bra info om vad det är som händer härnäst och hur vårt älskade Kenya mår. Medier är inte att lita på alla gånger, tyvärr. Så länge får vi beställa home delivery-middag, plugga, krama om varandra, ha vardagsfest på internatet och njuta av vår tid här.

Likes

Comments

Inlåsning och lockdown har aldrig hindrat en SSNare från att ha kul ändå, så i lördags fixade vi i festkommitén en halloweenfest på skolan. Hela dagen dunkades det musik på internatet och sprang folk runt och lånade kläder av varandra, sminkade, klippte och klistrade haha. Kvällen inleddes klockan 6 med lite mingel vid poolen, sedan fortsatte aftonen med långbord, nomineringar, uppdrag, spökrunda och RAVE!!! Skämt åsido men det blev en mycket rolig kväll, förvisso med vissa missöden (fått min första grounding...).

Då vi varit inlåsta sedan i tisdags har det varit lite utav ett mission impossible att ordna en flashiga utklädnad, men oj oj oj vad kreativa alla hade varit. Vi hade allt ifrån Barbie-Ken till hela gänget i Byggare Bob närvarande.
Ninja-turtles, avatar och lite féeer
Självaste Ken aka Olle, mkt stekig kvällen till ära
Supersnälla silver-Sara, Rosa Pantern och no ragrets-killen, Edwin iklädd uniformen som vakterna på skolan har
sQuAD jao. Jag och Emelie var typiska turister i Kenya haha, som även blev smittade av malaria under kvällens gång
I give to u - möjligtvis de absolut lökigaste bilderna hittills, och då har ju ändå nivån varit låg liksom. Men här är middagen. Långbord med tända ljus, spontana tal, försök till lambo på boardingvärdarna osv. Så mysigt!
Vi var nog egentligen väldigt besvikna över att inte få gå ut på självaste halloween, trots att ingen har velat klaga riktigt, men jag tror jag att jag talar för oss alla när jag säger att det här blev över förväntan. Faktumet att vårt år här blev lite krångligt och lite drygt pga. omvalet, för oss samman mer än vad vi förstår och tänker på.

Likes

Comments