Kära bloggen, det här blev inte som jag hade tänkt mig.

Jag ville att det här skulle bli ett stort arkiv för hela mitt kenyanska år. Att jag ska titta tillbaka här någon gång i framtiden och minnas alla små stunder av lycka, som med tiden kommer att mynna bort. Just nu är det här snarare en ganska tom plats. Alla moment i min vardag som gör den till en helt fantastisk sådan, är de momenten jag glömmer att skriva om. Mysiga pratstunder på kvällis, de redan väletablerade internskämten, när det finns avokado till maten, att gå hem i solnedgången på Ngong Road, att hitta någon som bakar i elevköket. Listan är ju så lång, vilket gör mig så glad. Jag ska bli bättre på att låta nouw.com/290 få ta del av det.

Sedan vi hördes sist har jag varit med om en helt obeskrivlig resa till Masai Mara. Vet knappt var jag ska börja. Givetvis ska denna upplevelsen få ett eget inlägg med bilder på djur och allt annat som förväntas av en när man varit på safari i en av världens ökändaste naturreservat. För att hålla mig kortfattad kan jag meddela att bussresorna gav ordet "skumpigt" en ny innebörd, och jag fick migrän för att jag slog i huvudet så mycket. Men när jag låg och kved mig längst bak i bussen öppnade jag ögonen och såg jag en buss full av kompisar som hängde ut genom fönstret och ivrigt pekade på exotiska djur, medan solen lade sig ned över savannen. Det var ett sådant där ögonblick som jag kommer att komma ihåg så länge, och som ni får nöja er med tills det att jag tar tummen ur röven och skriver ett redigt inlägg om den här fantastiska helgen.

Annars så beställde jag min studentmössa helt spontant igår. Innan jag visste ordet av det så rullade det in en orderbekräftelse på mejlen, och jag insåg snabbt att nu är det numera inte finns någon återvändo. Studenten ska tas i juni och jag ska få äran att ta den här i Kenya, på bästa SSN. Den målbilden behövs i dessa tider av historiauppsatser som kväver mig och en hemlängtan som börjar smyga sig på för första gången hittills.

Tidigare har hemlängtan snarare handlat om att jag har känt saknad efter att få sitta runt köksbordet med min familj eller att få en redig kram av mina älskade vänner. Idag däremot har jag mer känt mig tom. Internatet som å ena sidan liknar ett hem mer och mer för varje dag som går, kan kännas så fruktansvärt långt ifrån ett annat hem ibland. Jag är konstant runt människor, men ändå så upplever jag en ensamhet då och då. Idag när jag pratade med Julia och Sofie i en timme påmindes jag om hur det är att vara i Sverige på riktigt, och att en del av mig saknar det oväntat mycket. Alla de människor som kan hela mig, och en sån liten grej som att få somna i en säng som ligger i ett hus som ligger på en gata som jag kan i sömnen. Där jag inte somnar till kenyansk musik ekandes i lägenheten utanför mitt fönster, utan Dalarnas oändliga tystnad. Trots att jag brukar götta mig över hur tråkig tanken av Sverige är i jämförelse med kontrastrika Kenya, så kan inget ersätta Falun för mig. Älskade Falun.

Mitt i denna längtan har jag dock kommit fram till viktiga slutsatser. Jag har flyttat till ett land jag inte visste någonting om, med människor jag inte kände, och ändå kan det här kännas som något sorts hem. Jag själv är min enda trygghet och den enda stabila grunden att bygga det nya hemmet på. Jag är bra på egen hand och jag klarar av att må bra utan att ha någon egentlig trygghet omkring mig att luta mot, vilket är så otroligt häftigt att få känna. Att sakna Sverige förändrar inte det här faktumet, det är ju något helt väntat. Att sakna har däremot gett mig en inblick i hur mycket jag har byggt upp här på en så kort tid. Det är viktigt att påminnas om det när man är mitt upp i cirkusen.

Nu ska livsfilosofen sova. Klockan är tokmycket för att vara mig. Puss.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Igår var det exakt en månad sedan bussarna med 80st förvirrade svenskar rullade in på Ngong Road. Ena stunden känns det som igår, samtidigt som att det helt klart var en annan verklighet. Vi visste så himla lite om allt. Om ett par månader kommer jag dock se tillbaka på den här skrivande stunden och tänka likadant.

Hur som haver. Jag tänkte ta upp lite grejer som jag har tagit med mig under dessa fyra veckor;

Positivt med internatet/Kenya/SSN-livet

- Att vara konstant omringad av 80 ungdomar. Det här innebär ju tusen olika saker, men i stora drag är det verkligen något jättepositivt. Vi är ett mysigt men stort gäng här, och det finns alltid någon som vill hitta på något. Att bara kunna klampa in på någons rum, lägga sig på golvet och beklaga sig eller hypa över något. Eller spontant kunna dra ihop ett stort gäng och gå och fika. Moment som kan ta flera timmar hemma, som att få tag på alla kompisar och transportera sig hit och dit, försvinner och att umgås och göra saker blir så opretentiöst.

- Att inte bry sig så mycket. Med att "bry sig" i det här sammanhanget menar jag väl egentligen mest materiella ting. Sakta men säkert skiter man i om man glömmer telefonen hemma, eller om man har haft samma tröja 4 dagar i streck. Det är lugnt. Alla gör likadant och alla ser rätt risiga ut för det mesta haha.

- Att det tar 30s att gå till skolan. Tack gode gud för att det här är mitt sista gymnasieår. Om jag var lat innan jag åkte hit vet jag inte hur jag ska beskriva det draget hos mig själv längre. Jag tror det hade blivit en rejäl utmaning för mig att vänja bort den här lyxen hemma. Att vakna fem minuter innan man börjar är mer en vana än en ovanlighet nu för tiden, vilket jag uppskattar med hela jertat.

- Alla människor. Varje gång jag går utanför murarna möter jag nästan alltid roliga och öppna människor. Eller här inne på internatet också för den delen. Kenyanerna pratar lite med alla, och höjdpunkten med att gå till Junction kan nästan vara att stå och snacka med kassörerna. Det ger mig så mycket energi bara att mötas av portvakternas leenden och småprat. Normen här är verkligen att vara glad, på riktigt.

- Kenyanska kulturen. Trots att vi ännu har mycket kvar att upptäcka på den här fronten, så är det så mycket småsaker omkring mig som gör mig lycklig här. Hur fina alla kvinnor är i sina färgglada klänningar på söndagarna på väg till gudstjänsten, musiken som pumpar från matatus (bussar här i nairobi, som är liiite annorlunda från dalatrafik), hur människor bara sitter och umgås och pratar längst med vägen och hur man inte riktigt behöver vara på väg någonstans bara för att man är ute och går. Sverige kommer nog se ut som ett stort skådespeleri efter dessa månader.


Negativt med internatet/Kenya/SSN-livet

- Internet. Ytlig grej, jag vet. Vem är så dum att den tror att den kommer få ett väl fungerande internet på ett boarding i Nairobi. Inte jag, i alla fall. Men fan vad det kryper en på nerverna när man har massor av plugg som man vill göra i fred, men måste gå på nån jävla jakt varje dag för att hitta en spot där det går att googla fram en liten fråga.

- Tiden. Tiden går i samma takt här som i Sverige (news flash), men oftast känns det inte som det. Alls. Det går aldrig att räkna på hur lång tid något kan ta. Att få notan efter en middag kan ta 2 minuter eller så kan det ta 40 minuter. Här stressas det inte, vilket förvisso är en väldigt lärorik grej för oss, men lite jobbigt är det nog för alla ändå. Kenyanerna också. I den kenyanska kulturen innebär inte utsatta tider samma sak som för oss, så nog blir det lite krångligt för oss elever som går på en svensk skola, där man har ett svenskt förhållningssätt till tid, att pussla ihop hur man ska hinna med saker och ting. Det är lite som att slitas mellan två världar i den här aspekten.

- Internatrykten. Än så länge vet jag inget om någon väldigt negativ ryktesspridning. Det handlar väl snarare om att en person som kräktes en gång pga. en dålig räka i sin matt, så tror helt plötsligt ett helt internat att det går magsjuka. Förvirrande. Dock kan jag tänka mig att det här fenomenet kommer leda till riktiga missförstånd ibland under dessa månader haha.

- Den begränsade friheten. Precis som jag nämnde i mitt inlägg om city touren så känns det som att det finns massor av saker att upptäcka här. Jag vill bara kunna strosa runt och se vart jag hamnar lite, men det går faktiskt inte här. Vissa områden är helt enkelt för farliga. Det här innebär ju även hårda utetider nu i början, så man känner sig tyvärr alltid ganska övervakad. Delad begränsad frihet är dock annorlunda än om den bara gällde en individ. Vi alla är i samma båt och har väldigt kul ändå.

- Kriminaliteten. Jag har aldrig egentligen känt mig otrygg här, men tanken finns alltid i bakhuvudet i det mesta man gör. Vi får inte ta ut stora summor kontanter utan att ta taxi 200m hem från Junction, vi får inte åka matatus då kriminella gäng har börjat organisera sig i större utsträckning där, om polisen stannar bussen i trafiken är allas största rädsla att de ska lyckas hitta på något att böta oss för och om en grupp personer går ikapp oss bakifrån är vår första tanke att de ska råna oss. Det är så hemskt egentligen, men som sagt så går jag inte runt och känner mig nervös. Det är bara lite energikrävande.

Likes

Comments

Tjaaa! Tänkte dra en recap på helgen.

I fredags fyllde fina Saga år, vilket självklart skulle firas. Hon som har bott här i bra många år kan ju Nairobi något bättre än oss färskingar, så hon fick själv välja destination för kalaset. Vid 6-tiden åkte vi ett gäng på 13, för en gångs skull riktigt fräscha, tjejer till en restaurang som heter Talisman (merparten av alla killar har varit iväg och spelat fotbollsmatch över helgen, riktigt nice med massa ladies kvar på internatet). Den ligger i Karen, ett lite fancy område strax utanför Nairobi, och var som en stor trädgårdsrestaurang. Den enda belysningen var ljusslingor och ljuslyktor ute bland fina träd och växter. Det i kombination med riktigt bra matutbud kunde ju inte blir annat är toppen. Där tillbringade vi kvällen med födelsedagssång, mysprat och så mycket partaj som det blir med alkoholförbud och utetid till klockan 22.

Birthday kid Saga och Isabelle / Maja och Emelie med den brutna armen


Jag blev riktigt bakis av min virgin mojito (aka. migrän) och lyckades sova 16 timmar när jag kom hem. Under lördagen stack olika personer in huvudet i mitt rum och försökte få med mig på roliga saker, men jag var helt stenad och missade tyvärr en hel helgdag fylld med roligheter. Så kan det vara ibland. Som tur var så ryckte Benjamin och Reuben med mig upp när de kom hem från fotbollen. Vi tog en taxi runt halv 7 till The Hub och åt middag med ett trevligt gäng. Sushi ännu en gång den här veckan. Plånkan mår skit.

Idag , söndag, har vi åkt på lite city tour med skolan. Vi åkte kort och gott runt ett litet gäng i en av skolans bussar och såg massor av delar av Nairobi som fram tills nu har varit helt okända för oss. Jag har inte haft jättemycket förväntningar på Nairobi som storstad, men jag blev helt klart positivt överraskad! Det finns så mycket häftigheter att upptäcka varje dag här. Snacka om att det här kommer att bli ett händelserikt år, bara man gör det till det.

Downtown Nairobi från en liten utsiktsplats

Ett av Afrikas största slumområden, Kibera, som vi tyvärr inte kommer att få besöka på ett bra tag i och med oroligheterna kring omvalet.


Som ni kanske kan läsa så beskriver man livet bäst här med ordet; kontraster. I torsdags var vi i slummen. Jag fick existentiell ångest och var allmänt ledsen hela dagen. I fredags levde jag loppan i Karen och sjöng för full hals i taxin genom fredagskvällens Nairobi. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till allt, men jag försöker ta en dag i taget och suga åt mig så mycket kunskap jag bara kan.

Likes

Comments

Hej på er godingar <3

Vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget. Har massor av saker jag vill berätta och beskriva, men det är helt klart lättare sagt än gjort. Jag gör ett försök, i alla fall.

I torsdags var det dags för oss treor att ge oss ut på en eftermiddagsutflykt. Tanken var att det här skulle bli ett tillfälle för oss att samla inspiration och spåna idéer till våra gymnasiearbeten, men jag tror att det betydde mer än så för oss alla. Resans destination var New Life Mission, en organisation som håller till i en slum strax utanför Nairobi. De ägnar sig åt att förse yngre barn med skolgång, en dagverksamhet för barn vars mammor behöver komma ut och jobba, barnhem, en religiös församling och en vårdcentral för invånarna i slummen.

När vi först anlände visste jag egentligen ingenting om vad vi skulle göra. Jag trodde att vi skulle få en rundtur på området och prata lite med de verksamhetsansvariga. Men det första som händer är att vi blir indelade i mindre grupper tillsammans med en av personerna som arbetar på verksamheten. I dessa grupper fick vi möta upp med ett par mammor som var där för att hämta sina barn från daycare, och följa med de hem för att se hur deras livssituation stod till.

Beatrice, 21 år, var där för att hämta sin 8 månader gamla dotter. De två, tillsammans med hennes 5årige son, bodde i ett fyra kvadratmeter stort rum gjort av plåt i den "ruffigare" delen av slummen. Månadshyran här ligger på ca. 1800 KES (ca. 150kr), och den här månaden visste inte om Beatrice hon skulle få ihop pengarna. Men det ville hon helst inte prata om. Istället fick vi berättat för oss, när vi satt på tomma plastburkar i hennes två kvadratmeter stora vardagsrum, om hur hon blev lämnad ensam som gravid 16åring. Hon kom till Nairobi i hopp om ett jobb när hennes familj inte kunde betala hennes skolgång längre, men istället blev hon gift och lämnad ensam som en höggravid tonåring i slummen. Hon har ännu inget riktigt jobb. Istället får hon, precis som många andra ensamstående kvinnor, sätta sig i diket längst med vägen och hoppas på att någon kan erbjuda 100 KES för att hon ska tvätta deras kläder eller passa deras barn i ett par timmar. En ung kvinna utan fullständig utbildning vill ingen anställa.

Ärligt talat gick jag och svalde ner tårar konstant under den här upplevelsen, samtidigt som att jag förundrades över hur fridfull stämningen var i slummen. Vi möttes av nyfikna och till synes lyckliga människor som ville veta vad vi hette och hålla i våra händer. Vi som kommer ifrån en idyllisk verklighet med välfärd och en åtminstone snyggt undangömd misär, ser nog inte med blotta ögat vad det är för verklighet som står framför våra fötter. Vi ser leendena på läpparna, men bara om vi tittar tillräckligt djupt in i ögonen ser vi också tjejen som blev våldtagen för första gången när hon var 9 år, och som vaknar varje dag och funderar på hur hon ska överleva den här veckan. Det är fantastiskt att dessa människor fortfarande skrattar och utstrålar kärlek, men det är också något hemskt som ligger bakom det. Tydligt är i alla fall att det inte råder någon social fattigdom för familjerna i slumområdena, utan till största del en ekonomisk sådan. Här hjälper man och delar med sig till varandra, trots att väldigt få egentligen har något själv.

Beatrice och hennes dotter i deras hem

Gatan där de bodde i slummen

Resten av eftermiddagen gick åt till att gå runt på campet och se hur verksamheten fungerar där. Vi fick sitta med barnen i skolan lite grann, hälsa på hos daghemmet och hos barnhemmet. Det var väldigt fint att få komma från slummen och se hur bra barnen fick ha det om dagarna i skolan, samtidigt som att det måste vara jobbigt för de att slitas mellan två vilt skilda verkligheter också. I skolan får de mat, rent vatten och utbildning, men så fort de lämnar det området går livet ut på något annat för många av barnen. Frågan är hur bra det egentligen är, för det kommer bli ett otroligt hårt bakslag den dagen då vissa av dessa elever får fortsätta studera på college, och andra lämnas till ett dystrare livsöde på heltid. Kommer det fungera att använda sina kunskaper i praktiken sedan när livet tar en sådan drastisk vändning? Det är en ond cirkel för många människor i dessa typer av livssituationer, och jag har i alla fall inte någon aning om hur den ska kunna lösas.

Jag kan fortsätta att skriva om det här i all evighet egentligen. Fattigdom är så komplext och så mångsidigt. Att vara ekonomiskt fattig innebär så mycket mer än brist på pengar och bekvämligheter. Det resulterar i tusen konsekvenser på alla samhällsplan. Men om det är något som jag har lärt mig hittills i min tid i Kenya så är det att ingenting blir bättre av att tycka synd om dessa människor, och på så vis distansera "dem" från "oss". Många vet inte något om någon annan verklighet än denna, och känner sig därav helt okej nöjda, trots att det är svårt för oss att förstå. Det jag vill komma till är i alla fall att vi måste sluta se ned på människor som har det sämre än oss på det ekonomiska planet. Vi hade kunnat varit dem.

Likes

Comments

Hallooo bloggen!

Sorry att det ekar så fruktansvärt tomt här. Vill verkligen bättra mig, men oj vad det tar emot när jag aldrig har något bra internet.

I helgen var vi, treorna, och naturtvåorna i alla fall iväg på utflykt och mentorscamping till Hell's gate. Bussarna gick från skolan 9.00 och sedan väntade en 2 timmars bussresa norrut. Resan dit var lite av en upplevelse i sig med ett helt otroligt naturlandskap och många häftiga samhällen att passera igenom. Det är en obeskrivlig känsla att få sitta med musik i lurarna, känna vinden i håret från det öppna fönstret och bara få bevittna det här landet. Är lite kär.

Tilläggas skall att "åka buss" i sig innebär något helt annat än hemma i Sverige. Det är ett äventyr att bara befinna sig i trafiken i Kenya. Den viktigaste trafikregeln är väl egentligen att ALLTID köra om. Tveka inte ens. Får du möte? Kör ändå! Om det blir knivigt får någon av parterna köra av vägen och åka i diket en bit. Bäst blir det dessutom om du påbörjar omkörningen mitt i en 90 graders vänstersväng, så att du verkligen inte har någon översikt över situationen alls. Jag vaknade inte bara en gång i panik under dessa bussturer och greppade allt jag kunde få tag i bussen. Kenyanerna som är vana vid det här har så klart koll, men fan vad annorlunda det är från Faluns rusningstrafik.


Vi gjorde ett stopp längst vägen vid en utsiktsplats som var helt otrolig! Vi såg tvärs över hela Kenya, kändes det som.


Efter det skiljdes vi från naturarna och begav oss in i nationalparken för att åka till våra respektive camps. Hell's gate är en förhållandevis väldigt liten nationalpark, men som för oss kändes enorm. Vi fick se bufflar, vårtsvin, zebror, giraffer och impalas på vägen i bussen, dock på ganska långt avstånd. Det är så svårt att ta in, jag har sett vilda giraffer nu liksom? Har inga bilder på djuren, men ska försöka fixa fram det och lägga in i efterhand. Efter den lilla turen var vi framme vid campet och började med att sätta upp tälten, äta lunch och packa av bussen.


Resten av dagen fick vi gå ute i det öppna landskapet bland djuren, vilket inte var så latcho som det låter. Det var väldigt mäktigt, landskapet är ju fantastiskt, men inte så jättekul när vi, ett gäng på 6 pers, mötte en flock med 30 bufflar. Då var man rätt liten i världen.

Det som var kvar av eftermiddagen gick åt till att hjälpas åt att laga mat, lyssna på musik och till sist komma på strategier för att överleva regnet. Mysigt var det, i alla fall.


Dagen därpå var meningen att vi alla skulle gå upp klockan 6.00 och kolla på soluppgången. Men jag, som lyckades bli matförgiftad av något slag mitt i vildmarken, sov sammanlagt 3 timmar och bangade det. Tur var nog det då dagen visade sig vara ganska krävande. Vi grillade fattiga riddare till frukost och packade sedan ihop campen och kastade upp det på busstaket.

Därefter begav vi oss till "The Gorge", en del av Hell's Gate nationalpark. Där gick vi i som grottor och djupa gångar, som bildats av flodvatten. Det var helt klart mer av ett äventyr än vad vi hade väntat oss. Vi fick klättra, vada i vatten och gå en lång bit i stekande värme. Jag som hade dragit på mig en lite risig kista fick dock bli eskorterad av en Masai ut genom en emergency exit mitt i turen för att panikspringa till en toalett. Inte sådär superkul i stunden, men nu när jag tänker tillbaka på det är det ju extremt komiskt. Jag, Masaien Josef och en krampande mage som var ute på lite bergsklättring i den Kenyanska bushen i jakt på en toalett. Stackars honom alltså. Gorgen var i alla fall en väldigt häftig upplevelse som jag tycker alla äventyrliga själar borde besöka om man är i Kenya (jag är ju ett praktexemplar på en riktigt äventyrlig extremöverlevare!!!!).


Sammanfattningsvis så var det här är en så häftig upplevelse. Det känns som det officiella första mötet med Kenya som land, inte bara mötet torstadspulsen i Nairobi. Masaierna med mobiltelefoner, zebror, babianer och lokalbefolkning som springer efter och vinkar mot bussen. Att säga att det är ett fantastiskt land jag har flyttat till vore en underdrift.

Likes

Comments

Här har ni mitt kenyanska hem - rum 7E.

Min dörr och en snygg sign, som var väldigt trygghetsingivande att mötas av när jag anlände.

Vad man möts av när man öppnar dörren. Dålig bild, men ni fattar grejen.

Min säng som pryds av en fin giraff som någon begåvad före detta 7E resident har målat. Hyllan och lite grejor som är i fotändan av sängen. Lägg märke till rummets stolthet - nutellaburken.

Min unika och spännande garderob. Mitt fina snedtak som jag är blessed med. Ett iskallt klinkergolv vägs upp av 4 meters luft ovanför huvudet <3

Här bor jag nu alltså. Jag trivs väldigt bra, även fast det känns lite för stort för bara mig. Vill köpa en matta som fyller ut spacet lite mer, men då kommer jag nog få påhälsning av ett och annat djur, så jag skippar det.

Jag spenderar väldigt lite tid här. Anledning nummer 1 är att jag som tidigare nämnt hat drabbats av sällskapssjuka. Jag behöver konstant närhet och kärlek från mina kära internatvänner. Anledning nummer 2, som är viktigast, är att routern i korridor 7 har tackat för sig efter ett par dygn med återkommande strömavbrott. Situationen är inte den att jag bara har en plupp, utan jag har verkligen inte ens ett wi-fi att välja på. Det är krisartat, alltså.

Nu ska jag gå tillbaka in till grottan och gå och lägga mig. Sitter nämligen på ett stengolv i en korridor för att få lite internet. Allt för er!

Nattiiiiiiu

Likes

Comments

Jambo bloggen!

(Kan inleda med att berätta att läget i Nairobi är bra efter gårdagens beslut kring omvalet. Det var mycket fest och fylla i hela staden igår, vilket var den främsta orsaken till de oroligheter som uppstod. Det blev inget allvarligt i alla fall.)

Idag har halva internatet begett sig till Hell's gate, en nationalpark norr om Nairobi, vilket innebär att vi är ett ganska litet gäng kvar på internatet som ska åka nästa helg istället. Det är ärligt talat riktigt nice att inte vara så många här, men bara för en kväll. Skönt att de återvänder imorgon!

För oss kvarblivna hade skolan i alla fall ordnar en utflykt till Elephant Orphanage och Giraffe Center. Det är precis vad det låter som - ett barnhem för elefanter och ett giraffcenter. Det var supermysigt att få åka runt i Nairobi med skolbussen, hoppa av för att klappa elefantbebisar, åka vidare och sedan hångla lite med girafferna.

Efter det bar det av till The Hub, ett köpcenter nära där vi hade spenderat dagen. Där käkade vi och shoppade på en affär som var Ica Maxi gånger 4, typ. Plus att det var ett stort torg i mitten där massa barn red på gosedjur (?). Det här landet slutar aldrig att förvåna. Återigen var det i alla fall bara onödig skit som små chokladkakor och klädnypor som fick följa med hem.


Annars vet jag inte riktigt vad jag ska tillägga, vi har sysselsatt oss som vanligt och allt rullar på. Raslösheten övergår ganska ofta till spännande bravader, och igår fick August bli offret för vår överskottsenergi genom att frivilligt ställa upp som hårmodell. Det här resulterade i en publik på 20 personer och 6 stycken frisörer, varav alla körde sitt eget race med rakapparaten. Han påstår sig vara nöjd än så länge, men då ska det tilläggas att han inte har sett sig själv bakifrån än. En liten sidenote bara som jag inte har någon kul bild att addera till.

Hoppas ni där hemma har en fet jävla kväll på ~Granny Goes Street 2017~ och keep on carping diem.

Likes

Comments

Igår när lektionerna var över var det rusningstrafik med mzungos på Ngong Road, vägen från skolan till Junction. Hela SSNs internat skulle nämligen fira vår nyfunna frihet med att dra en runda på vårt närmsta och bästa köpcenter. Stämningen på internatet var lite busig, typ som när man var 11 år och skulle gå på stan själv med sina kompisar för första gången. Bara det att vi är 17 och 18 år gamla och bor på internat, den här gången.

Alma som blev en puppa och Junction-gänget

Väl på Junction åt vi på planet yoghurt, strosade runt i de förvånansvärt många butikerna och så besökte några Masaimarknaden som kommer dit varje torsdag. Själv så hade jag inte energi för det, utan prioriterade det viktiga med besöket - att äta. Det går en hel del rykten om Masaimarknaden på internatet. Galna försäljare som överfaller alla mzungos, elever som blivit hustlade på pengar i form av att betala 600kr för en t-shirt som är värd 4kr osv. Det får bli en annan dag.


Idag har varit lite av en laddad dag på internatet. Den 8 augusti var det val här i Kenya, varpå den nuvarande presidenten, Kenyatta, heeelt oväntat vann igen. Oppositionen har varit mycket missnöjd och av olika anledningar (t ex. pga att personen som utvecklat ett idiotsäkert digitalt röstsystem som skulle förhindra allt valfusk, blev mördad en vecka innan valet) och har därav krävt att valet prövas i högsta domstolen.

Idag fick vi ett uttalande från the Supreme Court, vilket skulle komma att innebära ett omval om 60 dagar. Än så länge har det ju bara gått en timme sedan uttalandet, så inget allvarligt har hänt i Nairobi, men vi internatelever har utegångsförbud och personalen på skolan springer runt och försöker se till så att alla dagelever kommer hem säkert. Alltså är det lite nervös stämning idag igen, men denna gång med allvar i luften. Det som kan komma att hända är att det blir upplopp i slummen som ligger en kvarts promenad bort, samt att demonstranter kommer gå på gatan utanför skolan. Men jag har pratat med den kenyanska personalen här på skolan, och de känner sig relativt lugna. De fruktar snarare dagarna runt själva omvalet.

Ikväll väntar alltså ingen middag ute, som vi hade hoppats lite på, utan snarare home delivery till internatet. Men det är också mysigt! Ha en bra fredag rafikis <3

Likes

Comments

Idag, den 31 augusti, är den bästa dagen, av två anledningar:

Anledning 1: Vi har haft Kiswahili med Mr. Simon Karaoke. En riktig king. Han lär oss allt om Kenyas största språk, men även om den Kenyanska kulturen, vilket jag uppskattar väldigt mycket. T ex. finns det två svar på frågan "Hur mår du?". Det är antingen "nzuri" eller "poa". Båda två betyder att det står bra till. Här i Kenya mår man alltså alltid bra. Score.

Anledning 2: Vi har fått våra student-ID!!! Det här betyder att vi numera får komma och gå lite hur vi vill, så länge vi är en grupp på mer än 4 personer. Peppen är obeskrivlig. Det är nu de oändligt många fikastunderna på Art Caffe kan börja, samt vi ska äntligen få lära känna det land vi faktiskt bor i. Vi är så nyfikna, så nyfikna!

Bästa dagen, som sagt.

Bästa internatgården igårkväll och JÄTTECOOLA Emelie och Reuben.

Likes

Comments

Tja, tja bloggen.

Vår första riktiga skolvecka har snart passerat, och den har gått väldigt fort. I måndags fyllde Emelie 18 år (woho), så vi kom med frukost på sängen och skönsång klockan 8.00 till rum 14B, när hon till vår besvikelse redan hade varit vaken i 1 timme :( Men det är tanken som räknas, antar jag. Övriga dagen var en vanliga skoldag med lektioner, samt projekt-hålla-Emelie-borta-från-elevköket. Halva klass 3 hade nämligen fullt upp med att sno ihop en födelsedagstårta, vilket fick bli en glutenfri kladdkaka med farinsocker och oboy, istället för kakao. Helt klart bästa kvällsfikat hittills.

Kladdkaksbak och läxis med Rick and Morty i Zebrarummet

Annars ser dagarna väldigt likadana ut i praktiken - frukost, lektioner, håltimmar som går åt till att hänga i Zebrarummet, lunch, fritidsaktiviteter, läxis, kvällis.

Läxis är mellan 19-20 varje vardag, då måste alla på ett disciplinerat sätt sitta ned tyst, göra skolarbete och tindra med ögonen inför boardingvärdarna. Nästan. Jag som inte har haft något att arbeta med har kollat på Rick and Morty och stört andra som försökt varit duktiga. När de två plågsamma timmarna är över stormar alla ned till matsalen för kvällis. Då dricker vi oboy, äter passionsfrukt och pratar om det senaste som hänt på internatet. Spänningen är alltid olidlig inför vad den timmen kan ha att erbjuda.

Fritidsaktiviteterna har även dragit igång den här veckan, så varje eftermiddag sedan i måndags han man fått chansen att prova på allt från taekwondo till rugby. Personligen provade jag givetvis lite afrikansk dans i tisdags, vilket var helt sjukt kul. Två kenyanska killar kom hit till skolan och visade var skåpet skulle stå. Så nu hade jag alltså tänkt att försöka pränta in den afrikanska rytmen i blodet varje tisdag ett par veckor framöver. Update på hur det går will come.

Carpe diem! Hejdå


Likes

Comments