Har gått nån månad sen jag skrev senast. Ja av många olika orsaker har det varit tyst. Har mått dåligt, har inte haft kraft, ingen lust. Har varit rädd, rädd att dö, rädd för att inte bli frisk. Har haft ångestattacker. Dessutom har datorn varit ganska lite på. Men, vetni, för tillfället och de senaste veckorna har jag mått så sjukt bra. Beror kanske på att jag inte får cellgift mera, utan immunterapi. Och för att jag har världens härligaste familj, släkt, vänner och kolleger. För att jag orkat leva. Orkat med saker jag inte gjort på 5 månader. Saker som man förr egentligen inte uppskattade utan det var ens vardag. Saker som gjort mig lycklig.

En bekant sa åt mig då vi diskuterade min situation ”Du lever iallafall” på ordentlig Pojodialekt. Och hen har ju egentligen så rätt. Det kan låta grovt och hemskt men hen har rätt. Jag är lycklig över att vakna upp varje morgon och lycklig varje kväll att jag fått leva ännu en dag. För ”Du lever iallafall” är några ord som varje människa skulle kunna tänka på. Vi skall vara tacksamma över varje dag vi får. Inte bara när man är sjuk. Utan också som frisk. De finns de som lämnar oss allt för tidigt utan sjukdomar också. Och dessutom skall vi nog vara lyckliga över att leva i det land vi lever i. Den senaste tiden har det varit mycket snack om Finland och saker som klubbas igenom i riksdagen. Håller med om att vissa saker borde funderas om! Men fast vissa grupper får de sämre så får vi hjälp. För de finns länder där folk int över huvudtaget får hjälp. Skulle jag bott i ”fel” land skulle jag nog int skriva dethär nu.


Men för att jag i framtiden skall minnas vad som hänt och för att alla nyfikna stalkers skall få veta mitt läge så skall jag berätta vad som hänt sen Augusti.


Fick då som första cellgift ADVD som inte fungerade, och eftersom det inte fungerade böt de cellgift till IKE som jag fick under 3 dagar. Blev i pumpad 30h i sträck. Inga kul kan jag berätta. Men rätt så snabbt insåg de att dehär heller inte fungerar på mig. Den känslan var allt annat än kul att uppleva. Man känner sig ganska skit rent utsagt att man har en ”bra” cancer men som inte reagerar på gift som brukar fungera på de flesta. Eller har också försöka svänga det så att shit va starka celler jag måste ha om de klara såna gifter! Men det var rätt hopplöst att försöka tänka positivt. Förutom att jag mest fått negativa besked kom ett dödsfall sådär plötsligt. Då brast allting för mig. Jag tror jag grät mig till sömns i 2 veckor. Allt kändes fel. Blev nog några ångestdämpande och sömnpiller. Allt kändes hopplöst, var sjukt rädd. Låg mest under täcket och gömde mig. Och för att göra allt lite jobbigare började skägget, det ståtligaste jag hade (hah) lossna, håret likaså och jag såg ut som en skabbig räv tills allting rakades bort. Och tänk att ens utseende kan göra en att man känner sig sjukare. För varje gång jag såg mig i spegeln såg jag en cancersjuk jag. Eller ja, en cancersjuk person. (Men nu efteråt när skägget kommit tillbaka känner jag mig sjukt sexig i kort hår)

Nu skulle de hamna ta ut en lymfa för att dubbelkolla min diagnos och undersöka vad de skall ge för gift/medicin härnäst. Själv operationen var inte så farlig men blev några jobbiga nätter då såret var vid halsen och man kunde endast sova på ena sidan.

Men diagnosen höll sig samma men de insåg nog att mina celler kanske var lite modifierade och de hade en ny medicin som de nu skulle testa. Adcetris hette den. Och det är någon form av antikroppar. Fick den och herregud vad jag kände mig bra. Eller ja, mådde inte dåligt av den så var lite tuff där och så enda tills jag hamna in några nätter till Ekenäs. Och dessutom reagerade min kropp på något så mitt vänstra bröst svall upp och jag hade en D kupa nån dag. Men allt verkade okej och jag skulle få en till behandling men nu skulle det sättas till ett cellgift. Denhär gången fick jag en allergisk reaktion av Adcetrisen, mådde rent utsagt skit av cellgiftet. Åt nästan inget på några dagar och de jag åt kom opp igen. Men det gick över och mådde ok nån dag. Ja enda tills mitt hemoglobin sjönk och jag hamna in igen. Denhär gången för att få blod. Och i samma veva la jag märke till några blåsor i mun (hade också fått svamp som var under behandling). Men blodet höjde HB:t så blev lite piggare, det varade dock kanske en dag. För sen blomma hela munnen upp av sår och blåsor och det enda som jag kunde äta utan att vilja gråta var yogurth. Åt yogurth i ca. 1 vecka och vips så var 5 kilo borta. Ni kan inte ens gissa hur gott makaroner och kött smakade efter den veckan. Men sen blev det dags för röntgen för att kolla om medicinen börjat hjälpa!

Ja alltså jag vet inte hur jag kände då jag träffade läkaren för hon berättade både positiva och negativa nyheter. ÄNTLIGEN något positivt men endå inte. Medicinen hade börjat bita på vissa cancerceller men inte alla… Så nu skulle då ännu en till medicin provas.

Läkarna måddes igen ta sig en tankeställare och hitta på nån knixa att få denhär skiten att ge sig. De hade en ny medicin som endast använts typ 1, 2 år, och i Finland endast några få få gånger mot denhär cancerformen. Ja läkaren sa att de med all säkerhet inte ens vet alla biverkningar ännu. Men för att ens få denhär medicinen måste man vara i ganska bra skick och värdena måste vara okej. För mig betydde dethär massa blodprov, röntgen av huvu (de ville kolla min lillhjärna ifall jag skulle få inflammation i den) och minskning av kortison. Och jag blev godkänd och fick speciallov att få denhär medicin. Opdivo heter den, såkallad immunterapi.

Och det är var vi ungefär är nu. Har fått den behandlingen 2 gånger, idag får jag den för tredje gången och hittills har jag inte fått biverkningar och dessutom är det troligen tack vare denhär medicinen jag mått så sjukt bra speciellt med tanke på att jag faktiskt har cancer. Dessutom har mina blodvärden börjat normaliseras vilket är positivt. Har mått så bra att jag orkat shoppa ett x antal gånger, besökt Helsingfors och Åbo, firat en moster som doktorerat, träffat vänner, kolleger och hängt en hel del med familjen. Äventyrat här i hemknutarna. Och försökt få lite julfeelis med att baka julgodis och pepparkakshus.

Och för att piffa upp dethär inlägget tänkte jag lägga upp en bild. Men dethär är den enda bild jag hittade som förknippas med texten så får väl blotta min D-kupa. Manboobs har fått en ny meningen efter den upplevelsen. heh.


Även fast jag ännu inte vet om denhär medicinen börjat verka är jag ändå så jävla lycklig över att må bättre. Ja jag kan nästan se ljuset. Och fast medicinen inte heller denhär gången skulle bita eller kunna döda cancern hoppas jag att den iallafall kan stoppa cancern från att växa och sprida sig. För man kan leva med cancer. Länge. Och det tänker jag göra, med eller utan cancer. Leva länge.

Likes

Comments

Tror att de flesta cancerpatienter upplevt det. Ångest. Rädsla. Ångest över att cancern skall sprida sig. Rädsla över att förlora kampen. Hur stark än människa än må vara tror jag att den nångång haft ångest eller varit rädd. Tycker alla får vara det, men det kan vara extremt jobbigt. Speciellt kvällar, om du haft en lite dålig dag lägger dig i sängen, det är då som dom brukar komma som värst. 


Ofta får man veta att läkarna hittat cancer. Men sällan får man direkt veta vad man har för sort, hur ser prognosen ut och vad händer nu. Det brukar ta nån vecka. Då är nog ångesten och rädslan över att dö ganska enorm. Speciellt då du inte har nån koll på vad som händer. Du vet att du har cancer, men är den aggressiv, växer den, är den botlig. Så många frågor men inga svar förrän alla testsvar kommit. 

I mittfall släppte den värsta rädslan och ångesten då jag fått veta att jag hade hogkinslymfom och även fast jag är i stage4 är prognosen god. 

Men när läkarna efter 4 gånger cellgift säger att medicin inte hjälpt kände jag lite hopplöshet. Enda tills jag på ett eller annat sätt försökte svängde det och såg det från ett annat perspektiv att kanske cellgiftet gjort att cancer ändå inte spritt sig. 

Läkarna började ett nytt starkare cellgift och allt gick bra, men efter det cellgiftet kom rädslan tillbaka några kvällar. Tänk om dethär giftet inte fungerar? Eller tänk om läkarna nästa gång säger att jag är obotlig. Dock har jag inte varit rädd att denhär skiten skall ta livet av mig, men den behöver inte förstöra mera än vad den redan gjort. Eller okej, jag skall inte ljuga, klart tanken ”tänk om jag dör” har funnits där, tror den finns hos alla med en farligare sjukdom. 

Dessutom har jag redan ångest över att sen när jag blivit frisk att få återfall. Har läst att de 2 första åren är risken störst. Ja, isåfall skulle jag inte ens hinna fylla 25. Men efter det sjunger risken och efter 5 är risken rätt så minimal. Men jag försöker njuta av livet, av veckorna mellan giften då jag mår rätt så bra. 

Likes

Comments

Idag har varit en riktigt bra dag, jämnfört med igår. Men kände för att jag måste få skriva av mig. Också kanske lättare för människor att förstå. Eller för att svara på nån fråga nån inte vågar fråga. Här är början av nånting jag hoppas ingen skulle behöva hamna gå igenom. Och som jag hoppas snabbt är över. 

Allting började redan förra hösten, i Augusti. Tror jag, iallafall vad jag i efterhand insett. Lite diffusa symptom men då började jag få problem med återkommande halsont och streptokocker. Men jag tänkte inte desto mer på det, det var ju vinter och flunssa tider. Dessutom jobbade jag mycket och hann inte kanske riktigt vila. Men bara jag slutfört min civiltjänst jag då börjat skulle jag ju ta ett mellanår, då sku ja ha tid att vila. Det var min plan. Och dessutom visste jag, redan tidigt på hösten att jag skulle få en resa i julklapp, så då skulle jag också hinna vila ju! Och så gick det, lite flunssa till och från och vi åkte till Teneriffa. Livet log, kände mig utvilad, hade dessutom en period med mindre jobb efter Teneriffa. Men sen kom flunssan tillbaka, lite starkare. Mykoplasma var diagnosen. Svettningar och feber. Feber hade jag på nätterna i ca. 2 månader men det är rätt vanligt efter mykoplasman sa nån läkare. För hos läkare sprang jag. Fick lite mera antibiotika och mera mediciner. Ingenting hjälpte riktigt. Och nån ordentlig undersökning slapp jag inte på förrän febern låg över 40 och mitt crp var över 50. Då hamnade jag till inremedicinska där de tog röntgen och massa blodprov. Hem åkte jag med diagnosen lunginflammation... Denhär gången skulle jag få antibitioka via dropp. Efter 1 vecka visste läkaren inte vad de behandlande mig för mera och remiss till infektionsjukhuset skickades. Men det tog endå sin tid före jag fick tid till röntgen och läkare. Men det snabbades på då jag blivit lite sämre..

Firade iallafall min 20 årsdag, lycklig omedveten om vad som komma skall. 8 dagar senare hade jag träff med läkaren. Gick på jobb på morgonen nån timme och sa att går bara till läkaren en sväng kommer snart! Men jag hade fel. Läkare hade jag ju träffat många under våren så gick såklart ensam till mottagningen. Men då läkaren vid dörren frågade om jag var ensam blev jag rädd. En stor klump växte i magen. Jag blev rädd men skämtade bort den med att jag är ganska självständig person. Men just då, då skulle jag velat haft någon där. 
Läkaren började med att ställa frågor om hur ja nu mår. Men såg på henne att hon har nåt mera att säga. Efter dethär är allt lite suddigt. Läkaren visade en lapp och började berätta vad de hittat på röntgen. Men på läkarspråk och finska. Kommer ihåg ordet "massa" och "tumör" som dom hittat mellan mina lungor och som gått genom den ena lungan. Och då utbrister jag "elikä syöpä". Och får ett jakande svar av läkaren. I dethär skede slår nån sorts chock in för jag vet att jag frågat frågor i stil med hur farligt, vad händer nu och säkert en hel del till. Har inget tidsminne om hur länge jag satt där. Men tårarna höll jag tillbaka enda tills läkaren sa att jag kanske vill ringa nån anhörig. Och valet blev mamma, och det jag minns är att jag sa nåt i stil med "dom misstänker cancer". Sen vet jag inte så mycket mer än att tårarna har sprutat. Ja tror dom rann enda tills jag krama om en kollega före jag hoppade på tåget till mamma och pappa. 

En vecka senare togs jag in på infektionssjukhuset för vidare undersökningar. Det togs blodprov, odlingar, biopsi, ny röntgen. Och fyfan säger jag för väntan. Det är den värsta saken som finns. Att vänta på besked. Vad händer nu. Först och främst hade mitt crp stigit ännu mera så hamnade bli på sjukhuset. Och förutom att jag måste bli liggande i ett sjukhus som ser ut som om det vore från 50 talet, äta spenatomelett, måste man ligga i ångest och vänta, vänta på svar av hurdan cancer och vänta på att remissen till cancerkliniken är i skick. Dock gick det ganska snabbt. Hann vara hemma 2 nätter före de ville att jag skulle åka CK. För ännu mera undersökningar, pet-bild och träffa läkarna. 

Undersökningarna tydde och tyder ännu idag på hodgkins lymfom, dvs cancer i lymfsystemet. Dock hade de hittat lite mer än på första bilderna men det är ganska vanligt hos denhär typen av cancer. Så kunde lite pusta ut eftersom prognosen oftast är god. Men oron försvann inte. Före jag kunde börja behandling skulle det göras mera koll så att kroppen säkert skulle klara cellgift. Fick tummen upp och började cellgift i slutet av Juni. Så skulle jag få 4 gånger gift före nya bilder skulle tas. 

Cellgift är inget kul, och bra mådde man inte dagarna efter de pumpat kroppen full med gift. Ta några krabbissöndagar och slå ihop dom, och tillsätt lite spysjuka och ta bort lite krafter från kroppen, då vet du hur jag typ mådde vissa dagar. Men det är det som skall göra mig frisk, så man tackar och tar emot. Men... Efter 4 gånger cellgift visade röntgenbilder att giftet inte hjälpt. Cancer hade inte spritt sig så jag försökte se något positivt. Men tanken över att börja ett starkare cellgift och att läkaren ens nämnde ordet stamcellstransplantation gjorde mig ganska matt. Och inte hann jag funderade så hemskt mycket så låg jag inne på CK i 3 dagar igen (förutom ena natten då jag fick sova hemma) där de hela tiden pumpade i mig gift och 30 piller som jag också måddes ta. Dessutom togs benmärgsprov. 

Nu ligger jag här, hemma hos mamma och pappa. Diagnostiserad med cancer, hyrt ut mitt hem i andra hand, trött och sliten efter cellgifter och piller. Sticker mig själv i magen med medicin, tar blodprov med jämna mellanrum. Väntar på att jag skall ta mera gift för att sedan hoppas att dethär "poisonparty" skulle börja bita på cancern. Full med funderingar men endå inga frågor. Trött på all byråkrati man måste orka med. Lycklig över att ha vänner och familj som ser till att man har det så bra man kan. Cancer suger. Men jag skall vinna skiten. Det skall jag. #fuckcancer

Likes

Comments