Ett inlägg som kan tänkas lite snurrigt, men jag måste försöka och undrar ni något så fråga, jag ska försöka att svara så gott jag kan.

I fredags skulle jag och maken egentligen besökt vänner till mig för att äta middag, ett sällskap på ca 10 personer. Jag gjorde som jag brukar, avböjde i det sista. Vi hade ingen barnvakt och jag berättade för dom om min sociala fobi (som jag efter diskussion med maken insett att det är något annat, återkommer till det) som en av anledningarna till att jag inte kunde komma.
Senare samma kväll bokade jag biljetter till en konsert som jag sett fram emot, som jag inte ens visste om förräns just då. I alla fall, dagen efter ifrågasatte en av vännerna från middagssällskapet hur jag kunde avboka middag med vänner för social fobi och i nästa boka biljetter till konsert. Helt rätt av vännen att fråga, det hade jag nog också gjort även om det för mig är helt solklart att det är skillnad på att gå på konsert där det är flera hundra, där ingen ser mig, mot ett middagssällskap där det är 10 personer och alla kommer att se mig.

Dock kom jag som jag skrev här ovan på att social fobi är fel uttryckt utan det handlar mer om min ångest och den visar sig i helt olika former.

För att ändå försöka förklara lite så ska jag berätta lite om min ständiga kamp inom mig. Med lite motsägelsefulla påståenden som stämmer in på mig.

👍 Jag är otroligt spontan!
👎 Jag avskyr snabba förändringar, det ger mig ångest och får mig att må väldigt dåligt.
👍Jag vill ha ordning och reda, snyggt och rent omkring mig!
👎 Jag är kaos, lat och bekväm.
👍 Jag vill hänga och umgås med vänner!
👎Jag får ångest bara av tanken att lämna hemmet och behöva vara social.
👍 Jag jobbar som bäst när jag har höga krav på mig!
👎 Jag lider av prestationsångest (mot mig själv)

Alla dessa påståenden är bara en pytteliten del av den ständiga kampen som pågår inom mig varje dag. Jag har så många "issius" att en tiondel vore nog. Det finns test man kan göra om vilken "typ" man är, man kan vara röd, blå, grön eller gul. Nu minns jag inte exakt vilka färger det var, men jag var två färger som är varandras raka motsatser och jag känner att jag verkligen kan stå för båda sidorna samtidigt som jag får ångest över båda sidorna på samma gång.

Att sedan haft ett par tuffa år kroppsligt och psykiskt gör inte min ångest bättre. Jag börjar äntligen må bättre i kroppen, men resultat av den medicinen är att jag ökar mer och mer i vikt som i sin tur ger mig ångest för jag är överviktig som i sin tur får mig att tro att det är en stor anledning till att jag inte blir gravid trots 2 års försök (med ett missfall iofs för 1 år sen) som i sin tur gör att jag mår sämre. Jag skäms för att jag är överviktig, för jag känner att det inte stämmer överens med vem jag är, jag försöker äta rätt osv, men ökar ändå (trots medicinen), det är tufft. Jag blev av med min ångestdämpande medicin under nån vecka tidigare, vilket gjorde att jag mådde otroligt dåligt, så dåligt att jag inte kände igen mig själv, det har jag nästan hämtat mig ifrån nu i alla fall.

Så detta är en liten del om hur jag mår och vad som försiggår inom mig, min egna tysta kamp. Jag är glad att min vän ifrågasatte mig, för nu tog jag mig tid att tänka lite och faktiskt inse att det som är så självklart för mig (eftersom att det är min vardag) inte är det för andra. Och om en vän undrar kan ju fler göra det och jag känner att jag vill berätta, jag måste försöka att bli mer öppen med min kamp mot och med mig själv.

Tack och lov så har jag en man som är otroligt förstående i allt, som finns där och älskar mig trots (eller kanske för) mina knepigheter. Detta är en kamp som jag har
burit med mig så länge jag kan minnas, men jag tror att den blir mer tydlig i olika perioder i livet. Min Hans, är min stöttepelare i allt detta, han förstår mig, vilket är så fantastiskt. Jag kan alltid vara mig själv även när inte ens jag själv "make sense".

Tack för att du har orkat läsa, har du frågor ställ dom. Kan inte lova att svaret blir det bästa, men jag kommer att göra mitt bästa. Hoppas att nån kanske kan förstå lite av vad som pågår i mig. En sak i alla fall, jag har inte social fobi, jag har ångest!

Kram Jennie

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Inatt har ångestattackerna avlöst varandra 😕 Var så otroligt längesedan jag hade ångest överhuvudtaget och inatt och idag har det vart fruktansvärt.

Hade börjat trappa ner mina ångestdämpande för att så småningom kunna sluta med dom då jag försöker äta så lite mediciner som möjligt. Hamnade dock i ett läge i fredags när jag skulle hämta ut mer medicin och fick veta att receptet hade gått ut. Så det blev nästan en vecka utan medicinen och fy för fan vad dåligt jag mår. Helt överjävligt vidrigt! Allt runt mig snurrar och jag känner mig som att jag har en järndräkt som är 5 cm tjock runt mig. Så fort jag rör huvudet fylls jag med snurrigt vadd och vill bara gråta.

Nu har jag iaf hämtat ut medicinen och tagit en och har tagit atarax ett par gånger idag bara för att överleva och ta mig igenom dagen.

Så jag förstår verkligen varför man ska trappa ner medicinen försiktigt och absolut inte sluta tvärt. Nu ska jag komma i balans igen så att jag kan börja trappa ner den igen.

Någon som har erfarenhet av nedtrappning av ångestdämpande? Jag äter idag Citalopram 20 mg, hade tidigare Mirtazapin som läkaren bara tog bort när jag var gravid med Iris, vilket slutade med ordentlig depression och höll även på att bli en sen abort för att jag var så väck i huvudet. Usch, vad arg och ledsen jag blir när jag tänker på det 😕

Älskade unge vad jag är glad att jag fattade vad som var fel och inte gjorde nåt galet. Hade tur att ha min "stor-sis" också som fick mig att förstå vad som hände ❤

Nog om allt skit nu, nu vill jag bara må bättre igen, vilket jag snart gör bara jag kommer i balans ❤

Förra veckan när jag fortfarande mycket mådde bra. Party på jobbet, med jobbet. Som alltid drack jag alkoholfritt.

Puss och kram /Jennie

Likes

Comments

Börjar med lite bilder från dagarna som har vart, skolavslutning för pojkarna och sommarfest för Irisen och en bild från en del av min trädgård.

Har haft en tuff vecka med en sjuk Iris, astma är inte att leka med inte heller den befarade nattskräcken som höll alla vakna inatt. Skulle ha lämnat Iris på förskolan för att kunna åka och jobba, men ingen var i form för att lämna hemmet efter en sömnlös natt, stackars Hans klev upp 04'30 och hade väl sovit ca 2-4 timmar totalt i omgångar. Han var inte så pigg när han kom hem vill jag lova. Irisen är återigen krasslig tyvärr så vabben är inte helt slut än. Så länge natten går bra så ska jag i alla fall fara till jobbet och jobba några timmar innan jag måste hem och ta hand om henne.

Så sjukt bara att jag som nästa aldrig har vabbat tidigare, har detta år vabbat hur mycket som helst känns det som. Det är liksom inte så det brukar vara. Kollar jag tidigare år på försäkringskassan har jag kanske 5-10 dagar på ett helt år och nu är jag nog uppe i det på bara ett par månader. Helt galet vilken otur vi har haft hittills i år. Bara hoppas att det ger sig nu och att de nästkommande månaderna/åren fortsätter som det har vart tidigare.

Kärlek
Ni, ni är mitt allt.
Ni är luften jag andas,
Ni är solen som värmer mig,
Ni är stormen som håller mig allert,
Ni är vinden som håller mig torr,
Ni, ni är allt en mamma kan önska sig.

Ni, mina älskade barn, bio som bonus, ni är alla mina älskade ❤

Idag är jag tacksam över dessa fantastiska barn som ger mig så mycket glädje i livet.

//Jennie

Likes

Comments

Okej, det har gått en vecka sedan sist. Det är ju inte meningen att det ska gå så lång tid mellan mina inlägg, men det blir tyvärr så ibland.

Min plan att hoppa en kvart om dagen har väl gått sådär, vädret har verkligen inte vart på min sida, men nu har jag lyckats i två dagar iaf då vädret har vart toppen.

Jag har filmat en snabb visning av de hopp jag gör 🙈 Kollade på filmen och insåg att jag ser förjävlig ut rent ut sagt, men å andra sidan är det ju också som är anledningen till att jag gör det här, att jag ska slippa se ut så 😂 (jag älskar mig själv, tro inget annat)

Ja, okej... jag bjöd på den även om den är skämmig som tusan.

Likes

Comments

Nu jäklar är jag så sugen på att experimentera. Som ni vet om om ni har läst bloggen så har jag en hel del extrakilon som jag bär runt på och vill bli av med. För mig finns det inga dieter eller liknande, jag måste kunna få äta allt när jag vill, dock ska man såklart inte äta allt, mycket och jämt.

Jag har tidigare börjat på en vikt på 88 kilo och har hamnat tillbaka dit igen, så jag går ner ett par kilon och sen direkt upp igen och så vidare. Har tidigare haft en målvikt på 65 kilo, men jag funderat lite och pratat med min man och kommit fram till att det kanske inte ens är en rimlig målvikt i och med att jag har förändrats i kroppen en hel del sedan det var en idealvikt för mig. Så med den tanken så har jag tänkt om och satt min målvikt på 75 kilo, inte så att jag kommer att sluta om jag går ner lite till, men målet är 75 och blir det mer är det bara en bonus.

Saken är den att man "ska" väga sin målvikt i ca 2 år innan kroppen anser det var sin idealvikt, vilket är orsaken till att jag snabbt jobbar upp till mina 88 hela tiden.

Nu kommer jag till mitt experiment! Jag har som de flesta andra barnfamiljer satt upp en studsmatta och mitt mål är att jag ska hoppa ca 15 minuter varje dag (hoppar över stormdagar eller spöregniga dagar pga skaderisker) Jag har tagit mått nu (har äntligen hittat måttbandet) och vet vad vågen stod på sist. Så nu ska jag se om det går att hoppa bort mina extrakilon. Det blir ett experiment och jag säger inte att jag inte kommer att göra något annat än att hoppa, men tanken är nog att jag bara ska hoppa för att se om det funkar. Vad tror ni? Är ni med mig? Låter det orimligt? Kommentera gärna era tankar kring detta om ni vill.

Jag är i alla fall peppad och tänker testa!

Idag är jag tacksam för att jag har så otroligt mycket stöd och kärlek från min man.

//Jennie

Likes

Comments

Alltså, jag vill ut och gå. Nästan till och med så att jag vill springa. Okej, kanske inte riktigt springa då, men ni fattar vad jag menar. Jag vill motionera, röra på mig, träna på alla sätt och vis. Men jag är så jäkla lat, bekväm, kalla det vad ni vill. Självdiciplin Noll, Zero 0, ingen alls.

Jag ska bättra mig och jag är på väg, bara det att allt annat känns så mycket mer lockande än att bli varm och svettig. Ser ju knappt min man heller, så när vi väl är hemma tillsammans vill jag så gärna bara vara med honom och mysa i soffan.

Men egentligen är nog det också en ursäkt för att jag är lat. Förra veckan blev det ingen träning alls, men jag var inte helt kry då så anledning fanns då iaf och idag är det ju bara måndag så jag ska kanske inte vara så hård mot mig själv. Imorgon SKA jag ut i spåret efter att jag har lämnat pojkarna till S.

Btw, har min PT släppt taget också 😂 så wtf, men jag kör ändå, jag ska klara det, jag vill, jag måste. De säger ju även att vikten kan påverka chanserna att bli gravid, så det om något är ju en morot till att tappa vikt i alla fall. (sen att jag tjockade pizza idag är en annan sak) 😱

Vi har fått föl också, det om nåt är ju positivt, vi har så få hästar så det var bra att vi fick en liten till ❤

Idag är jag tacksam för att jag har ett jobb att gå till, där arbetskamraterna är grymma och att jag fullkomligt älskar mitt jobb.

//Jennie

Likes

Comments

Jag har sprungit!! Två gånger denna vecka.

Kan inte fatta det. Det går ut på att jag ska springträna så att jag ska kunna springa 5 km efter 8 veckor. Det är tre pass i veckan och så varvar man med att gå och springa, sen ökar man det successivt varje vecka. Denna första vecka är det 5 min uppvärmning, sen varvar jag 60 sek springa, 90 sek gå i 20 minuter och sen är det nedvarvning 5 minuter. Fan är ju helt färdig när det är runt 3*60 sek spring kvar. Men jah ska klara mig. Har en arbetskamrat som också kör det här så vi ska springa 5 km tillsammans sen när vi är redo för det.

Syns inte så mycket, men jag är helt genomsvett här efter att ha klippt en stor del av vår trädgårds gräsyta. Var helt slut efteråt, eftersvettades nåt så grymt. Det är bra träning det också, imorgon blir det att räfsa och det ger väldigt mycket.

Annars njuter jag mest av att vara gift, men den för mig absolut perfekta mannen. Känslorna svämmar över av kärlek till honom. Han, den där Hans, gör mig så vansinnigt lycklig ❤

Idag är jag tacksam över att jag är så frisk jag kan vara i mina sjukdomar. Att jag kan röra på mig och kunna klippa gräset. Det är inte alltid en självklarhet för mig.

//Jennie

Likes

Comments

Jo, vi har drabbats av sjukdom här hemma och då blir tyvärr träningen lagd åt sidan och matintaget är nog inte heller på topp.
Men jag kommer igen! Imorgon eller på söndag så blir det ut i spåret.

Puss 💋

Likes

Comments