Okej, tystnaden här har vart total från mig. Jag har helt enkelt inte orkat skriva/uppdaterat.

Jag har bytt jobb och kämpar på med utbildningen inför jobbstart, bilar går sönder, jag bara ökar i vikt pga äckelkortisonet osv bara en massa hela tiden.

Men det finns en hel del positivt också såklart. Ska börja med den nya medicinen på måndag. Det går BRA på det nya jobbet. Håller på att lära känna en hel del fantastiska mänskor som ger mig otroligt mycket glädje.

Som jag skrev så fortsätter jag att gå UPP i vikt tyvärr, jag vet att det är pga kortisonet, men det är ändå väldigt jobbigt. Jag har valt att inte lägga någon energi alls på träning dessa senaste veckorna utan fortsatt att fokusera på vad jag äter. Det går verkligen bra även om jag även där har mycket mer att jobba på. Sakta men säkert. Ingen läsk, chips, gofika osv. Håller mig till mina 10 godisbitarna i veckan och äter inget onödigt. Det nya jobbet ger mig bättre rutiner också för att kunna äta bättre och hållas med mellanmål.

Så matmässigt, utvecklingsmässigt och levnadsmässigt går allt riktigt bra och det är en stor del av detta år med min PT. Så fort kortisonet är borta och den nya medicinen har kickat in kommer det att kännas värt att börja motionera igen. Ska även bygga "gym" i min trädgård 👊

Mitt lovade inlägg om dumpning, kommer, det är ett viktigt inlägg för mig så det är inget jag skriver ner på en kvart.

( och ja, jag har mulat pannkakor vid kylen igen 😂)

/Jennie

Jag har till och med åkt skridskor 👊

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Häromdagen åt jag då jäkla mycket att jag började fundera vad som är fel på mig. Vart på IKEA med lite löst folk (förlåt 😘❤😁) och åt lite, valde lax med grönsaker och en liten kula mos, mycket gott, sen åt jag upp resten av en i sällskapets portion, plus 2 av deras chokladmousse då en annan i sällskapet inte gillade den. Väl hemma sen nån timme senare stekta jag pannkakor då jag har vart sugen på det grymt länge. GÖTT!!! Åt sen ett par ostknäckemackor. Var så full av mat sen, haha, som att jag aldrig har sett mat innan. Men det vart ett par pannkakor kvar och i förrgår smög jag ut i köket och fullkomligt pressade i mig dom i smyg. GÖTT!!! Men beteendet kändes/känns kanske inte helt ok.

Jag ser så mycket fram emot att börja jobba dag och få en helt annan möjlighet till att bättre och mer kontinuerligt jämfört hur det har vart efter ca 2 års nattjobb. Det är även fri tillgång till frukt, vilket löser mellanmålen bra och jag kommer att ha bra med tid att röra på mig efter jobbet. Vem vet, kanske blir så pigg att jag kan börja ta en runda innan jobbet. 👍 Haha, nä, jag skojade nog bara, önskedröm som aldrig kommer att hända. Även om det bara är jag som kan få den att gå i uppfyllelse har jag sjukt svårt att se att det skulle hända. Jag värdesätter nog en timmes sömn mer så tänker man så väljer jag ju det som får mig att må bra även om det andra kanske i längden skulle gå mig att må bättre.

En sak i taget, kanske jag kan lyckas överkomma tidigmorgonrädslan nån gång.

Senare kommer ett inlägg till om att bli dumpad, denna gång av en som ska vara en av de viktigaste personerna i sitt liv.
Jag skriver mycket om saker för att lyfta tankar andra som kanske är eller har vart i samma sits. Men även för att det är en del i min process att må bra.

/Jennie

Likes

Comments

Jag kör samma på vidare spår från igår och det jag skriver om idag är min skilsmässa från pojkarnas pappa. Kom ihåg att det här är MIN sida utav det och det finns ALLTID 2 sidor i en separation.

När vi bestämde oss för att separera hösten 2010 kom det nog inte som en chock för oss två, men för alla andra. Vi var ju det "perfekta paret" de som skulle hålla ihop och bli gamla och grå tillsammans. Vi bråkade nästan aldrig, vi skojade och skrattade mycket och vi kramades mycket.

Vi trodde nog inget annat vi heller, vi skaffade barn, gifte oss, flyttade till hus och fick ett barn till. Klart att vi skulle leva med varandra för alltid.

Men vi sålde huset och flyttade in till stan, jag började en utbildning och mycket förändrades. Jag förändrades en hel del, inte bara just där och då utan redan nåt år innan då jag fick min diagnos reuma artrit, nåt år innan när jag valde att lägga alkoholen åt sidan. Det var mycket av ingångsgrejerna som hade förändrats.

När vi bestämde oss för att separera var jag helt säker på att vi skulle fortsatt vara tillsammans, att vi bara skulle bo på skilda håll, men ändå vara ett par. Det var så JAG uppfattade vårt beslut. Vi hade ju gift oss och skaffat barn, klart att vi var för alltid. Det var/är viktigt för mig med 'oldschoolkärnfamiljen', så att det skulle vara bli på något annat sätt fanns inte för mig.

Jag flyttade och vi hade pojkarna varannan vecka. När pojkarna var hos sin far var jag där nästan all min lediga tid. Jag ville ju vara med min familj. Månaderna gick och den tiden jag vart barnledig tillbringade jag mestadels tillsammans med dom, men började smått inse att den inte tillbringades med mig. När hag hade barnen var jag ensam, under 1 1/2 tillbringade han en halv lördags av sin barnlediga tid med oss. Det var då jag började vakna och förstå att vi inte var på samma plats. Han ville inte det jag vill. Jag hade ensam kämpat för oss som familj och eftersom vi var/är så bra vänner och även pojkarnas mamma så var det såklart att han inte sa nej när jag vill tillbringa min tid med dom, men det var nog inte för att han vill det av känslomässiga skäl.

Att vakna upp och förstå att ens dröm inte var sann och inte skulle blir det. Fy fan så besviken jag var. Jag kände mig lurad och misslyckad. Lurad för vi hade ju faktiskt lovat att göra allt, misslyckad för att jag inte kunde ge pojkarna det de mest behövde, en mamma och pappa tillsammans.

Samtidigt så gav insikten mig också en slags lättnad, att kunna släppa och gå vidare. Det blev en lättnad att inte ge så mycket av mig själv. Det tog ungerfär 1 1/2 år från separation till insikt och det var en tuff och krävande tid (inte från han utan från mig)

Vi är grymma coparents. Alltså verkligen awsome. Vi pratar hela tiden, finns där för varandra och barnen. Vi fikar då och då och står jämte varandra i uppfostran av våra otroligt fina pojkar.

Med detta inlägg vill jag inte på något sätt framställa S som en dålig person. Det här var MIN upplevelse av allt som hände. Han har sin sida och upplevelse också. S är en fantastisk pappa till våra pojkar och jag är så glad och tacksam för att han är min vän och skulle jag behöva dela mina barn med någon var han rätt val.

Det jag lyfter här och som är väl värt att tänka på är att der alltid finns ens egen upplevelse och sedan en annans upplevelse i en separation och det är långt ifrån alltid de ens är i närheten av varandra. Finns alltid 2 sidor av ett mynt.

Likes

Comments

Alla har vi en gång vart där. Blivit dumpade. Inte bara av en partner utan även en vän. Vilket som så är det smärtsamt, men för mig är det värre när man dumpats av en vän, i alla fall i det långa loppet.

En vän som man har delat allt och ingenting med som plötsligt väljer att inte vilja vara en del av ens liv med. Kanske inte alltid är plötsligt, men i många fall är det nog så. Att känna det som att man inte betyder något längre gör ont, att märka att alla andra fortfarande betyder mycket gör ändå ondare.

Jag är väldigt medveten om mina fel och brister. Om någon tycker att jag måste tänka på ett annat sätt, att jag kanske borde göra på ett annat sätt så kan jag med all säkerhet göra det, om jag vet om det.

Som person är jag väldigt bekväm, kanske till och med lat om du frågar vissa. Jag är en hemmamänniska. Jag älskar att vara hemma, jag är inte glad för att vara utanför mitt hem. Jag umgås gärna och mycket, men helst hemma hos mig. Det är sådan jag är och verkligen ALLTID har vart. Alla som känner mig vet det. Sen ändras min livssituation och helt plötsligt så är jag inte lika intressant längre, inte lika värdefull, inte lika ja, jag vet inte. Jag fick en man, men förlorade än vän. En viktig och värdefull vän.

I livet går man igenom så många olika faser. Jag har haft turen att ha många vänner kvar från barndomen och genom åren har vi haft olika typ av umgänge mycket beroende på vart vi har vart i livet just då. Det är ju vanligt och lite så livet funkar.

Jag är en familje- och hemmamänniska. Min familj kommer först, min lediga tid lägger jag i först hand på dom för de är det viktigaste jag har. Mina vänner är också sjukt viktiga för mig, men jag är dålig på att ta mig hemifrån och hänga med dom då hag vet att jag missar tiden med familjen. Jag blir så kluven, jag VET att jag måste bli bättre på att avsätta tid till mina vänner. Men å andra sidan är det inte så att alla står på kö för att komma till mig heller. Jag är dock helt okej med det. Jag vet att de finns där om jag verkligen behöver dom och jag finns här om de verkligen behöver mig.

För mig är vänskap värdefullt. En vänskap där man inte måste ses eller höras av hela tiden, men ändå vet att den finns där är så fin och äkta.

Jag har många vänner, känner mig inte orolig för den biten. Saknar en och annan dock, men jag känner så tydligt att jag inte är viktigt längre och när jag känner så är jag inte den som jagar efter, tvärtom så drar jag mig om möjligt ännu mer undan. Jag vill aldrig vara till besvär för någon eller tvinga mig på. Vänskap ska vara kravlös.

Alla mina vänner: Jag älskar er alla för den ni är även om vi inte ses eller hörs hela tiden. Jag ska försöka att bättra mig på att lämna hemmet för att umgås med er. Tack för att ni alla finns!

(Om någon nu tycker detta är utlämnande eller tror sig kunna namnge vänner så strunt. Jag skriver inte detta för att utelämna någon eller för att jag hyser agg för det gör jag verkligen inte. Jag vill bara lyfta vänskap och känslan av att känna sig dumpad av någon)

/Jennie

Likes

Comments

Tjo jag har inte glömt bort varken er, bloggen eller mig själv men det har vart mycket sista tiden, har bytt jobb eller ska byta jobb. Jag börjar min utbildning nästa vecka. Det är jättespännande och jag kommer att kunna träna bättre, äta bättre att röra på mig på ett helt annat sätt när jag byter jobb. Så jag har egentligen nått ett av mina stora mål redan nu. Heja mig!

Jag har vart på röntgen och nu väntar jag på en tid för att få börja med min nya medicin så äntligen kan jag få sluta med kortisonet vilket är ganska bra för att jag börjar bli lite rund nu. Jag vill inte vara rund speciellt inte på grund av medicin det är skittråkigt och gör mig ledsen när jag ser på mig själv just nu, men det löser sig. Allt löser sig, allt går bara man vill. Jag äter bra och jag rör på mig lite för lite men kommer att bli bättre, I promise. Mig själv alltså inte er för det är inte er sak egentligen, men jag är glad att ni finns där och stöttar mig i min resa det här året, ni är alla fantastiska genom alla era peppningar och små kommentarer, det gör jättemycket för mig, vill att ni ska veta det att det betyder verkligen någonting, ni är asgrymma.

Idag är jag tacksam för mig själv, för att jag är så grymt bra!

/Jennie

Likes

Comments

Jey, idag blev det äntligen minus på vågen. Även om det inte är det jag prioriterar att lägga vikt vid (haha, nu var jag lite vitsig också) så är det ändå rätt skönt när det går nedåt istället för uppåt.

Vågen stod idag på 82,3 kilo, minns inte just nu vad den stod på för två veckor sedan, men har för mig att den stod på 83 nånting.

Jag är så sugen nu på att ge mig ut och springa, men förstår inte varför, jag hatar ju att springa.

Min senaste vecka har vart bra, jag sköter mig när det gäller mat och sötsaker eller avhållandet från sötsaker. Igår valde jag att äta lite marängsviss då min äldsta grabb fyllde 11 år och hade bjudning. För mig är det så viktigt att de ser att jag äter allt även om det inte är jämt och mycket.

Min älskade fina Melvin, han är min lilla minime på så många olika sätt. Vi är så lika att det även skär sig ibland, men det ger sig ganska snabbt också och vi har så mycket kärlek till varandra. Han är min förstfödda stolthet, jag älskar honom mer än vad ord kan beskriva. Jag skulle gå igenom eld för honom, simma igenom alla hav, bestiga alla berg för att ge honom det han vill ha.

Vi var i Västerås på Melvins handbollsmatch i lördags, det gick inte så bra spelmässigt, men Melvin gjorde framsteg och det är så kul att se. Bjuder på en bild på mig och kärleken i mitt liv också. Han som får golvet att gunga, hjärtat att slå och hela världen att snurra.

Jag har fortfarande inte lyckats att ta mått, ska försöka att komma ihåg det någon av de närmaste nätterna nu när jag jobbar.

puss och kärlek (imorgon kommer ett inlägg om att bli dumpad)

/Jennie

Likes

Comments

Jag vill må bra! Det är mitt prio 1. Om jag mår bra så mår per automatik många andra bra. Tänk hur mycket och många som påverkas av hur just jag mår.

Jag har i dagsläget fortsatt uppåt trots bra mat. Det är nog så att kortisonet påverkar mer än vad jag trodde. Jag har följt min plan och sköter mig. Vet att ha bör öka motionen till lite mer intensiva pw:s och så ska jag nog lägga om kosten lite till. Ska pallra mig iväg till lungröntgen bara så att jag kan påbörja den nya medicinen och på så sätt bli av med kortisonet, det bör bli skillnad på vikten då. Men som jag sagt tidigare så stirrar jag mig inte blind på vågen för jag mår bättre, äter bättre och rör mig mer och äter inget onödigt socker alls. Hejja mig!

Idag är det dock lördag och jag får lite lördagsgodis och denna vecka har jag bara tagit 10 bitar och ingen läsk. Imorgon fyller min Melvin 11 år och har önskat marängsviss, klart att han ska få det då 💋

Idag har vi hängt i Västerås på Melvins handbollsmatch, det var skoj. Bjuder på en bild tagen idag med min älskade make ❤

Hade mysdag igår med mina grabbar, vi fikade och var på bio. Några av pojkarnas kusiner med mammor dök också upp.

Idag är jag tacksam för min fantastiska familj.

ps. jobbintervju på måndag 😉

/Jennie

Likes

Comments

Tjo och tjim, tack och godnatt. Jag har inte försvunnit eller gett upp om nån nu trodde det i tystnaden. Jag har jobbat och haft fullt upp med att sova, äta, pussla och gosa Iris däremellan.

Jag har promenerat och tränat på golvet på jobbet, eller okej då, gjort plankan iaf och försökt göra utfall, men jag är urusel på det.

Sökt en massa jobb har jag gjort och redan fått lite respons på det. Har hur mkt mycket uppgifter som helst från min kära PT att ta igen och jag ska göra ett seriöst försök i natt om jobbet samarbetar med mig.

Tills dess

/Jennie

Likes

Comments

Exakt, plus på vågen efter en vecka. Har gått upp ett halvt kilo denna vecka. Nu skulle det vara lätt att skita i allt och ge upp. Men ser ni, det kommer jag inte att göra, inte heller deppar jag för det. Minns att jag skrev i början att jag inte kommer att hänga upp mig på vågen på denna resa. Jag har ätit bra, haft telefonfri tid, motionerat osv så det kommer när det kommer. Det tar tid, för mig behöver det ta tid om det ska vara hållbart. Som tjej har man ju också den tiden på månaden ibland när kroppen är lite off road. Så jag fortsätter att följa min plan, mina mål och delmål.

Idag är jag tacksam för att jag har en så fantastiskt härlig man som älskar mig för den jag är. 💋

/Jennie

Likes

Comments

Jag är ju så kass att jag inte har gjort alla uppgifter till 100% men jag jobbar på det. Det jag dock gör ordentligt är mina egna uppsatta mål. För mig är det STOR vinst och framgång. Jag gör dessutom uppgifterna i huvudet, ska bara få ner de på pränt också då jag vill dela med mig av allt till er.

Igår promenerade jag och hade gympa med Iris, fick en del motion där otränad som man är. Det är banne mig pinsamt! Men se, det kommer att bli ordning på det också. Vi går äntligen mot varmare tider också vilket gör promenaderna lite met behagliga och säkrare från halkan. Dock har jag inte det som ursäkter för att inte behöva gå, för jag behöver inga ursäkter. Jag följer min plan och är stolt över mig själv.

Var även på Melins handbollsmatch igår, tyvärr förlorade de rätt rejält, men övning ger färdighet och de minskade iaf målskillnaden jämfört med förra mötet. Tanken är att jag och Melvin ska börja att intervallträna så fort jag kommer in i allt lite.

Kommer igen lite senare med ärliga siffror från vågen. Har fortfarande inte hittat mitt måttband, men det finns på jobbet och jag ska jobba imorgon natt så om inte annat mäter jag då.

/Jennie

Likes

Comments