Jag har sprungit!! Två gånger denna vecka.

Kan inte fatta det. Det går ut på att jag ska springträna så att jag ska kunna springa 5 km efter 8 veckor. Det är tre pass i veckan och så varvar man med att gå och springa, sen ökar man det successivt varje vecka. Denna första vecka är det 5 min uppvärmning, sen varvar jag 60 sek springa, 90 sek gå i 20 minuter och sen är det nedvarvning 5 minuter. Fan är ju helt färdig när det är runt 3*60 sek spring kvar. Men jah ska klara mig. Har en arbetskamrat som också kör det här så vi ska springa 5 km tillsammans sen när vi är redo för det.

Syns inte så mycket, men jag är helt genomsvett här efter att ha klippt en stor del av vår trädgårds gräsyta. Var helt slut efteråt, eftersvettades nåt så grymt. Det är bra träning det också, imorgon blir det att räfsa och det ger väldigt mycket.

Annars njuter jag mest av att vara gift, men den för mig absolut perfekta mannen. Känslorna svämmar över av kärlek till honom. Han, den där Hans, gör mig så vansinnigt lycklig ❤

Idag är jag tacksam över att jag är så frisk jag kan vara i mina sjukdomar. Att jag kan röra på mig och kunna klippa gräset. Det är inte alltid en självklarhet för mig.

//Jennie

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jo, vi har drabbats av sjukdom här hemma och då blir tyvärr träningen lagd åt sidan och matintaget är nog inte heller på topp.
Men jag kommer igen! Imorgon eller på söndag så blir det ut i spåret.

Puss 💋

Likes

Comments

Fick börja helgen med att vabba två söta pojkar. Den ena med migrän, den andre genomförkyld.

Ska ändå försöka få till motion idag med trädgårdsarbete och minibands. All rörelse är bra så länge man gör den rätt.

Maken åkte på att åka och jobba på gamla jobbet så där försvann vår myskväll som vi hade sett fram emot, men vi får ta igen det imorgon istället med mellomys. Funderar på att ta en promenad sen om det är så att Iris sover lite middag, då kan jag och Valter gå en sväng om han orkar.

Kommer inlägg senare, ska se om jag kan få upp videon då också från igår (om jag vågar).

Delar med mig av lite bilder från påsken som för övrigt var fantastisk, hela storfamiljen var här ❤

Nä, nu ger vi oss ut i det fantastiska vårvädret med all pollen 😝

//Jennie

Likes

Comments

Finally börjar jag komma tillbaka till det livet jag vill leva som jag mår bra utav.

Jag har ju som sagt bytt jobb och det har tagit otroligt mycket tid och kraft av mig så jag fick helt enkel lägga allt annat åt sidan så länge. Kortisonet jag åt gjorde också att jag kände det helt meningslöst att hållas på att träna, äta rätt osv (jag vet att det ALDRIG är fel, men intalade mig själv det). Precis som med allt annat i livet så är man den som själv styr sina val (förhoppningsvis) och jag skyllde på allt möjligt för mina dåliga val.

När jag äntligen vaknade till liv igen för ca 3 veckor sedan så var jag uppe i en vikt jag aldrig legat på tidigare om jag inte har vart gravid. Vågen stod på 88 kilo. Det var dagen efter att jag hade vart i en affär för att hitta lite nya byxor att ha på mig. När jag insåg att jag inte passade i nånting, bestämde jag mig för att; nu får det räcka! Sluta upp med ursäkter och bortförklaringar. Det är JAG och endast JAG som kan göra något åt detta. I samband med allt detta har jag slutat med kortisonet, börjat känna mig hemma och trygg på jobbet, maken har bytt jobb och det har gjort det lite lättare att ta mig ut utan att behöva dra Iris i vagnen, jag kände att; Nu, nu är det dags.

Jag har börjat att gå, träna hemma med minibands, har gympa en gång i veckan på jobbet, äter superbra med få undantag ibland. På 2 veckor blev jag av med 2,2 kilo, (85,8 kilo), men jag känner att mer har förändrats på kroppen. Jag hänger inte upp mig på vad vågen säger utan ser mer på hur jag känner mig och hur kläderna sitter, vågen är bara en yttepytte del i det hela som ger lite siffror, inte mer än så. Jag skulle gärna mäta lite, men har inte fått tummen ur att leta upp måttbandet än, jag ska försöka att göra det i helgen när jag är ledig.

Jag har faktiskt filmat idag när jag har gjort lite övningar med minibandet, men vette hunnan om jag vågar lägga upp det här, haha, fast å andra sidan har jag ju redan blottat mig en hel del och lovat att ge er 100% Jennie :)

Det har hänt så otroligt mycket den sista tiden runt och kring mig, både bra saker och saker som är mer eller mindre ofattbara. Jag ska försöka att dela med mig lite av det också mellan allt det andra.

Jobbet då, vart ska jag börja? Jag jobbar som kundservicemedarbetare för ett stort telebolag och trivs så inåt helvete rent ut sagt. Det är så roligt att jobba med det jag gör. Kunder som ringer in till mig med diverse problem eller frågor och jag hjälper de utefter vad de ringer om och lite därtill. Jag älskar verkligen att jobba så, att få höra av en kund att man är duktig på det man gör eller när nån ringer in och är superirriterad (vilket man kan vara ibland) och man hjälper dom och förklarar allt och de slutar samtalet med ett stort tack för hjälpen och att jag verkligen är på rätt plats. Där jag jobbar finns det säkert en del som är för att de "måste", kanske inte har så många andra alternativ, jag behöver inte det, jag väljer att jobba där för att det är fantastiskt roligt och mina kunder på riktigt är viktiga för mig. En bra dag på jobbet är när jag känner att jag har kunnat hjälpa alla som har ringt in på bästa möjliga sätt. En dålig dag på jobbet är... Nej, det finns faktiskt inte. En dag ringde en kund och hon skrek konstant på mig i 25 minuter, verkligen skrek så högt att jag trodde att hon skulle tuppa av, jag var lugn och sansad genom hela samtalet (detta var under min traineetid), men när jag la på bröt jag ihop totalt och stortjöt, jag hatar, verligen HATAR när folk skriker på mig. Grät en stund, torkade tårarna och nästa kund sa till mig att jag var duktig och perfekt för det här jobbet, hon kände sig så nöjd med min service, det gjorde min dag och det var det samtalet jag mindes när jag gick hem, så även det var en bra dag på jobbet. Trevliga arbetskamrater har jag också.

Idag är jag tacksam över att jag hade en ledig dag och fick sova länge <3

//Jennie


Likes

Comments

Okej, tystnaden här har vart total från mig. Jag har helt enkelt inte orkat skriva/uppdaterat.

Jag har bytt jobb och kämpar på med utbildningen inför jobbstart, bilar går sönder, jag bara ökar i vikt pga äckelkortisonet osv bara en massa hela tiden.

Men det finns en hel del positivt också såklart. Ska börja med den nya medicinen på måndag. Det går BRA på det nya jobbet. Håller på att lära känna en hel del fantastiska mänskor som ger mig otroligt mycket glädje.

Som jag skrev så fortsätter jag att gå UPP i vikt tyvärr, jag vet att det är pga kortisonet, men det är ändå väldigt jobbigt. Jag har valt att inte lägga någon energi alls på träning dessa senaste veckorna utan fortsatt att fokusera på vad jag äter. Det går verkligen bra även om jag även där har mycket mer att jobba på. Sakta men säkert. Ingen läsk, chips, gofika osv. Håller mig till mina 10 godisbitarna i veckan och äter inget onödigt. Det nya jobbet ger mig bättre rutiner också för att kunna äta bättre och hållas med mellanmål.

Så matmässigt, utvecklingsmässigt och levnadsmässigt går allt riktigt bra och det är en stor del av detta år med min PT. Så fort kortisonet är borta och den nya medicinen har kickat in kommer det att kännas värt att börja motionera igen. Ska även bygga "gym" i min trädgård 👊

Mitt lovade inlägg om dumpning, kommer, det är ett viktigt inlägg för mig så det är inget jag skriver ner på en kvart.

( och ja, jag har mulat pannkakor vid kylen igen 😂)

/Jennie

Jag har till och med åkt skridskor 👊

Likes

Comments

Häromdagen åt jag då jäkla mycket att jag började fundera vad som är fel på mig. Vart på IKEA med lite löst folk (förlåt 😘❤😁) och åt lite, valde lax med grönsaker och en liten kula mos, mycket gott, sen åt jag upp resten av en i sällskapets portion, plus 2 av deras chokladmousse då en annan i sällskapet inte gillade den. Väl hemma sen nån timme senare stekta jag pannkakor då jag har vart sugen på det grymt länge. GÖTT!!! Åt sen ett par ostknäckemackor. Var så full av mat sen, haha, som att jag aldrig har sett mat innan. Men det vart ett par pannkakor kvar och i förrgår smög jag ut i köket och fullkomligt pressade i mig dom i smyg. GÖTT!!! Men beteendet kändes/känns kanske inte helt ok.

Jag ser så mycket fram emot att börja jobba dag och få en helt annan möjlighet till att bättre och mer kontinuerligt jämfört hur det har vart efter ca 2 års nattjobb. Det är även fri tillgång till frukt, vilket löser mellanmålen bra och jag kommer att ha bra med tid att röra på mig efter jobbet. Vem vet, kanske blir så pigg att jag kan börja ta en runda innan jobbet. 👍 Haha, nä, jag skojade nog bara, önskedröm som aldrig kommer att hända. Även om det bara är jag som kan få den att gå i uppfyllelse har jag sjukt svårt att se att det skulle hända. Jag värdesätter nog en timmes sömn mer så tänker man så väljer jag ju det som får mig att må bra även om det andra kanske i längden skulle gå mig att må bättre.

En sak i taget, kanske jag kan lyckas överkomma tidigmorgonrädslan nån gång.

Senare kommer ett inlägg till om att bli dumpad, denna gång av en som ska vara en av de viktigaste personerna i sitt liv.
Jag skriver mycket om saker för att lyfta tankar andra som kanske är eller har vart i samma sits. Men även för att det är en del i min process att må bra.

/Jennie

Likes

Comments

Jag kör samma på vidare spår från igår och det jag skriver om idag är min skilsmässa från pojkarnas pappa. Kom ihåg att det här är MIN sida utav det och det finns ALLTID 2 sidor i en separation.

När vi bestämde oss för att separera hösten 2010 kom det nog inte som en chock för oss två, men för alla andra. Vi var ju det "perfekta paret" de som skulle hålla ihop och bli gamla och grå tillsammans. Vi bråkade nästan aldrig, vi skojade och skrattade mycket och vi kramades mycket.

Vi trodde nog inget annat vi heller, vi skaffade barn, gifte oss, flyttade till hus och fick ett barn till. Klart att vi skulle leva med varandra för alltid.

Men vi sålde huset och flyttade in till stan, jag började en utbildning och mycket förändrades. Jag förändrades en hel del, inte bara just där och då utan redan nåt år innan då jag fick min diagnos reuma artrit, nåt år innan när jag valde att lägga alkoholen åt sidan. Det var mycket av ingångsgrejerna som hade förändrats.

När vi bestämde oss för att separera var jag helt säker på att vi skulle fortsatt vara tillsammans, att vi bara skulle bo på skilda håll, men ändå vara ett par. Det var så JAG uppfattade vårt beslut. Vi hade ju gift oss och skaffat barn, klart att vi var för alltid. Det var/är viktigt för mig med 'oldschoolkärnfamiljen', så att det skulle vara bli på något annat sätt fanns inte för mig.

Jag flyttade och vi hade pojkarna varannan vecka. När pojkarna var hos sin far var jag där nästan all min lediga tid. Jag ville ju vara med min familj. Månaderna gick och den tiden jag vart barnledig tillbringade jag mestadels tillsammans med dom, men började smått inse att den inte tillbringades med mig. När hag hade barnen var jag ensam, under 1 1/2 tillbringade han en halv lördags av sin barnlediga tid med oss. Det var då jag började vakna och förstå att vi inte var på samma plats. Han ville inte det jag vill. Jag hade ensam kämpat för oss som familj och eftersom vi var/är så bra vänner och även pojkarnas mamma så var det såklart att han inte sa nej när jag vill tillbringa min tid med dom, men det var nog inte för att han vill det av känslomässiga skäl.

Att vakna upp och förstå att ens dröm inte var sann och inte skulle blir det. Fy fan så besviken jag var. Jag kände mig lurad och misslyckad. Lurad för vi hade ju faktiskt lovat att göra allt, misslyckad för att jag inte kunde ge pojkarna det de mest behövde, en mamma och pappa tillsammans.

Samtidigt så gav insikten mig också en slags lättnad, att kunna släppa och gå vidare. Det blev en lättnad att inte ge så mycket av mig själv. Det tog ungerfär 1 1/2 år från separation till insikt och det var en tuff och krävande tid (inte från han utan från mig)

Vi är grymma coparents. Alltså verkligen awsome. Vi pratar hela tiden, finns där för varandra och barnen. Vi fikar då och då och står jämte varandra i uppfostran av våra otroligt fina pojkar.

Med detta inlägg vill jag inte på något sätt framställa S som en dålig person. Det här var MIN upplevelse av allt som hände. Han har sin sida och upplevelse också. S är en fantastisk pappa till våra pojkar och jag är så glad och tacksam för att han är min vän och skulle jag behöva dela mina barn med någon var han rätt val.

Det jag lyfter här och som är väl värt att tänka på är att der alltid finns ens egen upplevelse och sedan en annans upplevelse i en separation och det är långt ifrån alltid de ens är i närheten av varandra. Finns alltid 2 sidor av ett mynt.

Likes

Comments

Alla har vi en gång vart där. Blivit dumpade. Inte bara av en partner utan även en vän. Vilket som så är det smärtsamt, men för mig är det värre när man dumpats av en vän, i alla fall i det långa loppet.

En vän som man har delat allt och ingenting med som plötsligt väljer att inte vilja vara en del av ens liv med. Kanske inte alltid är plötsligt, men i många fall är det nog så. Att känna det som att man inte betyder något längre gör ont, att märka att alla andra fortfarande betyder mycket gör ändå ondare.

Jag är väldigt medveten om mina fel och brister. Om någon tycker att jag måste tänka på ett annat sätt, att jag kanske borde göra på ett annat sätt så kan jag med all säkerhet göra det, om jag vet om det.

Som person är jag väldigt bekväm, kanske till och med lat om du frågar vissa. Jag är en hemmamänniska. Jag älskar att vara hemma, jag är inte glad för att vara utanför mitt hem. Jag umgås gärna och mycket, men helst hemma hos mig. Det är sådan jag är och verkligen ALLTID har vart. Alla som känner mig vet det. Sen ändras min livssituation och helt plötsligt så är jag inte lika intressant längre, inte lika värdefull, inte lika ja, jag vet inte. Jag fick en man, men förlorade än vän. En viktig och värdefull vän.

I livet går man igenom så många olika faser. Jag har haft turen att ha många vänner kvar från barndomen och genom åren har vi haft olika typ av umgänge mycket beroende på vart vi har vart i livet just då. Det är ju vanligt och lite så livet funkar.

Jag är en familje- och hemmamänniska. Min familj kommer först, min lediga tid lägger jag i först hand på dom för de är det viktigaste jag har. Mina vänner är också sjukt viktiga för mig, men jag är dålig på att ta mig hemifrån och hänga med dom då hag vet att jag missar tiden med familjen. Jag blir så kluven, jag VET att jag måste bli bättre på att avsätta tid till mina vänner. Men å andra sidan är det inte så att alla står på kö för att komma till mig heller. Jag är dock helt okej med det. Jag vet att de finns där om jag verkligen behöver dom och jag finns här om de verkligen behöver mig.

För mig är vänskap värdefullt. En vänskap där man inte måste ses eller höras av hela tiden, men ändå vet att den finns där är så fin och äkta.

Jag har många vänner, känner mig inte orolig för den biten. Saknar en och annan dock, men jag känner så tydligt att jag inte är viktigt längre och när jag känner så är jag inte den som jagar efter, tvärtom så drar jag mig om möjligt ännu mer undan. Jag vill aldrig vara till besvär för någon eller tvinga mig på. Vänskap ska vara kravlös.

Alla mina vänner: Jag älskar er alla för den ni är även om vi inte ses eller hörs hela tiden. Jag ska försöka att bättra mig på att lämna hemmet för att umgås med er. Tack för att ni alla finns!

(Om någon nu tycker detta är utlämnande eller tror sig kunna namnge vänner så strunt. Jag skriver inte detta för att utelämna någon eller för att jag hyser agg för det gör jag verkligen inte. Jag vill bara lyfta vänskap och känslan av att känna sig dumpad av någon)

/Jennie

Likes

Comments

Tjo jag har inte glömt bort varken er, bloggen eller mig själv men det har vart mycket sista tiden, har bytt jobb eller ska byta jobb. Jag börjar min utbildning nästa vecka. Det är jättespännande och jag kommer att kunna träna bättre, äta bättre att röra på mig på ett helt annat sätt när jag byter jobb. Så jag har egentligen nått ett av mina stora mål redan nu. Heja mig!

Jag har vart på röntgen och nu väntar jag på en tid för att få börja med min nya medicin så äntligen kan jag få sluta med kortisonet vilket är ganska bra för att jag börjar bli lite rund nu. Jag vill inte vara rund speciellt inte på grund av medicin det är skittråkigt och gör mig ledsen när jag ser på mig själv just nu, men det löser sig. Allt löser sig, allt går bara man vill. Jag äter bra och jag rör på mig lite för lite men kommer att bli bättre, I promise. Mig själv alltså inte er för det är inte er sak egentligen, men jag är glad att ni finns där och stöttar mig i min resa det här året, ni är alla fantastiska genom alla era peppningar och små kommentarer, det gör jättemycket för mig, vill att ni ska veta det att det betyder verkligen någonting, ni är asgrymma.

Idag är jag tacksam för mig själv, för att jag är så grymt bra!

/Jennie

Likes

Comments

Jey, idag blev det äntligen minus på vågen. Även om det inte är det jag prioriterar att lägga vikt vid (haha, nu var jag lite vitsig också) så är det ändå rätt skönt när det går nedåt istället för uppåt.

Vågen stod idag på 82,3 kilo, minns inte just nu vad den stod på för två veckor sedan, men har för mig att den stod på 83 nånting.

Jag är så sugen nu på att ge mig ut och springa, men förstår inte varför, jag hatar ju att springa.

Min senaste vecka har vart bra, jag sköter mig när det gäller mat och sötsaker eller avhållandet från sötsaker. Igår valde jag att äta lite marängsviss då min äldsta grabb fyllde 11 år och hade bjudning. För mig är det så viktigt att de ser att jag äter allt även om det inte är jämt och mycket.

Min älskade fina Melvin, han är min lilla minime på så många olika sätt. Vi är så lika att det även skär sig ibland, men det ger sig ganska snabbt också och vi har så mycket kärlek till varandra. Han är min förstfödda stolthet, jag älskar honom mer än vad ord kan beskriva. Jag skulle gå igenom eld för honom, simma igenom alla hav, bestiga alla berg för att ge honom det han vill ha.

Vi var i Västerås på Melvins handbollsmatch i lördags, det gick inte så bra spelmässigt, men Melvin gjorde framsteg och det är så kul att se. Bjuder på en bild på mig och kärleken i mitt liv också. Han som får golvet att gunga, hjärtat att slå och hela världen att snurra.

Jag har fortfarande inte lyckats att ta mått, ska försöka att komma ihåg det någon av de närmaste nätterna nu när jag jobbar.

puss och kärlek (imorgon kommer ett inlägg om att bli dumpad)

/Jennie

Likes

Comments