Och så var de det sedvanliga jobbsökandet igen. Uppskattar verkligen mina två jobb men vill jobba mer, mer, mer. Ingen vila här inte. Jag har sökt till olika butiker, restauranger och vårdjobb, hoppas kunna få något på ca 70%. Då jag ännu håller på med körkort vore det rätt praktiskt att inte ha heltid. Därtill vill jag även ha lite extra fritid med vänner och konsten.

Min mamma är en skyddsängel. Den ängeln som alltid bejakat mig och stått vid min sida, men som förmodligen blivit lite för hjärntvättad i patriarkatets vatten. Ingen illa menat mot min moder, hon är underbar, jag älskar henne något enormt, hon är för jämställdhet och feminism men att just JAG ska ifrågasätta patriarkatet och speciellt på sociala medier får skyddsängeln att bryta sig ur sitt skal och slänga fram en stålnäve som bankar på bordet. Ja, hon är fortfarande en söt, liten skyddsängel som vill mitt eget bästa men att konstant dela med mig på internet om mina åsikter kan kosta mig många jobb. Det kan kosta mig min framtid.

Jag tror inte riktigt min mamma förstår sig på vad jag gör, samtidigt har hon ingen chans att komma åt det eftersom det mesta är på Instagram, en plattform hon ytterst sällan är i kontakt med. Min blogg sa min syster att hon läst lite grann av, fram tills jag skrev om sex. Då var det ute ur bilden. Jag är rätt tacksam för det, att inte ha en mamma som ständigt ser över min axel är relativt skönt. Och att skriva om sex är viktigt. Att skriva om allt som inte är normaliserat och som är tabu att tala om är viktigt. Att just skriva om ett ”one night stand” kan ha varit dålig stil, samtidigt var jag tvungen att smaka på ämnet med tungspetsen, för jag var inte riktigt säker på om jag var bekväm med det. Hela temat i bloggen gör mig ibland illa till mods, att folk ska få ta del av mina åsikter och tankar jag förmodligen inte alls kommer hålla med om, om tio år. Samtidigt är det superviktigt!

I nuläget ser jag inte ett problem med de åsikter jag har för jag står för varenda en av dem, samtidigt förändras de hela tiden ju mer man är med om och ju mer man läser. De kommer nog aldrig vara bestående. Som ni säkert märkt av har mina feministiska texter minskat, dels för att jag jobbat en hel del men även dels för att jag insett att jag ändrat uppfattning om vissa saker och jag ser en del grejer från andra perspektiv ju mer involverad jag blir. Det är svårt att forma en enda uppfattning när mer och mer fakta kommer efter hand och det är just därför mina feministiska texter minskat.

Å andra sidan har jag börjat fokusera på kroppspositivismen och ett mindre normativt utseende för att lägga ett större fokus på mina medsystrar och representationen av våra kroppar – vilket är otroligt viktigt och något jag hoppas jag kan stå för tio och till och med 20 år från och med nu.

Det viktigaste för mig är att reducera hetsen kring att vara ”den perfekta kvinnan” och att göra fel (i mängder) är för mig ett sätt att öva på att inte vara henne. För även jag vill ju vara henne ibland, även om jag vet att det kommer förstöra mig.

Om min mamma mot förmodan, däremot har rätt – att ingen kommer vilja anställa mig pga min fight och det faktum att jag står upp för det jag tycker ska jag förklara att de gör något fel. Det gör ett fel i att inte anställa mig, för trots mina åsikter, trots mina bilder, trots att jag vågar stå upp för mig själv och andra människor så gör de ett fel, för att jag som arbetstagare är fantastisk. Jag är glad, positiv, trevlig, har sevicetänk in i det sista, tar åt mig feedback som om det vore komplimanger, är omtänksam, motiveras av arbete i högt tempo, är ambitiös, självsäker, stark, initiativtagande, hjälpsam, kreativ och ääääälskar att arbeta ofta och mycket.

Visserligen finns där alltid en rädsla inom mig att jag är icke anställningsbar pga mina åsikter eller kroppspositivt nakna bilder på Instagram – men fighten för ett samhälle med accepterande syn på kvinnokroppen är viktigare för mig än ett jobb där arbetsgivaren dömer mig och mina åsikter.

Okej, jag kanske får nöja mig med ett lågavlönat jobb som kvinnor idag gör. Men du som arbetsgivare ska fan mig veta att du förmodligen gör ett felaktigt val om du låter mina åsikter, tankar och bilder nå dig istället för att se den jag kan vara som arbetstagare – för jag är banne mig riktigt duktig.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"Knäpp skjortan".

Jag drar ned magtröjan.

"Sådär."

Han ser på mig med en nedlåtande blick som han låter vandra från topp till tå över mig. Han suckar och sätter sig vid skrivbordet. Några minuter ser han över på mig åter igen

"Knäpp skjortan."

"Varför det?"

"För att om någon kommer in hit kan de bli besvärade."

Ha!

Och det kommer från rätt mun? Kommer detta från dig? Kommer detta från samma mun som säger att om någon blir irriterad, besvärad eller arg så är det deras problem och deras ansvar aldrig den som i den enas mening gjort något provocerande? Folk kommer alltid göra som de vill så problemet kommer alltid ligga hos den som tar emot det. Pappa, du lärde mig det. 

Var försvann den logiken?

Är jag för tjock för magtröja? Ser jag ut som en jävla hora? Provocerar jag någon till att våldta mig? Tro mig pappa, jag har hört allt.

Är det nu jag som bör skyla mig för att ta hänsyn till andra? Problemet ligger fortfarande hos andra, hur de uppfattar mig. Varför ska jag ändra på mig för att göra dem glada? Jag lovar dig, dem blir aldrig nöjda. 

Kära pappa, de kommer slå mig och slå även om jag redan ligger ned. De kommer spotta på mig även om jag går ned 40 kg och ser ut som en fotomodell. Pappa, de kommer hata hur jag klär mig oavsett om det är lite för färgglatt, lite för pryd eller lite för slampigt. Det finns inget perfekt. För dem är jag en lerklump som alltid kan formas, som alltid kan förbättras, som aldrig duger som hon är.

Det är dem som har problem med mig. Låt dem ha det, böj dig inte för dem. Låt dem inte få makten över min kropp. De har redan tagit så mycket ifrån mig. De har tagit mitt leende från mina läppar allt för många gånger, de har tagit sig friheten till min kropp fler gånger än jag kan räkna upp, de har tagit min oskuld och de tog mitt hopp. 

Jag har byggt upp mig själv igen, hittat mitt hopp. Men jag behöver dig. Ge inte vika för patriarkatet, inte nu när jag behöver dig. Jag är svag. De tog allt mitt självförtoende och allt vad glädje heter, jag visste inte vem jag var. Snälla låt mig få finna mig själv, låt mig få bryta mig fri från patriarkatets regler, normer och ideal, låt mig få göra mig fri från de regler som säger att tjocka kvinnor inte kan visa sina kroppar, låt mig få bli fri från att jag inte duger, att min kropp är ful och att jag borde våldtas för att jag är en tjock kvinna med en åsikt, låt mig få ha sex med kvinnor och män i alla storlekar och på alla möjliga ställen utan att bli stämplad hora och behöva tro på det själv. Låt mig vara den jag är och säg inte att det provocerar en enda jävel. Om det provocerar dem är det deras problem, så har det alltid varit med dig, så varför gäller det inte nu när det handlar om mig? Varför handlar det inte om tjocka, sexiga jag som för första gången i sitt liv slutat bry sig om vad folk tycker? Det var ju det du ville! Att jag skulle vara stark och sluta bry mig om vad folk sa till och om mig. Att jag skulle vara stolt över den jag var och omfamna min personlighet och kropp - ja, hela mig. Att min frigörelse är sexuell kan väl inte vara den största skandalen?

Du skulle bara höra alla de gånger män tvingat på sig själva på mig, alla gånger jag blivit våldtagen och sexuellt trakasserad, alla gånger någon sagt att jag är fet och ful och borde dö för det, alla gånger jag fått dödshot, våldtäktshot och de män som slagit mig.

Att jag besvärar, provocerar - skillnaden är inte stor. Och hur många gånger har jag inte hört det. Tydligen bad jag om att bli kallad hora och fet. Jag bad om att bli våldtagen. Att bli slagen.

Jag önskar att du kunde se det från mitt perspektiv. Att magtröjan är en del av den jag blivit, en starkare jag. Att jag är besvärande och provocerande och att det på något sätt är mitt fel när det egentligen är dem som reagerar som har problemet. Det här är frigörelse, pappa. Jag behöver det. Jag tänker inte knäppa skjortan och skyla mig själv om ens självaste kungen sa åt mig. Håll klaffen. Patriarkatet, håll hela jävla käften tyst. Jag orkar inte med dig. Snälla patriarkatet, låt mig vara och skyll inte på mig när det är du som har ett problem. 

Kära pappa. Göm dig inte bakom regler, normer och ideal. Se mig. Se hela mig. Se det som skadat mig. Se det som Byggt mig. Se min frigörelse och snälla pappa, försök förstå. 

Likes

Comments

Hej!

Ursäktar att jag inte skrivit på ett tag. P.g.a. eget företag och deltidsjobb hamnar arbetet oftast i högar. Denna veckan har jag jobbat minst 9 timmar varje dag förutom idag då jag bara kommer arbeta sju, om det inte går på övertid igen. Senast jag skrev hade jag just startat min utmaning för veckan, en helt fantastisk idé som fick mig på banan till ett mer feministiskt riktigt liv i fråga om objektifiering och självbild. I veckans slut skulle jag skriva en liten utvärdering med typ noll press på mig själv. Men så funkar ju inte jag!

Att något som ligger mig så varmt om hjärtat som feminism ska utföras på en medelmåttig nivå är för mig hjärtekrossande.. Jag tog mig därför några dagar för att försöka utföra en feministisk analys på min utmaning. Något som visade sig vara ytterst svårt, ja, nästan helt omöjligt.

Jag satt i Hjo en dag och väntade på att Stina skulle hämta mig med bilen och fick en helt okej idé som jag ville dela med mig av. Oftast när jag får idéer skriver jag ned dem för att komma ihåg dem men nu hade jag så mycket att säga så jag spelade in en film. Jag sa ganska mycket men jag ska försöka citera.:

"Jag har kommit på att ska man vara feministiskt riktig., så måste man... Det går inte! Det går inte att vara feministiskt riktig - om man är mänsklig. Det är även viktigt att vi som feminister påpekar vad som är fel och vad som är rätt enligt feministisk filosofi och moral. Men det är inte heller världens lättaste att som feminist alltid vara feministiskt riktig. Och om vi klär oss eller sminkar oss i ett ickefeministiskt syfte bara för att vi är en del av patriarkatet och att vi är patriarkatets slavar så är inte det hela världen för att vi är även kvinnor. Vi är även människor. Och vi får göra fel, det är det som är grejen. I ett patriarkat får vi egentligen inte göra fel, vi måste vara perfekta. Om vi är feminister vilket inte är patriarkatets dröm, men om vi är feminister så ska vi ändå vara den perfekta feministen. Och att fela är mänskligt, men att fela är inte kvinnligt. Och vi måste göra det till en grej, att fela är banne mig mänskligt och kvinnor är mänskliga, därför är även fela kvinnligt och inte bara manligt."

I efterhand nu, flera veckor efter jag talade om min utmaning och analysen av den, tycker jag mig ha en poäng men jag utelämnar vissa grejer som jag på senare tid snappat upp då jag lyssnat på poddar från antifeminister, sexpositiva och sexnegativa feminister. Sexpositiva och sexnegativa p.g.a. deras olika syner på den kvinnliga kroppen, och ja, jag har lite svårt att avgöra var jag står som feminist. Däremot skulle jag vilja göra många fler återbesök i den objektifierade världen, framförallt smink då, men även annat och diskutera detta ytterligare. Jag anser objektifieringen av våra kroppar vara en ganska stor del av den nya vågen och det är alltid viktigt att framföra sina åsikter.


Förresten, glöm inte följa mitt kroppspositiva, feministiska instagramkonto med foton från min vardag. Där heter jag @l0fberg och skriver oftast lite korta feministiska texter från saker som sker i min vardag.


Som ni kanske förstår har veckans utmaning inte varit hållbar, men jag vill gärna göra ett återbesök när jag finner tid till det. I övrigt funderar jag på att lyssna om på alla Penntricket och göra någon typ av analys kring de ämnen de tar upp. Penntricket är för mig nästan som religion, eller riktigt, riktigt god saft som man bara suger i sig och fylls av rödrosa hallonvätska som inte får en att göra mycket annat än sväva på moln. Helt fantastiskt! På senare tid har det uppstått cirklar som möts och diskuterar podden likt bokcirklar, jag har inspirerats av detta och tänkte ta mig tid till att lyssna, ta in, diskutera och analysera för att dessa två kvinnor, Cissi och Natashja har gjort ett helt fantastiskt jobb med sina tjugo avsnitt och det är något jag vill bygga vidare på. Förhoppningsvis blir det inte världens flopp och förhoppningsvis kommer även ni bli frälsta.

På Instagram däremot uppkommer snarast en kul liten grej. Jag har bestämt mig för att förändra mitt konto litegrann till något som jag tror mycket väl kommer inspirera åtminstone mig. Jag hoppas det även inspirerar er.

Puss och kram!

Likes

Comments

Åter igen, om ni inte lyssnat på Josefinito Johansson och Emma Knyckares podd Feminist javisst, men - gör det! Helt fantastiskt underbar med en otroligt upplyftande idé om att varje vecka ha utmaningar inom det feministiska området, något som även jag vill göra!

I helgen var det mycket diskussioner kring skönhet och smink på feministiska instagramkonton angående smink, skönhet och bekräftelse då Lady Dahmer la upp en bild på sig själv alldeles uppiffad. Jag tror det var ´Maria med kontot @somligaforbannadekvinnor som först skrev ett inlägg om smink och bekräftelse, sedan svarade även Natashja Blomberg (Lady Dahmer) på det inlägget och därefter kommenterade Cissi Wallin detta. Sedan var det en hel del feminister som vägde in med olika svar på tal om hur de tänkte kring smink och skönhet, en av dem jag. I söndags kväll började jag skriva ett inlägg men det blev alldeles för mycket tankar och till slut bestämde jag mig för att utmana mig själv.

Veckans utmaning går ut på att skippa sminkning och onödig fixning. Vanligtvis är detta ingen svårighet för mig då jag sedan något år tillbaka avvänjt mig smink till vardags. Men denna veckan uppkommer och har uppkommit några speciella tillställningar jag önskat bära smink och på så sätt inte gjort. Mindre kul.

I slutet av veckan uppdaterar jag kring hur det gått för mig.

Likes

Comments

Varning: Under "Let's talk about sex"-kategorin diskuteras sex i alla dess former och då främst mina egna erfarenheter. Om jag har ett sexuellt förhållande i detta nu är det inte det som diskuteras då jag vill hålla mina upplevelser med den personen hemligt.

Tänk om jag vill knulla med en man och han är lite osäker men när jag lovar honom att jag kan suga av honom så han får världens härligaste orgasm säger han att vi kan ligga. Sen börjar vi hålla på och så bestämmer jag mig för att nu är det banne mig slut på förspelet här; "Nämen oj, han var inte tillräckligt hård, men vi kör väl ändå, vad gör det om jag bryter hans kuk liksom, inte mitt problem? Om han inte vill köra nu får han ju säga till?". Sen så kör jag med den där halvraka kuken upp och ned i cowgirl-ställning, vänder och vrider på honom så han hamnar så som jag vill ha honom. Ibland sätter jag mig på hans ansikte och låter honom slicka mig för att jag vet att det är skönt och det är ju min fitta liksom, vem njuter inte av att få den upptryckt i ansiktet? Om han inte slickar tillräckligt bra trycker jag bara fittan närmare och närmare hans mun så han knappt kan andas. Emellanåt säger jag att han är duktig på att slicka fitta och sedan går jag tillbaka till cowgirl-ställningen och knullar tills jag känner att jag är på väg att komma. Då skyndar jag mig och säger "Var ska jag komma?" och innan han riktigt hinner svara säger jag "I din mun!" och låter honom slicka mig tills jag squirtar. Jag ser ned på honom och säger "Det här var nice.", lägger mig i sängen jämte honom och utbrister några ord om hur fullkomligt färdigkörd jag är, tar på mig mina byxor och säger "Du fixar väl det där, eftersom vi inte skyddade oss." samt lämnar honom liggandes på sängen utan att han ens kommit så långt som att få en rak snorre. Han kan nu välja att konfrontera mig då jag antagligen ger ett svar som att han är alldeles för klängig, måste lära sig att slappna av och inte kan lita på att jag ska göra allt för vi hade ju i alla fall kul, eller så kan han låta mig gå hem och runka tills han kommer på egen hand vilket är precis det han kunde gjort två timmar innan han blev knullad och slickade mig. Sedan ställer han sig frågan, varför låg han ens med mig? Vad fick han ut av det? Handlade det hela bara om att bli bekräftad?

Konstig berättelse? - Ja!

Men varför? - Låt mig förklara bit för bit.

Berättelsen är knasig för att den som fullständigt skiter i sitt haff är i detta fall inte mannen, det är kvinnan. Om det istället vänds på, hon byts ut mot han och tvärtom och slicka mot suga och så vidare får vi det typiska one night stand:et, enligt mig. Så som det går till. Han lockar dig, bestämmer allt, kommer och drar. Han ger dig inte ett skit, allt du förväntas göra är att få honom njuta, ta hand om konsekvenserna och vara glad för det finns i alla fall en kille som vill ha dig. Sen finns det säkert många killar som vill ha dig, men det är så du ska känna dig. Du ska känna dig speciell, att han valt ut just dig för att få honom att njuta. Hans egen lilla sexleksak som han kan runka inuti några timmar.

Tidigt i somras blev jag kontaktad av en kille som var intresserad av ett one night stand, hur det gick till och så är ganska så oviktigt och historien ovan är en samling av one night stand jag haft och liknande erfarenheter i en historia, alltså inte så som detta one night stand såg ut.

Som alltid var jag rätt så tveksam men hoppade på då han lät erfaren, visste vad han ville och lovade självklart att han kunde få mig komma. Problemet var nog inte att han inte kunde, för så långt kom vi aldrig så jag fick reda på om han ens hade varken fingrar eller tunga. Nej, samlaget som även gav mig någon njutning var så kort att jag har svårt att minnas det. Hur länge kan det ha varat? 10 minuter? En kvart? Och jag menar självklart inte att säga att han inte kunde hålla sig, det kunde han, men det var inte särskilt mycket njutning för mig. Och sen kom han och drog. Och det var allt jag visste av honom på kanske två månader, tills han hörde av sig igen för bara några dagar sedan.

Nu var jag betydligt mycket lugnare och styrde hela situation vilket fick mig att känna mig riktigt, riktigt ball. Vi chattade mycket fram och tillbaka och det var en speciell sak jag hängde upp mig på. Under första samlaget sög jag av honom ca 4 gånger så länge som det vaginala samlaget pågick. Alltså helt sjukt länge. Jag har alltid trott mig vara dålig på avsugningar och denna killen gav inte ens ifrån sig ljud som bekräftade mina ansträngningar under själva akten. Men så skrev han till mig nu i veckan något i stilen med att jag är bäst på att suga av i jämförelse med dem han varit med. Och DIREKT känner jag sprudlande glädje i hela kroppen. YAAAAAY, BEKRÄFTELSE. Äntligen bekräftelse för något jag gör och inte för hur jag ser ut och hur jag behagar det manliga ögat och patriarkatet. Sedan tog jag mig en till funderare. Hur kunde jag bli så glad? Hur kunde detta vara den typ av bekräftelse jag sökte? För när jag väl tänkte efter så var ju detta samma sorts bekräftelse. Det handlade om det manliga ögat igen. Jag va bra, fick ett större värde för att jag kunde suga kuk. Men då ställer jag samma fråga som ställdes i historien, vad får jag då ut av detta? Blir jag inte ännu mer fäst vid patriarkatet för att jag accepterar det faktum att män ser mig som någon som ska ge dem orgasmer utan att de är förpliktigade till att ge mig samma sak åter?

Är idén om att bli bekräftad viktigare för mig än att bli behandlad lika?

JA! I många fall tror jag att det är så. Vi som kvinnor säger ofta att samlag är skönt utan att vi får komma. Jag skulle kunna slå vad om att samlag är minst lika om inte ännu skönare för mannen innan han kommer. Men skulle du någonsin få höra en man som säger att sex är skönt utan att få komma? Nej? Han skulle tycka att det var slöseri med tid! Så varför ska vi då acceptera mindre? Varför gör vi det?

Är det för att patriarkatet uppfostrat kvinnor till att söka den manliga bekräftelsen? Är det den manliga bekräftelsen från våra verktyg till att behaga honom som gör att ”sex är skönt även om man inte kommer”? För sällan handlar sex i mannens ögon om att få kvinnlig bekräftelse. Nej, det handlar om att söka upp en kvinna som han kan ge bekräftelse. Sex handlar om att ge och ta. Kvinnan ger sexuella tjänster och i utbyte får hon bekräftelse. Mannen får sexuella tjänster och i utbyte ger han bekräftelse.

Många kvinnor jag talat med argumenterar för att de tycker de är skönt att se mannen njuta och de kan komma till nytta och att de gillar det. Jag menar inte att ifrågasätta deras preferenser, men inte föddes de så? Handlar det inte om miljö framför arv och inte tvärtom? Handlar det inte om att patriarkatet tryckt in det så långt i deras inre att de tror sig älska behaga mannen när det egentligen handlar om att de älskar den manliga bekräftelsen – den enda bekräftelsen som spelar roll i ett patriarkat?

Så, slutligen:

Ligg utan känslor? I’m all for it!

Ligg med män som inte bryr sig det minsta om att behaga dig? Inte mer än en gång per kille. Förhoppningsvis aldrig.

Ligg med en man som gör saker utan ditt samtycke, som tjatar om att du ska behaga honom men inte behagar dig? Sparka honom i ballarna där och då!



Likes

Comments

I samma veva som jag blev en betydligt mer radikal feminist började jag lyssna, se och läsa allt mer feministsikt. Det innebär inte att jag eliminerat serier och annan underhållning jag haft tidigare för att fylla den med lite mer feminism. Nej, jag har muktitaskat till en högre grad samt gått och lagt mig mycket tidigare än jag borde. Två poddar jag absolut rekomenderar som feminist eller av bara smått intresse för feminism är Penntricket och Feminist javisst, men. Penntricket är en relativt allvarsam podd som inspirerar och sätter funderingar i rullning. Feminist javisst, men är en humoristisk podd med två underbara komiker och feminister samt härliga gäster. Tisdagar för mig har blivit feministdagen då tankar kring kvinnors rättigheter och nuvarande orättvisor sprudlar. Den främsta anledningen till detta är att Penntricket släpps varje Tisdag och att då börja lyssna på musik efter ett helt grymt poddavsnitt varje vecka, har jag även lyssnat på Feminist javisst, men som även dessa damer är helt underbara.

Jag identifierar mig politiskt som antirasist, vegan och feminist. Att vara antirasist kommer inte tas upp då det är så ofantligt stort och nära på omöjligt att göra rätt kring då jag har alldeles för lite utrymme i detta inlägg samt pinsamt lite utbildning om. Jag har heller inte alls samma erfarenheter inom rasism som sexism för att jag inte blir förtryckt p.g.a. min hudfärg.

Hur som helst identifierar jag mig som vegan, något som skulle hyckleriförklaras på nolltid om jag åt kött. Men att identifiera sig som feminist är hundra gånger så klurigt. Det handlar inte bara om att avstå från vissa livsmedel och skönhetsprodukter och ersätta dem med nya. Att leva efter sina värderingar som feminist är så otroligt mycket svårare än att leva i enlighet med sina värderingar som vegan. Att feminismen motarbetar män är helt felaktigt, att feminister hatar män är en sjuk uppfattning (feminist och manshatare är alltså inte samma sak, däremot finns det feminister som även är manshatare). Att feminismen motarbetar patriarkala strukturer stämmer i all enlighet. Och att feminister hatar människor som upprätthåller de patriarkala strukturerna stämmer väl? Eller gör de det?

Den patriarkala strukturen är den vi lever i och att hata alla människor som upprätthåller den innebär att hata alla, samt sig själv. Och kan vi det? Kan vi hata alla?

Hur menar jag nu egentligen? "Alla upprätthåller den patriarkala strukturen"? Är alla sexister? Nej, alla är inte sexister! Men hur många av oss människor samt så kallade feminister har inte någon gång sagt något sexistiskt? Skrattat åt någons sexistiskta skämt? Försökt upprätthålla patriarkala ideal?

Hur är det feministiskt?

Hur är det att leva som man lär?

'Samtidigt, är vi människor. Jag har nog fått i mig smör någon gång utan en tanke på det. Eller köpt ett shampoo utan att tänka mig för om det finns på den veganska listan.

Patriarkatet vill inte att vi ska vara lika mänskliga som män, de vill att vi ska upprätthålla idealet om den perfekta kvinnan som aldrig bryter sina värderingar och aldrig gör fel. Well, fuck patriarkatet, ibland är jag inte så jävla feministisk riktig och bryter mina värderingar.

Som den språkelev jag en gång var: Errare humanum est. (Att fela är mänskligt.)

Och det är väl allt vi vill? Bajsa på patriarkatets regler och vara människor!





Likes

Comments

Igår var jag hos psykologen och vi pratade om något som i efterhand gjorde mig enormt upprörd. Jag sa att jag mådde dåligt av folk som börjar tafsa och ta sig rätten till min kropp utan min tillåtelse och att jag äntligen klarat av att stå upp för mig själv och säga nej. Att när vi är i en krogmiljö (och överallt annars) vill jag ha rätten att bestämma vad som ska hända mig och på vilken nivå och att när jag inte tillåter vissa handlingar mot min kropp känner jag mig... (*famlade efter ord*)... nedtryckt. Var på hon säger att det är inte mig de anser sig ha rätt till, det är inte jag som blir nedtryckt - det är min kropp. Och visst förstår jag det, för enligt patriarkatet är min kropp inte bara min, den är även alla andras.

Trots att jag förstår exakt vad hon menar förstår jag inte riktigt hur man kan säga så. Det var som att hon menade att jag skulle acceptera att män tar sig rätten till min kropp för att min kropp är inte mig, det är en del av mig.

Jag blev så sjukt förbannad, för nej, jag tror inte direkt på andar och den idén om att jag skulle sväva ur min kropp och skapa någon slags distans mellan mig och kroppen för att må bra över att andra tar sig rätten till min kropp är enligt mig helt idiotiskt. Jag har ju ansvar för min kropp i alla skeden, jag kan ju inte mörda någon och sedan säga, "Nej, det var inte jag. Det var min kropp." Och när jag har den typen av ansvar över min kropp, borde då inte min själsliga del stanna kvar i kroppen och bli förbannad över det faktum att män tar sig rätten till min och andras kropp?

Likes

Comments

Ja, rubriken alltså. Hellre än hängmatta i parken än ganska mycket annat... Men hängpattar? Det finns väl värre saker? Eller ja, jag trodde det i alla fall.

Citatet kommer från en av mina googlesökningar innan jag bestämde mig för att göra ett inlägg. "Hängpattar" skrev jag i sökfältet. Mängder av skämtteckningar dök upp, som om det var världens skämtgrej och så ett gäng bilder på Blondinbella. Blondinbella är för mig en helt fantastisk kvinna och att hon skulle skriva ett sådant citat angående hängpattar förvånade mig rejält. Men självklart var det inte hon, det var någon människa som vill skämma Blondinbella och andra kvinnor för deras så kallade hängpattar.

Jag tror jag nämnt förut att jag startade ett företag för 3 år sedan då jag ville skaffa mig bröstimplantat eftersom jag ansåg mina bröst vara alldeles för små. Därtill hade jag även ätstörningar under en sjukt lång tid och nu de senaste veckorna är den första tiden i mitt liv jag inte tillbringat någon tid under någon dag till att tänka att jag behöver banta, gå ned i vikt, träna, räkna kalorier eller operera brösten. Av dessa alla år som jag känt så här vet nog mina föräldrar om ungefär två år då de konstant satt bredvid mig och tvingade i mig mat samt vaktade mig två timmar efter så jag inte skulle göra mig av med maten på något vis. Ett elände, självklart, och jag önskar naturligtvis att de kunde lagt den tiden på annat än att se till att jag åt som en skulle. Att de däremot, likt många andra, tror att en människa får en bättre bild av sig själv samt bättre självförtroende så fort den börjat äta vad som anses normalt stör mig så mycket. En av mina föräldrar har alltid varit den som är snabb på att kommentera andras utseende, under just den perioden då de hjälpte mig låg det beteendet långt bak men så fort allt blev bättre för mig togs samma kommenterande beteende upp igen. Även om kommentarerna inte är rakt mot mig tar man ändå åt sig. Om personen som kommenterar säger "se så tjock" börjar man jämföra sig med personen i fråga samt ifrågasätta sig själv. Men nog om ätstörningar!

Jag har alltid varit osäker angående mina bröst, de har inte en normativ form, de är små, och jag har ingen klyvning om jag verkligen inte pressar dem likt en pushup-behå. Denna osäkerheten, olikt min ätstörningar har däremot aldrig uppmärksammats för att det aldrig funnits några kommentarer kring dem och deras utseende (förutom några kompiskommentarer som av någon anledning tycker det är kul att jämföra. Jag vet inte, låt oss jämföra rumpor när vi ändå håller på?) . Sedan en ganska lång tid tillbaka dissade jag behåar ganska rejält. Patriarkatet fick mig tro att jag älskade behåar, ja, jag till och med sov i dem. Men sanningen är, de skaver, lyfter och klämmer på ställen som bara inte är naturligt. Att gå utan behå är så himla mycket bättre. Det var svårt till en början, men det är lättare för var dag som går.

Men så idag när jag kramar om min mamma efter jobbet, ser hon på mig i min nedskurna topp utan behå, och säger: "Ta på dig en behå, annars får du hängtuttar." Det högg. Vanligtvis när någon kommenterar mitt utseende skakar jag av mig det som ingenting. Men när det kommer till dem jag älskar dör jag inombords. Jag mår så dåligt. Vi diskuterade länge huruvida att gå med behå eller inte skulle ge mig hängtuttar, jag hade forskning på min sida, hon hade erfarenhet. Till slut sa jag; "Äsch, vad spelar det för roll?" Hon svarade; "Hängtuttar är fult." som om det var det värsta som kunde hända mig.

Och ja, det är väl den allmänna uppfattningen, antar jag. Något som jag själv inte riktigt kan förstå. Något som jag aldrig sett. Nej, för de flesta kvinnor jag ser upp till har hängpattar, för mig är det något fint. För mig symboliserar det fina människor som bryr sig om andra och som är starka. Jag hyllar kvinnor med hängpattar, precis som jag hyllar de med rynkor eller ett bortopererat bröst. Ni har varit med om saker, ni har blivit äldre, ni har överlevt - allt möjligt. Ni är starka. Att något så litet som ett par säckiga bröst ska bestämma vem du är som kvinna. Att det ska bestämma om vem du är, det är patriarkatets fel och om vi låter det överta oss då slukas vi upp som de objekt det vill att vi ska vara. BULLSHIT. Dina bröst är som ditt hjärta - förändras under tidens gång men är med från början till slut.

(Observera att detta inlägg inte är för att skämma mina föräldrar på något sätt. De båda har även de blivit hjärntvättade av patriarkatets normer och regler samt växt upp med dem utan att ens ifrågasätta dem. Detta inlägg behandlar min och vår relation till hängpattar samt bröst och kvinnors utseende i allmänhet.)

Så hörni: F*ck behåar, även känt som "boobjail" och släng runt dina fasta eller hängiga pattar så som du önskar, utan att motstå gravitationen. Ge dem en extra kläm innan du går och lägger dig ikväll, ha det bra. Puss!


Likes

Comments

Ja, nu har hon fått sig en redig ångest igen med fysiska reaktioner och känslan av att när som helst spyr jag. Vad är problemet? Män.

Efter Anders Borg-fiaskot jag hoppas alla blivit uppdaterade på lackade många människor ur, däribland feminister som främst ifrågasatte Borg, gjorde ursäktsanalyser samt blev ursinniga i kommentarsfältet där han fick mycket stöd (varför förstår jag inte riktigt?). Joakim Lamotte, en självutnämnd "feminist" skrev ett ursinnigt inlägg där han skällde ut andra feminister för att lägga fokus på Anders Borg och inget på de, enligt honom, riktiga problemen med sexismen. Där blev många feminister ursinniga - en av dem, jag - och kommentarsfältet var fyllt med svar på tal. Efter Lamottes facebookinlägg svarade Lady Dahmer på Lamotte i ett blogginlägg. Ett mycket läsvärt blogginlägg , till skillnad från Lamottes låtsasfeminism (som gynnar honom själv mer än kvinnor). Varpå Lamotte läser artikeln, lägger upp den på sin facebooksida och låter hatet svalla på. Han skriver i en av kommentarerna att all mobbing i kommentarerna kommer tas bort för att det är inte så man driver en debatt. Samtidigt rullar kvinnohatiska stödjares kommentarer in på löpande band. De kallar henne tjock, ful, ett skämt, äckel, jämför henne vid nötkreatur och en annan svarar att nötkreaturen förmodligen blivit förolämpad. Många av dessa som kommenterar uttrycker sedan ett stort hat mot kvinnor i exakt de orden.

Slutligen skriver Joakim Lamotte "Tack för allt stöd". Vilket kort och gott innebär, "Tack för att jag är man och endast behöver gråta några tårar på sociala medier för att få allas stöd. Tack för att jag kan använda feminismen när det passar mig och inte behöver förlita mig på att det är den kampen som kommer ge mig mina rättigheter. Tack för att jag har makt i samhället för jag är man och stöttas alltid av patriarkatet, oavsett vad som händer. Tack för att det finns ett strukturellt kvinnohat i detta patriarkat som trots äcklig kvinnosyn inte får mig att framstå som ett as. Tack för allt stöd."

Jag kan bli så oerhört trött på allt patriarkatet och män gör. Jag mår så dåligt, vill ta livet av mig, har ångestattack efter ångestattack och mår konstant illa. Nästa gång en man går förbi mig på gatan och säger åt mig att le kommer jag säga "Fuck off" och spy på hans skor. Min mage gör konstant ont. Mamma tror att det är någon allergi, men jag vet ju vad det är. Det är män. Jag är allergisk mot män. I mitt sista samtal med Karate Kid (se tidigare inlägg för betydelse) talade jag om den ångest jag har, hur ofantligt trött jag är på att bli våldtagen, tafsad på, misshandlad, mordhotad, våldtäktshotad, behöva stå ut med sexuella trakasserier och andra brott som är så stora kvinnofrågor. Jag sa att jag inte orkade mer. Han svarade: "Så är det att vara kvinna. Du ska vara underlägsen. Vem har den största makten, kvinnan eller mannen? -Mannen. Så har det varit och så ska det alltid vara. På stenåldern jagade mannen och kvinnan tog hand om barnen och gjorde mat. Så ska det vara. Jag ska jobba och du ska vara till för att knullas, föda barn och göra mig en macka."

Jag svarade: "Alltså jag vet att du är kvinnohatare, det har du till och med sagt till mig en gång, men inte visste jag att du hade en så vidrig kvinnosyn som det nu visat sig. Karate Kid, du är äcklig. Vidrig, rent utsagt."

Han sa: "Jag är inte kvinnohatare. Har aldrig sagt och kommer aldrig vara, jag anser bara att kvinnan har sin plats och jag min. Vi har olika kön och du förtjänar inte samma status som mig."

Problemet med kvinnohat är att folk tror att det handlar om ett aktivt hat där kvinnan inte respekteras i ett förhållande till en man, att hon blir slagen och våldtagen för att personen har ett psykiskt fel. Kvinnohatet beskrivs felaktigt. Kvinnohat kan ta så många olika former, men främst handlar det om att kvinnor inte behandlas som människor, att vi inte har samma värde som män. Detta tar oftast form i hur knullbar/attraktiv någon är. När kvinnan är normativt ful är hon inte knullbar och därmed sjunker hennes värde. Detta syns tydligt i Lamottes följe, där en kvinnas åsikter inte värderas som en människas för att hon är en "normativt ful" (LD:s ord, ej mina) kvinna.

Likes

Comments

Jag tror vi alla funderar på döden från tid till tid. Vissa funderar på den lite mer än andra och andra lite mer ingående än vissa. Det finns ingen riktig bestämmelse om hur mycket vi ska tänka på döden. Jag har alltid funderat ganska rejält kring döden, men på senare tid har det inte handlat så mycket om hur döden kommer vara utan snarare hur jag kommer att dö. Här om dagen frågade jag min bästa vän om hon funderat hur hon kommer dö, och om det var fallet, hur hon trodde det skulle ske. Hon svarade att hon inte hade gett det särskilt mycket tanke. Sedan frågade hon mig varför jag hade frågat henne det, och jag sa som det var; jag trodde jag visste hur jag skulle dö. Jag visste att jag skulle bli mördad – av en man.

Det är en tanke jag haft i några dagar nu, sedan jag bestämde mig för att skriva ut hela historien på internet om min självdestruktiva relation till en man jag i bloggen valt kalla ”Karate Kid”. Inget illa menat till karaktären i filmen, men ett passande namn då mannen älskade karate och betedde sig som ett barn på alla sätt och vis. Visserligen tror jag inte att Karate Kid kommer läsa mitt inlägg eller ens hitta det och om han väl gör det är risken minimal. Samtidigt har jag insett att mina åsikter är högst kontroversiella och kränker kvinnohatande män till en nivå där jag blir rädd för mitt liv.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är främst av egoistiska skäl, då jag vill hänga ut denna man och vad han gjorde mot mig och förmodligen fler samt bara visa vilket as han är. Därtill önskar jag att detta medför någon sorts förmåga till att skapa bättre insikter i ett förhållande som är självnedbrytande.

(Btw, detta inlägg är övergripande och går ej in i detalj. Bitar av historien kommer tas upp senare i bloggen.)

Idag markerar dagen jag inledde en relation till en psykopat. Ordet psykopat används ofta i samband med ex för att man på något sätt hatar dem. Jag började inte kalla Karate Kid för en psykopat förrän min psykolog använde just den termen. Hon får inte använda fel termer och framför allt inte i ett nedvärderande syfte, att han däremot är psykopat är ytterst svårt att avgöra då ingen diagnos gjorts och jag absolut inte är en expert. Framförallt benämner jag honom vid namn, men då och då uppstår psykopat i ett nedvärderande syfte från min egen del.

Att skriva kort om något som traumatiserat mig under en lång tid är svårt. Jag kan inte peka ut vissa grejer han gjorde mot mig för allt var bara som en enda stor degklump av en skev kvinnosyn och från hans sida ett behov till att manipulera, ljuga och spela på känslor. Han saknade empati och ångerkänslor.

Det faktum att han konstant ljög för och manipulerade mig gjorde mina vänner oroliga. De blandade sig i den relation vi då hade till varandra och det blev livat, minst sagt. Samtidigt som det var bland det jobbigaste som hänt mig att stå mellan mina vänner som bara försökte skydda mig (ibland med fel metoder) och en avskyvärd person jag kärat ned mig i gjorde det hemskt. Det var konstanta draman, viskanden, hat, och hemligheter som rörde sig mellan våra kroppar. Inget hölls hemligt. Ingen kände sig säker. Trots det otroligt hemska dramat var det skönt att i efterhand veta att mina vänner ställde upp för mig, för var det något han helst av allt ville var att jag skulle sluta umgås så mycket med familj och vänner som jag gjorde. Han ville ha mig för sig själv och de gånger jag inte hade tid för honom p.g.a. skola eller jobb kunde han bli förbannad.

När jag träffade Karate Kid var jag 18 och oskuld. Han ville vara den snälle killen som inte pressade mig, trots det och trots att jag inte blev verbalt pressad var jag ändå pressad. Konstant. Jag menar inte att det bara var han, mina kompisar (som jag självklart älskar)var ständigt på mig till att jag skulle ha sex. Det var en otroligt jobbig period att känna hur alla i min omgivning ville att jag skulle ligga. Även om det bara skämtades om, skapades ännu mer press. När pressen blev för mycket sa jag åt Karate Kid att han kunde ligga med vem han ville, att pressen var för mycket. Han svarade då att han helt klart kunde vänta, att han tyckte om mig,att han ville ligga med bara mig och ingen annan och att han gärna inte ville att jag skulle ligga med någon annan heller - för det tänkte inte han göra.

Under hela den period jag träffade honom flirtade eller hånglade jag med andra killar. Inte p.g.a. av att jag ville såra Karate Kid, utan mest för att jag var emot förhållanden över huvud taget (och det visste han) samt skämdes rejält för den person jag tyckte om. För på någon nivå tror jag ändå att jag visste om vilken skit han var.

I december månad sov jag och Karate Kid över hos min bästa vän och på natten hade jag sex. Det var min första gång. Det var inte frivilligt. Det var våldtäkt.

Sexet blev inte mycket bättre efter det. Jag var livrädd. Jag minns att han sa att sex med honom är det bästa sex jag någonsin kommer ha, och jag tänkte, "Fan i helvete heller."

Innan nyår var jag på en fest. Värsta festen i mitt liv. Karate Kid intresserade sig för en annan tjej, mitt framför ögonen på mig, gick och la sig i samma säng som henne, bad mig komma dit. Vi låg med henne bredvid oss, somnade, jag vaknade mitt i natten och de hade sex precis bredvid mig. Dagen där på grät jag konstant, jag ville inte prata med honom, jag ville bara därifrån. Tillslut berättade jag varför jag grät och han förneka det, jag sa att jag trodde på det, jag intalade mig själv att han talade sanning. Jag intalade mig själv att jag hade druckit för mycket och hallucinerat. Problemet var att jag inte druckit mycket, inte mycket alls. Det var sant.

Nyår var världens mardröm, jag skulle va med mina kompisar och Karate Kid, jag och två kompisar blev sjuka, hade en egen liten fest. Karate Kid kunde inte ta sig till mig och var hemma. På kvällen skriver till mig då han är på väg till tjejen han enligt mig låg med, för hon skulle annars få vara ensam på nyår.

Efter det föll allt, han var hos mig, låtsades åka hem men åkte till henne. Tillbringade heldagar och nätter med henne, de träffade varandras familjer. Han trodde inte att jag hade någon aning. Till slut orkade jag inte mer, jag sa att det var över. Och det var precis det han ville, han hade bara inte ballar nog att göra det själv.

När vi va, var det viktigt för honom att jag var rädd, Min rädsla var det som gjorde det spännande för honom. Han frågade ofta om jag var rädd och jag märkte att det var så han ville att jag skulle vara. En kvinna som räds mannen. En kvinna som underordnas honom.

En vecka efter det började jag hos en psykolog, en vecka efter psykologen började jag dejta en kille som sedan blev min pojkvän (nuvarande ex). En månad efter det hörde Karate Kid av sig för att "vara vänner".

Jag kan säga att med hela mitt hjärta, jag försökte verkligen. Men att vara vän med en person som hela tiden får en att må dåligt, som hela tiden utsätter en för ständig rädsla om att bli våldtagen, misshandlad eller till och med mördad är inte värd min tid. För två dagar sedan blockade jag Karate Kid på alla sociala medier. Han har nu flyttat och jag är inte lika rädd för honom då han inte plötsligt kan snapa "Jag står utanför din dörr". Självklart är jag fortfarande rädd. Självklart låtsas jag som att vi fortfarande är vänner för att dölja vad som egentligen pågår. Självklart önskar jag mig en dag då telefon ringer, det knackar på dörren eller jag får ett SMS utan att jag hoppar till i skräck om att det är han. Självklart vill jag inte vara rädd.


Likes

Comments