Åter igen, om ni inte lyssnat på Josefinito Johansson och Emma Knyckares podd Feminist javisst, men - gör det! Helt fantastiskt underbar med en otroligt upplyftande idé om att varje vecka ha utmaningar inom det feministiska området, något som även jag vill göra!

I helgen var det mycket diskussioner kring skönhet och smink på feministiska instagramkonton angående smink, skönhet och bekräftelse då Lady Dahmer la upp en bild på sig själv alldeles uppiffad. Jag tror det var ´Maria med kontot @somligaforbannadekvinnor som först skrev ett inlägg om smink och bekräftelse, sedan svarade även Natashja Blomberg (Lady Dahmer) på det inlägget och därefter kommenterade Cissi Wallin detta. Sedan var det en hel del feminister som vägde in med olika svar på tal om hur de tänkte kring smink och skönhet, en av dem jag. I söndags kväll började jag skriva ett inlägg men det blev alldeles för mycket tankar och till slut bestämde jag mig för att utmana mig själv.

Veckans utmaning går ut på att skippa sminkning och onödig fixning. Vanligtvis är detta ingen svårighet för mig då jag sedan något år tillbaka avvänjt mig smink till vardags. Men denna veckan uppkommer och har uppkommit några speciella tillställningar jag önskat bära smink och på så sätt inte gjort. Mindre kul.

I slutet av veckan uppdaterar jag kring hur det gått för mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Varning: Under "Let's talk about sex"-kategorin diskuteras sex i alla dess former och då främst mina egna erfarenheter. Om jag har ett sexuellt förhållande i detta nu är det inte det som diskuteras då jag vill hålla mina upplevelser med den personen hemligt.

Tänk om jag vill knulla med en man och han är lite osäker men när jag lovar honom att jag kan suga av honom så han får världens härligaste orgasm säger han att vi kan ligga. Sen börjar vi hålla på och så bestämmer jag mig för att nu är det banne mig slut på förspelet här; "Nämen oj, han var inte tillräckligt hård, men vi kör väl ändå, vad gör det om jag bryter hans kuk liksom, inte mitt problem? Om han inte vill köra nu får han ju säga till?". Sen så kör jag med den där halvraka kuken upp och ned i cowgirl-ställning, vänder och vrider på honom så han hamnar så som jag vill ha honom. Ibland sätter jag mig på hans ansikte och låter honom slicka mig för att jag vet att det är skönt och det är ju min fitta liksom, vem njuter inte av att få den upptryckt i ansiktet? Om han inte slickar tillräckligt bra trycker jag bara fittan närmare och närmare hans mun så han knappt kan andas. Emellanåt säger jag att han är duktig på att slicka fitta och sedan går jag tillbaka till cowgirl-ställningen och knullar tills jag känner att jag är på väg att komma. Då skyndar jag mig och säger "Var ska jag komma?" och innan han riktigt hinner svara säger jag "I din mun!" och låter honom slicka mig tills jag squirtar. Jag ser ned på honom och säger "Det här var nice.", lägger mig i sängen jämte honom och utbrister några ord om hur fullkomligt färdigkörd jag är, tar på mig mina byxor och säger "Du fixar väl det där, eftersom vi inte skyddade oss." samt lämnar honom liggandes på sängen utan att han ens kommit så långt som att få en rak snorre. Han kan nu välja att konfrontera mig då jag antagligen ger ett svar som att han är alldeles för klängig, måste lära sig att slappna av och inte kan lita på att jag ska göra allt för vi hade ju i alla fall kul, eller så kan han låta mig gå hem och runka tills han kommer på egen hand vilket är precis det han kunde gjort två timmar innan han blev knullad och slickade mig. Sedan ställer han sig frågan, varför låg han ens med mig? Vad fick han ut av det? Handlade det hela bara om att bli bekräftad?

Konstig berättelse? - Ja!

Men varför? - Låt mig förklara bit för bit.

Berättelsen är knasig för att den som fullständigt skiter i sitt haff är i detta fall inte mannen, det är kvinnan. Om det istället vänds på, hon byts ut mot han och tvärtom och slicka mot suga och så vidare får vi det typiska one night stand:et, enligt mig. Så som det går till. Han lockar dig, bestämmer allt, kommer och drar. Han ger dig inte ett skit, allt du förväntas göra är att få honom njuta, ta hand om konsekvenserna och vara glad för det finns i alla fall en kille som vill ha dig. Sen finns det säkert många killar som vill ha dig, men det är så du ska känna dig. Du ska känna dig speciell, att han valt ut just dig för att få honom att njuta. Hans egen lilla sexleksak som han kan runka inuti några timmar.

Tidigt i somras blev jag kontaktad av en kille som var intresserad av ett one night stand, hur det gick till och så är ganska så oviktigt och historien ovan är en samling av one night stand jag haft och liknande erfarenheter i en historia, alltså inte så som detta one night stand såg ut.

Som alltid var jag rätt så tveksam men hoppade på då han lät erfaren, visste vad han ville och lovade självklart att han kunde få mig komma. Problemet var nog inte att han inte kunde, för så långt kom vi aldrig så jag fick reda på om han ens hade varken fingrar eller tunga. Nej, samlaget som även gav mig någon njutning var så kort att jag har svårt att minnas det. Hur länge kan det ha varat? 10 minuter? En kvart? Och jag menar självklart inte att säga att han inte kunde hålla sig, det kunde han, men det var inte särskilt mycket njutning för mig. Och sen kom han och drog. Och det var allt jag visste av honom på kanske två månader, tills han hörde av sig igen för bara några dagar sedan.

Nu var jag betydligt mycket lugnare och styrde hela situation vilket fick mig att känna mig riktigt, riktigt ball. Vi chattade mycket fram och tillbaka och det var en speciell sak jag hängde upp mig på. Under första samlaget sög jag av honom ca 4 gånger så länge som det vaginala samlaget pågick. Alltså helt sjukt länge. Jag har alltid trott mig vara dålig på avsugningar och denna killen gav inte ens ifrån sig ljud som bekräftade mina ansträngningar under själva akten. Men så skrev han till mig nu i veckan något i stilen med att jag är bäst på att suga av i jämförelse med dem han varit med. Och DIREKT känner jag sprudlande glädje i hela kroppen. YAAAAAY, BEKRÄFTELSE. Äntligen bekräftelse för något jag gör och inte för hur jag ser ut och hur jag behagar det manliga ögat och patriarkatet. Sedan tog jag mig en till funderare. Hur kunde jag bli så glad? Hur kunde detta vara den typ av bekräftelse jag sökte? För när jag väl tänkte efter så var ju detta samma sorts bekräftelse. Det handlade om det manliga ögat igen. Jag va bra, fick ett större värde för att jag kunde suga kuk. Men då ställer jag samma fråga som ställdes i historien, vad får jag då ut av detta? Blir jag inte ännu mer fäst vid patriarkatet för att jag accepterar det faktum att män ser mig som någon som ska ge dem orgasmer utan att de är förpliktigade till att ge mig samma sak åter?

Är idén om att bli bekräftad viktigare för mig än att bli behandlad lika?

JA! I många fall tror jag att det är så. Vi som kvinnor säger ofta att samlag är skönt utan att vi får komma. Jag skulle kunna slå vad om att samlag är minst lika om inte ännu skönare för mannen innan han kommer. Men skulle du någonsin få höra en man som säger att sex är skönt utan att få komma? Nej? Han skulle tycka att det var slöseri med tid! Så varför ska vi då acceptera mindre? Varför gör vi det?

Är det för att patriarkatet uppfostrat kvinnor till att söka den manliga bekräftelsen? Är det den manliga bekräftelsen från våra verktyg till att behaga honom som gör att ”sex är skönt även om man inte kommer”? För sällan handlar sex i mannens ögon om att få kvinnlig bekräftelse. Nej, det handlar om att söka upp en kvinna som han kan ge bekräftelse. Sex handlar om att ge och ta. Kvinnan ger sexuella tjänster och i utbyte får hon bekräftelse. Mannen får sexuella tjänster och i utbyte ger han bekräftelse.

Många kvinnor jag talat med argumenterar för att de tycker de är skönt att se mannen njuta och de kan komma till nytta och att de gillar det. Jag menar inte att ifrågasätta deras preferenser, men inte föddes de så? Handlar det inte om miljö framför arv och inte tvärtom? Handlar det inte om att patriarkatet tryckt in det så långt i deras inre att de tror sig älska behaga mannen när det egentligen handlar om att de älskar den manliga bekräftelsen – den enda bekräftelsen som spelar roll i ett patriarkat?

Så, slutligen:

Ligg utan känslor? I’m all for it!

Ligg med män som inte bryr sig det minsta om att behaga dig? Inte mer än en gång per kille. Förhoppningsvis aldrig.

Ligg med en man som gör saker utan ditt samtycke, som tjatar om att du ska behaga honom men inte behagar dig? Sparka honom i ballarna där och då!



Likes

Comments

I samma veva som jag blev en betydligt mer radikal feminist började jag lyssna, se och läsa allt mer feministsikt. Det innebär inte att jag eliminerat serier och annan underhållning jag haft tidigare för att fylla den med lite mer feminism. Nej, jag har muktitaskat till en högre grad samt gått och lagt mig mycket tidigare än jag borde. Två poddar jag absolut rekomenderar som feminist eller av bara smått intresse för feminism är Penntricket och Feminist javisst, men. Penntricket är en relativt allvarsam podd som inspirerar och sätter funderingar i rullning. Feminist javisst, men är en humoristisk podd med två underbara komiker och feminister samt härliga gäster. Tisdagar för mig har blivit feministdagen då tankar kring kvinnors rättigheter och nuvarande orättvisor sprudlar. Den främsta anledningen till detta är att Penntricket släpps varje Tisdag och att då börja lyssna på musik efter ett helt grymt poddavsnitt varje vecka, har jag även lyssnat på Feminist javisst, men som även dessa damer är helt underbara.

Jag identifierar mig politiskt som antirasist, vegan och feminist. Att vara antirasist kommer inte tas upp då det är så ofantligt stort och nära på omöjligt att göra rätt kring då jag har alldeles för lite utrymme i detta inlägg samt pinsamt lite utbildning om. Jag har heller inte alls samma erfarenheter inom rasism som sexism för att jag inte blir förtryckt p.g.a. min hudfärg.

Hur som helst identifierar jag mig som vegan, något som skulle hyckleriförklaras på nolltid om jag åt kött. Men att identifiera sig som feminist är hundra gånger så klurigt. Det handlar inte bara om att avstå från vissa livsmedel och skönhetsprodukter och ersätta dem med nya. Att leva efter sina värderingar som feminist är så otroligt mycket svårare än att leva i enlighet med sina värderingar som vegan. Att feminismen motarbetar män är helt felaktigt, att feminister hatar män är en sjuk uppfattning (feminist och manshatare är alltså inte samma sak, däremot finns det feminister som även är manshatare). Att feminismen motarbetar patriarkala strukturer stämmer i all enlighet. Och att feminister hatar människor som upprätthåller de patriarkala strukturerna stämmer väl? Eller gör de det?

Den patriarkala strukturen är den vi lever i och att hata alla människor som upprätthåller den innebär att hata alla, samt sig själv. Och kan vi det? Kan vi hata alla?

Hur menar jag nu egentligen? "Alla upprätthåller den patriarkala strukturen"? Är alla sexister? Nej, alla är inte sexister! Men hur många av oss människor samt så kallade feminister har inte någon gång sagt något sexistiskt? Skrattat åt någons sexistiskta skämt? Försökt upprätthålla patriarkala ideal?

Hur är det feministiskt?

Hur är det att leva som man lär?

'Samtidigt, är vi människor. Jag har nog fått i mig smör någon gång utan en tanke på det. Eller köpt ett shampoo utan att tänka mig för om det finns på den veganska listan.

Patriarkatet vill inte att vi ska vara lika mänskliga som män, de vill att vi ska upprätthålla idealet om den perfekta kvinnan som aldrig bryter sina värderingar och aldrig gör fel. Well, fuck patriarkatet, ibland är jag inte så jävla feministisk riktig och bryter mina värderingar.

Som den språkelev jag en gång var: Errare humanum est. (Att fela är mänskligt.)

Och det är väl allt vi vill? Bajsa på patriarkatets regler och vara människor!





Likes

Comments

Igår var jag hos psykologen och vi pratade om något som i efterhand gjorde mig enormt upprörd. Jag sa att jag mådde dåligt av folk som börjar tafsa och ta sig rätten till min kropp utan min tillåtelse och att jag äntligen klarat av att stå upp för mig själv och säga nej. Att när vi är i en krogmiljö (och överallt annars) vill jag ha rätten att bestämma vad som ska hända mig och på vilken nivå och att när jag inte tillåter vissa handlingar mot min kropp känner jag mig... (*famlade efter ord*)... nedtryckt. Var på hon säger att det är inte mig de anser sig ha rätt till, det är inte jag som blir nedtryckt - det är min kropp. Och visst förstår jag det, för enligt patriarkatet är min kropp inte bara min, den är även alla andras.

Trots att jag förstår exakt vad hon menar förstår jag inte riktigt hur man kan säga så. Det var som att hon menade att jag skulle acceptera att män tar sig rätten till min kropp för att min kropp är inte mig, det är en del av mig.

Jag blev så sjukt förbannad, för nej, jag tror inte direkt på andar och den idén om att jag skulle sväva ur min kropp och skapa någon slags distans mellan mig och kroppen för att må bra över att andra tar sig rätten till min kropp är enligt mig helt idiotiskt. Jag har ju ansvar för min kropp i alla skeden, jag kan ju inte mörda någon och sedan säga, "Nej, det var inte jag. Det var min kropp." Och när jag har den typen av ansvar över min kropp, borde då inte min själsliga del stanna kvar i kroppen och bli förbannad över det faktum att män tar sig rätten till min och andras kropp?

Likes

Comments

Ja, rubriken alltså. Hellre än hängmatta i parken än ganska mycket annat... Men hängpattar? Det finns väl värre saker? Eller ja, jag trodde det i alla fall.

Citatet kommer från en av mina googlesökningar innan jag bestämde mig för att göra ett inlägg. "Hängpattar" skrev jag i sökfältet. Mängder av skämtteckningar dök upp, som om det var världens skämtgrej och så ett gäng bilder på Blondinbella. Blondinbella är för mig en helt fantastisk kvinna och att hon skulle skriva ett sådant citat angående hängpattar förvånade mig rejält. Men självklart var det inte hon, det var någon människa som vill skämma Blondinbella och andra kvinnor för deras så kallade hängpattar.

Jag tror jag nämnt förut att jag startade ett företag för 3 år sedan då jag ville skaffa mig bröstimplantat eftersom jag ansåg mina bröst vara alldeles för små. Därtill hade jag även ätstörningar under en sjukt lång tid och nu de senaste veckorna är den första tiden i mitt liv jag inte tillbringat någon tid under någon dag till att tänka att jag behöver banta, gå ned i vikt, träna, räkna kalorier eller operera brösten. Av dessa alla år som jag känt så här vet nog mina föräldrar om ungefär två år då de konstant satt bredvid mig och tvingade i mig mat samt vaktade mig två timmar efter så jag inte skulle göra mig av med maten på något vis. Ett elände, självklart, och jag önskar naturligtvis att de kunde lagt den tiden på annat än att se till att jag åt som en skulle. Att de däremot, likt många andra, tror att en människa får en bättre bild av sig själv samt bättre självförtroende så fort den börjat äta vad som anses normalt stör mig så mycket. En av mina föräldrar har alltid varit den som är snabb på att kommentera andras utseende, under just den perioden då de hjälpte mig låg det beteendet långt bak men så fort allt blev bättre för mig togs samma kommenterande beteende upp igen. Även om kommentarerna inte är rakt mot mig tar man ändå åt sig. Om personen som kommenterar säger "se så tjock" börjar man jämföra sig med personen i fråga samt ifrågasätta sig själv. Men nog om ätstörningar!

Jag har alltid varit osäker angående mina bröst, de har inte en normativ form, de är små, och jag har ingen klyvning om jag verkligen inte pressar dem likt en pushup-behå. Denna osäkerheten, olikt min ätstörningar har däremot aldrig uppmärksammats för att det aldrig funnits några kommentarer kring dem och deras utseende (förutom några kompiskommentarer som av någon anledning tycker det är kul att jämföra. Jag vet inte, låt oss jämföra rumpor när vi ändå håller på?) . Sedan en ganska lång tid tillbaka dissade jag behåar ganska rejält. Patriarkatet fick mig tro att jag älskade behåar, ja, jag till och med sov i dem. Men sanningen är, de skaver, lyfter och klämmer på ställen som bara inte är naturligt. Att gå utan behå är så himla mycket bättre. Det var svårt till en början, men det är lättare för var dag som går.

Men så idag när jag kramar om min mamma efter jobbet, ser hon på mig i min nedskurna topp utan behå, och säger: "Ta på dig en behå, annars får du hängtuttar." Det högg. Vanligtvis när någon kommenterar mitt utseende skakar jag av mig det som ingenting. Men när det kommer till dem jag älskar dör jag inombords. Jag mår så dåligt. Vi diskuterade länge huruvida att gå med behå eller inte skulle ge mig hängtuttar, jag hade forskning på min sida, hon hade erfarenhet. Till slut sa jag; "Äsch, vad spelar det för roll?" Hon svarade; "Hängtuttar är fult." som om det var det värsta som kunde hända mig.

Och ja, det är väl den allmänna uppfattningen, antar jag. Något som jag själv inte riktigt kan förstå. Något som jag aldrig sett. Nej, för de flesta kvinnor jag ser upp till har hängpattar, för mig är det något fint. För mig symboliserar det fina människor som bryr sig om andra och som är starka. Jag hyllar kvinnor med hängpattar, precis som jag hyllar de med rynkor eller ett bortopererat bröst. Ni har varit med om saker, ni har blivit äldre, ni har överlevt - allt möjligt. Ni är starka. Att något så litet som ett par säckiga bröst ska bestämma vem du är som kvinna. Att det ska bestämma om vem du är, det är patriarkatets fel och om vi låter det överta oss då slukas vi upp som de objekt det vill att vi ska vara. BULLSHIT. Dina bröst är som ditt hjärta - förändras under tidens gång men är med från början till slut.

(Observera att detta inlägg inte är för att skämma mina föräldrar på något sätt. De båda har även de blivit hjärntvättade av patriarkatets normer och regler samt växt upp med dem utan att ens ifrågasätta dem. Detta inlägg behandlar min och vår relation till hängpattar samt bröst och kvinnors utseende i allmänhet.)

Så hörni: F*ck behåar, även känt som "boobjail" och släng runt dina fasta eller hängiga pattar så som du önskar, utan att motstå gravitationen. Ge dem en extra kläm innan du går och lägger dig ikväll, ha det bra. Puss!


Likes

Comments

Ja, nu har hon fått sig en redig ångest igen med fysiska reaktioner och känslan av att när som helst spyr jag. Vad är problemet? Män.

Efter Anders Borg-fiaskot jag hoppas alla blivit uppdaterade på lackade många människor ur, däribland feminister som främst ifrågasatte Borg, gjorde ursäktsanalyser samt blev ursinniga i kommentarsfältet där han fick mycket stöd (varför förstår jag inte riktigt?). Joakim Lamotte, en självutnämnd "feminist" skrev ett ursinnigt inlägg där han skällde ut andra feminister för att lägga fokus på Anders Borg och inget på de, enligt honom, riktiga problemen med sexismen. Där blev många feminister ursinniga - en av dem, jag - och kommentarsfältet var fyllt med svar på tal. Efter Lamottes facebookinlägg svarade Lady Dahmer på Lamotte i ett blogginlägg. Ett mycket läsvärt blogginlägg , till skillnad från Lamottes låtsasfeminism (som gynnar honom själv mer än kvinnor). Varpå Lamotte läser artikeln, lägger upp den på sin facebooksida och låter hatet svalla på. Han skriver i en av kommentarerna att all mobbing i kommentarerna kommer tas bort för att det är inte så man driver en debatt. Samtidigt rullar kvinnohatiska stödjares kommentarer in på löpande band. De kallar henne tjock, ful, ett skämt, äckel, jämför henne vid nötkreatur och en annan svarar att nötkreaturen förmodligen blivit förolämpad. Många av dessa som kommenterar uttrycker sedan ett stort hat mot kvinnor i exakt de orden.

Slutligen skriver Joakim Lamotte "Tack för allt stöd". Vilket kort och gott innebär, "Tack för att jag är man och endast behöver gråta några tårar på sociala medier för att få allas stöd. Tack för att jag kan använda feminismen när det passar mig och inte behöver förlita mig på att det är den kampen som kommer ge mig mina rättigheter. Tack för att jag har makt i samhället för jag är man och stöttas alltid av patriarkatet, oavsett vad som händer. Tack för att det finns ett strukturellt kvinnohat i detta patriarkat som trots äcklig kvinnosyn inte får mig att framstå som ett as. Tack för allt stöd."

Jag kan bli så oerhört trött på allt patriarkatet och män gör. Jag mår så dåligt, vill ta livet av mig, har ångestattack efter ångestattack och mår konstant illa. Nästa gång en man går förbi mig på gatan och säger åt mig att le kommer jag säga "Fuck off" och spy på hans skor. Min mage gör konstant ont. Mamma tror att det är någon allergi, men jag vet ju vad det är. Det är män. Jag är allergisk mot män. I mitt sista samtal med Karate Kid (se tidigare inlägg för betydelse) talade jag om den ångest jag har, hur ofantligt trött jag är på att bli våldtagen, tafsad på, misshandlad, mordhotad, våldtäktshotad, behöva stå ut med sexuella trakasserier och andra brott som är så stora kvinnofrågor. Jag sa att jag inte orkade mer. Han svarade: "Så är det att vara kvinna. Du ska vara underlägsen. Vem har den största makten, kvinnan eller mannen? -Mannen. Så har det varit och så ska det alltid vara. På stenåldern jagade mannen och kvinnan tog hand om barnen och gjorde mat. Så ska det vara. Jag ska jobba och du ska vara till för att knullas, föda barn och göra mig en macka."

Jag svarade: "Alltså jag vet att du är kvinnohatare, det har du till och med sagt till mig en gång, men inte visste jag att du hade en så vidrig kvinnosyn som det nu visat sig. Karate Kid, du är äcklig. Vidrig, rent utsagt."

Han sa: "Jag är inte kvinnohatare. Har aldrig sagt och kommer aldrig vara, jag anser bara att kvinnan har sin plats och jag min. Vi har olika kön och du förtjänar inte samma status som mig."

Problemet med kvinnohat är att folk tror att det handlar om ett aktivt hat där kvinnan inte respekteras i ett förhållande till en man, att hon blir slagen och våldtagen för att personen har ett psykiskt fel. Kvinnohatet beskrivs felaktigt. Kvinnohat kan ta så många olika former, men främst handlar det om att kvinnor inte behandlas som människor, att vi inte har samma värde som män. Detta tar oftast form i hur knullbar/attraktiv någon är. När kvinnan är normativt ful är hon inte knullbar och därmed sjunker hennes värde. Detta syns tydligt i Lamottes följe, där en kvinnas åsikter inte värderas som en människas för att hon är en "normativt ful" (LD:s ord, ej mina) kvinna.

Likes

Comments

Jag tror vi alla funderar på döden från tid till tid. Vissa funderar på den lite mer än andra och andra lite mer ingående än vissa. Det finns ingen riktig bestämmelse om hur mycket vi ska tänka på döden. Jag har alltid funderat ganska rejält kring döden, men på senare tid har det inte handlat så mycket om hur döden kommer vara utan snarare hur jag kommer att dö. Här om dagen frågade jag min bästa vän om hon funderat hur hon kommer dö, och om det var fallet, hur hon trodde det skulle ske. Hon svarade att hon inte hade gett det särskilt mycket tanke. Sedan frågade hon mig varför jag hade frågat henne det, och jag sa som det var; jag trodde jag visste hur jag skulle dö. Jag visste att jag skulle bli mördad – av en man.

Det är en tanke jag haft i några dagar nu, sedan jag bestämde mig för att skriva ut hela historien på internet om min självdestruktiva relation till en man jag i bloggen valt kalla ”Karate Kid”. Inget illa menat till karaktären i filmen, men ett passande namn då mannen älskade karate och betedde sig som ett barn på alla sätt och vis. Visserligen tror jag inte att Karate Kid kommer läsa mitt inlägg eller ens hitta det och om han väl gör det är risken minimal. Samtidigt har jag insett att mina åsikter är högst kontroversiella och kränker kvinnohatande män till en nivå där jag blir rädd för mitt liv.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är främst av egoistiska skäl, då jag vill hänga ut denna man och vad han gjorde mot mig och förmodligen fler samt bara visa vilket as han är. Därtill önskar jag att detta medför någon sorts förmåga till att skapa bättre insikter i ett förhållande som är självnedbrytande.

(Btw, detta inlägg är övergripande och går ej in i detalj. Bitar av historien kommer tas upp senare i bloggen.)

Idag markerar dagen jag inledde en relation till en psykopat. Ordet psykopat används ofta i samband med ex för att man på något sätt hatar dem. Jag började inte kalla Karate Kid för en psykopat förrän min psykolog använde just den termen. Hon får inte använda fel termer och framför allt inte i ett nedvärderande syfte, att han däremot är psykopat är ytterst svårt att avgöra då ingen diagnos gjorts och jag absolut inte är en expert. Framförallt benämner jag honom vid namn, men då och då uppstår psykopat i ett nedvärderande syfte från min egen del.

Att skriva kort om något som traumatiserat mig under en lång tid är svårt. Jag kan inte peka ut vissa grejer han gjorde mot mig för allt var bara som en enda stor degklump av en skev kvinnosyn och från hans sida ett behov till att manipulera, ljuga och spela på känslor. Han saknade empati och ångerkänslor.

Det faktum att han konstant ljög för och manipulerade mig gjorde mina vänner oroliga. De blandade sig i den relation vi då hade till varandra och det blev livat, minst sagt. Samtidigt som det var bland det jobbigaste som hänt mig att stå mellan mina vänner som bara försökte skydda mig (ibland med fel metoder) och en avskyvärd person jag kärat ned mig i gjorde det hemskt. Det var konstanta draman, viskanden, hat, och hemligheter som rörde sig mellan våra kroppar. Inget hölls hemligt. Ingen kände sig säker. Trots det otroligt hemska dramat var det skönt att i efterhand veta att mina vänner ställde upp för mig, för var det något han helst av allt ville var att jag skulle sluta umgås så mycket med familj och vänner som jag gjorde. Han ville ha mig för sig själv och de gånger jag inte hade tid för honom p.g.a. skola eller jobb kunde han bli förbannad.

När jag träffade Karate Kid var jag 18 och oskuld. Han ville vara den snälle killen som inte pressade mig, trots det och trots att jag inte blev verbalt pressad var jag ändå pressad. Konstant. Jag menar inte att det bara var han, mina kompisar (som jag självklart älskar)var ständigt på mig till att jag skulle ha sex. Det var en otroligt jobbig period att känna hur alla i min omgivning ville att jag skulle ligga. Även om det bara skämtades om, skapades ännu mer press. När pressen blev för mycket sa jag åt Karate Kid att han kunde ligga med vem han ville, att pressen var för mycket. Han svarade då att han helt klart kunde vänta, att han tyckte om mig,att han ville ligga med bara mig och ingen annan och att han gärna inte ville att jag skulle ligga med någon annan heller - för det tänkte inte han göra.

Under hela den period jag träffade honom flirtade eller hånglade jag med andra killar. Inte p.g.a. av att jag ville såra Karate Kid, utan mest för att jag var emot förhållanden över huvud taget (och det visste han) samt skämdes rejält för den person jag tyckte om. För på någon nivå tror jag ändå att jag visste om vilken skit han var.

I december månad sov jag och Karate Kid över hos min bästa vän och på natten hade jag sex. Det var min första gång. Det var inte frivilligt. Det var våldtäkt.

Sexet blev inte mycket bättre efter det. Jag var livrädd. Jag minns att han sa att sex med honom är det bästa sex jag någonsin kommer ha, och jag tänkte, "Fan i helvete heller."

Innan nyår var jag på en fest. Värsta festen i mitt liv. Karate Kid intresserade sig för en annan tjej, mitt framför ögonen på mig, gick och la sig i samma säng som henne, bad mig komma dit. Vi låg med henne bredvid oss, somnade, jag vaknade mitt i natten och de hade sex precis bredvid mig. Dagen där på grät jag konstant, jag ville inte prata med honom, jag ville bara därifrån. Tillslut berättade jag varför jag grät och han förneka det, jag sa att jag trodde på det, jag intalade mig själv att han talade sanning. Jag intalade mig själv att jag hade druckit för mycket och hallucinerat. Problemet var att jag inte druckit mycket, inte mycket alls. Det var sant.

Nyår var världens mardröm, jag skulle va med mina kompisar och Karate Kid, jag och två kompisar blev sjuka, hade en egen liten fest. Karate Kid kunde inte ta sig till mig och var hemma. På kvällen skriver till mig då han är på väg till tjejen han enligt mig låg med, för hon skulle annars få vara ensam på nyår.

Efter det föll allt, han var hos mig, låtsades åka hem men åkte till henne. Tillbringade heldagar och nätter med henne, de träffade varandras familjer. Han trodde inte att jag hade någon aning. Till slut orkade jag inte mer, jag sa att det var över. Och det var precis det han ville, han hade bara inte ballar nog att göra det själv.

När vi va, var det viktigt för honom att jag var rädd, Min rädsla var det som gjorde det spännande för honom. Han frågade ofta om jag var rädd och jag märkte att det var så han ville att jag skulle vara. En kvinna som räds mannen. En kvinna som underordnas honom.

En vecka efter det började jag hos en psykolog, en vecka efter psykologen började jag dejta en kille som sedan blev min pojkvän (nuvarande ex). En månad efter det hörde Karate Kid av sig för att "vara vänner".

Jag kan säga att med hela mitt hjärta, jag försökte verkligen. Men att vara vän med en person som hela tiden får en att må dåligt, som hela tiden utsätter en för ständig rädsla om att bli våldtagen, misshandlad eller till och med mördad är inte värd min tid. För två dagar sedan blockade jag Karate Kid på alla sociala medier. Han har nu flyttat och jag är inte lika rädd för honom då han inte plötsligt kan snapa "Jag står utanför din dörr". Självklart är jag fortfarande rädd. Självklart låtsas jag som att vi fortfarande är vänner för att dölja vad som egentligen pågår. Självklart önskar jag mig en dag då telefon ringer, det knackar på dörren eller jag får ett SMS utan att jag hoppar till i skräck om att det är han. Självklart vill jag inte vara rädd.


Likes

Comments

Jag får ofta frågan om varför jag lägger upp avklädda bilder på Instagram, varför jag går utan bh och varför jag klär mig i magtröjor. Som att jag behöver en anledning eller ens försvara mig på den fronten. Kan jag inte bara få göra som jag vill? Samtidigt ser jag inga problem i att försvara den typ av handling för att jag anser mig inte göra något fel och jag berättar gladeligen om hur jag tänkt och förhoppningsvis inspirerar någon att komma ur sitt skal litegrann.

Som så många andra handlingar i mitt liv handlar det återigen om patriarkatet. Ja, det där förnedras patriarkatet jag kan tjata hål i huvudet på er om. Saken är den att det är det samhället vi lever i och oavsett om du väljer att säga samhälle, patriarkala samhälle eller patriarkat handlar det om samma sak, ett samhälle där kvinnor är strukturellt förtryckta.

Jag ska inte låtsas om att jag vet så mycket om feminism och det patriarkala samhället, för det gör jag inte. Så vitt det kommer till feministisk utbildning var det den där korta introduktionen i samhällskunskapen i årskurs 2, lite läsning här och var samt drygt tio riktigt goa poddavsnitt med Cissi Wallin och Natashja Blomberg, i Penntricket. Men sanningen är den att jag behöver inte ens ha utbildning för att veta att jag som kvinna blir förtryckt.

Att bryta de normer som uppstått i vårt patriarkala samhälle har för mig nästan blivit vad mitt liv går ut på. Mitt livsmål är att krossa patriarkatet och om jag ska vara realistisk tror jag ju inte att det kommer ske under min livstid eller ens under mina barnbarnsbarn. Bara att få kvinnlig rösträtt tog ju enormt lång tid, att då försöka krossa ett samhälle som vi samlever i och många av oss kan vara ganska nöjda med över lag för att vi har någon typ av jämställdhet gör ju att utvecklingen till ett fullt jämställt samhälle kommer ta hundratals år eller helt och hållet stanna av.

Men som den idealist jag är kan jag inte sluta kämpa för vad jag tror på. Kanske är det lönlöst, men vad vore livet utan ambitioner?

Sedan jag blev en allt radikalare och mindre sansad feminist har jag funderat mycket på vilka normer jag vill bryta. Jag har alltid sett upp till normbrytare, samtidigt finns det ju de sociala normer som är riktigt bra. Dem där normerna vi inte tänker på så ofta, som att skaka hand när vi träffas. Sedan finns det ju oändligt mycket normer jag bara vill ta kål på, hetero- och cisnormen för att nämna några.

Som individ utan något speciellt följe har jag inte särskilt mycket makt och det är väl så som många tänker, men som människa har jag ändå en makt. Oavsett hur stor makten är, är det viktigt att ifrågasätta främst sig själv och fundera över vad jag kan göra med min makt. Vad kan jag göra för att samhället ska bli bättre? Om alla tänkte så skulle vi kunna förändra, mycket.

Men så är det ju det där med styrka. Du måste vara stark.

För mig handlar de avklädda bilderna, magtröjorna, de icke-existerande behåarna och att låta armhålehåret växa ut om att stå upp mot patriarkatets regler och bryta normer. Normer som jag anser är skit. Det innebär inte att jag inte är rädd. Vissa dagar är jag konstant livrädd över vad folk ska säga eller vilka blickar jag ska få angående det faktum att jag låtit mitt armhålehår växa ut. Vissa dagar skäms jag över hur stor jag ser ut i tajta klänningar och magtröjor. Vissa dagar önskar jag att jag gått igenom den plastikoperation jag planerade när jag var 15 år och att mina bröst inte var så säckiga samt små. Jag har såna dagar. Såna timmar. Såna minuter. Trots att jag är så rädd som jag är vet jag även att jag är stark.

Jag har gått igenom så mycket skit i mitt liv på bara 19 år. Blivit så utnyttjad och påhoppad och jag är trött på den här jävla skiten. Jag är trött på att femåriga flickor ser ner på sina magar, kallar sig själva feta och använder ordet banta. Jag är trött på att de som väljer att inte raka sig blir utstirrade, utpekade och utskrattade av totala främlingar. Jag är trött på att kvinnor blivit så hjärntvättade att raka och sminka sig varje dag är något hon gör ”för sig själv”. Jag är trött på att pushup-behåar med rejäla vadderingar är något varje tjej funderat på eller har använt någon gång under sitt liv. Jag är trött på att hur vi klär oss och hur vi låter vår hårväxt vara inte är min ensak. Jag är trött på att min kropp även är samhällets kropp och att de val jag gör med den kan få sådana skamliga och horribla reaktioner.

Det val jag gjort om att lägga upp avklädda bilder, ha magtröjor, gå utan behå och inte raka armhålorna är för att jag helt enkelt inte orkar se hur allt fler kvinnor blir nedtryckta. De val jag gjort om att bryta vissa patriarkala regler är för att jag inte orkar vara en produkt som ägs av samhället och som alltid kan formas om och förbättras. Jag vill vara min egen, sluta försöka vara attraktiv i mäns ögon och bara vara den jag är. Tycka om mig själv för den jag är. Så jag föddes och så jag vill vara. Inte bara vara den duktiga flickan, den oskyldiga. Jag vill vara mig själv och jag vill inte att de patriarkala regler och normer som finns ska styra mina eller andra kvinnors tankegångar i vardagen. Jag vill att patriarkatet ska krossas och jag vill att kvinnor ska sluta se ned på sig själva och istället må bra i de kroppar de givits. För de är så fina individer, valkar eller ej, synliga revben eller ej. Bristningar, celluliter. Stora som små pattar och rövar.

Än så länge är jag fortfarande obekväm i den jag är och vad jag gör i min feministiska kamp, men jag lovar att jag aldrig ska ge upp hoppet i det jag tror på och alltid utmana mig själv. Jag vet var jag är på väg och ska alltid sträva efter att vara min egen subjektiva uppfattning av attraktivitet och inte ett patriarkalt påhitt.

Likes

Comments

Hela mitt liv har folk sagt åt mig att min kropp är fel. Att den är ful, att jag har för mycket fett på kroppen, för avlångt ansikte, krokig näsa, små bröst och för stora lår. Vi alla har något vi gillar lite mer med vår kropp trots kommentarer samt det där vi aldrig kan få ur hjärnan är så himla fult med oss själva. Jag har aldrig hatat mitt ansikte, visst jag har hatat min hy för att den är ofantligt oren men jag har alltid älskat kindbenen och leendet. Sedan kommer vi till kroppen....

Oj vad jag har kämpat. När jag var tretton år sa mina föräldrar att det är lättare att lära sig älska kroppen än att gå ned i vikt. Jag höll inte med, jag hatade allt med den. Jag ville vara anorexiasmal, det var snyggt. När jag blev äldre blev jag tillsagd att min bröst var alldeles för små, så när jag fyllde 16 startade jag mitt eget företag för att kunna få bröstimplantat.

Om jag tänker tillbaka på all den tid jag slösade på den ätstörning och kroppsfixering jag hade är det riktigt sorgligt. Jag skolkade flera lektioner i veckan för att vara på gymmet och träna bort de femtio kalorierna jag hade ätit under hela dagen. Sanningen var den, jag blev aldrig nöjd. Under 6 års tid räknade jag kalorier och 4 år av dem varierande vikten som mest ´57 kg från lägsta vikt till högsta. Det är helt otroligt!

Idag är jag inte det tyngsta jag varit, men jag är långt ifrån det lättaste. Jag tränar när jag känner för det och jag äter exakt vad jag känner för vilken tid som helst på dygnet. Ibland kan jag se ner på min mage och sucka, men allra oftast då jag ser ner på den ler jag och tänker på den långa väg jag vandrat för att acceptera och älska den jag är.

När jag var yngre kunde jag bara inte förstå mig på folk som vägde 70 kg och tog foton i underkläderna för hela världen att se. Idag är jag en av dem, och även om hundratals har försökt trycka ned mig, är mitt självförtroende bättre än så. Jag är snygg och jag vet det.

Likes

Comments

Det är sommar. Hon är iförd en svart klänning som slutar strax ovanför knäna. Så fort hon kliver av bussen får hon ögonkontakt med en man som sitter på en stol några meter framför henne och ser rakt på henne. Hon kan riktigt känna hur han klär av henne med blicken. Hon är din kollega, syster, mamma och dotter. Hon vet att det finns en stor risk att då hon vänder ansiktet och ser över axeln är han där. Han kan bli våldsam. Det är vanligare än du tror och för många kvinnor är det vardag.

När jag var tolv år hände detta mig för första gången. Jag minns inte mycket av det förutom själva händelsen. Den minns jag som om det var igår. Den förföljelse jag nyss målat upp var sig lik, jag hade dock leggings, t-shirt och hoodie eftersom jag på den tiden inte var lättkläddare än så. Mannen som förföljde mig greppade tag om min axel, svängde runt mig så min blick mötte hans och med sin breda dialekt sa han "Jag vill knulla dig så hårt att du skriker mitt namn med gråten i halsen." Jag förstod inte hela innebörden med sex då, men läskigt var det, det förstod jag. Jag bara sprang och sprang så länge benen bar mig.

Jag var tolv år och det var långt ifrån det första, sista och värsta sexuella övergrepp, våldshandling och trakasseri jag utsatts för.

Jag går relativt ofta till psykologen. Vi pratar om allt vad gäller jobbet, kompisar, ensamhet, ångest och sexualbrott. Mycket av det jag utsatts för har jag på något underligt sätt kommit över, men taken på att mina kompisar, systrar och eventuella framtida barn skulle utsättas för det som jag blivit utsatt för gör mig livrädd.

I juni tog jag studenten från humanistlinjen Att gå i denna klass kan vara bland det bästa som någonsin hänt mig. Innan jag började där var politik för mig rött och blått, höger och vänster, tråkigt och ännu mer tråkigt. Min klass fick mig att inse att politik är så mycket mer än olika partier. Politik är chansen till förändring.

Jag känner alldeles för många som blivit våldtagna. Att framtiden skulle se ut så som den gör med vår nuvarande kvinnosyn är för mig vidrigt. Min Klass fick mig att inse att feminismen är något jag behöver för att förändra. Aldrig ska man behöva utstå den typ av osäkerhet som uppstår hos kvinnor när man möter människor med skev kvinnosyn. Aldrig ska vi behöva acceptera någon typ av politisk eller social orättvisa pga vårat kön. Vissa tycker att kvinnor ska nöja sig med den typ av jämställdhet vi redan har, men varför ska vi nöja oss?

Vi har en lång väg att gå för att nå det jämställda. Varför nöja sig med det lilla?

Vi ska kämpa in i det sista.



Likes

Comments