Header

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är onsdag, en vecka sen imorgon. Tiden går sakta men de var förväntat, visste att det skulle göra ont under en längre tid. Men de blir bättre, kan andas mer och enklare under längre perioder innan allt kvävs av tomhet, men kan inte släppa tanken att jag gjorde såhär mot mig själv. Att det är mitt egna fel vad som än hände med mitt hjärta. Att jag skulle ha varit mindre närvarande som i början, skulle ha fallit hårdare eller inte fallit alls, brytt mig mindre eller mer, gråtit eller inte visat tecken på bryddhet. Men det är väl såhär de första dagarna går till, man går över allt i huvudet på reapet om och om igen tills allt blir rörigt och hjärncellerna ger upp. Undrar om det betydde samma för dig, vill veta men ändå inte. Höll på att smsa att jag saknade dig men stannade mig själv efter ordet jag. Orden efter kändes meningslösa, för visste i hemlighet i hjärncellerna som fortfarande kunde läsa av mig att de tre orden inte skulle ändra på någonting. De är duvor, vita duvor som flyger iväg, får inte tillåta mig själv att tänka längre, om jag tillåter går ja tillbaka. Det här är det sista som skrivs om dig. Vill säga Hejdå

Likes

Comments

Konstigt här.

Det är faktiskt det, konstigt, känslor kanske bara är påhitt. Känns som man klamrar sig fast i något av desperation, men det var fint. Det vill jag inte förneka. Men det fina kanske inte är det verkliga.

Likes

Comments

Vill bara höra orden

Likes

Comments

trasigt, vanligt

För mycke flimmer, osäkerhet. De är svårt att berätta, svårt att visa men ändå svårt att hålla tillbaka. Har köpt nya cigaretter, fick gratis kaffe mitt i stormen vart ja glad. Hälsade på farmor och farfar, de är fina och glada, men de glada kvävs snabbt, dämpas ner i avgrunden. Dämpas oftast snabbt och kvävande. Förståligt att du inte skulle förstå, förståligt om alla skulle lämna ovh förståligt att jag inte duger, de är ändå normalt för mig. De är inte för mig och kärleken känns för mycket, rädd för att vara kvar men samtidigt ännu mer rädd för att lämna, vill ha någon som torkar tårarna som är skapta av bly, vill att någon omfamnar mig, sover med mig, röker med mig, hittar mig, trycker mig, vill ha mig på bröstet och ömtåligt försiktigt med de smala fingrarna håller i mitt hjärta- höra hur det slår i takt med ditt som försöker förstå de trasiga.

Likes

Comments

Varför är jag så rädd, rädslan reflekteras i tårarna. Vågar inte komma för nära, känner mig för sårbar- vill inte va såhär "förstörd" (hatar det) allt svämmar över, känslor som inte går att sätta ord på, känslor som dyker upp varje gång någon kommer nära, känslor som får mig att lämna, känslor som skapar ett hål i mitt bröst som gör så att handlingarna blir till ånger. Vill inte riskera att lämnas, alla lämnar ändå å varför inte lämna? Är de trasigaste inom dessa fyra väggar, är sprickorna i asfalten som helt enkelt inte går att rädda. Skadan är redan skedd, precis som sprickorna krakelerar, krakelerar jag, en bit i taget. Förtrollar och förtär, men för mestadels förtär, förtär allt, de ja kommer nära lämnar antingen mig eller jag dem, de finns inget stanna, inget hålla kvar. För vem vill hålla kvar i något som inte är verkligt, något som bärs av någon så exploderbar, någon så förlorad. Vill kunna känna utan ånger, vill kunna känna utan rädsla. Hur blev de såhär? Hur slutade jag upp såhär? Lever normalt, omringar mig med bra människor, har växt upp i ett tryggt hem- men trots detta finns de en trasig länk i umgängena, en trasig länk som man inte kunde ana brister inombords, en trasig länk som är jag. Hur jag än försöker laga, klistra eller limma ihop länken så håller det inte. Ibland lyckas jag, i korta perioder lyckas jag, de blir fint å vackert i några sekunder, lagat å bra :D men sen släpper de, länken brister återigen och inte undring på att man inte litar. Väntar på att någon ska se, på att någon ska se utan att jag ska behöva berätta, vill inte berätta, vill bara att någon ska se sese se, tills allt är öppet, tills hela jag är öppen och sårbar framför någon som inte utnyttjar det, framför någon som förstår och delar de sårade med mig. Mycket text, hmm, ingen läser ändå, måste skriva, bara här de får komma ut, bara här sprickorna i asfalten och den trasiga länken har utrymme till att öppet existera. Men man är väl helt enkelt de, förlorad för alltid!

Likes

Comments

kärlek, trasigt

Himlen i april är oslagbar, månaden april är oslagbar. Det är så mycket som gör ont men ändå så lite, trycket tynger och lättar- himlen hjälper till så gott den kan, idag existerar de rosa och turkosa skärningarna i molnen för oss ​(t ner p d g i ap il). Det oskyldiga blåa, som nu även speglar sig i mitt hår vilar som ett täcke över staden.

Behöver omslutande armar som tillhör personen med omslutande tankar

De skrattar och jag hör inte- mumlar fram ett svar och lyckas forma läpparna till ett oprovocerat leende.

Dans dans dans på den orientaliska mattan, mattan jag en gång spillde vin på och råkade fimpa en cigarett på, ville se allt brinna upp.

Brinna i takt med vinylspelarens knaster.

Ville inte se mönstret, orkade inte med.

De dansande fötterna som tillhör okända personer rör sig till musiken, hoppas på att marken ska gå sönder, så att jag sjunker ner, ner i avgrunden. Inget händer, knaster från vinylspelaren börjar blekna, fötterna saktar synkat ner.

Ena paret ledsna fötter rör sig centimeter ifrån mig, okända fötter som fångar min blick

kollar längre upp, handen till fötterna sträcker ut armen mot mig, nuddar mitt oskyldiga blåa hår som jag i hemlighet inte vill att någon ska röra, för det tillhör inte honom, han är okänd, vill inte förstöra de oskyldiga? Medan fingertopparna sveper in sig i mina blåa slingor flämtar den okända brunetten fram frågan "cigarett?"

Likes

Comments

Likes

Comments

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Likes

Comments

Det är mycke men ändå lite, toppar och dalar då ena sekunden är euforisk och andra nedtryckande! Försöker att inte tänka, att inte lägga energi på att reda ut för när man väl mår bra vill man väl stanna så? Men när de trasiga fyller tomrummen så önskar man att man hade försökt att lösa, uttryckt sig innan. Det är jobbigt, jobbigt när man inte kan ta vara på de fina, vill kunna uppskatta hur himlen skär sig i april, hur vännerna förbryllat pratar om allt mellan himmel och jord, hur man häller i sig koppar efter varandra och delar på cigaretter!

Likes

Comments