175

Hej kära ni! Hur är läget? Med mig är det bara bra.

Jag har inte bloggat så mycket på sistone eftersom att jag mått bättre än vanligt, skolan har rullat på, mitt mående har varit helt okej och jag har haft kul. och eftersom att den här bloggen är en plats där jag ska skriva av mig på så är det inte konstigt att jag inte uppdaterat, jag har inte haft något att skriva om helt enkelt. Men jag tänkte att jag i alla fall kunde uppdatera er om det senaste:

I mitten av förra veckan hade jag ett mentalt break down igen, i skolan, igen. Men jag pratade faktiskt med min mentor, grät ut, och vi kom överens om vissa saker. Vi bokade bland annnat en tid hos kuratorn, i måndags gick jag då dit och det gick jättebra. Hon förstod mig och hjälpte mig väldigt mycket, jag ska till och med på återbesök dit efter lovet vilket känns skönt. Annars har jag inte gråtit så mycket faktiskt ;) Jag har väll mått dåligt vissa stunder, känt mig sviken av vänner, men behärskat mig och gått vidare, tänkt på allt det goda med mitt fantastiska liv!!!

Jag är såklart stressad över skolan, som alla andra.. Imorgon har jag två prov, men det känns faktiskt bra, jag är säker på matten och spanskan kommer nog gå ganska lätt. Efter att jag skrivit klart det här blogginlägget så ska jag repetera en sista gång och sedan ska jag bara chilla resten av kvällen. På fredag ska jag även lämna in en väldigt viktig laborationsrapport, den är hittills väldigt bra tycker jag. Jag menar, jag är snart klar, men man kan aldrig vara säker på att något är perfekt.

Mitt liv har nog inte varit roligare än så på senaste tiden, förutom att min mamma och en av mina bättre kill-kompisar fyllde år igår och att jag har prao nästa vecka.

Hoppas ni får en bra kväll. Kram,

175

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Att känna sig ensam är inte det bästa som livet har att ge, det känns faktiskt pissdåligt. Även fast jag är omringad av de bästa människorna i världen så får jag inte känslan ur mig. Det handlar nog inte om att jag känner mig ensam socialt oså, utan att jag känner mig ensam i mina handlingar och att ingen i min närhet riktigt kan förstå hur det känns att vara i min position. Jag vågar aldrig prata om personliga saker med mina vänner, så jag vet säkert inte allt om dem heller, men jag känner mig så otroligt ensam bara.

Vad ska man säga till ens föräldrar? De märker av mitt humör som kommer tillbaka dag efter dag, de undrar hur jag mår, men jag mår bra.. säger jag. De kommenterar att jag ser blek ut, nej jag är inte sjuk, men jag snålar kanske lite med maten? De kommenterar att jag kanske borde göra något med någon kompis en lördag som denna, nej jag känner bara för att vara hemma.. fast nej, jag vill jättegärna vara med kompisar., men det händer liksom aldrig. De kommenterar att jag pluggar för mycket hemma, ja, det kanske ser ut som att jag pluggar, men jag är egentligen väldigt stressad och försöker mitt allra bästa med att vara i fas, det slutar dock alltid i tårar. Liksom, jag vet att de vet något och jag förstår att mamma säkert också varit i samma position som jag, men det går inte att försöka få dem att förstå. Det är mycket enklare att ljuga..

Kram då,

175

Likes

Comments

Hej mina fina läsare, hur mår ni? Jag mår helt okej, eller det är i alla fall vad jag säger till mina kompisar.

Jag har precis gråtit över hur jag ser ut, jag kollade mig i spegeln och vipps, så kom tårarna forsandes ner. Jag har inte ens haft en dålig dag liksom? Jag brukade älska mig själv, min spegelbild var det vackraste jag sett och jag tyckte att jag var en snäll person. Men någonstans runt de senaste åren har något förändrats, jag som person har börjat ta väldigt mycket skit som jag inte har förtjänat. Jag undrar hur dessa killar och tjejer som tryckt ner mig skulle känna om jag berättade att det var de som var anledningen till mitt och andras lidande. Med "andras lidande" menar jag att min frustration över hur de behandlar mig kan komma ut över andra.

Det var mest det jag ville säga, har inte lust för att skriva ett välformulerat inlägg om hur dåligt det är att kränka och trakassera folk, ville mest skriva hur jag mådde liksom. Kram,

175

Likes

Comments

Hejsan bloggen! Hur är läget? Med mig är det bara bra, det kunde faktiskt inte blivit bättre.

Jag hade en ganska tuff morgon, spenderade hela idrottslektionen inne på toaletten, gråtandes ugh. Jag grät och grät och till slut så tog jag mig modet att gå ut för att sedan hämta mina saker och gå, men innan dess ville jag krama mina vänner. Jag älskar dem, jag älskar dem så mycket att jag faktiskt vågade berätta varför jag grät. Jovisst, jag kanske har mens just nu.., men jag grät faktiskt över något mer än hormonerna. Jag grät över alla de gånger som folk snackat om mig, mestadels min längd. Mina ögon var illröda, jag var så otroligt ledsen och arg. HUR kan människor leva med sig själva när de säger så elaka saker om andra?

Jag hade i alla fall verkligen världens bästa snack, med världens bästa vänner. De lyssnade på mig och höll med mig, det enda man behöver när man är ledsen. Jag blev genast på bättre humör.

Efter allt drama så skrev jag ett matteprov, det gick bättre än förväntat! Jag brukar vanligtvis vara väldigt bra på just matte, men på senaste tiden har det börjat gå ganska dåligt eftersom att jag har fokus på annat; allt dumt som folk säger om mig. Men det känns bra i alla fall, jag är stolt.

Efter skolan så gymmade jag lite, tog ut hunden och nu sitter jag här, drickandes på en riktigt god smoothie (1 lime, ingefära, frysta kråkbär, en halv avokado, chiafrön, banan, vatten och havremjölk) Jag ska snart ta ett bad och bara tänka över mitt liv, kanske gå in på snapchat för att verkligen visa min uppskattning av mina vänner genom något fint meddelande eller så. Jag känner att jag kanske var lite otydlig med hur mycket som dem faktiskt betyder för mig tidigare idag.

Hoppas att ni får en fortsatt trevlig eftermiddag. Kram,

175

Likes

Comments

Hejsan bloggen, jag känner verkligen att jag behöver skriva av mig. En sak jag tänkt göra är att förklara mitt bloggnamn, så det är lika bra att göra det nu;

För två år sedan frågade min mamma mig hur det kändes att vara lite annorlunda i längden jämfört med mina kompisar, hon syftade på att jag var&är väldigt lång för min ålder. Jag svarade att jag inte brydde mig, och rätt som det var så började allt. Jag får ta väldigt mycket skit dagligen tack vare min längd, det känns så otroligt dåligt. Jag vet att jag har vänner som stöttar mig, men det dåliga väger mer än det goda inuti mitt hjärta.

Att få höra saker som:

"haha, jag blev ju rädd när jag såg henne!"

"GIRAFF"

"Långben" ...

Men även att varje jag som jag träffar någon ny bli påmind om hur lång jag är, "du va inte kort, inte", "har du snart växt om mamma eller?" och ständigt behöva resa mig upp för att bli jämförd med normallånga personer. Jag mår inte bra av det, ibland vill jag verkligen avsluta allt liksom HAR NI INGET ANNAT SAMTALSÄMNE ÄN ATT KOMMENTERA MIN LÄNGD ERA LOSERS?????!!!!!!!!!!

Det här är inte det sättet som jag vill bli behandlad på, jag avskyr MIG SJÄLV när jag hör allt alla i samma ålder som mig säger om mig. Bara tanken av att jag inte kommer kunna ändra det faktum att jag är lång gör mig gråtfärdig. Och det faktum att det mestadels är killarna i min stad som säger sådana saker gör mig frustrerad. Jag brukar prata om det här med vissa kompisar, att killarna i min stad verkligen är hemska, och därför beskrivs jag typ som "den långa tjejen som hatar killar". Nej jag hatar inte killar bitch, jag hatar dig.

Namnet 175 beskriver min längd just nu, jag är väldigt ung för att vara 175 cm. Eftersom att den här bloggen skulle vara väldigt personlig så valde jag ett tal som är lite halvt ångest-laddat. Jag önskar verkligen att det skulle finnas något piller som kunde göra mig kort, bara för någon dag eller så...

Likes

Comments

Hejsan bloggen! Den här förmiddagen har varit sjukt kul men även väldigt nervig, men jag tror faktiskt att man mår väldigt bra av lite pulshöjande stunder ibland. Nu tror ni säkert att jag precis hoppat från världens högsta berg och överlevt, men egentligen har jag bara klippt min mammas hår. Jag var så rädd att jag skulle förstöra hennes vackra, blonda hår innan jag antog utmaningen, men resultatet blev faktiskt väldigt bra. Hon har nu en kortare frisyr med lite mesig lugg gjord av hennes amatörfrisör-dotter.

I mitt kompisgäng är jag den sämre på allt som har med hår och göra, mina kompisar kan komma med världens mest komplicerade flätor till skolan medan jag har universums, hittils, fulaste bulle. Men jag antar att det är det charmiga med mig, man tror kanske inte att jag har det i mig, men det har jag!

Framöver ska jag göra det här oftare, utmana mig själv psykiskt om man kan skriva så. För jag vet innerst inne att jag kan klara vad som helst, men de är de osynliga gränserna som jag satt upp i mitt huvud som ständigt stoppar mig.

kram, 175

Likes

Comments

Hej, här är jag. Även fast den här bloggen kommer att vara anonym så är jag väldigt nervös över mitt första inlägg, inte för att jag tror att jag kommer att få 100 000 läsare och bli världskänd utan för att jag faktiskt kommer att börja dela med mig av mina känslor, vilket jag sällan gör.

Min blogg kommer att handla om mina problem i livet, mina brister. Även fast mitt liv är perfekt på många sätt så mår jag faktiskt dåligt över många saker, vilket jag vet att jag inte är ensam om.

Hoppas att någon där ute kommer att kunna relatera så att vi tillsammans kan hjälpa varandra.

Kram, 175.


Likes

Comments