View tracker

Jag tänker ofta tillbaka till den 17 maj. Den dagen då mitt vatten gick. Den dagen jag och Sebastian satt nervösa i bilen på väg till förlossningen. Jag kommer aldrig glömma när vi ligger i vårt tilldelade undersökningsrum och bara väntar på att få åka hem igen, när sköterskan kommer in och säger: "jaha, inatt blir det bebis"

Jag kan inte låta bli att längta efter nästa gång vi får läggas in på förlossningen. Jag kan inte låta bli att längta efter timmarna innan de riktiga värkarna sätter igång. Jag kan inte låta bli att längta efter den obeskrivliga smärta som det innebar att krysta ut den lilla varelse som varit bosatt i min kropp i 36veckor. Jag kan inte låta bli att fascineras av den urkraft som helt tog över min kropp. Jag längtar efter att få känna den ultimata lyckan när den lilla individen man gått och längtat efter äntligen ligger på ens bröst. 10 fingrar och 10 tår.

Min förlossning var det absolut häftigaste, mäktigaste och mest fascinerande jag någonsin varit med om.

Jag vill inte ha ett ytterligare barn nu, jag vill njuta av tiden med min fantastiska son. Jag vill njuta av familjelivet jag lever nu. Jag vill lägga all min fokus och energi på Elis, men någon dag kommer han få ett syskon. Och den dagen längtar jag efter. Trots 8 påfrestande månader med många motgångar så längtar jag. Jag längtar efter att få imponeras av kvinnokroppen, jag längtar efter att få utstå sådan smärta igen, jag längtar efter den eufori som uppstår när man för första gången får se sitt barn. Jag längtar efter förväntningarna som slår en när man vet att det är dags, att det bara är timmar kvar av graviditeten.


Det gör fruktansvärt ont, det känns som man ska gå sönder. Men det är så mäktigt så smärtan liksom försvinner in bland skuggorna. Så hur kan man låta bli att längta?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

o dendärGENUS

Jag vill inleda med att detta är min personliga åsikt, jag kommer inte ändra åsikt och jag tänker inte diskutera. Jag respekterar att alla inte tänker likadant och jag respekterar att det är upp till var och en hur man väljer att uppfostra och klä sina barn.

Den 18 maj föddes du, min Elis.
"Min älskade son, jag klär dig i blått. Jag inreder ditt rum i olika nyanser av blått, jag kommer inte klä dig i rosa tyllkjolar. Jag kommer inte heller klä dig i söta klänningar eller leggings med volanger. Du kommer troligtvis aldrig bära en söt Mimmi Pigg utstyrsel. Ditt hår pryds inte av söta rosetter eller gulliga flätor och dina skor varken glittrar eller glimmar. Jag kommer köpa dig leksaksbilar och små verktyg som du kan bygga med. Jag kommer se till att du får radiostyrda bilar och en gräsklippare, så du kan vara precis som pappa. Mamma ska även se till att köpa dig en tuff cykel som man kan både hoppa och sladda med.

Du kommer få bygga transformers av lego och jag kommer fortsätta att köpa dig kläder som jag anser vara riktade mot pojkar. Du kommer även få använda dig att tuffa kepsar och riktigt snabba skor.

Jag vill ge dig hela världen, min älskade son, om jag kunde skulle du få allting du pekar på. Och kommer det en dag då du pekar på den rosa tyllkjolen, då är det vi som går och köper den rosa tyllkjolen. På samma sätt som att de glittriga skorna kommer vara dina sekunden du ber om dem. Om det kommer en dag då du vill byta ut leksaksbilarna mot smink och barbie då är det med glädje jag går med dig i affären och låter dig välja ut både mascaror och läppglans. Men fram till dess, om den dagen kommer, så kommer din omgivning fortsätta vara blå och din mamma kommer fortsätta ignorera flickavdelningen och dess rosa kläder. Min fantastiska son, du kommer alltid vara perfekt för mig och jag kommer föralltid, till mitt sista andetag, uppskatta och lyfta dig. "

Jag kommer alltid stötta och finnas där för min son, jag kommer inte tvinga på honom några fördomar om andra människor. Jag kommer lära honom vikten av att acceptera andra individer och vikten av att respektera andra för de dem är.


Likes

Comments

View tracker

TILL MIN SON.

3 veckor och 4 dagar har jag nu fått äran att titulera mig som din mamma, och det är min absolut största prestation i livet. Känslan blir nästan övermäktig, jag är mamma. Och från den sekund jag för första gången kände dina rörelser, någonstans inne i magen, visste jag att kärleken till dig var, och alltid kommer att vara, villkorslös. Och från den sekunden du lades på mitt bröst för första gången, visste jag att allt jag äger, är ditt. Mitt hjärta har du i din hand, som virad kring dina små fingrar. Dina perfekta små fingrar

Mitt liv vändes upp och ner dagen då du kom. Tänk att det var du som legat därinne, tänk att det var dig vi gått och väntat på och längtat efter. Trots förberedelser och tankar kring föräldraskapet går det inte att beskriva hur mäktigt och fantastiskt det faktiskt är. För vem hade väl egentligen anat att du skulle komma ut med hela världens visdom i ögonen. Ingenting är, eller kommer någonsin, bli sig likt. Världen blev plötsligt så mycket större, så mycket mer spännande och givande. Från den första morgonen vi fick vakna tillsammans visste jag att jag var precis där jag ville vara. Det är en övermäktig känsla att få vara mamma, speciellt din mamma. Från stunden jag för första gången kände din doft visste jag att kärleken till dig var större än allting annat, ingenting skulle någonsin vara lika viktigt. Ingenting kommer någonsin äga större betydelse än dig. Aldrig kommer det finnas något som är viktigare än dig, dina drömmar och mål. Aldrig har väl någon varit så lyckligt lottad som jag, som fått chansen att lära känna den fantastiska individ du redan nu är. Jag har svårt att slå tanken kring hur klok och stark du är. Idén lyder ju som så att jag ska lära dig om världen, råda dig i livet och utveckla dig så du kan växa upp och bli en empatisk och vänlig själ, men jag börjar överväga om det inte är du som kommer lära, utveckla och vägleda mig.

När jag ser på dig, när jag har dig i mina armar, då vet jag vem jag vill vara. När du ser på mig känner jag mig överrumplad, helt draperad i kärlek. Aldrig har hemma känts så hemma som nu, nu när du är här. Elis, min Elis. Det är ofattbart hur cirka 54cm och 4000g kan göra en knäsvag. Men jag antar att du har det i generna, din pappa gör mig också knäsvag.

Likes

Comments

Förlossning

Tisdagen 17 maj satt jag tillsammans med min sambo i soffan. Min sambo som bara några timmar senare skulle se vår son komma till världen.
Vi hade precis satt oss i soffan efter en lång och varm dusch då jag var tvungen att springa på toaletten. Jag trodde att jag precis hade kissat på mig. "Har jag seriöst inte ens kontroll över min egna blåsa längre??" tänkte jag. Påväg tillbaka till soffan droppar det längst benet och det är bara att vända på klacken. Jag ropar på Sebastian och frågar ifall vi kanske ska ringa till förlossningen, kan det vara vattnet som gått? Vad tror du? Kan det bara sippra ut såhär?

Det tog inte lång tid innan jag fick svar på min fråga. Det var som att någon innanför magen knäppte med fingrarna, sedan brast det. Nu fanns det inga tvivel om att det var vattnet som gått. Kl 23.00.

00.00 Kom vi in till förlossningen i tron om att detta bara skulle bli en kontroll. Jag var då öppen 3 cm, hon mätte mina värkar som då börjat smått, sedan gick hon iväg en sväng. Sebastian och jag låg och pratade, bland annat om att få åka hem någongång, nu var vi trötta på att besöka förlossningen. När hon kom tillbaka sa hon: Jaha, idag blir det bebis!

Sebastian och jag tittade på varandra som två frågetecken, nu var vi på gång, och så var det med det tydligen.

Vi blev tilldelade ett rum, Sebastian fick ta bilen hem till Torshälla för att hämta det nödvändigaste medan jag vankade runt i förlossningssalen. Kl 02 var jag öppen 4 cm och bebis kändes så fruktansvärt långt bort. Sebastian kom tillbaka och plötsligt började värkarna göra ont.
Förlossningsbrevet låg hemma på byrån, men jag minns att jag informerade personalen om att lustgas var den smärtlindring jag var intresserad av. Sagt och gjort, lustgasen sattes in och var det inte luddigt innan blev det verkligen det nu.
Från och med nu har jag ingen koll på varken tid, dag, datum eller vilken planet jag bor på. Nu var det igång. Nu skulle bebis komma ut. Jag minns att jag tänkte att ALDRIG mer ska jag ha barn, inte en chans att jag går igenom detta en gång till. Värkarna var fruktansvärda, för att inte tala om att denna lilla människa skulle komma ut ur mig. Det hade lagt sig som en tröskel så Elis, vår son, hade svårigheter att ta sig ut. Och jag hade svårigheter att få honom över den tröskeln, han hamnade i kläm men kom till sist ut, efter 16 timmars slit. Jag minns hur smärtan just då var helt irrelevant, allt jag väntade på var att han skulle börja skrika. Vilket han gjorde. Han las på mitt bröst en stund innan han var tvungen att flyttas upp till Neo. Sebastian fick följa med upp till avdelningen medan jag låg kvar, jag fortsatte andas lustgas då jag behövde några stygn. En läkare kom och bärjade prata med mig, jag minns att jag svarade på hans frågor men att sekunden han gick därifrån hade jag inte en aning om vad konversationen vi precis haft handlat om. Jag förlorade 1 liter blod under förlossningen och kände mig som om jag blivut överkörd av en större lastbil. 

Dessa 16 timmar har jag skrikit av smärta, jag har klämt Sebastians hand allt vad jag har, jag har jämrat mig, velat ge upp, tänk att jag inte vill ha fler barn, men sekunden det var över försvann allting negativt. Det var som om det aldrig gjort ont. Smärtan rann av på bara någon sekund. Nu var han ju här, vår son. 4 veckor för tidig, men han är ju vår son och vi har väl aldrig varit så mycket för att komma i tid. 


Det är det mäktigaste jag varit med om. Att ha så ont, att ligga med en sådan fruktansvärd smärta för att på ett ögonblick glömma bort att det någonsin hänt. När de la honom på mitt bröst var det som om dessa 16 timmar aldrig existerat. Jag har aldrig känt mig så fulländad och lycklig som just i det ögonblicket. en förlossning må vara det mäktigaste en människa kan vara med om.



Likes

Comments

31+ÄRDETJUNISNART

Det är tanken som räknas sägs det, och jag får nog snällt hålla med. Jag har i flera dagar tid tänkt uppdatera denna blogg. TÄNKT! Men likt allt annat som berör mig för tillfället, så skjuts det upp. Det känns helt enkelt lättast så, så att jag istället kan koncentrera mig på att inte springa (what ?? som att jag sprungit en enda gång på 8 månader) in i väggar, klämmer mig i dörrar eller smäller in i andra människor. Eller bara något så enkelt som att andas, det krävs en del fokus från stund till stund.

Men annars mår jag fantastiskt... ja bortsätt från att jag inte får sova på nätterna, eller det faktum att mina bröst rinner, läcker, klibbar och kladdar NON STOP. Det är väl också lite jobbigt att fötterna konstant värker.

Men annars mår jag bra...förutom det faktum att jag skulle kunna dö av törst större delen av dagen, och att jag sen har foglossning och värk i hela kroppen det är ju en annan femma.

Jag är OK, låt oss uttrycka det så! Jag misstänker dock att jag gjort någon i tidigare liv besviken på ett eller annat sätt, för jag straffas dagligen med halsbränna och sura uppstötningar från helvetet. Alla ni som läser detta och inte har halsbränna för tillfället, ta en sekund och uppskatta stunden. Man vet aldrig vad man har förrän det är försent. Något mer som man ska uppskatta är hur fantastisk kissblåsan egentligen är! (Då menar jag självfallet INNAN man blir gravid)Saknar de dagar då jag kunde gå 20 minuter utan kisspaus.

Så... egentligen skulle man väl kunna säga att jag är rätt redo för människovalpen att komma ut.

Likes

Comments

KÄRLEK XL

Jag är bra på att uttrycka mig, brukar inte ha problem med ordval eller svårigheter att formulera mig. Åtminstone i skrift. Att tala är inte min starka sida. Det är något jag önskar att jag var bättre på, att formulera mig och få fram de ord jag letar efter. Att blotta mig känslomässigt i tal tar emot. Jag önskar att jag kunde uttrycka mina känslor på samma sätt när jag talar som när jag skriver. Det är så mycket som jag tänker som aldrig sägs högt, som borde sägas högt. Jag har en sambo som jag älskar, troligtvis mer än vad han tror. Det är ofta som jag tittar på honom och tänker att han är ju verkligen det bästa jag har. Att jag är lycklig som har honom. Han är så fin. Och han får mig att le. Men varför säger jag det inte högt varje gång jag tänker det? Han vet att jag älskar honom, men tänk om han visste HUR MYCKET jag älskar honom egentligen. Och hur många gånger om dagen jag säger det, även om han inte hör. Och tänk om han visste hur många gånger jag har skrutit för världen om honom, om han visste de gånger jag skrikit det från fönstret ut på gatan, fast i mitt huvud.

Han skämmer bort mig, han säger alltid att jag är fin, att han älskar mig och att han är lycklig med mig. Jag säger det till honom också, dagarna i ända. Hela tiden säger jag det, att han är det bästa som hänt mig och att jag aldrig varit så lycklig som jag är nu. Jag berättar för honom att han är det finaste jag har, att jag uppskattar allt han gör för mig, att han får mig och skratta och tröstar mig när jag är ledsen... Men jag säger det i huvudet, som att jag förväntar mig att han ska höra det.
Jag ska bli bättre på det, att tänka högt.

Min fina man, tänk vad lyckligt lottad jag är som väntar barn med min bästa vän.


Likes

Comments

GLÖMSK

Att jag är gravid är ingenting jag glömmer bort, jag har ju alla klassiska symptom, och några fler därtill. Jag är rund om magen, jag har svårt att knyta skorna, vissa dofter kan jag inte hantera, jag gråter till Masterchef, Fångarna på fortet och även till söta hundar på andra sidan gatan. En sak jag dock glömmer bort ibland är det faktum att det inte bara är symptomen jag bär omkring på, jag bär ju faktiskt runt på mitt barn. Tänk att han ligger därinne, vår lilla kille. Det är lätt att koppla bort att vår lilla mansvalp faktiskt ligger därinne, det är svårt att slå tanken kring det faktum att bebisarna faktiskt inte kommer med storken.

Det som slog mig idag var när jag slöbläddrade bland mina foton i mobilen. Jag fick upp bilden då jag fotat ultraljudsbilden vi fick i v20 (vilket redan är 6 veckor sedan??)  Tänk att det är våran kille på bilden, den lilla näsan har vi skapat! Hur kan en fantastisk liten kille med en sådan perfekt liten näsa ligga och växa i min mage? Det är en överväldigande känsla, och jag tror det är därför man lätt faller i glömska för hur otroligt det egentligen är.

Likes

Comments

106

Jag har aldrig varit såhär bekväm i min kropp, jag trivs förvånansvärt bra med en otymplig mage, brännande smärta i ryggen, sura uppstötningar, halsbränna, trötta fötter och x antal extrakilon. Jag trivs med att ha svårt att resa mig från liggande läge, jag har inga problem med det faktumet att det blir bökigare och bökigare att ta på sig strumporna, jag stör mig inte det minsta på att behöva gå på toaletten minimum 3 gånger i timmen. Jag har till och med vant mig vid att jag alltid slår upp bildörren på magen, antagligen har lilla mansvalpen även han vant sig vid bildörren vid det här läget.

Det må låta jobbigt, men det är det egentligen inte, inte på det viset åtminstone. Det ligger en viss charm även i halsbrännan, tro det eller ej. Så samtidigt som jag mer än något annat vill att juni månad ska komma, så att vi kan få hålla och pussa på vår ravefestande 9månaders hyresgäst när han väljer att flytta ut, så vill jag inte att den här tiden ska ta slut. Men om jag finner vardagen fantastisk redan nu kan jag inte annat än anta att det endast kan bli "fantastigare" om 106 dagar.

106 dagar har vi kvar tills människovalpen är beräknad att titta ut. Tänk vad fort tiden går.

Likes

Comments

NATTAKTIVITET

Inatt var vi inte alls överens jag och mansvalpen som jag för tillfället har som hyresgäst i min mage. Personligen tycker jag att klockan 22.00 är en ypperlig tid att gå till sängs, men det verkar inte min stökiga hyresgäst hålla med om. Hade jag inte varit en sådan tålmodig hyresvärd hade Lilleman haft problem. Sena nätter, sparkar och bankar i både väggar och tak och discodansar in på småtimmarna, efter 6 månader kan man ju tro att de flesta rivit kontraktet. Men jag vill nog ha kvar min hyresgäst ett tag till, det är ju faktiskt rätt charmigt. Och vem har inte dansat in på småtimmarna någon gång?

Likes

Comments

1-0 TILL MAMMA

Trots att jag, som jag nämnde tidigare, undermedvetet inte blir lika imponerad av allt sparkande och skuttande längre, så vill man ju gärna fånga på film när magen skumpar upp och ned. Jag och lille mansvalpen har olika synsätt på detta. Personligen tycker jag det är charmigt men min lilla avkomma i magen verkar däremot tycka att det är lite överskattat. Detta leder då till onödiga gräl. Samtidigt är det viktigt att redan från tidigt ålder sätta gränser och vara tydlig med att mamma oftast har rätt.

Jag har idag legat i soffan och vilat ögonen på magen, under discostunden då alltså. Försöker så smidigt som möjligt starta kameran och få med detta fantastiska ting. Men icke, inte en endaste liten rörelse. Där ligger jag och ser fjantig ut och filmar mina egna andetag. Nog för att jag själv är envis, men mansvalpen spelar i en helt egen liga. Detta år kommer troligtvis bjuda på fler utmaningar än vi trott..

Hur som haver, 45 minuter höll vi på. Bara idag räknat, detta mönster har vi följt i snart 14 dagar. Jag vill filma, lilleman protesterar. Men tvi fick han, för jag fick honom! En liten minispark fångades på film och jag är i extas. Inte egentligen för sparkens skull, utan för att jag vann! Jag vann, det är poängen. Så resterande timmar av detta dygn kommer jag nog ha en sur liten kille i magen, åtminstone om mansvalpen är lika dålig förlorare som jag själv var som liten.

Likes

Comments