A black Denham coat, a grey Minimum dress and white Adidas Stan Smith shoes. That was me yesterday. I loved it.

Someone could say it was boring. No colours, no special things. Yet the outfit was everything else than boring. The special cut coat and the contrast between the tight dress and the rough sneakers made it perfect. The whole look was exciting. Classy, yet a bit rebellish.

That line could describe me as a person. Or at least how I see myself as a person. When I try out clothes, I always have to argue with myself to damp down the wildchild part of me. I often feel that my personality is divided in two, the adult one being all classy and preppy, while the other one would just like to skip all the norms and go crazy. I feel that the balance between these two is very difficult, especially when my life is so full of contrasts. The same goes for my future, half of me would just like to work my ass off in a fancy office and be a superstar businesswomen, while the other half argues that I'm going to be bored and have to come up with something more creative.

But back to fashion. When it comes to clothes, I have solved the problem. Stick to the 50 shades of grey, and you will be just fine. It means I can go all in with different cuts and special effects, and yet look stylish. I love my glitterjacket from Gina, and my fake leather pants from Pieces. But I also adore the most basic pieces, as my brand new white t-shirt from Samsoe&Samsoe. So simple, yet so beautiful.

The simpelness and easiness in the clothes also gives my mind some space. I think that it would just be too much if I would have a sparking coloursea of clothes in addition to my messy head. Better to keep it simple, and then show of with who I am.

For me the most important thing when it comes to clothing is that when I wear the piece, I have to feel like I could kick ass. I love the feeling when I look myself in the mirror and feel that "girl, you are a winner". It sounds so stupid, but for me it really makes a different in how I feel.

One of my dreams in life is to at some point work with fashion. If I would design my own line, it would be all grey, white and black white beautiful materials and lovely cuts. Simple, yet so beautiful. It gives the personality under the clothes a chance to glance through.



En svart Denham jacka, grå klänning från Minimum och vita Adidas Stan Smiths. Det var jag igår. Älskade d


Nån skulle kunna säga att det var tråkigt. Inga färger, ingenting speciellt. Endå var outfitten allt annat än tråkigt. Den speciella skärningen på jackan, och kontrasten mellan den tighta klänningen och de robusta sneakersena gjorde att den var perfekt. Hela looken var spännande. Klassisk, men endå lite rebellisk.

Den meningen skulle kunna beskriva mig ganska bra. Eller så skulle jag kunna beskriva mig själv. När jag prövar kläder får jag alltid lite hålla tillbaka wildchild sidan av mig. Det känns som om min personlighet lite är delad i två. Den vuxna som försöker vara klassisk och enkel, och den andra sidan som skulle villa skippa alla regler och gå all in bara för att man kan. Jag tycker det är svårt att balansera mellan dessa två, speciellt då mitt liv är så fullt med kontraster. Det samma går för mina framtidsplaner. En del av mig skulle vilja arbeta på ett superfancigt kontor, medan den andra delen säger att jag kommer bli uttråkad och behöva någonting mera stimulerande och kreativt.

Men tillbaka till mode. När det kommer till kläder, så har jag löst problemet. Håll dig till 50 nyanser av grått (see what I did there ;) ) och du kommer klara dig alldeles utmärkt. För det betyder att jag kan leka runt med olika material, texturer och känslor, utan att det blir för mycket. Jag älskar min glitterjacka från Gina och mina fejk läderbyxor from Pieces. Samtidigt så är den allra enklaste av vita t-skjortor från Samsoe&Samsoe så vacker och mjuk att jag inte kan få nog av den.

Det enkla i kläderna ger utrymme för mitt huvud, mitt temperament. Jag tror att det helt enkelt skulle bli för mycket om jag skulle mixa färger hej vilt med mitt annars redan lite vilda huvud. Bättre att hålla det simpelt med kläderna, och sedan låta min personlighet blomstra ut istället.

För mig är det allra viktigaste när jag provar kläder att jag känner att jag skulle kunna ta världen med storm med dem på. Jag älskar känslan av att se mig själv i spegeln och tänka "tjejen, du är en vinnare." Det låter så korkat att skriva det, men för mig spelar det åtminstone en stor roll i mitt självförtroende vad jag har på mig.

En av mina drömmar här i livet är att i något skede få arbeta med mode. Jag skulle vilja designa eller samverka med att ta fram en kollektion. Det skulle gå i vitt, grått och svart, med vackra material och skärningar. Simpelt, men endå så vackert. Det ger personligheten som döljer sig bakom kläderna en chans att visa sig och lysa igenom.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

1. Do people ask deepshit questions because they want to hear your opinion, or because they want to lead your thought to their answer of the question?

2. Why do we get so confused when things don't go as planned?

3. And at what point have I grown up and stopped freaking out about it?

4. Why can't I printscreen a film from Snapchat? I got the best goodmorning doggie video this morning, and I want to show it to you guys.

5. Did my bike fixer forget that I wanted a new saddle, or did he just forgot to write it on the receipt? I guess I will find out tomorrow.


1. Ställer människor deepshit frågor för att de vill höra ens åsikt om saken, eller för att de vill leda ens tanke så att man kommer fram till samma åsikt som de har?

2. Varför blir vi så förvirrade när någonting inte följer det mönster som vi trodde det skulle följa?

3. Och vilket skede blev jag så vuxen att jag inte panikerar över det?

4. Varför kan man inte printscreena en film från Snapchat? Jag har den roligaste morgonvideon med hundfiltret på min snapstory, och jag vill visa den åt er.

5. Månne min cykelreparatör glömde att han skulle byta sadeln på min cykel, eller glömde han bara skriva ner det på kvittot?

Likes

Comments

I'm swipping through the pictures from Finnderby, one of the biggest horse competitions here in Finland. They are filling up my whole Facebook feed. There are beautiful horses, big smiles and several medals. Top athletes, both horse and rider, who are performing on the highest level. A human and a horse, a team, together giving their all.

Those who are following me on snapchat regularly get spammed with me morning training Ronja at 7.00 a.m. and cooling down her legs after a training session. A girl in the stables asked me why she was groomed so well for just an ordinary training. Another asked me why I wasn't drinking at a party, and when I said I have to train in the morning she just asked if I can't do that hangover.

For me these things are given. Ronja has to be morning trained, her feet has to be chilled or they will get too burdened, she has to look like one million bucks every time she walks out the stable door and there is no ridning when hangover. That's how I have been trained. That's what I call dedication.

If I except that me and Ronja are going to be good, and if I want us to develop and move on further, hard work is required. Each one who succeeded at Finnderby, have trained for hours, put down countless amounts of money and passion into what they do. Because that is what is required if you want to be the best. It doesn't matter if it's about riding, work or studies. To succeed, you have to give it all. To win, you have to play with high stakes. You have to have the courage to take some risks, train as hell and have a bit of luck with you. But the more you train, the less luck you need.

I'm so happy that I 18 years ago started riding. That I still do it. That I learn to be dedicated and stubborn. That I get to experience both failure and success, with an amazing team around me. That I get to experience the feeling of being a winner, the feeling of that hard work pays off. The feeling of success. That feeling shines through every photo from Finnderby. The feeling of pure happiness!


Jag bläddrar igenom bilderna från Finnderby, en av de största hästtävlingarna här i Finland. För tillfället fyller de hela min Facebook-feed. Överallt syns snygga hästar, stora leenden och flera medaljer. Toppidrottare, både häst och ryttare, som presterar på allra högsta nivå. En människa och en häst, ett team, som tillsammans ger sitt allt.

De som följer mig på snapchat har för många gånger blivit spämmade med bilder på mig morgonträna med Ronja klockan 7:00 på morgonen eller kyla hennes ben varje dag. En tjej i stallet frågade mig varför hon var så superfixad en dag då Ronja stod i stallgången före en helt vanlig ridtur. En annan frågade varför jag inte drack på en fest, och då jag sade att jag skall morgonträna, så sa hen att kan man inte rida som bakfull?

För mig är dethär alla självklarheter. Hästen skall morgontränas, benen skall kylas, hon skall se ut som one million bucks varenda gång vi går ut genom stalldörren och man avstår från drickandet om man skall rida följande dag. För mig handlar det om hängivenhet.

Om jag förväntar mig att vi skall klara oss bra, och om jag vill gå vidare och utvecklas, så krävs det hårt arbete. Varendaste en av de som klarat sig förra helgen på Finnderby, har lagt ner så mycket träning, tid, pengar och passion i de de gör, att det inte är klokt. För det är det som krävs för att bli bäst. Oavsett om det handlar om ridning, skola eller arbetsframgång. För att lyckas, måste man satsa. För att få fina resultat, måste man spela högt. Man måste våga ta lite risker, träna sjukt mycket och ha lite tur. Men ju duktigare man är, desto mindre tur behöver man. Och duktig blir man bara av att träna.

Jag är så glad över att jag hittat ridningen. Över att jag lär mig vara hängiven, envis och beslutsam. Att jag får uppleva både motgång och framgång, med ett helt fantastiskt team runt mig. Att jag får uppleva känslan av att vara vinnare, känslan av att hårt arbete ger resultat. Känslan av att lyckas. Den känslan syns på varendaste en av Finnderby-bilderna. Lycka i dess allra renaste form.

Bild (C) Ellen Vuorinen

Likes

Comments

It's with anger that I'm writing this. It usually goes like this. When the question marks become too many. When I haven't described the complete picture to anyone, when I have only shared fragments of the story to different persons. When I finally conclude that my life actually sucks.

It's so weird. How your life, depending on the day, can feel like linen sheets against your bare skin, a.k.a. very good, and then the next time when you try to figure out where you are standing, everything feels like snow in May. How a few stories, can make that the feeling you have goes from pink clouds to a really dark sky.

At the same time I like the feeling of some anger, bitterness and disappointment. It shows you that you are affected by other persons' acts and actions. It shows you that you still care. That you look at the world with clear eyes, without any damping filter turned on. It's like in Passangers "Let Her Go" song. "Only know you've been high when you're feeling low." It shows that you are still fighting. It shows that you still get frustrated when life's roller coaster makes a dip and gives you a ride you feel you don't have control of.

But then comes the time when the dip slows down. You get to catch your breath, let your feelings calm down and then put your effort into climbing up again. The lovely thing with growing up is that you learn to recognize the dips and the rises. That you can lay back and just enjoy the ride. Because you realize, that after all, it's just life.



Det är med ilska jag skriver dethär. Det brukar gå så. När frågetecknena blir för många. När jag inte målat upp hela bilden åt någon, utan bara delat ut vissa fragment av historien. När jag till slut konstaterar att egentligen så är allting helt skit.

Det är så konstigt dethär. Hur ens liv beroende på dagen kan kännas väldigt bra, och sedan följande gång man granskar sig själv så bara bubblar det upp och allting går åt pepparn. Hur några historier, ett par meningar, kan göra att din fiilis går från att likna en solskensdag till mörka moln på den just blåa himlen.

Samtidigt så är det en skön känsla. Att veta att andra människors handlingar och sätt att bete sig påverkar dig. Det visar att du fortfarande bryr dig. Att du ser och upplever världen i alla dess färger, med hela registret. Det är som Passenger sjunger i "Let Her Go". "Only know you've been high when you're feeling low". Det visar att du fortfarande kämpar. Att du blir frustrarad över när saker inte går som du tänkt dig, när livets bergochdalbana för ner dig med en hisnande känsla i magen, utan att du har någon kontroll alls.

Sen kommer stunden då dalen planar ut. Då du kan andas ut en stund, låta känslorna lägga sig en stund, och sedan börja klättra upp igen. Det sköna med att växa upp, är att du lär dig känna igen hur dalarna och höjderna kommer. Och att du då kan luta dig tillbaka och njuta av turen, oberoende av om det går upp eller ner. För du vet att det bara egentligen handlar om livet.

Likes

Comments

This is one of my everyday favorites. Fast, super-easy, fresh and soo good.

I just cook some pasta, it can be whatever shape you like the most. While the pasta is cooking I mix olives, some red onion, small tomatoes (I had both black and red ones, the black ones are so exotic), sliced Spanish ham and a little bit of garlic in a really good olive oil. Add salt and peper, and mix with the pasta when it is al dente. Voila!



Denhär pastan är en av mina vardagsfavoriter. Snabbt att laga, superenkelt, fräscht och så gott.

Koka pastan, du kan välja helt vilken sorts och forms som helst. Medan pastan kokar blandar jag oliver, lite röd lök, små tomater (jag hade både svarta och röda, de svarta är så exotiska), skivor av Spansk metwurst och lite hackad vitlök med en riktigt god olivolja. Krydda med salt och peppar, och blanda allt med pastan då den är al dente. Färdigt!

Likes

Comments

Someone once told me, that the worst goodbyes are the ones where you never actually get the chance to say goodbye. I totally agree with that. And that is exactly what happened to me three years ago. My very best friend, my teammate, was ripped from this world, without me having the chance to say goodbye.

It all started in the evening. They called and told me that he was looking really sick. I said that there is no need to worry, that he will be just fine. Because he always used to be.
Mom's phone rang at 3 a.m. I woke up to it. I knew that this was it. That this was the end. And I didn't get the chance to be there, when he needed me the most.

The loss of one of the most important personalities in my life has taught me a lot. It taught me to enjoy and apprechiate everything I have, here and now. That you should never leave anyone with hard feelings, because you might not get the chance to apologize later. That it is alright to feel like a wreck after a loss. That seeing someone else being sad might be even worse than your own sorrow. And that you one day, after a while, realize that the horrible, heart tearing pain has changed into a feeling of sorrow that could almost be described as beautiful. And you realize, that after all, you are going to be okey.

Carry, I love you. Forever and always, you and me.
090601-300613



​​Det var nån som nångong sade. Att de värsta farvälen är de där du aldrig får chansen att säga hejdå. Jag håller helt med. Och det är exakt det som hände mig för tre år sedan. Min allra bästa vän, min teammate, drogs från denna värld utan att jag fick chansen att säga hejdå.

​Allt började på kvällen. De ringde och sade att han inte mådde bra. Jag sade att de inte behövde vara oroliga, att han snart skulle bli bra och klara sig. För han klarade sig alltid.
Mammas telefon ringde klockan 3 på natten. Jag vaknade till ringsignalen. Då visste jag. Att nu tar vår gemensamma resa slut. Jag fick inte chansen att vara där, när han behövde mig mest. Jag fick inte chansen att säga hejdå.

Förlusten av en av de allra viktigaste personligheterna i mitt liv har lärt mig mycket. Att njuta och uppskatta allt jag har, här och nu. Att du aldrig skall gå ifrån någon arg eller med uppgjorda gräl, för du kanske aldrig får chansen att säga förlåt. Att det är okej att känna sig som ett vrak efter en förlust. Att det nästan är värre att se någon annan ledsen än att kämpa med sin egen sorg. Och att du en dag, efter en stund, förstår att smärtan som drog ditt hjärta itu och fick det att blöda så att du trodde att det aldrig skulle sluta, har ersatts av en sorg som nästan skulle kunna beskrivas som vacker. Och du förstår, att efter allt, så kommer du att klara dig, att du kommer vara okej.

Carry, jag älskar dig. För alltid och för evigt, du och jag.
090601-300613

Likes

Comments

The best thing with hanging out in the archipelago is that there isn't almost anything to do. It forces you to feel and think about the issues you usually just push away in your busy, everyday life. You know, the feelings and thoughts you put aside, just because you don't have the time and effort to spend on them right now. But in the archipelago time is all you have. And then the feelings and thoughts close up and surround you. It usually scares the shit out of me the first 24 hours when they approach.

But then the fear turns into inspiration. For me it is usually very hard to get over the step of fear and replace it with inspiration. But this weekend it happened. And it resulted that the whole cartrip home, when I drove in 120 km/hour with the music way too loud, I dreamed myself away. I planned sponsorships, teams and trips. Longtime goals and short-time goals. And at some point I realised. That when you start focusing and actually putting a lot of effort into something, it makes you vulnerable. Because it means that you care. And when you care, it means that you might get hurt. But the thing is, that if you don't play high enough, you can't count with any results. You have to play hard to succeed.



​Det bästa med att vara ute i skärgården är att där inte riktigt finns någonting att göra. Det tvingar en att komma nära med de känslor och funderingar som man vanligtvis tränger undan i vardagens hetsiga tempo. Ni vet, de tankar som man tänker att detdär får jag tänka på senare, för nu har jag inte tid att dra upp alla känslor och funderingar. Men i skärgården finns det inte något annat än tid. Och då kommer känslorna och tankarna helt nära. Det brukar skrämma vettet ur mig det första dygnet.

Men sedan byts det ut mot inspiration. För mig är det väldigt svårt. Att komma över tröskeln för rädsla, och sedan ersätta det med inspiration. Men denhär gången lyckades jag. Och det ledde till att hela bilvägen tillbaka idag, då jag körde 120 km i timmen med Åbos motorväg med musiken på högsta nivå, så drömde jag mig bort. Planerade samarbeten, sponsorskap och resor. Mellanetapper och delmål. Och så fick det mig att inse. Hur sårbar man är då man sedan på riktigt börjar satsa. För det betyder att man börjar bry sig. Och det betyder att du kanske såras. Att det kanske kommer göra ont. Men grejen är den, att om du inte satsar någonting, inte riskerar någonting, så kan du inte heller räkna med att vinna någonting. Du måste spela högt, för att vinna högt!

Likes

Comments

Pernilla at the blog "Lungan i Stormen" wrote on Thursday a post about lies, and that we humans have become too good at lying. We are hiding our uncertainty for conflicts behind white lies. Pernilla discusses everything from living a life where you put yourself in uncomfortable situations because you are too affraid to say no, to meeting "false people", to over-engaging pepp-talks and a list of white lies that we often use in our daily lives.

I actually discussed this topic with one of my friends in the beginning of the week. We agreed on that you can't always present your own opinion. Now I don't say that you shouldn't have an opinion of your own. I mean that you don't always have to say it out loud. I feel that these days there is an enormous "free speech, say everything you feel"-boom, where everyone loudly cries out their opinions to the surrounding world. If not in real life, then online, hiding behind anonymous accounts.

The right to express yourself is very important. But I believe that you do have to take into consideration your peers when expressing your feelings. As an example, you can't expect to have that many friends if you everytime they ask for your opinion on stuff tell them that it is ugly or wrong or bad. The point behind this example is that you have to take into consideration how your answer will affect the other person, and via that your relationship. People are encouraged to honesty. But you also need to be able to have some good taste and politeness when playing the game called life. You just can't walk around shouting out your opinions, especially if they are negative, and believe that they will not affect anyone.

For me, my relationship to the person expressing the opinion is very important when deciding on how I should react on the opinon. When doing riding, I expect feedback and value the opinions in different ways depending on how important the person saying them is to our team and how much knowledge and experience they have. The same goes for when I'm buying clothes. Some peoples' opinions I actually don't care about, and other ones I think are actually very important. In the same way, I watch my words more closely around friends, and don't think that much when expressing my opinion if the person in front of me isn't that well known to me.

The big question is that does it really matter that people are telling white lies? Is it worth spending a lot of time and energy on? Does it really matter if your friend tells you that you are looking gorgeous in a dress when you know you are not? Her thought behind the comment was probably just to make you happy. I would rather focus on her gentle thought, that on getting annoyed on every single little white lie in this world. Because trust me, there are plenty.



Pernilla på "Lungan i Stormen" skrev på torsdag ett inlägg om att vi ljuger för bra. Att vi döljer vår osäkerhet för konflikter bakom vita lögner, för att komma lättare undan. Pernilla tar upp allting från att leva ett liv där man sätter sig själv i obekväma situationer för att man inte vågar säga nej, till att träffa på "falska" människor, till överdrivet "falskt" pepptalk och en lista med vita lögner som ofta förekommer i vår vardag.

Vi diskuterade faktiskt dethär ämnet för ett par dagar sedan med min ena kompis. Om att man inte hela tiden behöver uttrycka sin egna åsikt. Nu menar jag inte att man inte skall ha en egen åsikt. Utan jag menar att den inte alltid behöver sägas högt ut. Jag känner att för tillfället pågår det en enorm "tala fritt, säg allt du känner"-boom, där alla skriker ut sina åsikter på högsta och mest radikala sätt. Om inte reallife, så allt för ofta försöker man gömma sig bakom anonyma namn på nätet för att få utlopp för sina åsikter.

Rätten att uttrycka sig är väldigt viktig. Men jag tänker mig endå att du måste kunna ta hänsyn till dina medmänniskor när du säger dina åsikter. Som exempel, så kan du inte vänta dig att du har väldigt många kompisar om du varje gång de frågar om din åsikt säger att de de gör/ är är fullt eller äckligt. Pointen bakom det är att du måste ta hänsyn till hur ditt svar kommer påverka den andra personen, och via det er relation. Människor uppmuntras till ärlighet. Men det krävs också lite spelöga. Man kan inte bara gå omkring och skrika ut sina åsikter, speciellt om de är negativa, och tro att ingen påverkas av dem.

Vem som uttrycker åsikten spelar också en stor roll. I ridningen förväntar jag mig och värderar jag åsikterna från mina medmänniskor på helt olika sätt beroende på hur viktiga för vårt team de är och hur mycket kunskap och erfarenhet de har. Det samma gäller då jag t.ex. skaffar kläder, vissa mina kompisars åsikter bryr jag mig inte alls om, medan andras egentligen spelar stor roll. På samma sätt väljer jag mina ord noggrannare då mina bästa vänner frågar om min åsikt, medan jag kanske inte tänker så mycket på vad jag svarar om någon halvbekant frågar om en åsikt.

Den stora frågan är egentligen att spelar det någon roll att människor säger en massa vita lögner? Är det värt att lägga tid och energi på? Spelar det egentligen så stor roll om din kompis sa att du ser bra ut i klänningen när du egentligen inte gör det? Baktanken var säkert endå bara att göra dig glad. Jag fokuserar åtminstone på den vackra tanken bakom den vita lögnen, istället för att bli irriterad över varje liten vit lögn i denna värld. För av dem finns det många av.

Likes

Comments

I'm so excited, as I'm just about to leave for my midsummer celebration (like probably everyone else, hopefully the roads woun't be too crowded). I'm looking forward to a weekend full of good food, lovely company and the feeling of not actually having to do anything.

I love packing light. I want to pick pieces that all fit together, so I don't have to worry about that I can't match one piece with another. It's probably going to be a bit chilly this weekend, so I picked some warm sweaters and comfy jeans.

I really hope that you all have a wonderful midsummer. Remember to enjoy each others company and the beatiful, endless sunlight.

​Shirts - Support Your Local, Samsoe&Samsoe, Minimum / Hoodie - Zara / Jeans - Abercrombie&Fitch, Selected Femme / Bikini - Zara / Shoes - Converse

Åh, jag är så ivrig. Jag skall alldels just sätta mig i bilen och köra iväg mot mitt midsommarfirande (som säkert alla andra, hoppas att köerna inte är för långa). Jag ser så framemot ett veckoslut av god mat, gott sällskap och av att bara kunna njuta av känslan av att jag faktiskt inte behöver göra någonting.

Jag älskar att packa lätt. Då jag är på resande fot vill jag ha med mig kläder som alla kan matchas tillsammans; jag vill inte behöva oroa mig för att ett plagg inte går ihop med ett annat. De har förutspått lite kyligare väder, så jag packade med mig mysiga tröjor och sköna jeans.

Jag hoppas ni alla får en skön midsommar. Njut av varandras sällskap och av solen som aldrig verkar villa gå ner.

Likes

Comments

During summer, I want my food to be light and fresh. I get so inspired by the beautiful colours of the different fruits and vegetables. Yet I often feel that I don't want to spend a lot of time in the kitchen, and the food has to be fast to prepare.

Therefore salads are my all time favorites during the summer. Easy, colourful, not to filling and you can put almost anything in it to spice it up.

Today I prepared a real summer salad. With fresh green salad, strawberries, some white brie cheese, nuts flavoured with some melted, dark sugar, avocado and an oil based sauce, this salad meets all the criterias I have for a nice summer lunch. Why not try it during midsummer, maybe as Saturday lunch when you are still full of all the barbequing from Friday night?


Under sommaren vill jag att min mat skall vara fräsch och lätt. Jag blir så inspirerad av alla vackra färger, bär och de olika somriga smakerna, men endå känns det som att jag inte vill spendera hela min sommar i köket, och därför vill jag att maten skall vara snabb och enkel att laga.

Därför är sallad med olika tillbehör min favorit under sommaren. Lätt, färggran, inte för fyllande och så kan du variera den i oändligheter.

Idag gjorde jag en riktig sommarsallad.. Med vacker grön sallad, jordgubbar, vit brieost, nötter som jag stekte tillsammans med lite smält rå rörsocker, avocado och en oljebaserad salladssås möter denhär salladen alla mina kriterier för den perfekta sommarsalladen. Varför inte pröva den nu till midsommar, kanske på lördag då man fortfarande är helt full efter fredagens grillmat.

Likes

Comments