I think I enjoy writing so much because that’s one thing I can work on and see the progress right away.

Like look! I finished a fucking sentence and that took me, what, a minute?

I’m currently working on a short story (in Swedish) which I started writing around the same time as I made this blog. It’s been a lot of fun and I’m very proud of my story so far. The fact that I’ve written a story with a proper beginning, middle and end is a great step for me as that’s the main issue I’ve had with writing before.

Let’s take David as an example. David is a character of mine who I created for an online roleplay with my friends when I was 13. That means he’s five years old. He’s obviously changed a lot during that time and I know him and his story so, so well but I’ve never written a proper shareable story about him. That’s kind of a lie because the blog post called “Men så har ju allting förändrats” is about him and Amir, another character of mine. But the thing is that I’ve written loads of texts about David. I counted the pages, which took a while because they’re scattered in about a million different files on my computer, and I found around 70 pages! 70!! I wish there was a way to caps lock numbers because that’s a LOT. /=!! 70!! So I figured I should channel that inspiration into writing something that others actually could read and understand.

Oh- Oh, oh no! I actually got so excited about writing this I forgot to drink my tea and now it’s gone cold :’(

Anyway, after brewing myself another cup of tea I’m ready to continue. I feel like this blog could be a way to see myself (and let others see me) in a different light. Because my life is so blurry I feel like I’ve kind of lost myself and my personality a little. I’ve thought about the meaning behind the idea of a “real me” for a few years. The question of whether there is one true identity and set of characteristics that is 100% us. Because the way I see it, our personality and our traits change depending on who we’re around and in what situation we’re in. Who am I around my family? My friends? Strangers? When I’m on my own? Like with many other questions I believe there are many answers to this one, and perhaps all of them are right. I think that at the moment I’m only truly myself when I’m alone, maybe because I value the time I get to myself so much. Another factor is that I don’t have to worry about what others will think. If you know me you’ll know I don’t tend to care about others ideas of me, but there’s more to what others think than whether they think I’m dumb and ugly or not. It’s also what they expect of me, like my facial expressions when they talk about a serious topic or how loudly I laugh when they tell a joke. I think those expectations are the core to me being an introvert. It’s not like I think about them every time I talk to someone or anything, but they do exist and tire me out.

So, let’s get back on topic. Basically, I want to write down all of these theories and thoughts that I don’t really talk to anyone else about here. In whatever language I feel like. I’ll write stories and more artistic texts too, but right now this is what you (and I) are getting.

Likes

Comments

Hey. It’s been three months and I’m cool with that so let’s cut to the chase!

I’ve been watching and thinking about Katya Zamolodchikova a lot recently and she’s made me think of and also realize a couple of things:

  1. I want to be like her
  2. I do not want to BE her, but LIKE her. Or MORE like her, rather.
  3. I’m gonna fall in love with her in a silly 4th grade celebrity crush way, which I know is a stupid mistake and I’m fully aware of that. Because I mean, while Katya may be a Russian bisexual transvestite hooker, Brian McCook is only romantically interested in men and I’m very much a woman so it’d never really work out anyway. Plus the fact that we’ve, you know, never met and might – sad as it may be – never do, which I hope isn’t true because I love her so much. Gosh, Katya and Mila would make badass girlfriends, though.
  4. Holy fuck, I also just realized being so inspired and fired up about Katya made me write for the first time in AGES. Not sure what to do with the text though because blogging is… I’ll talk about that some other day, actually.
  5. I need to get out there! I’m a social introvert and I love to meet new people and learn new things about them, but more importantly, about myself. I was watching a livestream of Katyas where she said something along the lines of – and this is not a direct quote: “I’ve met thousands of people which means I have more experience of people than most others” and something clicked for me. I’ve taken pride in my ability to understand and sympathize with people for a while now. That doesn’t mean I’m a perfect friend, family member or social human being at all, because I can be hotheaded as hell, but it means I know what’s up with people most of the time. Luckily for me, I also know what’s up with myself most of the time. But ANYWAY. I’m not shy, nor do I hate people, they just make me very tired a lot of the time, which is how my introverted side affects me. It’s not only the people I dislike (which there are very few of, by the way) that make me tired, everyone does. It’s nothing personal. “It’s not you, it’s me!” But I do want to meet new people, people I’ll love and even people I’ll really despise! Meeting people is just hard to do when I have to use all my social energy during the school day, where I meet the same old friends and teachers. When I get home I just sit down and soak up the absence of others. Fuck, a lot of my life feels really blurry, which I mentioned in an earlier post. I think it’s partially because my life is a mixture of organized-ness and a little bit of irregularity which rocks my boat and I’m fucking terrified of water, man. I should learn how to meditate. Or do yoga!! Which is a perfect segue back to Katya! (One of my favorite quotes of hers is when Trixie asks about her being a yoga teacher and she says "I'm trained to teach, but they won't let me")
  6. I wanna try doing drag! If you know me you’ll know that acting is one of my very few talents. I’m also a big fan of the website Pinterest (I know, call me a middle-aged mother of three as much as you like but I fucking love that site). Every once in a while I see clothes that I LOVE but that are way too over the top to wear on a daily, but are SO me. So yesterday I realized that THAT has to be my drag character! I’ve named her SISU, in all capital letters because I love how it makes her look like a product or a brand rather than a person. I’m petty as hell when it comes to names being written right, my friends laughed at me for writing IKEA in capital letters. That’s the fucking name of the brand though? Come on! “ikea”? Really?! I’ve decided that SISU is a young, stupid vampire from deep within the Finnish forests who can, unlike me, speak Finnish. She wears dark, theatrical makeup and her style is an amped up version of mine, which I call “90’s-hipster-boho-punk”. The 90’s part is everything ugly that I love about 90’s fashion like platform jellies (again, another Katya thing), chokers, baggy pants and grunge fashion. The hipster part is kind of a throwback to my “tomboy” (Which is a stupid fucking word because women can be masculine without being a “boy” in any way) years. I love button-ups, suspenders, glasses, hats and androgynous fashion. Then there's bohemian fashion: The thing about boho fashion is that I love the nature aspect of it with floral prints and stuff, but whenever I look for boho fashion online all I find is tanned girls with long hair and 43 rings on their fingers. The color scheme is always turquoise, teal, blue and white. I want dark boho! Like, "I’m a woodland creature who lives in a log and eats ants"-boho. I guess the word I’m looking for is Strega fashion. Finally punk is really just about anything messy and dark with lots of attitude and rebel-ness to it. That’s it. That’s SISU.
  7. I've learned that I have lots of time!! Katya’s like, what, twice as old as me (just almost) and she’s grown so much as a person the past few years. I just turned 18 and I’m not planning on dying anytime soon so I have lots of time! Time is actually kind of the only thing we always have, isn’t it? And ourselves (Which is why self love is so important to me!) I’m not gonna grow up overnight! I’m actually kind of excited to get old, and maybe wise too! Who knows?!
  8. I keep thinking about how cool it’d be to be as limber and have as much control over my body as Katya but I also don’t know how to get there, you know? And I’m very lazy and can’t focus on a goal for long enough to actually make progress. There’s the reason I’m awful at working out. It’s so boring!! You just stand/sit/lay there and move your body just so that you’ll get stronger at some point, maybe. I wanna be able to see my progress right after the first pushup! Not even physically see it, just feel like I’ve improved. I do love running though, but it’s too cold for that right now and I find myself with a flu every second month these days :/
  9. Allowing yourself to be gross and weird is incredibly attractive. The key is to not do it in a creepy way that makes people uncomfortable.

There are many things I wanna reflect on on this blog but a lot of them are kind of boring and or nerve-racking to write so I’ll do that when I’m in the mood for boring and nerve-racking things. But do stay tuned, and hydrated. Especially if you’re also sick right now.

Likes

Comments

Hans rum var alltid städat och han visste alltid var han hade allt. Den nya lägenheten luktar kaos och cigaretter. Han haltar lätt när han går fram till fönstret och dagens sista solstrålar får honom att se ut som en dröm. Som ängeln hans mamma alltid säger att han är. Musiken som tonade ut när jag ringde på dörren spelar fortfarande tyst från stereon bredvid mig. Akustisk gitarr och lågmälda dikter. På fönsterkarmen står en ensam krukväxt och andra saker som jag sett i hans rum någon gång i tiden. Väggarna är vita och inredningen simpel och modern med svart mot vitt och det finns inga gardiner i fönstret.

Jag känner mig liten när vi talar.Som om han plötsligt vuxit sig större på bara ett år och jag ännu var en liten pojke. Trots det beter han sig inte överlägset, även om jag vet att han är bra på det. Han spelar sin vuxna roll bra och talar lugnt som om allt var normalt. Som om han inte också visste att jag ändrat allt genom att komma hit. Det är som om lägenheten kom med en ny personlighet för dess ägare. Men jag kan ändå se småsaker som påminner mig om vem han är. Hans hår ligger ännu inte helt som han vill ha det och hans t-shirt är skrynklig, knappt så man märker det. När jag vågar gå närmare blänker hans vänstra öga nästan orange i kvällssolen. Utsikten från det här fönstret måste höjt priset på lägenheten väsentligt. Det är kyligt i lägenheten och jag får gåshud på armarna när vi står bredvid fönstret. Hur mycket jag än saknat honom känns han annorlunda. Kanske man kan växa ifrån varandra, även om man inte ens träffats på ett år. Nästan allt hos honom verkar ha förändrats, men så har ju också allt i hans liv förändrats. Mitt minne skakas om så att allt faller på plats när jag hör hans röst och hans ord. När jag försiktigt frågar om vad han tänker göra nu säger han att han har en plan, men mer än så vägrar han berätta.

Likes

Comments

Ibland tänker jag att jag skulle behöva lägga mig ner på golvet med armarna och benen avslappnade, så där som de där vissa gymnastiklärarna brukar ha en att göra efter lektionen för att lugna ner sig. Kanske skulle jag tända doftljus med olika dofter som skulle blanda sig så att man inte kunde avgöra vad de egentligen doftade. Så skulle jag ligga där och gå igenom var jag är i livet. Det är nämligen så att allting går för fort. Hela högstadiet är bara ett suddigt ljus, som ett trafikljus genom ett immigt bilfönster när man kör förbi snabbt för att hinna med grönljuset. Jag hinner knappt lära känna mitt gamla jag innan jag skakar hand med det nya. Men här är jag nu

Jag är 17 år men om en och en halv månad är jag 18. Jag tog min första körlektion med pappa igår och det var kul. Jag körde inte i diket även om parkeringen hade många och det var snö på marken vilket gjorde dem svåra att se. Den första snön. I dag körde vi ute på vägen, eftersom pappa kände sig lite extra festlig med tanke på att det ändå är farsdag. När han sa åt mig att kör ner till den där triangeln där blev jag lite nervös men jag tänkte att han nog bara ville köra ut på vägen och sen in vid nästa infart igen och sansade mig. Vi körde flera kilometer på de små vägarna i utkanten av stan. Jag gillar att köra.

Jag går andra året i gymnasiet. I studenten planerar jag att skriva modersmål, engelska, finska, historia, religion och geografi. Jag ska skriva provet i religion i mars, har jag tänkt. Det finns många saker jag gillar med gymnasiet. Främst att det ger mig en chans att vara individuell eftersom jag får välja själv vad jag läser och hur jag läser. Jag kan identifiera mig med de ämnen jag läser. Annars gillar jag att inte vara i samma klass med samma människor hela tiden som vi gjorde i högstadiet, gymnasiet ger mig en chans att lära känna nya personer varje kurs som gillar samma ämnen som jag. Gymnasiet är fyllt av essäer som måste skrivas. Det är något som många hatar men som jag uppskattar väldigt mycket. Jag är bra på att skriva essäer.

Det är sju år sedan jag började ta teaterlektioner och för tillfället jobbar jag och fyra andra i min grupp på vårt slutarbete som vi ska skriva och planera helt själva. Om allt går som vi planerat så hoppas vi på att det ska vara klart tills början på 2017. Min roll, Rebecka, är inte en roll jag vanligtvis skulle välja men jag älskar henne och är inte rädd för utmaningen.

Studiehandledaren frågade mig om jag börjat planera vart jag ska efter gymnasiet. Det har jag inte. Det känns helt okej faktiskt, att inte veta. För några år sedan var jag säker på att jag ville bli skådespelare men sedan blev jag orolig. Jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Hur skulle jag klara av att konstant arbeta med andra, jag som är så introvert? Hur skulle jag fixa att ha oregelbundna arbetstider när jag älskar att gå till skolan samma tid varje morgon? Skulle jag verkligen fixa sena föreställningar när jag går till sängs klockan tie varje kväll? Men sen gick jag på en konsert som slutade klockan två på natten och var hjälpledare på ett skriftskoleläger i sex dagar i sträck. Då kändes det som om jag kunde klara allt. Nu vet jag inte vad jag vill bli med jag är säker på att jag kan bli det om jag bara ger mig fan på det.

Likes

Comments

Ville testa att blogga igen men jag ville också testa att skriva lite. Plötsligt fick jag lite deja vu. Det är nämligen så att jag hade en blogg när jag var i sjuan, ungefär. Jag skrev i stort sett varje dag om helt onödiga saker, men jag gillade det. Jag gillar att jag kan gå tillbaka och kolla på vad som intresserade mig då och hur jag skrev. Orsaken till deja vun är att jag har något minne av att jag läste igenom min blogg för ett tag sedan (Är inte ens säker på att det ens fanns ett sånt inlägg... Läskigt!) där jag hade skrivit om hur jag hade kört moped för första gången och att jag föll omkull och jag hade tänkt att mitt första inlägg på den här bloggen skulle handla om var jag är i livet just nu. Jag körde bil för första gången igår.

Stop. Jag inser nu att jag svamlar och går off topic precis lika mycket i text som jag gör i tal. Fanken.

Likes

Comments