Det enda jag kunde tänka på dagarna före begravningen var just den diskussionen. Vi talade aldrig om det efter den sommarkvällen. Livet flöt på som vanligt i ett år och det började snart bli dags för Myra att åka till Sverige där hon skulle studera musik. Vi hade gått i samma skola i sex år så det kändes lite skrämmande men vi visste att inget skulle kunna skilja oss åt. Men så en dag i augusti ringde hennes pappa mig och berättade att hon var död. Vi grät båda två i telefon. Han och jag kom varandra nära under den kvällen. Är det inte konstigt att det ibland är de mest tragiska händelserna som för människor samman? Jag insåg då att han hade inte bara förlorat sin fru, utan nu också sin enda dotter. När jag lade mig i sängen sent på kvällen kändes det nästan som om jag bestämt mig. Jag måste få tillbaka Myra, om inte för mig själv så för hennes pappa.

Under begravningen kunde jag inte ta farväl. Inte för att jag förnekade vad som hade hänt, utan för att jag visste att det fortfarande fanns en chans att få henne tillbaka. Om jag accepterade att hon var död skulle jag också acceptera att jag inte tänkte återuppliva henne och jag hade inte bestämt mig än. Tre dagar hade jag velat. Jag ville göra det. För mig, för hennes pappa. Men samtidigt visste jag inte vilka risker jag tog och ännu mindre hur jag skulle gå till väga. Vad jag skulle göra efteråt visste jag inte heller. Vad skulle jag säga till hennes pappa, som aldrig vetat om att hans fru och nu även hans dotter var eller varit häxor? Myra hade alltid varit den som gjorde besluten och att välja om någon skulle leva eller dö var inte ett val jag kände mig villig att göra just nu, trots att jag visste att jag måste. Att inte göra någonting alls skulle också vara ett val. Men jag var förberedd, ifall jag valde att försöka. Dagen efter hon dog hade jag cyklat hem till henne och letat reda på boken. Precis som Myra hade sagt visade den mig exakt vad jag behövde. Kanske ville hennes mamma också att jag skulle utföra ritualen? Tanken gav mig hopp. Om hon låtit mig se sidorna måste det väl också betyda att hon, om hon på något sätt ännu var själsligt bunden till boken, trodde att jag faktiskt skulle kunna klara det. Med nytt hopp och fylld från tårna till hjärnan med adrenalin hade jag cyklat hem med boken i korgen. I kyrkbänken mindes jag hur doften jag känt när jag cyklade hem hade påmint mig om den där sommarkvällen för ett år sedan och hur jag andats Myras namn medan jag trampade. Plötsligt ljöd orgelns sorgsna toner och jag väcktes ur mina tankar när kvinnan bredvid mig snörvlade till. Nu var jag säker. Jag tänkte inte ta farväl. Inte idag.

På kvällen efter begravningen kom nervositeten och den tog i sin tur med sig alla de praktiska frågor jag glömt att ställa. Innan jag skulle sätta min halvfärdiga plan i verket tvingades jag dessutom vänta tills det blev mörkt vilket bara gav mig mera tid att grubbla. Vad betydde orden jag skulle läsa under ritualen? Fanns det någonting Myras mamma inte berättade i boken? Vart skulle jag ta Myras kropp? Att släpa hem henne till mig var helt enkelt inte ett alternativ eftersom mina föräldrar var hemma. Att tyst släpa ett lik genom huset för att sedan hålla någon form av magisk ritual gick inte att göra tyst. Så var? En lite mera detaljerad plan började långsamt ta form. Jag kunde ta bilen till och från gravgården. Det skulle inte bli ett problem. ”Min” bil, som egentligen var min pappas, gick tyst och hade ett rymligt bagageutrymme (perfekt storlek för en tonårings lik) så den var det perfekta transportmedlet för kvällens aktiviteter. Men innan dess måste jag klura ut hur jag skulle ta mig ut ur huset och till bilen utan att någon märkte mig. Min mamma sov lätt och vaknade av det minsta oljud. Att sova på hotell utan öronproppar var en mardröm för henne. Jag gick fram till mitt rums enda fönster. Det vätte mot vägen och jag insåg att pappa tillochmed kommit ihåg att sätta upp brandstegen tidigare i år, vilket gjorde det möjligt att ta sig ut ur mitt rum ifall man använde sig av några aningen gymnastiska rörelser. Om jag lämnade upp fönstret skulle det inte gnissla när jag skulle ut och hoppet till marken skulle inte göra ifrån sig så mycket ljud att det skulle höras in. Om dom kom på mig kunde jag säga att jag ville ut och tänka lite. Föräldrar låter sina barn göra de konstigaste saker när de tror de sörjer. Jag satte mig på min säng och tittade ut på kvällshimlen. Små rosa moln seglade sakta fram över grannskapet och genom mitt öppna fönster hörde jag bildörrar som stängdes och en familj som pratade medan de packade ur bakluckan. Jag drog sängtäcket över mig där jag satt. Vad skulle hända med Myra efteråt? Jag visste inte ens om hon skulle vara sig själv om jag lyckades med ritualen. Tänk om hon skulle bli en zombie? Hur skulle jag någonsin kunna förklara allt det här för hennes pappa? Fanns det ens en liten chans att vi skulle kunna leva som vanligt, låtsas som att inget hade hänt? Hålet Myra lämnat efter sig kändes större än någonsin, som om det skulle svälja mig levande närsomhelst.

Bara några timmar till. Om bara några timmar skulle vi sitta och lista ut allt det här tillsammans intalade jag mig själv.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Adjö lillebror

En dag ses vi nog igen

Håll dig lugn, ligg lågt


Adjö älskare

Ute susar vintervind

dit måste jag gå


Adjö min familj,

tvinga mig inte stanna

Snälla förlåt mig

Likes

Comments


Man kan säga att allt började den där sommarkvällen när vi satt på taket till uthuset vid vår villa.Myra hade den där svart- och vitrandiga t-shirten hon köpt i juni och hade haft på sig varannan dag sedan dess. Hon låg med ansiktet mot den ljumma kvällssolen, som om hon desperat försökte klämma ur den sina sista strålar för att uppnå den där solbrännan hon strävat efter hela sommaren. Radion spelade sommarens senaste hits och även om jag blivit trött på dem för flera veckor sedan så passade de in. Nästa år skulle vi höra den här låten igen och känna oss nostalgiska, tänka tillbaka på den här sortens sommarkvällar. Måsarna skränade på udden bakom den lilla skogsdungen och ibland hörde jag hur de dök ner i vattnet på jakt efter ett kvällsmål. Det började bli kyligt så jag drog på mig min blåa tröjan som jag tidigare lindat om huvudet för att undvika solsting när vi solade. På grund av en milt traumatisk solstingsrelaterad upplevelse som barn var jag extra noggrann med att alltid ha något på huvudet när jag vistades i solen, som om mitt yviga hår inte skulle räcka till. Jag tryckte på hemknappen på min mobil för att kolla om någonting hänt. Alla andra njöt säkert också av kvällens lugn, för jag fick nöja mig med en like på Instagram från någon jag halvkände. Myra öppnade ögonen och kollade på mig.

”Jag läste mammas bok igen”, sa hon. Vi hade inte öppnat den boken tillsammans på minst två år. Myras mamma var häxa och dog när Myra var tre. Hon var inte en sån häxa som folk klär ut sig till på halloween, utan en riktig. Om jag inte gillade fantasy så mycket skulle jag kanske säga att hon var en medicinkvinna eller något. Dock var det få av hennes anteckningar som kunde förklaras utan magi. När vi gick igenom den tillsammans, Myra och jag, hittade vi uppslag om allt från besvärjelser till trollerikonster, till telekinesi 101. Det som var ännu konstigare var att vi kunde läsa igenom den flera gånger och alltid hitta någonting nytt. Boken var inte speciellt stor men informationen i den var oändlig. Allt man någonsin kunde tänkas vilja veta om magi fanns inbundet i en liten svart anteckningsbok med läderpärm. Jag fick intrycket av att hennes mamma nog dolde en del också, för varje gång Myra eller jag läste om någonting riktigt häftigt så ändrades informationen innan vi skulle haft användning för den. Hon ville nog inte att vi skulle börja använda bokens otaliga lösningar för alla våra små problem, vilket jag kunde respektera.

”Jaha”, sa jag, ”Vad hittade du? Nått nytt?” Myra kliade ett av sina myggbett.

”Jag har läst den så många gånger att jag knappt vet vad som är nytt och vad som är gammalt längre. Allt smälter ihop. Det är omöjligt att ta in all information och när man tror att man minns någonting man skulle kunna ha användning av så hittar man det aldrig igen. Jag glömmer alltid att sätta dit ett jävla bokmärke”, klagade hon. Myra hade använt sig av boken lite då och då och både hon och jag var övertygade om att det vi hittade i boken verkligen fungerade. Som när vi höll en ritual för att vi skulle få godkänt i det där hemska matteprovet som vi var övertygade om att vi skulle bli underkända i. Trots att alla andra hade verkat rätt nöjda efter själva provet menade läraren att så många hade presterat under förväntningarna. Hon ändrade skalan så att fler skulle vara godkända och vi klarade oss alltså med livet och våra bra betyg i behåll.

”Det är som att ens hjärna blir helt omprogrammerad efter man har läst lite, du vet”, jag nickade, för jag visste precis, ”Men jag läste någonting om att återuppliva de döda. Inte som hela den där vampyrgrejen jag var så totalt insnöad på för några år sen, utan som någonting mera”, Myra funderade, ”praktiskt. Du vet hur vampyrerna dör och återföds som vampyrer och sedan lever längre för att... Kromosomer och allt det där komplicerade som vi aldrig riktigt förstod? Om man återupplivar någon på det här nya sättet så dör personen och vaknar upp som sig själv. Mänsklig. Odödlig. Eller, man åldras inte i alla fall” Myras grågröna ögon betraktade mig i väntan på en reaktion medan jag funderade. Jag mindes hennes vampyrfas. Medan alla andra var beroende av Twilight var Myra totalt besatt av att hitta en verklig vampyr. Det var nästan skrämmande. Men jag var med på det. Vi åkte till och med till Schwarzwald, ett bergsområde i Tyskland, där hennes mamma i sina anteckningar menade att någon form av samlingsplats för vampyrer skulle finnas. Behöver jag ens nämna att vi aldrig såg någon vampyr? Skygga varelser, stackarna. Allt tolvåriga Myra ville var att få en chans att bli odödlig, hur jobbigt det än lät att vara vampyr. Men som de flesta saker man är besatt av när man är tolv kom hon över sina vampyrfantasier efter ett tag.

”Vem ska vi återuppliva då? Michael Jackson?” föreslog jag och hoppades innerligt att hon inte ville återuppliva sin mamma, för tanken gav mig kalla kårar. Det var jag definitivt inte redo för. Dessutom var jag inte säker på hur fort lik förruttnade och var inte jätteintresserad av att ta reda på det heller.

”För det första, too soon”, flinade hon. ”För det andra, nej, jag bara tänkte på det lite grann. Liksom, jag är inte riktigt säker på om jag vill dö, du vet?”

”Har du planerat att göra det då?” undrade jag, även om jag knappast behövt säga någonting.

”Du vet vad jag menar. Jag har inte gjort allt det jag skulle vilja än! Om jag faller av bryggan och slår huvudet på en sten och dör imorgon kommer jag vara skitförbannad. Mitt sista ord skulle vara ´VITTU!´”

”Hur kan du vara skitförbannad om du redan är dö-”

”Det skulle vara så onödigt, bara. Det är ju det alla vuxna säger när någon ung dör; ”Det var så onödigt att hon skulle dö, med hela livet framför sig”. Jag skulle aldrig få se alla mina favoritband live eller få veta hur mina favoritserier slutar. Aldrig träffa mitt livs kärlek och allt det där. Om jag dör ung kommer jag vara ett jävligt argt spöke”, förklarade hon. Vi hade talat om det här förr. Myra var inte rädd för döden, hon var arg på den. Vi hade bestämt oss för att bli såna där häftiga tanter när vi blev äldre. Som professor McGonagall i Harry Potter-böckerna. Vi skulle vara de mest fashionabla 60-åringarna och resa världen runt när vi gått i pension. Att åldras skrämde oss inte. Döden dock, kanske lite.

”Vart vill du komma?” frågade jag men insåg att det kanske lät lite snäsigt. ”Jag menar, det är häftigt och så, men du skulle inte berätta om det här om du inte hade en anledning. Du är väl inte sjuk eller nått?”

”Nej, jag tänkte bara... Leah... Om jag dör ung, på något sätt; faller på en sten, hugger mig själv i magen med en kökskniv av misstag eller något, kan du hitta just de sidorna i boken och återuppliva mig? För jag vill verkligen inte dö än, inte på en lång tid. Boken har en tendens att visa det man verkligen behöver så om du faktiskt kan tänka dig göra det kommer du hitta rätt sida eller något bättre, jag bryr mig inte. Du vet att jag skulle göra det samma för dig. Kan du lova att inte låta mig dö, Leah?”

Trots att hon sa det med allvar i blicken så tänkte jag inte speciellt mycket på det. Jag vet inte, jag orkade inte tänka på det just då för det kändes bara så avlägset, att någon av oss skulle dö.

Så jag lovade.

Likes

Comments

I think I enjoy writing so much because that’s one thing I can work on and see the progress right away.

Like look! I finished a fucking sentence and that took me, what, a minute?

I’m currently working on a short story (in Swedish) which I started writing around the same time as I made this blog. It’s been a lot of fun and I’m very proud of my story so far. The fact that I’ve written a story with a proper beginning, middle and end is a great step for me as that’s the main issue I’ve had with writing before.

Let’s take David as an example. David is a character of mine who I created for an online roleplay with my friends when I was 13. That means he’s five years old. He’s obviously changed a lot during that time and I know him and his story so, so well but I’ve never written a proper shareable story about him. That’s kind of a lie because the blog post called “Men så har ju allting förändrats” is about him and Amir, another character of mine. But the thing is that I’ve written loads of texts about David. I counted the pages, which took a while because they’re scattered in about a million different files on my computer, and I found around 70 pages! 70!! I wish there was a way to caps lock numbers because that’s a LOT. /=!! 70!! So I figured I should channel that inspiration into writing something that others actually could read and understand.

Oh- Oh, oh no! I actually got so excited about writing this I forgot to drink my tea and now it’s gone cold :’(

Anyway, after brewing myself another cup of tea I’m ready to continue. I feel like this blog could be a way to see myself (and let others see me) in a different light. Because my life is so blurry I feel like I’ve kind of lost myself and my personality a little. I’ve thought about the meaning behind the idea of a “real me” for a few years. The question of whether there is one true identity and set of characteristics that is 100% us. Because the way I see it, our personality and our traits change depending on who we’re around and in what situation we’re in. Who am I around my family? My friends? Strangers? When I’m on my own? Like with many other questions I believe there are many answers to this one, and perhaps all of them are right. I think that at the moment I’m only truly myself when I’m alone, maybe because I value the time I get to myself so much. Another factor is that I don’t have to worry about what others will think. If you know me you’ll know I don’t tend to care about others ideas of me, but there’s more to what others think than whether they think I’m dumb and ugly or not. It’s also what they expect of me, like my facial expressions when they talk about a serious topic or how loudly I laugh when they tell a joke. I think those expectations are the core to me being an introvert. It’s not like I think about them every time I talk to someone or anything, but they do exist and tire me out.

So, let’s get back on topic. Basically, I want to write down all of these theories and thoughts that I don’t really talk to anyone else about here. In whatever language I feel like. I’ll write stories and more artistic texts too, but right now this is what you (and I) are getting.

Likes

Comments

Hans rum var alltid städat och han visste alltid var han hade allt. Den nya lägenheten luktar kaos och cigaretter. Han haltar lätt när han går fram till fönstret och dagens sista solstrålar får honom att se ut som en dröm. Som ängeln hans mamma alltid säger att han är. Musiken som tonade ut när jag ringde på dörren spelar fortfarande tyst från stereon bredvid mig. Akustisk gitarr och lågmälda dikter. På fönsterkarmen står en ensam krukväxt och andra saker som jag sett i hans rum någon gång i tiden. Väggarna är vita och inredningen simpel och modern med svart mot vitt och det finns inga gardiner i fönstret.

Jag känner mig liten när vi talar.Som om han plötsligt vuxit sig större på bara ett år och jag ännu var en liten pojke. Trots det beter han sig inte överlägset, även om jag vet att han är bra på det. Han spelar sin vuxna roll bra och talar lugnt som om allt var normalt. Som om han inte också visste att jag ändrat allt genom att komma hit. Det är som om lägenheten kom med en ny personlighet för dess ägare. Men jag kan ändå se småsaker som påminner mig om vem han är. Hans hår ligger ännu inte helt som han vill ha det och hans t-shirt är skrynklig, knappt så man märker det. När jag vågar gå närmare blänker hans vänstra öga nästan orange i kvällssolen. Utsikten från det här fönstret måste höjt priset på lägenheten väsentligt. Det är kyligt i lägenheten och jag får gåshud på armarna när vi står bredvid fönstret. Hur mycket jag än saknat honom känns han annorlunda. Kanske man kan växa ifrån varandra, även om man inte ens träffats på ett år. Nästan allt hos honom verkar ha förändrats, men så har ju också allt i hans liv förändrats. Mitt minne skakas om så att allt faller på plats när jag hör hans röst och hans ord. När jag försiktigt frågar om vad han tänker göra nu säger han att han har en plan, men mer än så vägrar han berätta.

Likes

Comments

Ibland tänker jag att jag skulle behöva lägga mig ner på golvet med armarna och benen avslappnade, så där som de där vissa gymnastiklärarna brukar ha en att göra efter lektionen för att lugna ner sig. Kanske skulle jag tända doftljus med olika dofter som skulle blanda sig så att man inte kunde avgöra vad de egentligen doftade. Så skulle jag ligga där och gå igenom var jag är i livet. Det är nämligen så att allting går för fort. Hela högstadiet är bara ett suddigt ljus, som ett trafikljus genom ett immigt bilfönster när man kör förbi snabbt för att hinna med grönljuset. Jag hinner knappt lära känna mitt gamla jag innan jag skakar hand med det nya. Men här är jag nu

Jag är 17 år men om en och en halv månad är jag 18. Jag tog min första körlektion med pappa igår och det var kul. Jag körde inte i diket även om parkeringen hade många och det var snö på marken vilket gjorde dem svåra att se. Den första snön. I dag körde vi ute på vägen, eftersom pappa kände sig lite extra festlig med tanke på att det ändå är farsdag. När han sa åt mig att kör ner till den där triangeln där blev jag lite nervös men jag tänkte att han nog bara ville köra ut på vägen och sen in vid nästa infart igen och sansade mig. Vi körde flera kilometer på de små vägarna i utkanten av stan. Jag gillar att köra.

Jag går andra året i gymnasiet. I studenten planerar jag att skriva modersmål, engelska, finska, historia, religion och geografi. Jag ska skriva provet i religion i mars, har jag tänkt. Det finns många saker jag gillar med gymnasiet. Främst att det ger mig en chans att vara individuell eftersom jag får välja själv vad jag läser och hur jag läser. Jag kan identifiera mig med de ämnen jag läser. Annars gillar jag att inte vara i samma klass med samma människor hela tiden som vi gjorde i högstadiet, gymnasiet ger mig en chans att lära känna nya personer varje kurs som gillar samma ämnen som jag. Gymnasiet är fyllt av essäer som måste skrivas. Det är något som många hatar men som jag uppskattar väldigt mycket. Jag är bra på att skriva essäer.

Det är sju år sedan jag började ta teaterlektioner och för tillfället jobbar jag och fyra andra i min grupp på vårt slutarbete som vi ska skriva och planera helt själva. Om allt går som vi planerat så hoppas vi på att det ska vara klart tills början på 2017. Min roll, Rebecka, är inte en roll jag vanligtvis skulle välja men jag älskar henne och är inte rädd för utmaningen.

Studiehandledaren frågade mig om jag börjat planera vart jag ska efter gymnasiet. Det har jag inte. Det känns helt okej faktiskt, att inte veta. För några år sedan var jag säker på att jag ville bli skådespelare men sedan blev jag orolig. Jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Hur skulle jag klara av att konstant arbeta med andra, jag som är så introvert? Hur skulle jag fixa att ha oregelbundna arbetstider när jag älskar att gå till skolan samma tid varje morgon? Skulle jag verkligen fixa sena föreställningar när jag går till sängs klockan tie varje kväll? Men sen gick jag på en konsert som slutade klockan två på natten och var hjälpledare på ett skriftskoleläger i sex dagar i sträck. Då kändes det som om jag kunde klara allt. Nu vet jag inte vad jag vill bli med jag är säker på att jag kan bli det om jag bara ger mig fan på det.

Likes

Comments

Ville testa att blogga igen men jag ville också testa att skriva lite. Plötsligt fick jag lite deja vu. Det är nämligen så att jag hade en blogg när jag var i sjuan, ungefär. Jag skrev i stort sett varje dag om helt onödiga saker, men jag gillade det. Jag gillar att jag kan gå tillbaka och kolla på vad som intresserade mig då och hur jag skrev. Orsaken till deja vun är att jag har något minne av att jag läste igenom min blogg för ett tag sedan (Är inte ens säker på att det ens fanns ett sånt inlägg... Läskigt!) där jag hade skrivit om hur jag hade kört moped för första gången och att jag föll omkull och jag hade tänkt att mitt första inlägg på den här bloggen skulle handla om var jag är i livet just nu. Jag körde bil för första gången igår.

Stop. Jag inser nu att jag svamlar och går off topic precis lika mycket i text som jag gör i tal. Fanken.

Likes

Comments