Hans rum var alltid städat och han visste alltid var han hade allt. Den nya lägenheten luktar kaos och cigaretter. Han haltar lätt när han går fram till fönstret och dagens sista solstrålar får honom att se ut som en dröm. Som ängeln hans mamma alltid säger att han är. Musiken som tonade ut när jag ringde på dörren spelar fortfarande tyst från stereon bredvid mig. Akustisk gitarr och lågmälda dikter. På fönsterkarmen står en ensam krukväxt och andra saker som jag sett i hans rum någon gång i tiden. Väggarna är vita och inredningen simpel och modern med svart mot vitt och det finns inga gardiner i fönstret.

Jag känner mig liten när vi talar.Som om han plötsligt vuxit sig större på bara ett år och jag ännu var en liten pojke. Trots det beter han sig inte överlägset, även om jag vet att han är bra på det. Han spelar sin vuxna roll bra och talar lugnt som om allt var normalt. Som om han inte också visste att jag ändrat allt genom att komma hit. Det är som om lägenheten kom med en ny personlighet för dess ägare. Men jag kan ändå se småsaker som påminner mig om vem han är. Hans hår ligger ännu inte helt som han vill ha det och hans t-shirt är skrynklig, knappt så man märker det. När jag vågar gå närmare blänker hans vänstra öga nästan orange i kvällssolen. Utsikten från det här fönstret måste höjt priset på lägenheten väsentligt. Det är kyligt i lägenheten och jag får gåshud på armarna när vi står bredvid fönstret. Hur mycket jag än saknat honom känns han annorlunda. Kanske man kan växa ifrån varandra, även om man inte ens träffats på ett år. Nästan allt hos honom verkar ha förändrats, men så har ju också allt i hans liv förändrats. Mitt minne skakas om så att allt faller på plats när jag hör hans röst och hans ord. När jag försiktigt frågar om vad han tänker göra nu säger han att han har en plan, men mer än så vägrar han berätta.

Likes

Comments

Ibland tänker jag att jag skulle behöva lägga mig ner på golvet med armarna och benen avslappnade, så där som de där vissa gymnastiklärarna brukar ha en att göra efter lektionen för att lugna ner sig. Kanske skulle jag tända doftljus med olika dofter som skulle blanda sig så att man inte kunde avgöra vad de egentligen doftade. Så skulle jag ligga där och gå igenom var jag är i livet. Det är nämligen så att allting går för fort. Hela högstadiet är bara ett suddigt ljus, som ett trafikljus genom ett immigt bilfönster när man kör förbi snabbt för att hinna med grönljuset. Jag hinner knappt lära känna mitt gamla jag innan jag skakar hand med det nya. Men här är jag nu

Jag är 17 år men om en och en halv månad är jag 18. Jag tog min första körlektion med pappa igår och det var kul. Jag körde inte i diket även om parkeringen hade många och det var snö på marken vilket gjorde dem svåra att se. Den första snön. I dag körde vi ute på vägen, eftersom pappa kände sig lite extra festlig med tanke på att det ändå är farsdag. När han sa åt mig att kör ner till den där triangeln där blev jag lite nervös men jag tänkte att han nog bara ville köra ut på vägen och sen in vid nästa infart igen och sansade mig. Vi körde flera kilometer på de små vägarna i utkanten av stan. Jag gillar att köra.

Jag går andra året i gymnasiet. I studenten planerar jag att skriva modersmål, engelska, finska, historia, religion och geografi. Jag ska skriva provet i religion i mars, har jag tänkt. Det finns många saker jag gillar med gymnasiet. Främst att det ger mig en chans att vara individuell eftersom jag får välja själv vad jag läser och hur jag läser. Jag kan identifiera mig med de ämnen jag läser. Annars gillar jag att inte vara i samma klass med samma människor hela tiden som vi gjorde i högstadiet, gymnasiet ger mig en chans att lära känna nya personer varje kurs som gillar samma ämnen som jag. Gymnasiet är fyllt av essäer som måste skrivas. Det är något som många hatar men som jag uppskattar väldigt mycket. Jag är bra på att skriva essäer.

Det är sju år sedan jag började ta teaterlektioner och för tillfället jobbar jag och fyra andra i min grupp på vårt slutarbete som vi ska skriva och planera helt själva. Om allt går som vi planerat så hoppas vi på att det ska vara klart tills början på 2017. Min roll, Rebecka, är inte en roll jag vanligtvis skulle välja men jag älskar henne och är inte rädd för utmaningen.

Studiehandledaren frågade mig om jag börjat planera vart jag ska efter gymnasiet. Det har jag inte. Det känns helt okej faktiskt, att inte veta. För några år sedan var jag säker på att jag ville bli skådespelare men sedan blev jag orolig. Jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Hur skulle jag klara av att konstant arbeta med andra, jag som är så introvert? Hur skulle jag fixa att ha oregelbundna arbetstider när jag älskar att gå till skolan samma tid varje morgon? Skulle jag verkligen fixa sena föreställningar när jag går till sängs klockan tie varje kväll? Men sen gick jag på en konsert som slutade klockan två på natten och var hjälpledare på ett skriftskoleläger i sex dagar i sträck. Då kändes det som om jag kunde klara allt. Nu vet jag inte vad jag vill bli med jag är säker på att jag kan bli det om jag bara ger mig fan på det.

Likes

Comments

Ville testa att blogga igen men jag ville också testa att skriva lite. Plötsligt fick jag lite deja vu. Det är nämligen så att jag hade en blogg när jag var i sjuan, ungefär. Jag skrev i stort sett varje dag om helt onödiga saker, men jag gillade det. Jag gillar att jag kan gå tillbaka och kolla på vad som intresserade mig då och hur jag skrev. Orsaken till deja vun är att jag har något minne av att jag läste igenom min blogg för ett tag sedan (Är inte ens säker på att det ens fanns ett sånt inlägg... Läskigt!) där jag hade skrivit om hur jag hade kört moped för första gången och att jag föll omkull och jag hade tänkt att mitt första inlägg på den här bloggen skulle handla om var jag är i livet just nu. Jag körde bil för första gången igår.

Stop. Jag inser nu att jag svamlar och går off topic precis lika mycket i text som jag gör i tal. Fanken.

Likes

Comments