Mycket är så himla lätt just nu, bara flyter med lixom... Undrat ofta den senaste tiden hur vettigt det egentligen är för mitt psyke. När det tar slut lixom ... Nöjd e väl sin sak, men passade inte mej. Passar kanske nu... Eller så faller ja, om än väldans långsamt. Vill så mycket men kan så lite. Smärta under kontroll om ja inget gör mer än det nödvändiga. Vill ju så mycket mer.
Mörkt nu, alltid gillat mörkt, men här uppe förstörs det mörka av snön. Det gör det ej där nere. Men vill inte för den saks skull ner igen, lagom m hälsa på ibland. Saknar ändå det mörka, energin det gav som hjälpte mej genom sommaren. Sommaren har blivit stabilare sen ja flytta upp, den förstör mej ej på samma sätt som förr.
Oron drar i mej nästan tär på mej, snart gått ett år sen han dog. Eller vad vi ska kalla det... Tänk om ja ej hade lyckats få liv i han... Vill ej ens tänka så... Kan ändå ej släppa känslan att han kommer försvinna. Känns i varje millimeter av mej att min lilla loppa inte kommer växa upp. Känns Så hemskt att sätta ord på, men känslan finns varje dag hela tiden. Ser förändringar i han nu, saker som i efterhand även var där förra året vid denna tiden. Tänk om han försvinner från mej redan nu... Är ej redo vill ej tänka så, kan ej sluta. Ej släppa att min lilla loppa kommer lämna mej. Min loppa är för alltid älskad.
Blää på detta gör mej så lessen! Måste leva med han nu, ta vara på all tid vi får. Sörja måste vänta, vänta tills det blir oundvikligt.
Tänk vad svag jag blev när jag fick barn, antar dock i mitt fall att det varit övervägande positivt. Ja ser o känner så mycket mer ljus nu. Det positiva ljusa o vem vet kanske det som gör mej stabilare i det riktiga ljuset...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments