View tracker

Panikångest / paniksyndrom, Jenna skriver

Jag upplever stickningar och en varm bortdomnad i hals och övrig kropp varje gång jag äter (som minst) men det är lättare att äta med någon. Så att de kan rädda mig, utifall att.

Så jag äter inte om dagarna så mycket, jag har små mellanmål som går snabbt att äta, och som är ''choke free''. De mättar egentligen ingenting men de ger mig energi någon timme framåt.

När Marcus kommer hem från jobbet äter vi middag vid 11 på kvällen. Jag äter som mest då, och det brukar gå så där. Äter ibland en fjärdedels portion, ibland en halv, ibland en hel fast liten. Jag brukar inte hinna äta allt eftersom paniken hinner ikapp, jag kan inte svälja, halsen känns trång och insidan av min mun sväller upp och jag börjar därför tugga sönder mina kinder vilket gör ont. När jag börjar med det måste jag avbryta.
Jag skäms för det, även inför Marcus, för att han tycks vara på sin vakt och märker direkt om jag har panik. Jag vaggar fram och tillbaka, stirrar med uppspärrade ögon, tuggar väldigt länge, sväljer hårt, håller tag om något (blir yr).
Jag spottar ibland ut det jag äter, och försöker att inte låta honom veta det. Efteråt, när faran är över, är jag ofta så upprörd över traumat att jag brister ut i tårar.
Att genomgå det här flera gånger om dagen är mycket slitande på kropp och sinne.

Min paranoia över allting annat är i en mycket lägre grad. Joggingrundor i bergen är dock svårt, fått panik där flera gånger som jag har agerat på, och jag ser fiender i alla människor.
Under intensiv rädsla börjar jag koppla saker på ett helt annat sätt. Jag ser faror överallt och ser ett, tu, tre, binder dem samman och ser ett mönster, för att min hjärna är skärpt och börjar söka vilt för att finna hotet för att avgöra om jag ska fly, eller fäkta mot det.
Det är så panikångest fungerar. Min kropp signalerar till mig att det är ett hot i min närvaro och hela jag utsöndrar direkt en massa olika hjälpmedel.
Blodet försvinner från vissa ställen för att dras till ben, för att hjälpa mig fly. Adrenalinet pumpar, jag blir starkare och hela min värld förvrängs på direkten för att jag ska kunna se, höra, känna vad som borde bli mitt nästa drag.
Det känns som att gå från modern människa till djur, med instinkter, med en maskin till kropp.
Det är min kropp som försöker hjälpa mig, och den är helt fantastisk för det. Men den behöver inte kicka igång så hårt som den gör, den behöver inte alarmera mig mer, för att det inte finns någon fara.
Jag behöver alltså säga det till min kropp.
Igår sa jag det till min kropp, uppmanade paniken att öka när jag tuggade på chips, ensam hemma. Jag klev utanför min känsla och betraktade den utifrån, såg vad den gjorde och räknade upp alla symtom jag upplevde allt eftersom de kom.

Först sa jag:
''Jag känner trång hals.''
Sen sa jag:
''Jag känner smärtor i bröstet''.
Min hjärna vill koppla det till en hjärtattack men jag tillät den inte det. Jag sa nej, mina smärtor i bröstet beror på kroppens fysiska reaktion. Det här är min fäkta/fly-reaktion. Jag ska inte fly, jag ska inte fäkta nu. Jag ska möta min panik, möta min känsla, förstå vad som händer utan att försöka använda mig av logik och mitt intellekt (för vem som helst förstår att du inte är allergisk mot något du ätit veckor innan, eller att du inte kommer att kvävas av ett chips. Du kan inte mota bort panikångest genom att ha förnuftiga samtal med dig själv).
Sen sa jag:
''Jag är yr, och kan inte riktigt se någonting. Mitt hjärta slår hårt. Ja, ja, du behöver inte reagera nu, det finns ingen fara här'', och allt eftersom symtom jag la märke till, uttalade högt och frammanade, minskade dem.

De kom, de gick.
Det jag gjorde kallas för One Move och är ett sätt att bota - inte behandla - panikångest på. Är ifrån ett program som kallas Panic Away (haha) och som Marcus hittat efter googlesökande efter en av mina svåra nätter.
Jag har varit på ett liknande spår tidigare, men det är mycket svårt att gå emot sin panikångest så där, uppmana den att bli värre, ge sitt allra bästa, för att man plötsligt blivit mycket vidskeplig och rädd för vad man säger / önskar. Det är svårt att göra det när man ser sin panikångest som sin fiende.
Den är ju inte det egentligen. Tvärtom, men den är lite trasig, knasig och försöker rädda mig när jag inte är en damsel in distress.

Förhoppningsvis blir det här min vändpunkt. Jag har inte ätit på 8 månader.

Det är inte konstigt, du är inte galen, det är inte svaghet att lida av panikångest och är man inte helt utan hjärna så vet man det. ​Panik är en känslomässig reaktion, och känsla och förnuft hör ju inte alltid ihop...

​(250 tusen svenskar sägs lida av panikångest)

​Fun fact: ''Ångest'' betyder trångmål, trång hals!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jenna skriver

När jag var yngre, från 8 till 10 år, var jag bästa vän med en tjej som hette Sara. Vi möttes i andra klass och hon hade blivit förflyttad från en annan skola till min. Hon var lite tyst av sig, vilket var min raka motsats, och hon började ganska direkt hänga efter mig.

Vår vänskap var spännande. Jag övertalade henne till diverse olika hyss, och vi genomförde dem tillsammans. Jag hade aldrig några svårigheter med att ta dessa hyss, våra hemligheter, med mig till graven och att ljuga mig blå om det fanns risk för upptäckt, men det hade hon. Det störde mig väldigt mycket, att hon var så pass mesig.
En dag åt jag middag hos henne. Hennes föräldrar var fortfarande tillsammans, till skillnad från mina, och hon hade en bror och ett väldigt stort hus, med sju sovrum och tre badrum, varav ett hade bastu. Hennes hus var väldigt roligt och vi hängde där ofta. Stort hus, många möjligheter.
Under denna middag ville Sara lämna bordet innan jag var klar.. Hennes mor, Mona, sa att det var ohyfsat av henne och att hon borde sätta sig ned igen. Jag, som inte alls hade någon slags bordsetikett och inte var uppfostrad överhuvudtaget brydde mig inte, men Mona envisades om att Sara skulle sitta kvar.
Sara vägrade igen, varpå Mona inför hela familjen plus mig, sa åt Sara att följa med henne in i sovrummet så de fick talas vid.

Jag kände mig väldigt obehagligt berörd av situationen. Det var något som var fel, det var något i luften som jag hade andats in tidigare.
Kort därefter hörs en smäll och ett kort, avhugget skrik från Sara. Jag frös till i kroppen direkt och kände hur jag blev blank i blicken, och när de återigen kom ut frågade Mona hur det var med mig.Jag sneglade mot Sara, som var röd i ansiktet och envist tittade ned i bordet.
Jag svarade Monas mjuka fråga med ett snabbt ''nej, jag mår bra''.

Efter middagen gick vi ned till Saras rum igen. Jag viskade till henne, frågade ''hon slår dig va?'' hon nekade, skakade på huvudet och sa nej, nej det gör det inte.
Sara kunde inte ljuga. Jag sa till henne att jag blir slagen hemma jag med, så du kan berätta, jag kommer inte att skvallra.
Hon berättade att hennes mor oftast gav henne örfilar och att hennes far tog strypgrepp om hennes hals. Trots att ha känt denna sötsliskiga fasad och märkt sprickor i den, så blev jag chockad över upptäckten. Men det är svårt att förbereda sig för något sånt.

Jag har bott på många hem i mina dagar och träffat många misshandlade barn. Det ligger en sanning i att ''äpplet inte fallet långt ifrån trädet'' för att dessa misshandlade barn brukar uppvisa tecken på våld själva.
Jag har gjort det, och Sara gjorde det. Jag blev örfilad av en tjej på ett barndomshem när jag var 6 år gammal, som var i samma ålder och som började skratta när jag blev ledsen.
Att bli misshandlad hemma krävs inte en åtgärd bara för det drabbade barnets skull, för att barnet inte ska råka illa ut just då och må dåligt i framtiden. Det är också för att barnet inte ska växa upp och bli den som misshandlar, själv.

Sara fick inte hjälp. Mycket troligt lever hon ännu i tystnad.

Likes

Comments

View tracker

Jenna skriver

Ibland har velat tänka kortsiktigt. Jag har inte velat förstå vad en annan går igenom, inte orkat, jag har velat slå ned på personen med mina domar, mina stämplar.
Det är inte ofta någonting verkligen är fel på en människa. När vi säger ''du är dum i huvudet'' så syftar vi ofta på en annans bristande moral, att den inte lever på det sätt vi lär, att den går utanför ramarna och inte är OK i våra ögon.
När vi säger ''det är något fel på hen'' så menar vi oftast att vi finner personen konstig. Men vår mening, det vi säger och inte det vi menar, blir ett dömande som hade skadat personen, om den visste om vad vi sa bakom ryggen på hen.

Dessa dömanden är något jag utsätts för själv, jag är känslig för dem i de perioder då jag är utslagen. Med utslagen menar jag deprimerad, svag, tömd på energi.
Jag mår väldigt dålig då och är känslig för vad andra säger om mig. Jag kanske inte känner personen som säger något som jag tolkar som något illa. Jag kanske inte ens gillar den.
Personen jag inte gillar kanske säger något bra, eller neutralt till mig, men jag tolkar det som negativt för att jag mår så dåligt själv.

Jag vill berätta att även fast jag själv är förstående och empatisk inför sådana ämnen, allt som rör känslor i princip, så är jag väldigt kritisk, väldigt cynisk och ibland är jag även elak.
Jag är uppfostrad som det sistnämnda, född som det förstnämnda och den är en enda ongoing battle.
Jag är svår att förstå sig på, främst är det svårt när jag själv inte har koll på allt. Och när man är sådan, när allting är i kras och jobbar ihärdigt med att försöka lappa ihop allt, brukar det helt enkelt bero på att man inte mår så bra.

Om man tänker utifrån sig själv, kan man förstå andra. It goes the other way around too, om du projicerar dina egna känslor på andra, kan världen bli en mycket mörk plats.
Sällan finner du en kritiker värre än dig själv.

Alltså så talar folk vassare när de känner knivseggen mot hjärtat. Alltså så blir deras beteenden, tankar och vad de säger till dig annorlunda än när de mår bra.
Med det här vill jag bara påminna om att inte vara för snabb med att döma de som själva är dömande. There's a reason for everything.

Likes

Comments

DR/DP

Eftersom det krockar med min rehabilitering, så får jag just nu inte tala så mycket om DR/DP.
Om du skulle lida av det och är i desperat behov av hjälp, hänvisar jag dig hit.

Tro mig, de vet vad de talar om. dpselfhelp.com

1) Acceptance
2) Letting go
3) Distraction
4) Tuning focus back on external world(reality) and interact with it
5) Socializing
6) Facing your fears & buried sorrows
7) Eating right
8) Sleeping/Exercising
9) Changing your thinking pattern
10) Re-enter reality & Never looking back


​Det här är det som kan hjälpa dig.

Likes

Comments

DR/DP

Depersonalisationssyndrom eller depersonalisations- och derealisationssyndrom är en psykisk störning som innebär att den drabbade upplever långvariga och plågsamma overklighetskänslor, av sig själv, sina jagfunktioner eller omgivningen, det vill säga depersonalisation och derealisation.
- Wikipedia

Jag hann lida av störningen i närmare två år innan jag fann ut att det hade ett namn. Innan dess kallade jag det för mental dimma.
Störningen är otroligt handikappande då den slår ut alla dina sinnen, orsakar konstant förvirring och gör det mycket svårt att klara av vardagen. Andras ansikten, likväl ditt eget är inte igenkännbara, och att förklara syndromet för en som inte har det själv, är nästintill omöjligt.
Ofta tillhörande syndrom är paniksyndrom, och min teori är att alla levande varelser är handikappade utan emotioner, och utan att kunna känna in sin omgivning.
Med DR/DP och paniksyndrom blir världen minst sagt skrämmande, oförståelig, och meningslös.

Mycket få vet om denna störning, men sägs ändå vara vanlig. Störningen kommer som mycket annat i olika grader, och det finns inget känt botemedel.

''Utländska studier gör gällande att depersonalisationssyndrom (DPD) är lika vanligt som bipolär sjukdom eller tvångssyndrom. Trots detta betraktas DPD som ett ovanligt tillstånd inom psykiatrin. Det anses inte vara en självständig diagnos, utan endast symtom vid andra störningar. Depersonalisationssyndrom uppges därför av forskare vara en av den moderna tidens mest förbisedda diagnoser''.
- Länk till uppsats

''Några uppdagande symptom är bl.a. sömnsvårigheter, problem att slappna av helt och hållet, och att tillgodose sig ordentlig djupsömn. Ett annat symptom är att jag inte upplever hela min kropp "fullt ut", som att min sensoriska feedback från kroppen är begränsad. Därtill tappar jag begrepp om tidsförlopp. Dagar kan passera, och jag känner mig förbisprungen, som att jag mentalt inte uppfattar och kunnat förstå att tiden har gått, som att alla upplevda händelser är inkonsekventa. Mer generellt är en avskärmning från djupa känslor. Jag har svårt att relatera till min familj, och bekanta, och känner mig allmänt stum och avtrubbad känslomässigt. Jag tappar den röda tråden, och finner ingen motivation i att göra någonting, annat än att grubbla över mitt tillstånd, som blir ett ständigt återkommande tema som tar upp min tankeverksamhet.

Det känns som att man går mellan olika medvetandetillstånd, som att man försöker uppnå eller tvinga fram de känslor som man saknar, eftersom de inte sker naturligt. När den naturliga progressionen i tankeverksamhet som tar hänsyn till olika nivåer av aktivering inte följer som den ska, blir det som att man aktivt blir tvungen att söka aktivera sig mentalt så att man kan ta ställning till sin vardag.

Problematiken är vida i.o.m. att mycket av det som vanligtvis är självklart för en människa att ta sig för under en dag blir främmande och svårtillgängligt, när man är "avskuren" eller dissocierad från mycket av sin egen normala tankeverksamhet. Till en början hade jag oerhört svårt att ens uttrycka mig i text som jag brukade. Min förmåga att associera var svår oerhört begränsad. Därtill följer problemet att man inte riktigt förstår vad som är fel på en. Man vet bara att något inte är som det stämmer, men har ingen referens, och ingen erfarenhet som talar om för en vad som man har råkat ut för.''
-Terapisnack

''Depersonalisation handlar om att känna sig främmande för sig själv. Det kan tex vara att man känner sig avtrubbad och har svårt att känna värme, kyla, hunger, eller andra signaler från kroppen. Det kan också vara att se sig själv i en spegel och att det känns som att titta på en främling, eller att man upplever det som att man befinner sig utanför sig själv och ser sig på avstånd.

Derealisation innebär liknande symptom, men det handlar om att verkligheten runt en känns obekant eller främmande. Ens hem kan kännas främmande. Människor, omgivningar eller saker man känner till kan upplevas som obekanta och/eller utan betydelse. Eller så kan allt kännas förvrängt, suddigt eller dimmigt, som att det var en dröm. Man kan se allt på avstånd, eller höra ljuden svagt, trots att det är människor, saker eller ljud som finns alldeles nära.

Om man växt upp i en miljö med brister eller någon form av misshandel riskerar man att utveckla DPD. Det har visat sig att framförallt känslomässig försummelse och psykisk misshandel är riskfaktorer för DPD. Även att ha en psykiskt sjuk förälder innebär ökad risk för DPD, framförallt om föräldern är psykotisk eller manisk.''

-Blogg-från-ett-annat-perspektiv

​Klicka på länkarna för att hitta källor. 
Det är väldigt svårt för mig att prata om DR/DP med egna ord. Jag känner väldigt mycket hopplöshet som river mig i bröstet, eftersom jag inte står ut med att leva så här, oavsett hur positiv jag försöker att vara.

Likes

Comments

Mental hälsa

Friendly reminder!

Motion är bra för den psykiskt sjuke, för att...

* Frigör endorfiner

* Reducerar stress

* Ökar självförtroendet

* Du får D-vitamin och frisk luft

* Konditionsträning (powerwalks och jogging) är det bästa för dig med ångestsjukdomar.

* Du bygger nya hjärnceller

* Ditt minne blir skärpt.

* Släpper loss ''belöningskemikalien'' = kan hjälpa dig bli av med beroendet (nikotin, socker...)

* Kan släppa fri din inspiration!


För några år sedan var jag slashas numero uno, jag mådde väldigt dåligt då och mina matvanor var minst sagt ur kontroll. Jag led av bulimi och åt godis varje dag. Jag hade visat bilder på hur mitt ansikte såg ut, om jag hade kvar bilderna.
Jag är i the best shape of my life! Inte alltför mycket att skryta om, eftersom jag trots det inte är tränad eller har en grym kondition, men jag kommer ut och rör på mig och motion som en gång i tiden var ett så stort problem, är vardag för mig nu.

30 minuter om dagen är bra för magen - för hela dig. 😄

Bilder från 2013. Här var jag som mest aktiv med styrketräning och att powerwalka var ungefär som att flyga! No joke.

🎁

Likes

Comments

Jenna skriver, Panikångest / paniksyndrom

Jag har haft svårt att äta idag. När den första paniktanken har blivit tänkt så är det kört; tanken har redan hunnit bli sanning vilket betyder att jag är allergisk mot allt, det är glas i allt jag äter och dricker och att människor och hundar är ute efter att döda mig, och att alla jobbar i samma liga.

Igår joggade jag en till gång på kvällen. Jag satt hemma framför datorn och tänkte att jag mycket hellre skulle vilja vara ute. Så jag klädde på mig, drog på mig träningsskorna och påbörjade vändan runt vattnet. Efter halva vändan märkte jag en man bakom mig, och jag spurtade fram i panik för att tanken slog mig, att han ville göra mig illa. Det var ganska mörkt då och vi var de enda där.

Jag hörde honom prata i telefon och antog att han talade med sin vän om att möta upp oss på vägen, fånga in mig, så de kunde mörda mig.

Det fortsatte så där och väl hemma var jag tvungen att rannsaka hemmet tre gånger, istället för en. Det tog mig en hel timme att lugna ned mig, och är en av anledningarna till varför jag inte går ut just nu.
Världen förändras i samma stund som du går in i det tillståndet. Allt blir mörkt, allting gungar, du blir illamående och får inte luft, hjärtat slår snabbt och smärtsamt, och allt som är vackert i världen dör. Bara så där.
Det är en rungande upplevelse.

Men varje dag sker något bra, varje dag fylls jag av tacksamhet över de små sakerna i livet och det är dessa småsaker, dessa stunder som kommer att göra så jag klarar mig.
Jag är tacksam för kaffe, en varm dryck som ger mig livsglädje. Jag kan dricka drycken nu för att jag - thank god - inte lider av IBS längre, för att jag - thank god - äntligen lyckades sluta röka.
Det är något att fira, det är saker som har gett mig liv mer innebörd, kvalité. Jag har fått känna hur det är att stå på den bättre sidan på dessa punkter, och genom mitt val som jag visste var det bästa för mig, blev jag belönad.

Även om jag inte riktigt kan äta alla dagar vilket betyder att mitt magsår reagerar illa, så hade det kunnat vara mycket värre. Varje gång jag har lyckats äta något, om än bara några tuggor, så blir jag så tacksam för att jag överlevde det för att allt i min värld är _hela tiden_ på liv eller död.

Någon, några gånger i veckan ser jag ljuset. Rummet lyses upp oavsett det är sol eller ej, och jag kan andas för en stund. Efter de andetagen sprängs jag nästan av lycka och jag inser att jag bara behöver jobba med mig själv för att kunna uppskatta livet sen.

It's all in my head, but it looks just as real. Feels just as real.

Likes

Comments