Jag är nog lite för naiv för mitt eget bästa!

Vi är i vår stuga. Här finns det gott om björn, och det vet vi. Själv har jag aldrig sett en i vilt tillstånd och skulle gärna göra det. På säkert avstånd... I en bil..... Jag vet att björnar kan vara extremt farliga, men är samtidigt fullkomligt övertygad om att det ska mycket till innan en vild björn anfaller en människa. Den övertygelsen gör att jag inte är rädd för att vistas i skog och mark. Jag tror att många björnar har sett eller hört mig under årens lopp, men att de flyttar sig för att undvika konfrontation.

Nu vet vi att det finns en stor björnhanne i byn. Flera stycken har sett honom och vi har gott om spår och spillning. Till saken hör är att byn ligger på en udde, en smal udde vid en stor sjö...

Jag ville plocka lingon. Först fick jag övertala min man att jag överhuvudtaget skulle få ge mig iväg. Sedan fick jag den geniala idén att självklart ska svärmor med! Hon har pratat om att plocka lingon och jag vet att hon är björnrädd. Extremt björnrädd. Så till den milda grad att hon i vanliga fall ogärna går ut i skogen. Nu, när vi vet att en björn rör sig i närområdet går hon knappt utanför dörren. Jag tänkte att hon inte kommer att få sig några lingon om jag inte tvingar henne att följa med.
Sagt och gjort, taggad till tänderna med argument gick jag dit, och hör och häpna, det gick!!!
Nu har vi plockat 20 liter lingon under en av de märkligaste skogsturer jag varit med om. Aldrig någonsin har hon pratat så högt och mycket!! Till sist kom jag på att det var hennes sätt att "skrämma bort" björnen 😉 Nåväl, det måste ha fungerat, för vi såg ingen. Spår såg jag, spår efter stora björntassar. Och bajs. Färskt bajs..... Inget av detta berättade jag för henne, vill ju inte orsaka en hjärtattack.

Ibland är det väldigt skönt att vara naiv, eller är jag pragmatisk?

Nu ska jag ut och elda så att vi får varmt vatten till bastun i kväll.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I går kväll ringde telefonen. Jag låg i sängen på hotellet och höll precis på att somna när den började ringa.
Till saken hör att iPhone inte tycker om vatten och min hade fått tuppjuck efter att ha blivit dränkt när jag sprang i ösregn på dagen. Något hände med högtalarna så det enda ljud som kom fram var ringsignaler. Inget annat. Det gick alltså inte att prata i den.
Jag kastar mig ur sängen med full panik, och mycket riktigt, det är min dotter som ringer. Hon ringer och ringer och ringer. Det känns som en hel evighet innan jag får iväg ett sms som förklarar situationen och frågar hur hon mår. Till svar får jag att allt är åt helvete och att det inte är någon idé att prata med mig..... Det är för sent..... Nu tornar orosmolnen upp sig, jag får svårt att andas och pulsen dånar i mina öron. Vad ska jag göra??? Här sitter jag på ett hotellrum tolv mil bort! Min första tanke är att kasta på mig kläder och ta en taxi hem! Nästa är att få tag på hennes pappa så att han kan åka till henne! Polisen??
Här någonstans kommer jag ihåg det jag diskuterat med de terapeuter jag träffar. Vem äger problemet? Vem kan lösa problemet? Svaret på båda frågorna är; inte jag!!
Med den tanken lägger jag mig på sängen med telefonen på bröstet och försöker fokusera på andningen för att få ner pulsen. Det går faktiskt. Jag lyckas andas med hela bröstkorgen och pulsen går ner. Då skickar jag ett nytt meddelande och frågar om hon vill att pappa ska komma och titta till henne. Bestämmer mig för att ge henne fem minuter på sig att svara innan jag gör nästa drag. Lägger återigen telefonen på bröstet och fokuserar på långa djupa andetag.
Efter fyra minuter kommer ett bestämt NEJ. Ok, svarar jag och skickar en avslutande uppmaning där jag ber henne att höra av sig när hon orkar.
Till saken hör att vi har en deal. När hon visar att hon vill vara ifred ska jag låta henne vara det. Denna deal anser jag att jag höll nu när jag inte gjorde något mer. Jag lyfte över ansvarsbördan till den som äger problemet och vad mer kan jag göra? I flera års tid har jag försökt äga min dotters problem, och även lösa dem, men det har inte hjälpt någon av oss!!!
Nu la jag telefonen på sängbordet, la mig tillrätta, fortsatte att djupandas och döm av min förvåning! Jag somnade och sov HELA natten!! Att jag lyckades med det konststycket förklarade min terapeut med att tack vare att jag lyckades få ner pulsen genom andningen sänkte jag även halten av stresshormoner. Jag lyckades alltså tvinga kroppen till att vara lugn. Att jag även lyfte tillbaka ansvaret över problemet till henne gjorde att även hjärnan lyckades bli lugnare och jag kunde somna.

På morgonen vaknade jag med ett ryck. Inga nya meddelanden. Ingenting. Jag påminde mig själv om att jag bett HENNE att höra av sig så nu gäller det att ha is i magen....
Jag gjorde mitt yogapass och avslutade med meditationen. De sista minuterna av den hände något. Helt plötsligt började underläppen darra, det brände i bröstet och bakom ögonen. Till en början hade jag svårt att känna igen känslan, men tillslut kom jag på det.

Jag var ledsen!!!!

För första gången på Gud vet hur många år var jag ledsen!!! Inte arg, irriterad, orolig eller uppjagad. Jag var ledsen och det kändes befriande!

Jag la mig ner i barnets position och lät tårarna komma. Jag tänkte inte, ifrågasatte inte, gömde mig inte, utan lät tårarna stilla rinna nerför mina kinder. Lugna fina tårar som faktiskt var sköna! Hela känslan av situationen var skön, rent befriande och jag välkomnar känslan av hela mitt hjärta.

Jag vet inte varför jag grät. Det spelar ingen roll. Det som spelar någon roll är att jag faktiskt kände något utifrån mig själv!! Utifrån MITT innersta!

Jag kände!

Nu är jag påväg hem. Dottern har hört av sig och kvittrar på som vanligt.

I morgon ska jag berätta för henne hur orolig jag blev.

Likes

Comments

Sitter på tåget..

Dagen har gått som på räls.

Var det yogan som funkade?

Var det jag som lyckades ta nog många pauser?

Kanske en kombination av de två.

Har inte sovit på dagen i dag.

Stor seger.

Nu är jag TRÖTT!

Rehab om oro i morgon.

Jag oroar mig.

Vill ha en kram 💔

Likes

Comments

Tack och lov för min yogalärare!

Dagens yogapass var en av de mest behövda, och därmed en av de svåraste, jag varit på. Det var fruktansvärt svårt att stänga av tankarna och kroppen var helt galet spänd. Jag fick verkligen jobba hårt med andningen för att komma in i positionerna och meditationen ska vi inte prata om. Det var stört omöjligt att hålla mantrat flytande en längre stund. Hjärnan ville annat.

Efter passet pratade jag med min lärare. Jag ville ha hjälp med ett pass att göra när jag kommer hem från jobbet för att sänka stressnivån och hålla ångesten stången. Hon ler sitt varma leende och frågar vad jag gör på morgonen? Ja...... kliver upp. Hon ger mig då ett kort pass och uppmaningen att plocka upp meditationen Kirtan Kriya. På morgonen!!
"Det är din morgon som lägger grunden för resten av dagen" säger hon med ett ännu större leende. Sedan tillägger hon att är jag så trött när jag kommer hem ska jag sova!!

Ställer klockan på sex i morgon. Börjar 8:30, så jag borde hinna.

Hoppas att det hjälper.

Likes

Comments

Sitter i bilen.
På parkeringen utanför jobbet.
Har gjort alla avslappningsövningar jag kan.

De hjälper inte.

Hjärnan surrar som en bikupa, det tjuter i öronen och jag är spänd som en fiolsträng. Ångesten smyger i periferin och bara väntar på att överfalla mig.
Tredje dagen på jobbet och hela jag är i uppror. Tankarna om framtiden slåss med de gamla invanda tankemönstren som körde mig rätt in i väggen. Jag vill inte åka hem! Hemma finns en soffa. En stor och varm soffa med kuddar och filtar. En soffa som jag tidigare brukade använda till både flykt och som belöning.
Flykt undan alla jobbiga tankar. Sover jag går tiden och jag slipper tänka.
Belöning när jag tycker att jag har varit duktig och är värd en liten tupplur. Det är ju så skönt.

Just nu vill jag ha både flykt och belöning. Jag vill fly undan all oro för framtiden och belöna mig själv med en tupplur. Jag har ju faktiskt varit på jobbet i tre dagar!

Jag vet att det inte är bra för mig att sova på dagen. Jag vet att jag kommer att få lida för det i natt.

Men jag är så trött.......

Dagens ljuspunkter bjöd i alla fall Nouw på, så stort tack till @Ulvelotta för filmlistan. Den ska jag sätta tänderna i. Och till @Archeyyy för det fina omnämnandet. Det värmer mer än du anar ❤️

Nu åker jag hem......

Likes

Comments

Här sitter jag och är lite nervös....

Klockan ringde 06:00 och idag ska jag jobba! För första gången på ETT år ska jag jobba!!!! Det är med skräckblandad förtjusning den tanken virvlar i min hjärna. Jag älskar mitt jobb och har saknat småfolket så in i bomben. Det är inte de som har gjort att jag drabbats av utmattningssyndrom. Det är de vuxna.......
Ska jag nu, med de nya verktygen jag har med mig, klara av att utföra mitt jobb? Ska jag klara av att endast göra MINA arbetsuppgifter och inte springa före och efter alla andra? Ska jag klara av att tacka nej till spännande utmaningar och projekt? Ska jag klara av att öppet sätta ner foten och bolla tillbaka problemet till den som äger det i stället för att försöka fixa det åt någon annan? Ska jag klara av att bromsa min egen höga arbetsmoral och faktiskt hitta balans?

Det är många frågor som väntar på svar.

Endast tiden kan ge mig svar.

Nu börjar mitt nya liv......

Likes

Comments

En helt galen vecka är nu över. Jag har landat i hotellsängen i Den Stora Staden för att ladda inför morgondagens Stressrehab. Jag kommer inte att göra många knop idag. Det var länge sedan jag var så här mentalt utpumpad, känner mig helt dränerad. Samtidigt är jag så otroligt lycklig över att ha fått dessa dagar i Huvudstaden. Att jag verkligen har fått lära känna mina systerdöttrar, varit behjälplig i deras vardag samtidigt som jag haft gott om utrymme att lära känna mig själv. Jag kommer att bära med mig många varma minnen från dessa dagar som gick alltför fort.

Som avslutning på min vistelse tog min syster med mig till Linje Tio. Ett helt fantastiskt ställe med oerhört kunnig personal. Köket visste även de vad de gjorde för maten var helt fantastisk! Vi beställde fyra rätter som vi delade på.
Stracciatellan var helt magisk. Den hade ett smakdjup som gjorde att både jag och syrran gjorde stora ögon. Auberginen var ganska finhackad och kocken hade friterat den. Det kommer jag att försöka efterapa för det gjorde underverk för konsistensen.
Friterad torskkind var, ja, friterad fisk. Skickligt friterad fisk, men inte märkvärdigare än så.
Shish Merguez med fetaost, granatäpple och mynta. Här blev det återigen stora ögon och en lång tystnad vid bordet. Hettan från köttet tillsammans med saltet hos osten, syrligheten i granatäpplet som tillsammans bands ihop av mjukheten i smak som myntan tillförde. Även detta kommer jag att försöka återskapa.
Coca Catalan med spenat, broccoli och russin var även det en smakupplevelse där alla delar samspelade och skapade harmoni.

Under kvällen fick vi äntligen tid att samtala. I lugn och ro kunde vi gå igenom tankar och funderingar. Tillslut kom vi in på min rastlösa hjärna. Jag känner mig nu så pass frisk att hjärnan har börjat bli rastlös. Den behöver utmanas och stimuleras. Tyvärr har jag svårt att finna den stimulansen i det liv jag lever nu. Jag räknar med att det kommer att bli lite bättre när jag börjar jobba igen, men jag vill inte bli för beroende av jobbet för stimulans. Jag vill hitta något som kan stimulera mig intellektuellt, privat och inte bara som yrkesperson.
I Huvudstaden finns det gott om stimulans och utbud för alla kulturella inriktningar. Så är det inte riktigt i södra Lapplands inland.
Vi kom fram till att ett lämpligt sätt att börja är att kolla om jag kan få tag på en bokcirkel. Läsa böcker har jag alltid gjort så det steget känns varken långt eller svårt. Att utveckla mitt läsande är något jag längtat efter och nu kanske det är dax.

Vi avslutade middagen med många skratt och jag fick högtidlig tillåtelse att kalla mig för Kulturtant. Och till den utnämningens ära ramlade jag över en perfekt klänning dagen efter. Nu ska jag bara plocka fram mina vita Dr Martens och hitta ett par färgglada strumpbyxor. Sedan släpper vi ut Kulturtanten!

Likes

Comments

Dessa dagar har varit väldigt intressanta. Jag har fått många nya insikter och kunskaper om mig själv. De flesta har varit nyttiga.

Jag kan stå på egna ben!
För första gången har jag tagit beslut som endast har gagnat mig själv. Det enklaste, men ändå tydligaste, var när jag vänligt, men bestämt, tackade nej till mina vänninor när de ville att jag skulle springa i affärer längs Drottninggatan med dem. Jag har aldrig varit något större fan av nöjesshoping och nu hade jag inte heller några pengar. Jag valde i stället att glida ner till Hötorget och vandra i saluhallen en lång stund. Det ger mig så mycket mer att lukta och se alla dessa råvaror och drömma om kulinariska mästerverk, än att gå och nypa i tyg på galgar.
Mina väninnor tycker att jag är jättekonstig.
I stället för hoppa på tunnelbanan på centralen vandrade jag i sakta mak till slottet och vidare in bland Gamla stans gränder. Vid Järntorget hittade jag det jag letat efter. En mysig uteservering i skuggan med stressad, men otroligt trevlig personal. Jag satt länge med mitt glas Cava och njöt av sommarens sista dag innan jag åkte tillbaka till Hornstull.
Detta är inte heller något jag gjort själv tidigare och jag upptäckte att jag faktiskt trivs i mitt eget sällskap!

Jag kan springa en mil!
Anledningen till resan var ju trots allt Tjejmilen och jag gjorde det! Jag sprang alla tio kilometrarna runt Djurgården och lärde mig massor! Min syster tvingade mig att äta konstant fram till två timmar innan loppet. Fungerade jättebra. Hon skällde på mig för att jag inte drack nog mycket och det stämde. Sex kilometer in i loppet blev jag yr.
Jag höll tillbaka för mycket! Ja, jag upptäckte att min lathet, eller rädsla för det som är fysiskt jobbigt, fick styra för mycket. Jag sprang så sakta de sju första kilometrarna att jag hade hur mycket energi kvar som helst, men vad hjälper det när benen börjar bli trött. Sprang i mål på 1:15. Jättenöjd och fast besluten att återvända nästa år med starkare ben och bål.

Min syster påverkar mig inte längre.
Tidigare har jag nämnt att jag hela mitt liv styrts väldigt mycket av skam. Jag har alltid läst av min omvärld och tagit på mig ansvaret om någon annan visat ilska eller irritation. Att då växa upp med en syster som har ett sjuhelvetes temperament, har inte varit lätt. Hon bär alla sina känslor på utsidan, fräser för minsta lilla och har väldigt lätt för att bli arg och irriterad. Sådan har hon alltid varit och jag har alltid tagit väldigt illa vid mig, tagit på mig skulden. Detta har gjort att vår relation har fungerat bäst på avstånd, men hon är min syster, jag älskar henne och hon fattas mig.
Vid det här besöket hade jag med mig nya verktyg. Verktyg som gjorde att jag inte rusade upp och skulle rädda det som räddas kunde så fort hon började spotta och fräsa. Det var ju faktiskt inte JAG som gjorde så att hon blev sur..... Alltså är det inte jag som ska fixa det.
Den insikten stärker mig så otroligt och jag blir ännu tryggare i mig själv.

I morgon är det sista dagen innan jag vänder hemåt. Målet är ett besök på Fotografiska museet och om orken räcker till, en sväng till något ställe där jag kan nypa på tyg som hänger på galgar. Vi får se vad mina ömma knän, trötta lår och magmuskler säger.

Likes

Comments

Att flyga är inte min grej!

Eller, själva starten, accelerationen, den älskar jag, men så fort planet lättar från marken, då kommer dödsångesten!! Jag vill inte säga att jag är flygrädd, men stunden mellan takeoff och tills planet slutat stiga är fruktansvärd. Jag kallsvettas och får svårt att andas. Det gör ont i hela kroppen och jag blundar så hårt att ögonen tåras. Jo! Du är flygrädd!! Tänker ni, men så fort vi är uppe på marschhöjd går det över och jag blir lugn som en filbunke! Kan till och med sova!!
Landningen älskar jag! Speciellt när jag flyger till Bromma och man får starta inflygningen över havet. Sedan dyker kobbar och skär upp, följt av större och större öar, broar, vägar och hus. Helt plötsligt inser man att, titta där är ju Stockholm!!! Vår kungliga huvudstad är så galet vacker från luften. Den är grön, skön och som Robert Karl Oskar Broberg skrev "Vatten, stan är full av vatten".
Jag sitter klistrad mot rutan under hela inflygningen och lycka fyller hela min varelse. Att så många känslor ryms under en enda resa.

Nu är jag på plats i min systers lägenhet. Jag möttes av en fyraåring jag inte träffat på ett halvår som kastade sig om halsen och utbrast "Jag har saknat dig!" Barnen är nu på förskolan, föräldrarna på jobbet och jag, jag är ensam i ett regnigt Stockholm. Ensam att göra det jag känner för. Ensam att låta min vilja styra. Lite läskigt faktiskt......

Just nu känner jag för att trotsa regnet och ta en lätt joggingtur i Tantolunden. Jag älskar att springa i regnet. Sedan ska jag nog upptäcka Hornstull helt på egen hand. Utan att gå vilse!!!

Det blir en bra dag!

Likes

Comments

Förra veckan på rehab började vi prata om affekter. Ni vet de där känslorna och reaktionerna som vi alla har djupt nere i vår primalhjärna och som i grund och botten ska hjälpa oss att överleva. Vi styrs alla av dem, ibland för mycket, eller för lite.

De kommande veckorna ska vi gå in på dem lite mer ingående. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. I hela mitt liv har jag varit en känslomänniska och tyckt att jag har haft god kontakt med mina känslor, men efter förra veckan misstänker jag att det inte varit så.
Det är nog tre primära som har styrt mig i allt jag gjort, varav två är affekter som har förkörsrätt och tar över allt annat. Dessa två i mitt fall är ORO och SKULD. Den tredje som oftast blir överkörd är glädje......

Det kommer att vara behövligt att sätta tänderna i och göra upp med dessa två. Speciellt skuld som nog har varit väldigt närvarande ända sedan jag var väldigt liten. Att aldrig tro att man duger, gör rätt, räcker till, inte gör andra illa. Jag vill inte känna mer skuld! Jag vill inte vara den som först och främst tänker "Oj! Vad ska andra tänka om jag gör såhär?" Jag vill göra saker för min egen skull, utan att känna skuld.

Oron behöver jag också göra upp med, men det arbetet har jag redan påbörjat och det går bättre och bättre. Oron finns där, men den kväver mig inte längre.

Jag vill att glädje ska vara den känsla som har förkörsrätt i MITT liv.....

Likes

Comments