Klockan är 15:00 och det är redan skymning. Jag som hade tänkt hinna en lång promenad i skogen i den underbara höstluften innan fredagsmyset börjar. Måste ha förträngt att vi gått över till vintertid. Det blir så extremt tydligt för oss här uppe i norr när vi flyttar solnedgången en timme. För de flesta kommer det nu vara mörkt när de åker till jobbet och mörkt när de kommer hem ända fram till slutet på mars. Tur att snön gör att det blir extremt ljust några timmar. När den väl kommer....

I stället för promenad hamnade jag i soffan med en brasa i kaminen och en hund i knät. Jag är totalt slut på efter en hård vecka. Hjärnan känns som havregrynsgröt och magen full med sten. Tror jag ligger kvar här tills det är dags att korka upp kvällens flaska rött.

Kvällens fredagsmys blir en helt fantastisk pasta som dessutom är väldigt enkel att göra.

Pasta Amatriciana

1/2 hackad gul lök
150 gr pancetta eller fin bacon i strimlor
2 klyftor tunt skivad vitlök
I hackad röd chili
2 msk tomatpuré
2 burkar hela tomater
Rikligt med olivolja
Spagetti av god kvalité
Havssalt, nymalen svartpeppar och vällagrad parmesan att ställa på bordet.

Bryn pancettan försiktigt i olivoljan.
Tillsätt gul och vit lök tillsammans med chilin och stek tills den gula löken blir genomskinlig. Jag gör detta på medelvärme eftersom olivoljan bränns så lätt.
Låt tomatpurén steka med en liten stund innan de hela tomaterna åker ned.
Salta och peppra. Liiite.

Koka spagetti tills den är nästan klar. Lyft över den i grytan med tomatsåsen och rör runt så att allt blandas ordentligt och pastan är sådär perfekt al dente. Här måste man smaka sig fram.

Servera med salt, peppar och parmesan. Ett gott rött vin är frivilligt.

Ha nu en underbar fredagkväll!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hon kan hon, vår Kattastrof!

Storjägaren som gärna serverar familjen byten av olika slag genom att bära in dem i källaren och kalla på oss med höga vrål.
Tidigare har maten varit snyggt och prydligt avlivade, men på senaste tiden har något förändrats.

En morgon för två veckor sedan blev jag serverad en levande mus, i SÄNGEN! Fick tag på den, tack och lov och kunde snabbt göra processen kort.
På onsdag kväll när vi gått och lagt oss blir det ett himla liv i gästrummet. Då har Hennes Nåd burit in en fågel och leker med den. När jag går ner för trappen för att hämta något att fånga den med, tar hon sitt byte och följer efter!! Det blir några minuters jakt innan fågeln är säkrad.
I går när jag är i tvättstugan börjar vår hund bete sig väldigt konstigt. Hon sticker in nosen så långt hon kan under torktumlaren, viftar kraftigt på svansen och gnyr. Det är exakt samma kroppsspråk som när hon själv jagar gnagare i skogen. Detta gör att jag blir misstänksam. Kan det vara så att en mus har undkommit och gömmer sig bland dammråttorna? Det är bara att leta fram en musfälla, gillra med lite blodpudding och vänta.
Hunden är helt fixerad hela kvällen och vill bara ner i tvättstugan.

I morse fick vi BINGO! En liten skogsmus hade fått en sista måltid bestående av blodpudding och dött mätt. Det är nog bäst att jag gillrar fällan igen, om den inte var ensam.

Kattastrofen ligger nöjd och gör det katter gör bäst; spinner nya, onda planer......

Likes

Comments

Så!
Nu har jag gjort den sista resan. Den sista av 25 resor till Stressrehab i Den Stora Staden.
Nu börjar min inre resa och den hoppas jag kommer aldrig att ta slut!

Det har varit väldigt dubbelt, detta att inte längre behöva åka bort en gång i veckan.
Jag kommer att sakna vår kloka behandlare. Hennes trygghet, lugn, kunskap, kompetens och klarsynthet. Hon har inte alltid varit snäll och ofta målat in mig i ett hörn som jag inte tagit mig ur, men OJ vad hon har lärt mig mycket.
Jag kommer att sakna de andra deltagarna. Trots att vi är så otroligt olika varandra har jag lärt mig massor om mitt eget beteende och fått många stunder av igenkännande skratt, och gråt.
Jag kommer att sakna den stund för mig själv jag fick varje vecka. Ensam på ett hotellrum i en renbäddad säng. Ingen annan att ta hänsyn till än mig själv!
Jag kommer att sakna de täta besöken hos min bror och hans familj denna resa gav. Vår relation har nått ett nytt fantastiskt djup, och det är jag evinnerligt tacksam över.

Jag kommer framförallt sakna den trygghet det gav att en gång i veckan få det stöd jag så desperat behövde. Det är inte lätt att genomföra en beteendeförändring och nu ska jag stå på egna ben!

Det känns skrämmande!

Nu ska jag, på egen hand, med hjälp av de verktyg och strategier jag fått med mig, fortsätta mitt förändringsarbete. Kommer jag att klara det? Kommer jag att orka hålla fast vid de nya insikter jag fått om mig själv och min egen kapacitet, eller kommer jag att styra in på mina gamla väg där hjulspåren är så djupa och därför trygga?

Ja!!
Jag kommer att klara det! Det andra sättet att leva är inget alternativ. Det är inget liv!
Jag vill aldrig mer uppleva den hopplöshet, frustration och trötthet jag kände tidigare.
Jag vill aldrig mer leva i den gråa geggan som var mitt känsloliv.
Jag vill........

Känna!

Glädje och sorg. Hat och kärlek. Skam och styrka. Ilska och lycka.
Alla känslor ska få plats i mitt liv! De är alla lika viktiga och hjälper mig till ett hållbarare sätt att leva. De hjälper mig att uppleva.

Jag vill inte bara LEVA livet.

Jag vill UPPLEVA livet!!

Likes

Comments

Vi har tagit oss ut ur Lappland, passerat Ångermanland och åker nu genom ett grått Medelpad med sikte på Hälsingland.
När vi lämnade hemorten låg snön vit överallt. Det har kommit några centimeter och genast blev världen mycket ljusare. Jag längtar tills snön kommer för att stanna. Det är något speciellt med den vita rena värld jag har förmånen att få leva i ett par månader om året, men den är inte här än. Det kommer med största sannolikhet snöa och töa om vartannat ett par veckor till, men snart.

Den vita snön försvann när vi närmade oss kusten och nu ligger vi efter E4:an och världen är grå runt oss. Målet är Hudiksvall och jakt. Jakt på älg och jakt på kantareller. Vädergudarna får syssla med vad de vill, bara jaktgudarna är med oss!

Det är några timmar kvar i bilen, men vi har P3 dokumentär och varandra....

Likes

Comments

Jag gjorde det!
Jag gjorde slut med skammen!!
Jag rekommenderar INGEN att göra det samma!!!

I vanlig ordning kan jag inte göra något ”lagom”. Min alltelleringethjärna bestämde sig för att gå all in även när det gäller att stänga av en känsla. En känsla som faktiskt är väldigt grundläggande för att vi ska fungera i en social kontext, och framför allt, i ett förhållande!

Det blev inte bra.....

Jag kopplade bort ALLA skamkänslor, precis alla, och för att göra en lång historia kort, så slutade det med att jag sårade den jag älskar mest! Jag sårade honom så djupt att jag nu har svårt att förlåta mig själv.
Varför??

Skammen finns där för att bromsa oss. Den finns där för att vi ska se saker ur ett större perspektiv. För att vi ska sätta oss själva i ett större sammanhang.

Jag är ingen egoistisk person, men det var precis det jag blev när jag försökte leva utan skam. Jag vill inte vara en egoistisk person.

Jag vill inte vara ensam......

Att jag helt klart måste omdefiniera mitt förhållande till skam, det tvivlar jag inte på. Jag vill inte fortsätta vara den undflyende Åsa som anpassar sig till alla andras viljor, eller snarare, vad jag tror att de vill, tycker, tänker...... Jag vill fortsätta lyfta fram mina egna tankar och känslor och känna att jag duger, MEN i symbios med de människor som är allra viktigaste för mig!

Jag vill aldrig mer såra någon jag älskar så fatalt.

Nu står allt mitt fokus på att läka honom, på att läka oss! Utan att tappa bort mig själv på vägen.

Likes

Comments

Jag är nog lite för naiv för mitt eget bästa!

Vi är i vår stuga. Här finns det gott om björn, och det vet vi. Själv har jag aldrig sett en i vilt tillstånd och skulle gärna göra det. På säkert avstånd... I en bil..... Jag vet att björnar kan vara extremt farliga, men är samtidigt fullkomligt övertygad om att det ska mycket till innan en vild björn anfaller en människa. Den övertygelsen gör att jag inte är rädd för att vistas i skog och mark. Jag tror att många björnar har sett eller hört mig under årens lopp, men att de flyttar sig för att undvika konfrontation.

Nu vet vi att det finns en stor björnhanne i byn. Flera stycken har sett honom och vi har gott om spår och spillning. Till saken hör är att byn ligger på en udde, en smal udde vid en stor sjö...

Jag ville plocka lingon. Först fick jag övertala min man att jag överhuvudtaget skulle få ge mig iväg. Sedan fick jag den geniala idén att självklart ska svärmor med! Hon har pratat om att plocka lingon och jag vet att hon är björnrädd. Extremt björnrädd. Så till den milda grad att hon i vanliga fall ogärna går ut i skogen. Nu, när vi vet att en björn rör sig i närområdet går hon knappt utanför dörren. Jag tänkte att hon inte kommer att få sig några lingon om jag inte tvingar henne att följa med.
Sagt och gjort, taggad till tänderna med argument gick jag dit, och hör och häpna, det gick!!!
Nu har vi plockat 20 liter lingon under en av de märkligaste skogsturer jag varit med om. Aldrig någonsin har hon pratat så högt och mycket!! Till sist kom jag på att det var hennes sätt att "skrämma bort" björnen 😉 Nåväl, det måste ha fungerat, för vi såg ingen. Spår såg jag, spår efter stora björntassar. Och bajs. Färskt bajs..... Inget av detta berättade jag för henne, vill ju inte orsaka en hjärtattack.

Ibland är det väldigt skönt att vara naiv, eller är jag pragmatisk?

Nu ska jag ut och elda så att vi får varmt vatten till bastun i kväll.

Likes

Comments

I går kväll ringde telefonen. Jag låg i sängen på hotellet och höll precis på att somna när den började ringa.
Till saken hör att iPhone inte tycker om vatten och min hade fått tuppjuck efter att ha blivit dränkt när jag sprang i ösregn på dagen. Något hände med högtalarna så det enda ljud som kom fram var ringsignaler. Inget annat. Det gick alltså inte att prata i den.
Jag kastar mig ur sängen med full panik, och mycket riktigt, det är min dotter som ringer. Hon ringer och ringer och ringer. Det känns som en hel evighet innan jag får iväg ett sms som förklarar situationen och frågar hur hon mår. Till svar får jag att allt är åt helvete och att det inte är någon idé att prata med mig..... Det är för sent..... Nu tornar orosmolnen upp sig, jag får svårt att andas och pulsen dånar i mina öron. Vad ska jag göra??? Här sitter jag på ett hotellrum tolv mil bort! Min första tanke är att kasta på mig kläder och ta en taxi hem! Nästa är att få tag på hennes pappa så att han kan åka till henne! Polisen??
Här någonstans kommer jag ihåg det jag diskuterat med de terapeuter jag träffar. Vem äger problemet? Vem kan lösa problemet? Svaret på båda frågorna är; inte jag!!
Med den tanken lägger jag mig på sängen med telefonen på bröstet och försöker fokusera på andningen för att få ner pulsen. Det går faktiskt. Jag lyckas andas med hela bröstkorgen och pulsen går ner. Då skickar jag ett nytt meddelande och frågar om hon vill att pappa ska komma och titta till henne. Bestämmer mig för att ge henne fem minuter på sig att svara innan jag gör nästa drag. Lägger återigen telefonen på bröstet och fokuserar på långa djupa andetag.
Efter fyra minuter kommer ett bestämt NEJ. Ok, svarar jag och skickar en avslutande uppmaning där jag ber henne att höra av sig när hon orkar.
Till saken hör att vi har en deal. När hon visar att hon vill vara ifred ska jag låta henne vara det. Denna deal anser jag att jag höll nu när jag inte gjorde något mer. Jag lyfte över ansvarsbördan till den som äger problemet och vad mer kan jag göra? I flera års tid har jag försökt äga min dotters problem, och även lösa dem, men det har inte hjälpt någon av oss!!!
Nu la jag telefonen på sängbordet, la mig tillrätta, fortsatte att djupandas och döm av min förvåning! Jag somnade och sov HELA natten!! Att jag lyckades med det konststycket förklarade min terapeut med att tack vare att jag lyckades få ner pulsen genom andningen sänkte jag även halten av stresshormoner. Jag lyckades alltså tvinga kroppen till att vara lugn. Att jag även lyfte tillbaka ansvaret över problemet till henne gjorde att även hjärnan lyckades bli lugnare och jag kunde somna.

På morgonen vaknade jag med ett ryck. Inga nya meddelanden. Ingenting. Jag påminde mig själv om att jag bett HENNE att höra av sig så nu gäller det att ha is i magen....
Jag gjorde mitt yogapass och avslutade med meditationen. De sista minuterna av den hände något. Helt plötsligt började underläppen darra, det brände i bröstet och bakom ögonen. Till en början hade jag svårt att känna igen känslan, men tillslut kom jag på det.

Jag var ledsen!!!!

För första gången på Gud vet hur många år var jag ledsen!!! Inte arg, irriterad, orolig eller uppjagad. Jag var ledsen och det kändes befriande!

Jag la mig ner i barnets position och lät tårarna komma. Jag tänkte inte, ifrågasatte inte, gömde mig inte, utan lät tårarna stilla rinna nerför mina kinder. Lugna fina tårar som faktiskt var sköna! Hela känslan av situationen var skön, rent befriande och jag välkomnar känslan av hela mitt hjärta.

Jag vet inte varför jag grät. Det spelar ingen roll. Det som spelar någon roll är att jag faktiskt kände något utifrån mig själv!! Utifrån MITT innersta!

Jag kände!

Nu är jag påväg hem. Dottern har hört av sig och kvittrar på som vanligt.

I morgon ska jag berätta för henne hur orolig jag blev.

Likes

Comments

Sitter på tåget..

Dagen har gått som på räls.

Var det yogan som funkade?

Var det jag som lyckades ta nog många pauser?

Kanske en kombination av de två.

Har inte sovit på dagen i dag.

Stor seger.

Nu är jag TRÖTT!

Rehab om oro i morgon.

Jag oroar mig.

Vill ha en kram 💔

Likes

Comments

Tack och lov för min yogalärare!

Dagens yogapass var en av de mest behövda, och därmed en av de svåraste, jag varit på. Det var fruktansvärt svårt att stänga av tankarna och kroppen var helt galet spänd. Jag fick verkligen jobba hårt med andningen för att komma in i positionerna och meditationen ska vi inte prata om. Det var stört omöjligt att hålla mantrat flytande en längre stund. Hjärnan ville annat.

Efter passet pratade jag med min lärare. Jag ville ha hjälp med ett pass att göra när jag kommer hem från jobbet för att sänka stressnivån och hålla ångesten stången. Hon ler sitt varma leende och frågar vad jag gör på morgonen? Ja...... kliver upp. Hon ger mig då ett kort pass och uppmaningen att plocka upp meditationen Kirtan Kriya. På morgonen!!
"Det är din morgon som lägger grunden för resten av dagen" säger hon med ett ännu större leende. Sedan tillägger hon att är jag så trött när jag kommer hem ska jag sova!!

Ställer klockan på sex i morgon. Börjar 8:30, så jag borde hinna.

Hoppas att det hjälper.

Likes

Comments

Sitter i bilen.
På parkeringen utanför jobbet.
Har gjort alla avslappningsövningar jag kan.

De hjälper inte.

Hjärnan surrar som en bikupa, det tjuter i öronen och jag är spänd som en fiolsträng. Ångesten smyger i periferin och bara väntar på att överfalla mig.
Tredje dagen på jobbet och hela jag är i uppror. Tankarna om framtiden slåss med de gamla invanda tankemönstren som körde mig rätt in i väggen. Jag vill inte åka hem! Hemma finns en soffa. En stor och varm soffa med kuddar och filtar. En soffa som jag tidigare brukade använda till både flykt och som belöning.
Flykt undan alla jobbiga tankar. Sover jag går tiden och jag slipper tänka.
Belöning när jag tycker att jag har varit duktig och är värd en liten tupplur. Det är ju så skönt.

Just nu vill jag ha både flykt och belöning. Jag vill fly undan all oro för framtiden och belöna mig själv med en tupplur. Jag har ju faktiskt varit på jobbet i tre dagar!

Jag vet att det inte är bra för mig att sova på dagen. Jag vet att jag kommer att få lida för det i natt.

Men jag är så trött.......

Dagens ljuspunkter bjöd i alla fall Nouw på, så stort tack till @Ulvelotta för filmlistan. Den ska jag sätta tänderna i. Och till @Archeyyy för det fina omnämnandet. Det värmer mer än du anar ❤️

Nu åker jag hem......

Likes

Comments