Tjejen med flyt, jo men det är väl jag?

Så vad hände egentligen, vi tar det från start.

Som många säkert har förstått så försöker vi med syskon till Karl ;)
Men trodde inte att det tog sig denna gången heller eftersom jag fick min mens på rätt dag.
Dock tyckte jag efter 1,5 att jag ändå hade gravidsymptom. Brösten ömmade, jag började må illa på morgonen och blev väldigt lätt andfådd. Så jag tog ett test, eller snarare 3 stycken då jag inte riktigt litade på dom första två. Jag var gravid.
Blev givetvis jätteglad men redan dagen efter började jag få sparsamma blödningar.
Jag vet att man kan ha det under graviditeten men inget jag hade med Karl. Däremot så fick vi missfall innan vi fick Karl och där uppförde det sig på precis samma sätt.

Sen försvann alla symptomen och jag visste att det är kört och väntade bara in en större blödning.
MF (missfallet) kändes ändå okej, jag hade ätit mediciner som inte finns tillräcklig studie på så det kändes nästan skönt om man får säga så.
Det var mest ovissheten som var jobbigast det blev en oro. Detta samtidigt som jag trappa ner på den antidepressiva då jag inte kände någon bra effekt av den. Så tycker ändå jag var hyfsat stabil trots omständigheterna.

Men så fick jag mer smärtor en vecka senare och tog då med mig Frida min bästa vän så Jocke kunde stanna hemma med Karl.
Det gjorde väldigt ont på höger sida så var orolig för utomhavandeskap (ett så kallat X)

Väl på akuten visade det sig att det var ett missfall på gång och det satt i livmodern, men dom hitta en cysta på höger äggstock som mätte 6cm som troligtvis orsakade smärta.
Läkaren var i valet och kvalet om jag skulle läggas in eller inte, men det var inget måste så jag åkte hem och lindra med alvedon.

Hade ultraljud på onsdagen och då var missfallet ute men cystan mätte 7x5cm så den hade växt.

Har haft ont men ändå kunnat lindra hyfsat med alevdon hemma, var och bugga på torsdagen och det gick hyfsat.
Sen natten till fredag vågade jag knappt röra mig i sängen för jag hade så ont och var rädd att cystan höll på att spricka.
Men bet ihop, bakade kladdkaka och pepparkakor med Karl på fredag förmiddag men sen när Jocke kom hem gick jag och la mig.
Efter att ha legat hela lördagen med och Jocke, mor&far och syster tjatat på mig och även en kompis som jobbar som Barnmorska sagt åt mig att åka in och kolla så gjorde vi detta igår morse!


Väl på akuten så hade jag så ont så jag inte kunde sitta, fick morfin och värmedyna och var med nöd och näppe jag klarade undersökningen.
Läkaren såg cystan, blod i buken och ev ett X (utomhavandeskap) så blev bokad direkt till operation inom 6h.

Det tog inte ens det utan kl 13 var jag på operation, där dom tog bort cystan, blodet och äggledaren då den var skadad.
Tydligen så har jag haft en tvilling graviditet, där ena ägget fäst i livmodern och det andra i äggledaren. Och om jag förstod läkaren rätt så är det inte särskilt vanligt så givetvis därför jag fick det ✌🏻
Varför vara som alla andra 😬😜

Nu ligger jag på salen efter en kväll /natt med att kräkas pga. All morfin men nu har jag iaf fått behålla lite nyponsoppa och kaffe 😍

Hoppas på att få åka hem i eftermiddag / kväll. Har en väldigt trevlig tjej här på salen iaf och vi kämpar för samma mål, vi ska hem idag 😂😂

Så även fast jag känner mig otroligt mörbultad och öm efter operationen så är det inte i närheten av smärtan jag hade i helgen.
Så är vid gott mod och tackar för alla fina hälsningar
Kramar 🌸

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag sitter på golvet i köket, skulle plocka ur och i diskmaskinen när jag känner hur min luftstrupe snörps åt

Trycket över bröstet ökar och jag får inte luft. jag glider ner sittandes på golvet med tårarna rinnandes längds med min kind, jag kippar efter luft. Jag gråter och snörvlar.

jag är trött, jag orkar inte, känner mig maktlös och arg, bitter men främst ledsen. Jag orkar inte kämpa emot.

panikattacken är ett faktum.

Jocke kommer ut ifrån sovrummet, sätter sig bredvid mig på golvet och håller om mig. Jag gråter mot hans axel, snörvlar och får ut mig jag orkar inte. Jag orkar inte mer.

sen gråter jag igen. vi säger ingenting. han håller mig hårdare och påminner mig om att andas.

vi sitter på där på golvet en stund. jag vet inte hur länge, har tappt begreppet om tid och rum. Men jag känner mig trygg.

där på golvet lutad mot honom, med tårarna rinnandes på mina kinder. rödgråtna svullna ögon, snorig och svag.

Men jag är trygg. jag får vara jag,

jag återfår kontrollen över attacken, vi reser på oss.

jag är helt slut. urlakad och matt.

skickar iväg en snap till en vän. får värmande ord tillbaka . inser att jag är trygg, jag går till sovrummet bäddar ner mig hos Jocke i sängen.

jag är trygg, det är inget farligt. men då och då börjar ändå tårarna rinna. stupen snörps åt igen, Jocke är snabb men lugn, påminner mig om att andas, starta ljudboken, lägga mig på spikmattan. slappna av, andas.

jag är trygg. en puss god natt och jag tänker på att andas i en fyrkant.

jag somnar.



Detta var igår. efter buggen när jag kom hem.

igår fungerade inte ens dansen, jag var arg, irriterad och bitter.,

skratten var inte helt hjärtliga, stegen flöt inte på. jag vrickade till foten så jag fick ont. riktigt ont.

så arg och så irriterad på allt. Jag känner inte igen mig alls.

jag vet inte om det beror på nya medicinen, jag har precis trappat upp till hel tablett.

igår blev det för mycket.

köra Karl till dagmamman, handla lite, hem vila alldeles för lite innan jag skulle iväg till stresskolan,

något nytt som jag inte varit på innan, nya människor, nya intryck, nya tankar. Fick samtal innan jag åkte för att hämta Karl ifrån försäkringskassan. kände mig missförstådd och värdelös. första gången jag har otur med handläggare

fick förklara varför jag gått in i väggen och det märktes tydligt att hon inte förstod, hon sakna fullständig empati. jag får igenom denna sjukskrivning, men hon ville att jag skulle börja jobba snar.t.

känslan av att vara helt beroende av någon annans beslut gör mig svag, maktlös. och orolig.

sen hämta Karl, åkte en sväng till mamma och pappa, fick middag, la mig en stund på sängen.

Jocke kom dit, hjälpte pappa, sen åkte vi hem, bytte kläder och sen iväg på buggen.

det som brukar ge mig energi, men jag var för trött.

irriterad när jag inte lyckas med dansen, kunde inte släppa allt annat. stel som en pinne.


huset behöver städas igen, men jag orkade inte igår. kommer hem och ser allt kaos, ser disken. och blir arg på mig själv, blir arg på Jocke. men säger inget, biter ihop för att det inte ska bli bråk., han försöker hela tiden.

och då kom den.

jag vakna trött idag, urlakad. men ändå lite lättare i hjärtat. som om tårarna sköljde bort en del av ångesten,

men har inte riktigt vågat vara hemma idag, orkar inte ta tag i disk eller städ.

åkte och fixa biljetter till julkonserten Änglaljus i Stenkyrka.

sen hem till mamma och pappa igen, dom hade Karl undertiden jag flängde runt.,

sen åkte vi till stycket och köpte fika, åkte ut till Kungsviken och överraska Jocke med fika.

åkte en sväng runt Orust, handla godis på vägen hem och nu sitter jag och Karl i soffan och äter salamisticks och kollar Film,


och jag känner att resten kaoset får vänta.

nu myser vi. och kaoset finns kvar till jag orkar ta tag idet.

jag ska inte fly ifrån det. utan istället acceptera det och försöka hantera det när ork finns.

även fast det är svårt. så svårt.



jag vill ju bara vara mig själv igen,. bara vara mig själv!





Likes

Comments

Hur förklarar man utmattningsdepression för barn?

Den frågan dök upp idag hos mamma och pappa. Min syster och hennes son som är 6år var också hos mamma och pappa idag, vi blev bjudna på middag och Karl och Olof lekte ihop. Dom har en tendens till att bli väldigt högljudda när dom leker som barn ofta blir.
Då skulle min syster förklara för Olof på ett pedagogiskt sätt att moster mår inte så bra just nu, mosters hjärna är sjuk och klarar inte av så höga ljud.

Och då vi var tvugna att upprepa detta några gånger för att påminna pojkarna om ljudnivån så blev det tillslut den förkortade varianten:

-Moster är sjuk i huvudet.


För så är det ju, oavsett hur illa det låter så är det så det är. Jag är sjuk i huvudet, min hjärna är sjuk.

Vi är uppfostrade med att det är något fult och skam fyllt, något dåligt och tabu belagt. Ett skällsord, ett nedsättande glåpord.

Och varför har vi fått det så? Något så enkelt och konkret har en sån bitter eftersmak?
Det är ju vi människor som ger orden sin mening.
Min hjärna är sjuk, precis som en förkylning.
Det är ju en psykisk förkylning, jag kommer ju bli bättre bara jag får vila.

Jag älskar min syster för att hon vågar berätta som det är för sin kloka son utan att det skulle vara något konstigt. Karl får ju växa upp med det på ett annat sätt, han får sin egna uppfattning om det. Och jag hoppas att han kommer växa upp med en annan bild av ångest och depression, att det inte är tabu att må dåligt och att han kommer ha en helt annat uppfattning om det.

Men vad är egentligen ångest och varför bli folk så rädda när dom hör det, varför har vi så olika uppfattning om det?
Varför får vi olika bemötande inom vården när vi söker hjälp för det?

1177 beskriver ångest som ovan vad bilden visar.
Och jag får en förståelse över varför bemötandet varierar så mycket när vi söker hjälp för det.

För som 1177 beskriver det, då låter det som jag går runt och är orolig och rädd hela tiden.
Vilket inte stämmer för mig. Det som stämmer är att man får en obehaglig känsla i kroppen som man inte kan kontrollera själv, man kan inte styra över den. Men man kan lära sig att hantera den.

Jag får tex mycket ångest när min fot har värkt så mycket så jag inte tar mig ur sängen speciellt när den var nyopererad. Och det enda jag kunde göra var att knapra morfintabletter.
Men jag var inte rädd eller orolig då, inte alls. Ändå hade jag ångest. Känslan av obehag kom ju ändå.

För mig handlar det mycket om att känna mig maktlös, inte ha kontroll, jag känner mig värdelös och misslyckad som fru och mamma. Och det är känslor som för mig inte alls handlar om oro eller rädsla utan snarare om självkänsla och maktlöshet. Att jag känner mig svag och otillräcklig.
Att inte kunna hjälpa till, inte ha ork eller energi.
Men det är min ångest. Och den hänger ihop med mitt kontrollbehov. Sen kan jag så klart få ångest om jag känner mig rädd och orolig över något med. Men det är oftast inte därför jag har ångest.

Så därför tror och antar jag att bemötandet beror på individen man möter, vad den personen förknippar ångest med. Och har du då aldrig upplevt det själv utan bara läst om det. Då har du en helt annat uppfattning om det vilket kan ge känslan över att inte bli förstådd.

Idag har vi som sagt varit hos mamma och pappa på middag, även farmor Herta kom förbi på ett trevligt spontanbesök och fikade med oss.
Jocke har hjälpt pappa med att gräva vid avloppsbrunnen, mamma passade Karl så jag kunde få städa lite här hemma.
Det tog sin tid men nu är iallafall undervåningen städad.
Syster och Olof kom också dit på middag så Karl och Olof fick busat och kramats mycket.
Hos mor och far bjöds vi på rotmos och rimmat kött, vilket vi älskar. Dom är så Goa som alltid hjälper och ställer upp för oss. Vi är otroligt lyckligt lottade som har så fina föräldrar.

Anna (min syster) tyckte det var väldigt roligt att berätta spökhistorier för Karl och Olof eftersom Kalle kröp upp i hennes famn då och hacka tänder 😂 så drömmer han mardrömmar ikväll så vet vi vems fel det är 😂

Nu sitter jag i soffan och ska lösa korsord, Jocke nattar Karl.
Den nya tabletten ökar som sagt aptiten och jag är väldigt stolt över mig själv att jag gick upp och gjorde mig en smoothie och fröknäckemacka istället för att ta godispåsen och Coca Cola vilket jag nästan alltid väljer annars  🙈😝


Kloka farmor Herta kom med en fin tankeställare till mig idag när vi prata om hur jag mår:
Hon sa, när du var nyopererad i foten var du ju också dålig till en början och hade väldigt ont. Innan det vände och blev bättre. Samma är det nu med den nya tabletten, det är jobbigt till att börja med för att sen kunna vända och bli bättre igen.

Och hon har så rätt, jag måste bara ge det tid och inte försöka stressa fram något. För det är ju stressen och pressen som har gjort att jag står här i dag och mår som jag gör.


Så tacksam för att jag har så många kloka och öppna människor runt mig, som är så villiga att hjälpa mig utan att döma mig på något sätt. Att få mig och skratta och skämta om det jobbiga som att det vore ingenting. Att jag är trygg. Och att dom är lika trygga och Goa mot Jocke med. Att som Herta sa idag, blir jag förjävlig får Jocke ta med sin Karl och flytta in hos henne under tiden tills det jag blivit bättre 😉

Vilket kan vars skönt för Jocke att ha lite alternativ att fly till när jag är som jävligast 😂

Hoppas ni får en trevlig kväll.
Kramar 🌸

Likes

Comments

Som jag skrev tidigare så har jag börjat med en ny tablett och mår riktigt riktigt kasst just nu.

Jag är låg, deppig har ångest och konstant jävla irriterad på allt och alla.
Minsta lilla som går emot mig så skriker jag högt och skäller.
Och den som får ta alla mina utbrott är Jocke, han är den person som jag känner mig allra tryggast med och som jag vågar ta ut all frustration mot.
Så han har en riktigt bitter jävla ragata till fru just nu som hugger värre än en kobra på svält diet!

Det som tär otroligt på mig är att jag är så otroligt medveten om allt. Om att jag verkligen inte är mig själv just nu vilket skapar ännu mer frustration och känsla av misslyckande.
Jag önskar att jag bara hade kunnat stänga av helt.

Jag får även obefogade raseriutbrott på Karl med då tålamodet inte ens existerar överhuvudtaget nu. Vilket gör att jag får extremt dåligt samvete och blir ledsen och låg samtidigt som jag vet att jag inte kan kontrollera det just nu.

Och på detta har jag fått magkatarr vilket gör att jag inte vill äta för jag vet att jag då får ont och om någon ens nämner mat för mig så ser jag svart. Jag vet att jag måste äta och försöker hela tiden.


Så just nu tackar jag vänligen men bestämt över alla råd och goda idéer, jag är inte intresserad alls just nu och risken är att ni får tillbaka ett "far och flyg åt helvete" om ni försöker.
Och då har ni er själva att skylla.


Vi är alltid så duktiga på att peppa varandra med uppmuntrande fraser som:
- Du fixar detta
- Du är stark
-kämpa på så mår du snart bra igen!

Vilket är gulligt, jätte gulligt!
Men!

Tillåt mig att vara Svag!
Tillåt mig att få vara svag.
Få vara låg och trött
Få vara en dålig vän och inte höra av mig
Tillåt mig att få gråta och vara liten
För just nu orkar jag inte vara stark.
Jag har varit det så länge
Tillåt mig få släppa allt och känna att du fångar upp mig ändå. Även fast jag är grinig och jävlig.

Jag är stark det är därför jag har kämpat mig så trött, bara för att jag får vara svag betyder det inte att jag inte kommer resa mig, snarare tvärt om då får jag samla ny kraft än att lägga energi på att hålla en fasad.

Just nu är jag svag, låt mig då vara det!


I tisdags var jag hos terapeuten. Ett förberedande samtal för Stress skolan som dom kallar det, en klass där vi ska få lära oss hantera stressen.
Där och då Fick jag ett uppvaknade med råge.

Jag skulle fylla i papper och svara på frågor.
Man skulle svara snabbt utan att tänka efter. Sen räkna hon ihop "poängen" som jag fick på det.
24 var gränsen till utmattad. Jag fick 39..!
Terapeuten titta på mig och sa att detta var inte bra, inte bra alls. Och hon konstaterade att mm vi får se på det där med att jag ska börja jobba 25% snart. Hon vill att jag ska vara hemma helt ett bra tag till.
Men hon tycker jag är på god väg själv med tänket och mina sysselsättningar med att lösa korsord, lyssna på ljudbok och att lägga puzzel.
Men det kommer att ta tid.

Men ändå så brände tårarna i ögonen på mig när jag insåg hur långt jag hade låtit det gå. Även om jag inte har kunnat påverka flera faktorer så kände jag mig extremt misslyckad.
Speciellt efter att ha sett Jocke på nära håll göra precis samma sak.

Jag känner att jag då borde satt stopp för det tidigare. Men samtidigt så säger mitt logiska tänkande att jag inte hade kunnat göra det annorlunda!

Ändå så känner jag mig misslyckad
Som mamma som inte orkar
Som fru som är irriterad, arg och bitter
Som inte klarar av mig själv eller hushållet
Som anställd som inte klarar av att jobba och bara kostar pengar
Jag ifrågasätter mig konstant över om jag kan och kunde gjort något annorlunda. Ska jag bita ihop och bara köra på? Men kroppen säger ju nej.
Jag är fången i min egna kropp!

Vilket är helvetes jävla frustrerande!
Men ett uppvaknade, nu måste jag sänka kraven på mig själv. Vilket är svårt när viljan krockar med orken. Men det ska gå, med rätt hjälp.




Men just nu måste jag tillåta mig att vara svag❤️




Likes

Comments

Just nu har jag precis tagit min nya tablett. Ska ta en halvtablett i två veckor och senare öka till en hel tablett.
Blir intressant att se hur dessa funkar då detta är en tablett som ska tas kvällstid istället för Sertralin som jag tog på morgonen. Två olika verksamma substansers i dom och denna har ingen biverkning som är Migrän.


Känns både skönt och oroande att börja med en ny tablett. För att veta om att åtminstone en till två veckor kommer jag att vara låg nu. Ångesten kommer säkert att öka och kroppen kommer i obalans vilket det gör när man börjar med antidepressiva tabletter. Denna ska man tydligen bli trött och dåsig av vilket hade varit en bra effekt för mig så jag kan somna lättare.

Vi håller tummarna att den fungerar helt enkelt.



Idag har jag även varit inne en sväng till jobbet och lämnat mina läkarintyg, jag hade postad som innan meeeen vi alla vet ju hur bra Postnord funkar vid det här laget så ja. Dom hade inte kommit fram.
Jag var först lite nervös över att åka in till jobbet men det släppte fort.
Dessa underbara, fantastiska kollegor jag har. Fick såna varma kramar och kände mig bara varm i hjärtat när dom fråga hur det går för mig och att dom saknar mig.
Och som jag saknar dom!!
Jag är väldigt nöjd över mitt beslut att vara öppen om hur jag mår och varför jag är hemma.
Att de som vill kan följa mig här på bloggen. Det var en lättnad att känna att det är okej, inget hysh hysh, konstiga blickar eller jobbiga frågor utan bara varma leenden och förståelse.
Jag är otroligt tacksam för mina kollegor och min Team Leader Jessica.
Så nu Fick jag lite energi och längtar ännu mer tillbaka, även om det fortfarande är en dag i taget för ett hållbart resultat denna gång.


Det känns som min kropp nu först har börjat reagera på stressen när jag varvat ned.
Jag som alltid fått magkatarr och bekymmer med magen i tidigt stadium när jag stressat vilket brukar vara ett tydligt STOPP tecken för mig.
Detta kom aldrig för kroppen har inte ens hunnit känna efter. Däremot nu. När det börjar varva ner. Så börjar magkatarren göra sig påmind och det blir en till liten demon att jobba mot.
För när jag får magkatarr vill jag helst inte äta för jag vet att jag får kramp i magen och väldiga smärtor. Men jag tvingar i mig maten, köper och tillagar det som jag är sugen på då det underlättar. Men får samtidigt ångest när jag äter, för jag vet att snart får jag ont.

Men jag vet också att det är lätt åtgärdad och jag behöver bara få lugn och ro och in i rätt cirkel igen så kommer det snart ge sig igen.

Btw kul biverkning på tabletten som min läkare informera mig om lite försynt. Man kan få ökade hungerkänslor och aptit. Varpå jag skrattar och säger, ja men då blir ju mamma nöjd om jag äntligen blir hungrig nån gång 😂
Och läkaren konstatera nöjt med att: Ja du är ju inte så stor så det är ju inte nåt som skadar dig 😉


Nu ska jag ta och bädda ner mig och väntar med spänning på den dåsiga effekten av lyckopillret 🤓

Natti natt 🌸

Likes

Comments

Idag har jag den där extrema tröttheten som ofta är väldigt vanlig när man har ångest och depression.
Den är väldigt svår att förklara men jag ska göra ett försök iaf, speciellt eftersom man ofta får höra är:
-Ja men gå ut och gå så du får lite luft så blir det bättre.
- Ät lite mat så är du snart pigg igen.
- Ja men alla är ju trötta när dom har småbarn. Inget konstigt alls.
-Tänk positivt så blir det bättre.

Alla dessa fantastiska råd, vad skulle vi göra utan dom? Ja, jag vet att som bara menar väl.



•Det känns som man kan somna när som helst och hur som helst. Fast ändå inte för i huvudet snurrar alla måsten.
•allt känns som en enormt energi tagande fysisk ansträngning. Borsta tänderna, duscha, äta, eller bara kliva upp ur sängen.
• man är lätt irriterad och grinig
•det känns som man är fången i sin egna kropp
• det påminner om tröttheten man hade när man var gravid, fast ännu värre. Kanske för att man inte vet när det går över?
• hela kroppen känns tung och orklös
• känslan att utan tvekan kunna sova flera dygn i sträck och fortfarande vara lika trött
• man är totalt energilös, håglös och inte intresserad av nått.
•inget känns roligt eller lockande
•man känner sig bakis utan att ens druckit alkohol
•oavsett hur mycket kaffe, mat, friskluft ,positivt tänkande så kan det inte bota tröttheten.
Utan att bara få sova. Det är det ända som hjälper.


Jag vet varför jag har det idag. Och är ofta väldigt vanligt att jag får när dagen innan krävde mer energi av mig än vad jag egentligen har.
Igår var vi på racingbanan på Anderstorp. Otroligt roligt och jag ångrar det inte för en sekund. Men även energikrävande. Och därför blev jag inte ledsen när Karl ville följa med morfar hem idag när dom var nere förut och hälsa på.

Min första tanke var, yes då kan jag städa, ta tvätten, åka och handla, byta sängkläder mm. Tills det att jag insåg att Nej. Idag ska jag passa på att vila. Skippa alla måsten.
Pappa sa det till mig, Jocke säger samma sak.
Så nu har jag lagt mig i sängen och ska göra som jag blivit tillsagd.


Detta trots att huset ser ut som ett bombnedslag och skulle någon bryta sig in så är chansen nog störst att dom ramlar och slår ihjäl sig än att dom lyckas få med sig något värdefullt här ifrån.
För har som väl hittar smycken eller dylikt måste dom hitta ut ur bombnedslaget igen �#fördelarmenkaos

Detta är också jag, en bild som inte många ser. Visserligen nyduschad men totalt orklös.
Energilös.
Mjukisbyxor, T-shirt, orkar inte ens torka håret eller borsta tänderna.

Likes

Comments

Hej kära dagbok som inte är särskilt privat ;P
Idag har varit en tuff dag med mycket ångest och grubblerier.

Vi hade en helt fantastisk och mysig helg på Hafsten camping. Det kommer absolut bli fler besök dit.
Mysig promenad i skogen, underbart sällskap. Karl lekte väldigt bra med de andra barnen. Så otroligt avkopplande.

Men och det kommer väl alltid en men.
Karl blev magsjuk på söndagen nästan direkt efter vi vaknat började stackaren kräkas och var riktigt spak, så vi plockade och packade ihop oss snabbt för att åka hem.
Några timmar senare var han "färdig" och var full fart på honom igen. Det var en mild variant han åkte på.
Mamman som ändå såg fram lite emot att få mysa och gosa i soffan hela dagen och kvällen. Det är ju ändå inte så ofta han är slö ;P

Men (igen) där och då, var det precis som att trycka på en knapp.
Sålänge Karl var dålig så var kroppen och ångesten lugn. För jag måste ju ta hand om mitt barn, men direkt när jag såg att han mådde bra igen så smög det sig på igen. Och har hållit i sig hela dagen idag med.

Jag vet varför, stressen jag kände när Karl blev sjuk var mycket, har han smittad de andra? Hur illa kommer det vara. Snackar vi flera dagar kräk och i karantän? Kommer jag och Jocke bli sjuka med.
För även fast ens barn är magsjuk så slutar man ju inte pussa och gosa med honom för det. Utan man pussar ju gärna lite extra när han ligger uppkrupen i famnen och inte säger nej nej Jaja Mamma!

Men peppar peppar, det verkar som vi andra klarat oss.

Positivt med dagens ångest är att den har hållit sig på en jämn nivå hela dagen. Inga attacker. Och istället för den extrems huvudvärken som jag haft i månader som faktiskt börjar avta så har jag bara haft konstant hjärtklappning idag och igår.

Låter kanske konstigt men det är ändå åt rätt håll.
Så nu har jag krupit ner i ett varmt bad, Karl sover och Jocke mekar med bilen i garaget.
Så ett glas vin (hälften vin, hälften fruktsoda men ändå ;) ) så ska jag lyssna på ljudbok och bara andas.


Jag tycker det är så roligt att bläddra igenom Facebook och instagram de senaste dagarna.

För så många har börjat berätta.
Berätta att även dom mår dåligt. Alltifrån hjärtesorg, ångest, kontrollbehov, ätstörningar, depression och ensamhet till de som blivit utsatta av annat. Övergrepp och misshandel, psykisk som fysisk.

Förstå mig rätt, jag lider och känner extremt mycket med dessa människor, många av dom kvinnor i varierande ålder men även män. Kända som okända för allmänheten. Men jag blir glad, glad för att fler börjar prata om den psykiska förkylningen. Att fler börjar bryta tabun.
Det kan verka som ett opassande och ibland förargelseväckande beteende att skriva om sina känslor offentligt, ta bort ridån. Riva fasaden.
Det sägs att vi bara söker bekräftelse och uppmärksamhet.
Bara för att vi väljer att säga hur vi faktiskt mår, att det inte är svart eller vitt. Att det finns många färgglada nyanser och inte bara grå.
Att vi skriver om det helt öppet. Det är en innegrej, en fluga. Och Ja, det kanske det är. Men Gud vad jag hoppas att den är här för att stanna.

Och Ja, kanske söker jag uppmärksamhet och bekräftelse. Uppmärksamhet i form av att jag vill nå ut, till dom som mår dåligt för att säga att du är inte ensam.
Och bekräftelse i form av att jag inte är ensam. Att vi är flera. Är de då fel av mig? Och vem är du i så fall att döma mig.

Och till dom som visar mig ryggen när jag behöver er som mest, tack. Då vet jag vart jag har er. De betyder inte att jag raderar er ur mitt liv. Kanske dom jag tvivlat på ett tag, kanske jag tar bort. Men de andra. Dom får vara kvar så är valet deras om dom vill fortsätta vid min sida eller inte.
Kanske vänder dom ryggen för att dom är inte redo, vem är jag att döma dom?

Men detta är jag, alla hundra nyanser är jag. Dom är inte bara svarta och vita, dom är klädda i alla regnbågens färger. Vissa mörka och andra ljusa.
Men 100% jag.

Kramar till er som läser och som vet att ni vågar trotsa tabun. Ni är starka. Vi är starka och framförallt så blir vi det ihop🌸

Likes

Comments

Idag har varit en extremt jobbig dag med både ångest och migrän. Men en dag då medicinen faktiskt kicka in som den skulle.


Idag har det varit mycket funderingar i från min sida.
Funderingar som hur ser ångest ut? Vad tror och förväntar sig andra, vilken av dessa bilder speglar min ångest?
Svaret för mig är Alla, för min ångest är alltid närvarande. Det är något jag lever med dagligen. Året runt och dygnet runt. Den är inte alltid lika påtaglig och närvarande som den är just nu, men den finns alltid där.
Den går upp och den går ner beroende på tid på dygnet eller andra orsaker. Men den finns alltid där. Jag lever med den, det är en del av mig.

Denna bild fick min man ifrån mig idag. Det var min sinnesstämning idag. Hur svårt kan det va att förstå oss kvinnor?
Herregud det är omöjligt, speciellt när jag knappt förstår mig själv. Jag är en otroligt komplicerad person, addera lite hormoner som svänger mitt humör och och ner som en jävla berg och dalbana så begär jag inte alltid att min Man ska förstå mig varje dag, eller hänga med i alla vändningar mitt humör tar.
Men han kämpar min man, han är fantastisk på det sättet och jag älskar hur han får mig att skratta och hur vi på ett komiskt och ibland rått sätt skämtat om det verkliga i livet. För det är så det blir så mycket lättare att hantera det. Jag har många svagheter och brister, för jag är inte mer än människa men att faktiskt skämta om det istället för att bli irriterad på sig själv eller någon annan men samtidigt jobba på Att bli bättre. Balansen i att vara lättsam men ändå villig att försöka förändra. Det är inte lätt. Men vem har påstått att livet ska vara det?
Vi lever bara ett liv det och det ända vi kan göra är att fortsätta försöka.



Men till huvudfrågan som jag funderar mest på idag är: Hur mycket får man dela med sig av sig själv och sitt liv utan att göra en annan individ obekväm och ge känslan över att det är förmycket?
För vem bestämmer det?

Tex för en typisk svensk är att vi frågar hur någon mår, vi får svaret jo tack det är fint. Hur är det själv?

Alla har vi varit där, men hur många är beredda på svaret: Jo tack, det är skit och jag vet inte vad jag ska göra?
Oj då blev det genast obekvämt. Varför fråga jag?
Min känsla över detta är, ja! Varför frågar du om du ändå inte vill veta det ärliga svaret?

För vi är uppfostrade med att vara artiga och fråga då har vi gjort vårt eller hur?
Vi är också uppfostrade men att inte vissa saker pratar man inte om med andra, det håller vi för oss själva. Tabun, herregud vad ska andra tro?
Därför svarar vi att allt är bra. Trots att det känns som vi håller på att gå under.



I SVT har det varit diskussion om utbrändhet och vem som bär ansvaret, jag har bara läst en del av dessa krönikor och inte sätt något på tv om det.
Men diskussionen i sig lyder från ena sidan :vi får aldrig ett fucking break och andra sidan som säger att unga utbrända kvinnor utgör en samhällsfara.

För vem bär ansvaret? Är det jag själv som individ som misslyckats eftersom jag blivit utbränd. Borde jag ha sagt stopp för längesen?

Eller är det så enkelt?

Saken är den att det är allas ansvar.
Men hur får vi då alla till att ta sitt ansvar?

För mig är det enkelt, att vi måste prata om det, vi måste få bort tabun om att vi inte orkar stressen och pressen. Vi måste våga svara ärligt över hur vi mår och få den hjälp som vi har rätt till.
Men även ta ansvar, för med rättigheter kommer även skyldighet.

Jag ser det som min skyldighet att berätta.
Berätta om hur det känns och hur jag mår, berätta för dig som läser att du är inte ensam.
En skyldighet att göra en förändring, en skyldighet utan att göra det som en last för mig själv. Inte genom att lägga en extra vikt på mina axlar. Utan med balansen. En skyldighet utan tvång. För mig handlar det om att skapa förståelse för varandra.
För jag kan sätta ord på känslorna. Jag kan förmedla mycket via att berätta.


För en person som aldrig själv upplevt ångest eller sett det på nära håll partner/familj/vän kommer aldrig kunna förstå. Och jag kan inte tvinga någon till det heller.

Däremot så vet jag att nästan alla kommer till någon punkt i livet då dom kommer få känna på det. Och det kanske är först då som denne person kanske kommer börja förstå? Men är det då rätt av oss med ångest Att kräva att denna person ska göra en skillnad för oss?
En person som inte upplevt det måste vilja försöka förstå.
Och det gör vi genom att prata med varandra och om elefanten i rummet.


Så hur mycket får jag då berätta? Hur mycket får jag dela med mig av utan att det blir obekvämt?

Ja det är bara jag och ingen annan som kan bestämma det. För det ska kännas bra för mig.
Även fast någon individ blir illa tillmods och upplever det som att det blir för mycket eller känner ett obehag över att jag berättar att så här är det. Ja då är det den individens problem att lösa, varför hen reagerar på det sättet.

Oftast är det inte av okänslighet personen ifråga gör det. Utan det är rädsla och oförståelse som styr. För när jag berättar, vad vill då den personen att jag ska göra, reagera, och hantera det?

Rädsla som styr och säger: jaha, vill hon nu ha svar ifrån mig, eller Ska jag komma med lösningen på hennes problem nu?
Vi blir lätt obekväma när vi inte vet vad som förväntas av oss. En normal reaktion för de allra flesta.

Precis dom de flesta vill dra täcket över huvudet och inte kliva upp ur sängen när dom mår psykiskt dåligt.
Inte många startar en blogg och har lätt att prata om det som jag har, och jag kräver inte att andra ska göra det heller.
Vi är alla Olika som individer och hanterar situationer på olika sätt. Jag är inte personen som inte kliver upp, jag hanterar problemet på mitt sätt istället för det funkar för mig.
Jag vill agera och ta kontrollen över min ångest, det är inte den som ska kontrollera mig.
Lätt att säga, inte alltid lika lätt att göra.
Men jag fortsätter försöka och jag har kommit enormt långt i det.

Mycket för att jag har tryggheten runt om mig, jag får lov att vara svag. För jag vet att jag reser mig igen.

Alla har inte den tryggheten, det är inte lätt att vara närstående till en person med ångest och depression, det är en ojämn, krokig och ibland väldigt brant backe upp för att sen falla i ett stup för att sedan börja klättra upp igen. Det krävs mycket.
Men du dom närstående behöver egentligen bara ge trygghet. För med tryggheten så vågar man försöka om och om igen. Du behöver inte ha alla svaren, men du måste våga lyssna.

Orden kan vara hårda och elaka som vi slänger mot varandra, speciellt när dom träffar en öm punkt. Men när vi väl slängt ut dom i luften så känner vi att dom var ju egentligen inte så tunga och hårda. Visst gör det ont. Men det går över. Och för personen med ångest betyder det allt. För helt plötsligt kan Man andas igen, klumpen i halsen har löst upp sig.
Andningen är inte lika ansträngd och kroppen börjar varva ner. För det måste få komma ut, det måste ventileras för annars kvävs vi. För när väl panikattacker kommer då reagerar kroppen precis som att det sker på riktigt, även fast det bara är ord som måste få komma ut så hade det lika gärna kunnat vara vatten då det känns som Man drunknar.

Sen hur man i den stunden väljer hur, det kan bara personen med panikattacken avgöra.


Det är inte personligt, men vi drunknar i våra tankar.

Jag kan bara skriva hur jag själv upplever det, och vad jag vill ha ifrån mina vänner och familj. Förståelse. För med förståelse kommer tryggheten. Och med tryggheten växer vi som individer och vågar utmana oss själva.


Och om någon ens orka läsa allt detta så stor eloge till dig. För detta är mina en miljoner tankar som jag haft idag. Så ja, jag kan inte begära att någon ska förstå mig. Men jag vill bli accepteras och respekterad för jag är ändå jag och jag är värd precis lika mycket som en person utan ångest.
Vi har alla ett ansvar för en bättre värld, jag gör mitt bästa för att ta mitt. ❤️


Likes

Comments

Igår en krispig och vacker morgon, idag grå och kall.
Så idag myser vi inne med en tänd brasa, film och massa bus.

En dag i taget, det är så lätt att säga och så svårt att hålla. Men det är det som jag försöker med.

Inga måsten, det som inte blir gjort idag, får göras en annan dag. Inte stressa.

Att bryta ett vanemönster är inte så lätt som det verkar. Det tar tid och det måste det få göra.

Att försöka minska stressen, lära sig säga Nej och hålla det är något som både jag och Jocke jobbar på ihop. Även om det innebär att man ibland missar roliga saker så finns det inte alltid tillräckligt med tid.

Det jag jobbar på själv är att försöka släppa kontrollen på sånt som jag inte kan styra.
Och fokuserar istället på det som jag kan kontrollera. Mig själv, att undvika stressen i vardagen och att försöka finna harmoni.

Jag har skärmat av mig en del med, klarar inte av alla intryck.
Och detta gäller framförallt snapchat, instagram och Facebook. Det är inget personligt mot någon utan mitt sätt att sortera intryck.
Jag har inte loggar ut ifrån något utav dom för det kan jag inte hålla mig ifrån.
Har försökt det så många gånger, men då det är sätter som vi kommunicerar via så missat Man mycket tyvärr.
Utan istället tagit bort vänner, avföljt och tagit bort kontakter på snapchat.
Detta är inte på ett personligt sätt mot någon och dom som känner mig som undrar varför jag tagit bort den och kanske har någon annan kvar, får gärna fråga mig.

Så nu har jag ett flöde på instagram som jag kan bläddra igenom på fem minuter, ca 15 personer kvar på snapchat och på Facebook så har jag sorterat i mitt flöde Att jag inte behöver se allt.

Kan verka töntigt och onödigt för andra, men detta är inte för er utan för mig.
Och på detta sätt slipper jag logga ut helt för jag är ju fortfarande lika nyfiken av mig 😂

Ångesten börjar sakta men säkert lugna sig igen.
Men sover fortfarande väldigt dåligt.
Vissa dagar vill jag helst inte kliva upp ur sängen, andra dagar känns mycket lättare.
Huvudvärken är fortfarande jobbig men migränanfallen håller sig borta så länge som jag Inte stressar.


Hoppas ni som läser får en bra dag. Kramar

Likes

Comments

Ibland behöver jag skriva, sätta ord på känslor. Och ibland behöver jag få utlopp på ett bildligt sätt. Då målar jag. Denna målning påbörjade jag i april, när ångesten börja som värst igen.

Då bara en naken kvinna, shoppingpåsar och alldeles för spretiga virvlande tankar i form av hår.

För mig är ångesten naken och oskyddad, huvudet är fyllt av tankar som flyger omkring, nästlar sig in som ormar som bygger bo i mitt huvud.
Och jag är extremt duktig på att shoppa när jag får ångest, spelar egentligen inte så stor roll vad jag handlar, men oftast är det kläder. Kanske för att klä in ångesten. Förklä den så att den inte syns, inte finns.


Idag fortsatte jag målningen, idag står nakenheten istället som stark. Vacker och stolt.

Jag måla en blå bakgrund som jag tyckte skulle spegla harmoni, men kände sen att det vore ju att ljuga för mig själv, det är allt annat än harmoniskt just nu.
Det känns som jag brinner av vilja för att kämpa, kämpa för mig själv, min familj. Det känns som jag står i lågor som slingrar sig runt Min kropp men dom kan ändå inte Nå mig.

För bakom allt finns harmonin, den strålar ut ifrån min själ och gör mig stark.

Jag kämpar.

Likes

Comments