Hej kära dagbok som inte är särskilt privat ;P
Idag har varit en tuff dag med mycket ångest och grubblerier.

Vi hade en helt fantastisk och mysig helg på Hafsten camping. Det kommer absolut bli fler besök dit.
Mysig promenad i skogen, underbart sällskap. Karl lekte väldigt bra med de andra barnen. Så otroligt avkopplande.

Men och det kommer väl alltid en men.
Karl blev magsjuk på söndagen nästan direkt efter vi vaknat började stackaren kräkas och var riktigt spak, så vi plockade och packade ihop oss snabbt för att åka hem.
Några timmar senare var han "färdig" och var full fart på honom igen. Det var en mild variant han åkte på.
Mamman som ändå såg fram lite emot att få mysa och gosa i soffan hela dagen och kvällen. Det är ju ändå inte så ofta han är slö ;P

Men (igen) där och då, var det precis som att trycka på en knapp.
Sålänge Karl var dålig så var kroppen och ångesten lugn. För jag måste ju ta hand om mitt barn, men direkt när jag såg att han mådde bra igen så smög det sig på igen. Och har hållit i sig hela dagen idag med.

Jag vet varför, stressen jag kände när Karl blev sjuk var mycket, har han smittad de andra? Hur illa kommer det vara. Snackar vi flera dagar kräk och i karantän? Kommer jag och Jocke bli sjuka med.
För även fast ens barn är magsjuk så slutar man ju inte pussa och gosa med honom för det. Utan man pussar ju gärna lite extra när han ligger uppkrupen i famnen och inte säger nej nej Jaja Mamma!

Men peppar peppar, det verkar som vi andra klarat oss.

Positivt med dagens ångest är att den har hållit sig på en jämn nivå hela dagen. Inga attacker. Och istället för den extrems huvudvärken som jag haft i månader som faktiskt börjar avta så har jag bara haft konstant hjärtklappning idag och igår.

Låter kanske konstigt men det är ändå åt rätt håll.
Så nu har jag krupit ner i ett varmt bad, Karl sover och Jocke mekar med bilen i garaget.
Så ett glas vin (hälften vin, hälften fruktsoda men ändå ;) ) så ska jag lyssna på ljudbok och bara andas.


Jag tycker det är så roligt att bläddra igenom Facebook och instagram de senaste dagarna.

För så många har börjat berätta.
Berätta att även dom mår dåligt. Alltifrån hjärtesorg, ångest, kontrollbehov, ätstörningar, depression och ensamhet till de som blivit utsatta av annat. Övergrepp och misshandel, psykisk som fysisk.

Förstå mig rätt, jag lider och känner extremt mycket med dessa människor, många av dom kvinnor i varierande ålder men även män. Kända som okända för allmänheten. Men jag blir glad, glad för att fler börjar prata om den psykiska förkylningen. Att fler börjar bryta tabun.
Det kan verka som ett opassande och ibland förargelseväckande beteende att skriva om sina känslor offentligt, ta bort ridån. Riva fasaden.
Det sägs att vi bara söker bekräftelse och uppmärksamhet.
Bara för att vi väljer att säga hur vi faktiskt mår, att det inte är svart eller vitt. Att det finns många färgglada nyanser och inte bara grå.
Att vi skriver om det helt öppet. Det är en innegrej, en fluga. Och Ja, det kanske det är. Men Gud vad jag hoppas att den är här för att stanna.

Och Ja, kanske söker jag uppmärksamhet och bekräftelse. Uppmärksamhet i form av att jag vill nå ut, till dom som mår dåligt för att säga att du är inte ensam.
Och bekräftelse i form av att jag inte är ensam. Att vi är flera. Är de då fel av mig? Och vem är du i så fall att döma mig.

Och till dom som visar mig ryggen när jag behöver er som mest, tack. Då vet jag vart jag har er. De betyder inte att jag raderar er ur mitt liv. Kanske dom jag tvivlat på ett tag, kanske jag tar bort. Men de andra. Dom får vara kvar så är valet deras om dom vill fortsätta vid min sida eller inte.
Kanske vänder dom ryggen för att dom är inte redo, vem är jag att döma dom?

Men detta är jag, alla hundra nyanser är jag. Dom är inte bara svarta och vita, dom är klädda i alla regnbågens färger. Vissa mörka och andra ljusa.
Men 100% jag.

Kramar till er som läser och som vet att ni vågar trotsa tabun. Ni är starka. Vi är starka och framförallt så blir vi det ihop🌸

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag har varit en extremt jobbig dag med både ångest och migrän. Men en dag då medicinen faktiskt kicka in som den skulle.


Idag har det varit mycket funderingar i från min sida.
Funderingar som hur ser ångest ut? Vad tror och förväntar sig andra, vilken av dessa bilder speglar min ångest?
Svaret för mig är Alla, för min ångest är alltid närvarande. Det är något jag lever med dagligen. Året runt och dygnet runt. Den är inte alltid lika påtaglig och närvarande som den är just nu, men den finns alltid där.
Den går upp och den går ner beroende på tid på dygnet eller andra orsaker. Men den finns alltid där. Jag lever med den, det är en del av mig.

Denna bild fick min man ifrån mig idag. Det var min sinnesstämning idag. Hur svårt kan det va att förstå oss kvinnor?
Herregud det är omöjligt, speciellt när jag knappt förstår mig själv. Jag är en otroligt komplicerad person, addera lite hormoner som svänger mitt humör och och ner som en jävla berg och dalbana så begär jag inte alltid att min Man ska förstå mig varje dag, eller hänga med i alla vändningar mitt humör tar.
Men han kämpar min man, han är fantastisk på det sättet och jag älskar hur han får mig att skratta och hur vi på ett komiskt och ibland rått sätt skämtat om det verkliga i livet. För det är så det blir så mycket lättare att hantera det. Jag har många svagheter och brister, för jag är inte mer än människa men att faktiskt skämta om det istället för att bli irriterad på sig själv eller någon annan men samtidigt jobba på Att bli bättre. Balansen i att vara lättsam men ändå villig att försöka förändra. Det är inte lätt. Men vem har påstått att livet ska vara det?
Vi lever bara ett liv det och det ända vi kan göra är att fortsätta försöka.



Men till huvudfrågan som jag funderar mest på idag är: Hur mycket får man dela med sig av sig själv och sitt liv utan att göra en annan individ obekväm och ge känslan över att det är förmycket?
För vem bestämmer det?

Tex för en typisk svensk är att vi frågar hur någon mår, vi får svaret jo tack det är fint. Hur är det själv?

Alla har vi varit där, men hur många är beredda på svaret: Jo tack, det är skit och jag vet inte vad jag ska göra?
Oj då blev det genast obekvämt. Varför fråga jag?
Min känsla över detta är, ja! Varför frågar du om du ändå inte vill veta det ärliga svaret?

För vi är uppfostrade med att vara artiga och fråga då har vi gjort vårt eller hur?
Vi är också uppfostrade men att inte vissa saker pratar man inte om med andra, det håller vi för oss själva. Tabun, herregud vad ska andra tro?
Därför svarar vi att allt är bra. Trots att det känns som vi håller på att gå under.



I SVT har det varit diskussion om utbrändhet och vem som bär ansvaret, jag har bara läst en del av dessa krönikor och inte sätt något på tv om det.
Men diskussionen i sig lyder från ena sidan :vi får aldrig ett fucking break och andra sidan som säger att unga utbrända kvinnor utgör en samhällsfara.

För vem bär ansvaret? Är det jag själv som individ som misslyckats eftersom jag blivit utbränd. Borde jag ha sagt stopp för längesen?

Eller är det så enkelt?

Saken är den att det är allas ansvar.
Men hur får vi då alla till att ta sitt ansvar?

För mig är det enkelt, att vi måste prata om det, vi måste få bort tabun om att vi inte orkar stressen och pressen. Vi måste våga svara ärligt över hur vi mår och få den hjälp som vi har rätt till.
Men även ta ansvar, för med rättigheter kommer även skyldighet.

Jag ser det som min skyldighet att berätta.
Berätta om hur det känns och hur jag mår, berätta för dig som läser att du är inte ensam.
En skyldighet att göra en förändring, en skyldighet utan att göra det som en last för mig själv. Inte genom att lägga en extra vikt på mina axlar. Utan med balansen. En skyldighet utan tvång. För mig handlar det om att skapa förståelse för varandra.
För jag kan sätta ord på känslorna. Jag kan förmedla mycket via att berätta.


För en person som aldrig själv upplevt ångest eller sett det på nära håll partner/familj/vän kommer aldrig kunna förstå. Och jag kan inte tvinga någon till det heller.

Däremot så vet jag att nästan alla kommer till någon punkt i livet då dom kommer få känna på det. Och det kanske är först då som denne person kanske kommer börja förstå? Men är det då rätt av oss med ångest Att kräva att denna person ska göra en skillnad för oss?
En person som inte upplevt det måste vilja försöka förstå.
Och det gör vi genom att prata med varandra och om elefanten i rummet.


Så hur mycket får jag då berätta? Hur mycket får jag dela med mig av utan att det blir obekvämt?

Ja det är bara jag och ingen annan som kan bestämma det. För det ska kännas bra för mig.
Även fast någon individ blir illa tillmods och upplever det som att det blir för mycket eller känner ett obehag över att jag berättar att så här är det. Ja då är det den individens problem att lösa, varför hen reagerar på det sättet.

Oftast är det inte av okänslighet personen ifråga gör det. Utan det är rädsla och oförståelse som styr. För när jag berättar, vad vill då den personen att jag ska göra, reagera, och hantera det?

Rädsla som styr och säger: jaha, vill hon nu ha svar ifrån mig, eller Ska jag komma med lösningen på hennes problem nu?
Vi blir lätt obekväma när vi inte vet vad som förväntas av oss. En normal reaktion för de allra flesta.

Precis dom de flesta vill dra täcket över huvudet och inte kliva upp ur sängen när dom mår psykiskt dåligt.
Inte många startar en blogg och har lätt att prata om det som jag har, och jag kräver inte att andra ska göra det heller.
Vi är alla Olika som individer och hanterar situationer på olika sätt. Jag är inte personen som inte kliver upp, jag hanterar problemet på mitt sätt istället för det funkar för mig.
Jag vill agera och ta kontrollen över min ångest, det är inte den som ska kontrollera mig.
Lätt att säga, inte alltid lika lätt att göra.
Men jag fortsätter försöka och jag har kommit enormt långt i det.

Mycket för att jag har tryggheten runt om mig, jag får lov att vara svag. För jag vet att jag reser mig igen.

Alla har inte den tryggheten, det är inte lätt att vara närstående till en person med ångest och depression, det är en ojämn, krokig och ibland väldigt brant backe upp för att sen falla i ett stup för att sedan börja klättra upp igen. Det krävs mycket.
Men du dom närstående behöver egentligen bara ge trygghet. För med tryggheten så vågar man försöka om och om igen. Du behöver inte ha alla svaren, men du måste våga lyssna.

Orden kan vara hårda och elaka som vi slänger mot varandra, speciellt när dom träffar en öm punkt. Men när vi väl slängt ut dom i luften så känner vi att dom var ju egentligen inte så tunga och hårda. Visst gör det ont. Men det går över. Och för personen med ångest betyder det allt. För helt plötsligt kan Man andas igen, klumpen i halsen har löst upp sig.
Andningen är inte lika ansträngd och kroppen börjar varva ner. För det måste få komma ut, det måste ventileras för annars kvävs vi. För när väl panikattacker kommer då reagerar kroppen precis som att det sker på riktigt, även fast det bara är ord som måste få komma ut så hade det lika gärna kunnat vara vatten då det känns som Man drunknar.

Sen hur man i den stunden väljer hur, det kan bara personen med panikattacken avgöra.


Det är inte personligt, men vi drunknar i våra tankar.

Jag kan bara skriva hur jag själv upplever det, och vad jag vill ha ifrån mina vänner och familj. Förståelse. För med förståelse kommer tryggheten. Och med tryggheten växer vi som individer och vågar utmana oss själva.


Och om någon ens orka läsa allt detta så stor eloge till dig. För detta är mina en miljoner tankar som jag haft idag. Så ja, jag kan inte begära att någon ska förstå mig. Men jag vill bli accepteras och respekterad för jag är ändå jag och jag är värd precis lika mycket som en person utan ångest.
Vi har alla ett ansvar för en bättre värld, jag gör mitt bästa för att ta mitt. ❤️


Likes

Comments

Igår en krispig och vacker morgon, idag grå och kall.
Så idag myser vi inne med en tänd brasa, film och massa bus.

En dag i taget, det är så lätt att säga och så svårt att hålla. Men det är det som jag försöker med.

Inga måsten, det som inte blir gjort idag, får göras en annan dag. Inte stressa.

Att bryta ett vanemönster är inte så lätt som det verkar. Det tar tid och det måste det få göra.

Att försöka minska stressen, lära sig säga Nej och hålla det är något som både jag och Jocke jobbar på ihop. Även om det innebär att man ibland missar roliga saker så finns det inte alltid tillräckligt med tid.

Det jag jobbar på själv är att försöka släppa kontrollen på sånt som jag inte kan styra.
Och fokuserar istället på det som jag kan kontrollera. Mig själv, att undvika stressen i vardagen och att försöka finna harmoni.

Jag har skärmat av mig en del med, klarar inte av alla intryck.
Och detta gäller framförallt snapchat, instagram och Facebook. Det är inget personligt mot någon utan mitt sätt att sortera intryck.
Jag har inte loggar ut ifrån något utav dom för det kan jag inte hålla mig ifrån.
Har försökt det så många gånger, men då det är sätter som vi kommunicerar via så missat Man mycket tyvärr.
Utan istället tagit bort vänner, avföljt och tagit bort kontakter på snapchat.
Detta är inte på ett personligt sätt mot någon och dom som känner mig som undrar varför jag tagit bort den och kanske har någon annan kvar, får gärna fråga mig.

Så nu har jag ett flöde på instagram som jag kan bläddra igenom på fem minuter, ca 15 personer kvar på snapchat och på Facebook så har jag sorterat i mitt flöde Att jag inte behöver se allt.

Kan verka töntigt och onödigt för andra, men detta är inte för er utan för mig.
Och på detta sätt slipper jag logga ut helt för jag är ju fortfarande lika nyfiken av mig 😂

Ångesten börjar sakta men säkert lugna sig igen.
Men sover fortfarande väldigt dåligt.
Vissa dagar vill jag helst inte kliva upp ur sängen, andra dagar känns mycket lättare.
Huvudvärken är fortfarande jobbig men migränanfallen håller sig borta så länge som jag Inte stressar.


Hoppas ni som läser får en bra dag. Kramar

Likes

Comments

Ibland behöver jag skriva, sätta ord på känslor. Och ibland behöver jag få utlopp på ett bildligt sätt. Då målar jag. Denna målning påbörjade jag i april, när ångesten börja som värst igen.

Då bara en naken kvinna, shoppingpåsar och alldeles för spretiga virvlande tankar i form av hår.

För mig är ångesten naken och oskyddad, huvudet är fyllt av tankar som flyger omkring, nästlar sig in som ormar som bygger bo i mitt huvud.
Och jag är extremt duktig på att shoppa när jag får ångest, spelar egentligen inte så stor roll vad jag handlar, men oftast är det kläder. Kanske för att klä in ångesten. Förklä den så att den inte syns, inte finns.


Idag fortsatte jag målningen, idag står nakenheten istället som stark. Vacker och stolt.

Jag måla en blå bakgrund som jag tyckte skulle spegla harmoni, men kände sen att det vore ju att ljuga för mig själv, det är allt annat än harmoniskt just nu.
Det känns som jag brinner av vilja för att kämpa, kämpa för mig själv, min familj. Det känns som jag står i lågor som slingrar sig runt Min kropp men dom kan ändå inte Nå mig.

För bakom allt finns harmonin, den strålar ut ifrån min själ och gör mig stark.

Jag kämpar.

Likes

Comments

Att Falla tillbaka till noll och att resa sig igen.

Jag var på så god väg, hade börjat hitta mig själv igen.

Min energi, mitt jävlaranama, jag börja känna mig i balans. Även om ångesten ständigt är närvarande.

Den utmattande tröttheten och dom låga dagarna.

Men jag var på gång.

Huvudvärken hade blivit bättre, migränanfallen var inte lika täta.

Tålamodet och tänket att göra förändringar i vardagen var mycket bättre.

Detta trots möten om Karl och läkarundersökningar.

Jag var driven igen.

Så vad hände?

Jo, nytt läkarbesök med förlängd sjukskrivning till den 25/10

Och jag skulle försöka börja med Sertralinen igen. även tid till samtalterapi.

Fick även ut en annan tablett för att ta vid inkörningsfasen av sertralin då den kan vara tuff.

Och ja, det kan vi milt sagt säga att den var.

Jag var tillbaka på noll igen efter bara två dagar med tabletten.

Ångesten var konstant jag kunde inte finta bort den, extra tabletten jag skulle ta för att lugna hjälpte föga och jag blev orolig och låg.

Hjärtklappning, tankar som snurrar, orolig sömn, mardrömmar, huvudvärken blev genast värre och migränen kom som ett brev på posten.

Ett tydligt sätt från min kropp att säga nej tack. Ändå fortsatte jag nästan hela veckan. Imorgon skulle jag höjt dosen. Istället slutade jag ta dom. Och känner mig redan mer stabil.

Försökte det mesta för att hålla ångesten stabil, vek tvätt, sortera i garderoberna, bakade bullar, promenerade i skogen med Karl och plocka kantareller, putsade skor. Rensa ut försmå kläder ur Karls garderob, försökte vila och lyssna på ljudbok. Men inget fungerade.

så imorgon ringer jag läkaren igen för konsultation.

Sen tror att flera som läst har missförstått mig när jag skriver.

Jag är inte ute efter goda råd, en mirakelmedicin som botar min migrän och min ångest.

Jag är ute efter att finna balans i livet. vilket jag vet hur jag kommer finna.

jag har verktygen och tänket. jag är redan på rätt väg.

Det är mitt mål. Ångesten för mig är inte skrämmande. Jag skriver om det för att få utlopp för alla känslor och för att sätta ord på det runt mig.

Jag skriver för att bryta tabun och för att berätta att du är inte ensam.

Jag skriver inte för uppmärksamhet eller för att fläka ut mitt privata på ett offentligt forum.

Jag skriver för mig själv.

För mig är inte ångesten farlig, inte det minsta, det är inget jag känner ett tvång av att bli av med.

Ångesten är en del av mig och den har gjort mig till den person jag är idag.

Ångesten är min kropps sätt att reagera på känslor och händelser runt mig.

Ångesten säger till mig när det är dags att ta det lugnt, tänka om och hitta rätt fokus.

Jag är en högkänslig person, vilket innebär att jag har svårt att sortera alla intryck. I ett rum fullt med människor läser jag av allt ifrån lukter, ljud, atmosfär och sinnesstämning.

Jag läser omedvetet av alla människor och deras kroppsspråk.

Ibland tolkar jag det rätt och ibland fel. När jag tolkar fel tror jag väldigt ofta att någon är arg eller sur på mig. Något som i sin tur sätter ångestcirkeln i rörelse. Om jag då är i balans går mitt logiska tänkande in och styr upp sorterar för mig. Men nu kommer jag lätt i obalans vilket orsakar panikattacker.

Ett exempel är att vi hade kräftskiva här hemma förra helgen, jättetrevligt, vi var 10 vuxna och 9 barn. Men med det innebär det också mycket intryck och mycket passande på Karl, sen är det en feltolkning jag gjorde så under middagen så kom panikattacken.

Jocke förstod direkt att det var något som var fel. Jag ursäktade mig gick ut och tog lite luft, gick lite. Andades, Jocke kom ut till mig och prata, han är lika högkänslig som jag så han förstod direkt vad jag reagerat på eller rättare sagt överreagerat på.

Han gick in igen, lät mig sitta och andas och sen kom mina fina vänner ut, dom lyssna, prata och jag grät, skratta och kramades. Tryggheten i att inte känna sig dum utan att det är okej.

För det är mycket just nu, mycket som jag inte kan styra över och där jag måste lära mig att tiden får ha sin gång.

Annat som jag tar kontrollen över där jag vet att jag kan göra en förbättring och en skillnad som gör livet lättare.

Till att kunna bemästra ångesten, få prata om det och låta det rinna ut och känna kontroll över min kropp igen.

Till skillnaden med att börja med en tablett igen som gör att jag känner mig vilsen i min kropp. Känna att jag inte kan syra eller slappna av. Tröttheten som huvudvärken ger mig och att kroppen ständigt är på helspänn.

Det ända som fungerade var att bugga i torsdags, att få fokusera på något helt annat, känna och lyssna till musiken, känna och trampa i takt. Öva på högervarv i snurr. Något jag var dålig på innan men är ännu sämre på nu när jag inte har någon balans eller styrka i vänsterfoten. Fokus som gjorde att ångesten släpper för stunden. . där och då har jag inte tid med ångest.

Likadant i går kväll, ligga i sängen och kolla på film med Jocke och bara mysa och skratta , då mår jag gott, där är jag trygg.

Så nu får vi se vad som händer.

Men man faller, sen reser man sig igen och tar nya tag.

Nu ska jag och Karl ta en promenad och sen ska vi till farmor H.erta och äta god mat.

trevlig söndag.

Likes

Comments

Glada positiva Åsa som alltid skrattar och skämtar. Flamsar och tramsar.

Lättsam och positiv.

Och det är så många känner mig, med att jag alltid har nära till skratt.

Mina kollegor känner mig på ett annat sätt, skämtsam till att snabbt inse allvaret i ett skarpt larm och ha full fokus på det.

Och min familj och mina närmsta vänner. Dom vet fler sidor av mig.

För dom känner mig på ett djupare sätt där jag har vågat visa mina tankar och känslor.

Där jag har öppnat mig på ett annat sätt. vågat visa ångesten.

Där jag vågar säga ifrån, våga säga att jag inte mår bra. Istället för med ett skratt säga att jo tack jag lever, lite trött bara när någon annan frågar om hur allt är.

Men inte många vet om det kontrollbehov jag har och kämpar med.

För mig gäller det inte att huset ska vara städat och tvätten invikt prydligt i skåpen. Ingen disk på bänken. För det är inte jag, visst det stressar mig en del. Men inte mitt största bekymmer.

För mig handlar kontrollen om så mycket annat.

Kontrollen för mig handlar nog mer om att kunna kontrollera situationen runt mig. Vad som händer och sker.

Att han kontroll över hur min familj och mina vänner mår. Hjälpa dom och styra dom i rätt riktning.

Att ha min familj hemma, veta att Karl sover gott eller att Jocke ligger bredvid mig och somnar.

Att veta vart min familj är om något händer. Då är jag där med dom.

Att jämt ha en plan för hur vi gör om det börjar brinna. Hur vi gör om någon bryter sig in i huset.

Alla tänkbara scenarion som kan hända om någon blir sjuk mm. Att ha en lösning på allt så när saker och ting väl inträffar så är jag förberedd. Jag vet att jag då kan vara lugn, jag har koll på allt.

Allt har jag redan tänkt på.

Ett exempel är tex att Jocke beställde fönster till huset och alla är med nyckellås. Både på dörrar och fönster. Givetvis eftersom försäkringsbolagen kräver detta då det blir svårare för folk att göra inbrott.

Men min tanke blir istället. Jaha, men tänk om det börjar brinna och vi inte hittar någon nyckel.

Vi inte kan ta oss ut.

Eller exempel att dörrarna på bilen låser sig automatiskt när man börjar köra.

Givetvis jättebra så inte bilen blir kapad under färd vid tex stopp vid trafikljus,

Men om något händer. Bilen voltar och ingen kan ta sig in i bilen för att hjälpa oss för vi ligger medvetslösa?

Så går mina tankar, om och om igen. Med allt.

Hela tiden jobbar min hjärna med alla möjliga kriser som kan hända.

För att alltid vara förberedd.

Därför jag inte dricker alkohol när vi är ute och festar, därför jag alltid kör.

För att ha kontroll, veta att vi tar oss hem när jag vill. Veta att jag har kontroll på mig själv och mina vänner. Att om något händer, kunna åka direkt till akuten eller vad som nu än inträffar.

Att ta hand om mina vänner och respektive när dom fått lite för mycket i sig att dricka. Se till att dom kommer hem. Då trivs jag, för då har jag kontroll.

Så nu mår jag inte bra just nu, för Jocke är i Kinna och sover på hotell och Karl sover hos gammelfarmor Herta så jag kunde åka och dansa ikväll. Och även för att jag ska få en hel natts sömn.

Så nu har jag det jobbigt och min teoretiska sida av mig fylld med sunt förnuft slåss för fullt med min kris sida som styrs mer av känslor.

Men måste våga utmana mig med att släppa kontrollen.

Och det är här dansen kommer in så bra i allt.

Att få bugga eller foxa. Då måste jag slappna av.

Och det finns nog ingen bättre terapi än att få komma till Lindas buggkurser i Jörlanda.

Ett så härlig stämning, alla är glada, fyllda med energi och det är en sån lättsam stämning,

Alla underbara personer som man lärt känna genom dansen som är där som ger mig så otroligt mycket energi.

Dom petar, påpekar och jävlas på alla möjliga vis på ett helt underbart sätt. För där är jag Åsa. Åsa som har nära till skratt och bjuder på mig själv när jag gör fel eller inte får till stegen eller takten.

Och framför allt så måste jag släppa kontrollen. Jag måste vara lyhörd och skärpa mina sinnen ha fokus på uppgiften vi får tilldelat till oss.

Jag har inte tid med mina inre demoner just där och då.

Utan full fokus på takt, trampa, steg, och att bli förd. För jag måste släppa kontrollen för att

Kunna bli förd i dansen. Hur jag håller armarna, hållningen, motstånd och ramen.

huvudet och kroppen ska jobba ihop. I takt till musiken. Lyssna, känna. Fokus.

Så när väl kursen är slut för kvällen så är jag fylld med energi från dessa fantastiska personer som flera av dom har blivit mina vänner.

Jag är psykiskt och fysiskt trött när jag lämnat lokalen och sätter mig i bilen. Trött men samtidigt fylld med energi och endorfiner.

Att få goa kramar som värmer in i själen och att få skratta. Det är då jag mår som bäst.

Och för er som undrar hur det går med foten, så är det lite fram och tillbaka.

Ikväll var det jobbigt. Mycket värk och stelhet. Vilket gjorde att det är svårt att trampa ner ordentligt och då blir konsekvensen att jag lättare slinter eller halkar.

Men den blir mjukare och bättre under dansens gång, men som med allt annat. Det är från gång till gång.

Huvudsaken är att jag ändå kan, även fast det kanske inte går så bra, att jag inte får till rätt steg eller kommer ihåg turen så försöker jag. och där gör det inget om jag misslyckas. Utan man försöker igen, det är därför vi är där.

Och just den känslan är väl det som jag behöver ta med mig i andra delar av livet, att jag försöker och att allt som inte går som det är tänkt inte behöver ses som ett misslyckande.

Utan man reser sig och försöker igen.

Så med dessa ord säger jag God natt och tusen tack till alla er som tagit er tid och skrivit till mig. Alla fina ord som går rakt in i hjärtat och får mig motiverad att fortsätta.

För kan denna bloggen hjälpa endast en människa att känna sig mindre ensam, då är det värt allt för mig.

Sov så gott kramar ifrån Lejonmamman

Likes

Comments

Denna blogg kommer jag att skriva för mig själv

Den kommer vara mitt sätt att ventilera mina tankar och sätt ord på mina känslor för att lättare kunna bearbeta hela situationen.

Jag skriver för mig själv. Därför kommer det också vara svårt att ibland förstå. Att det inte alltid är logiskt tänkande, utan känslor.

Jag kommer att ibland skriva mer ingående. Ibland bara snudda vid saker.

Jag kommer skriva när jag känner ett behov till det. Det kan bli ett enda inlägg och det kan bli femtio.

Detta är också mitt sätt att bryta tabun och skammen om depression och ångest.

Att inte må bra och behöva hjälp, att inte klara av livet för att allt bara blir för mycket.

Speciellt när ”alla andra” hela tiden mår så bra.

Fast gör vi egentligen det när nästan halva Sveriges befolkning går på antidepressiv medicin?

Och vilka är egentligen ”alla andra” dom går ungefär att jämföra med ”någon”, ”ingen” och ”vem som helst


Diagnosen Depression

Idag hade jag tid till läkaren på vårdcentralen för mera utredning av min migrän och huvudvärk som jag har dragits med i några veckor. Och som inte vill gå över.

Så jag lämnade Karl till dagmamman för att åka till vårdcentralen.

Väl där får jag reda på att det blivit någon miss med min läkartid.

Jag hade haft tid till läkaren kl 08:15… klockan var nu 10:00… KUL.

Och då jag fortfarande inte mår bra så var jag även tvungen att få nytt läkarintyg då jag inte kan jobba som läget är nu.

Sjuksköterskan på Vårdcentralen skulle kolla om någon läkare kunde ta mig idag.

Jag fick sitta ner och vänta under tiden.

Då jag inte fått i mig så mycket till frukost eftersom aptiten är = 0 så ringde jag mamma och pappa och bad dom komma ner med en smörgås och kaffe till mig.

Speciellt eftersom jag inte visste hur länge jag skulle bli sittande där nere.

Sagt och gjort, sköterskan sprang fram och tillbaka. Mor och far kom ner med mat. Och trevligt sällskap fick jag med av mor och far och andra kända ”holmare” som satt och vänta på sin tur.

Tillslut kom sköterskan, hon hade ordnat en tid till mig till läkaren på mottagningen i Skärhamn.

Hon hade även bokat in en tid till mig till läkaren som jag skulle träffat idag. Eftersom han även är neurolog. Så tiden jag fick för dagen var för att få ny sjukskrivning bara.

Perfekt tänkte jag, eftersom jag inte hade någon vidare lust med att sätta mig på akuten på Kungälv för att få ett intyg där ifrån.

Fick snabbt komma in till läkaren i Skärhamn.

En kvinnlig läkare som jag nu är väldigt tacksam över att jag fick komma till.

Hon bad mig sätta mig ner och berätta lite om min huvudvärk och hur jag tyckte medicinen fungerade. Vad jag tog mot spänningshuvudvärken mm.

Sen fråga hon mig vad jag trodde att det hela beror på.

Jag svara att jag tror eller vet att det är för mycket av allt just nu.

Att jag är slutkörd.

Vi var väldigt överens, hon hade gått igenom min journal. Såg att jag blev sjukskriven i Juni för ångest och att jag redan där och då var på väg att bryta ihop.

Hon såg även att Karls BVC sköterska startar upp en utredning om honom så han får den hjälpen som han behöver. Även BVC sköterskan anteckningar om vårat samtal vi hade i Fredags där jag tillslut släppte allt och bröt ihop framför henne.

Hon la ihop 1+1 efter detta.

Så vi prata lite mer. Jag berätta för henne om de senaste åren hur det hade varit.

Försök till graviditet, missfall, gravid och sjukskriven hela graviditeten, husbygge, Karl som hade kolik i flera månader. Hur Jocke gick in i väggen pga. Allt jobb med företaget och husbygget.

Hur han jobba nästan

200% och att jag gick på och jobba 100% och pendlar till jobbet.

Att när väl Jocke skulle vila och försöka återhämta sig så skada jag foten, vi kan ju enas om att det inte var någon direkt vila för honom då.

Att han sen fick problem med menisken och opererade den, jag fick fel vård för min fot. Men tillslut fick en Ortoped som lyssna på mig och ordna med min operation. Nästan 1år efter skadan skedde.

Att jag har konstant värk i foten med bättre och sämre dagar. Hur Karl aldrig sover och hur jag tar varje natt med honom. Att jag snittar 4-5 timmar sömn per natt.

Att ha längtan efter ett barn till, att få ge Karl ett syskon med även oron att det ska ta lång tid igen och ev fler missfall.

Att Jocke är iväg hela arbetsveckor på jobb och att jag står själv med att försöka lösa allt då. Hämtning/lämning till dagmamman, passning då jag jobbar skift och ibland jobbar till 22:00 på kvällarna.

Att utan mina föräldrar och Jockes farmor skulle vi aldrig ha löst detta över huvud taget.

Då hade vi inte fått ihop det.

Hon tittar på mig och säger – Åsa, du förstår väl varför du är här idag?

Din huvudvärk har troligtvis blivit värre av tabletten du ätit, men grundorsaken är att din kropp skriker STOPP!

Så jag tänker sjukskriva dig i 2,5 vecka till att börja med för depression för att sen boka in ny tid med dig, har huvudvärken blivit bättre då så kommer vi diskutera en annan medicin för dig som du kan ska ta, en ny antidepressiv medicin. Som inte gör din migrän värre.

Sen sätter jag även upp till dig väntelista till psykologen.

Hon gick ut ur rummet för att skriva intyget och boka in en ny tid för mig.

Där satt jag nu, med tårar i ögonen och kände mig så extremt misslyckad.

Depression? Jag? Nej jag har bara problem med min ångest ju?... eller?

Men jag kan ju känna glädje och skratta, och jag är ju lycklig med min familj, jag är bara lite trött ju.

Jag hade behövt sova lite…

Hon kom in med ett papper som jag skulle svara på frågor och fylla i, för att se vilken grad jag var på.

Jag fick 28 poäng på detta pappret. Detta är något som vi ska följa upp sen.

För att se så det går i rätt riktning.

Hon kom in igen med intyget. Och jag tittar på det och känner sån skam.

Skam över att inte få ihop det. För på riktigt hur gör alla andra?

Jag sitter där och skäms, känner mig så oerhört besviken på mig själv över att jag låtit det gå så långt.

Jag borde ju förstått detta för länge sedan.

Jag sitter och klandrar mig själv, när läkaren igen fångar min uppmärksamhet med orden som kommer sitta kvar i mitt hjärta länge.

Det är precis som hon ser rakt igenom mig ser vad jag sitter och tänker på.

Åsa, du sitter inte här nu för att du är svag,

Du är en lejonmamma, du har tagit hand om dig själv, din man, er son huset och arbetat med ett jobb som kräver hög fokus.

Anledningen för att du sitter här idag är för att efter lång kamp så har ni kommit till en vändning.

Att ni får en utredning för Karl. Att Jocke ska vara hemma och jobba i fortsättningen, att det är första gången på år som det finns ett litet utrymme för dig att slappna av. Och det är därför du sitter här nu. För det är första gången som du kan släppa på kontrollen lite och det är då din kropp säger stopp.

Nu går det inte mer.

Du kommer att klara detta, du är envis och du är en kämpe. Men nu måste vi se till att du får tid för återhämtning och vila.

Så läkartiden som jag skulle få till neurologen strök hon och boka in en uppföljningstid till henne själv istället. Så vi slipper blanda in en läkare till och hon tänker inte släppa mig nu fören jag har fått den hjälp som jag behöver ha.

Så här sitter jag nu. Sjukskriven med ordination på vila och promenader och även att fortsätta dansa

Eftersom det ger mig så mycket glädje och endorfiner.

Jag känner ändå mitt upp i allt en otrolig tacksamhet, dels för denna fantastiska kvinna till läkare som verkligen förstod. Utan att på något sätt ifråga sätt mig utan bara gav mig stöd.

Att vi har våran fantastiska familj som hejar, kämpar med oss och stöttar oss till tusen.

Förser oss med mat, syrran i måndags. Mor och far igår och idag och middag hos G-farmor Herta imorgon där även Karl ska sova över så jag kan åka och dansa och sen få en hel natts sömn.

Så min mening med att skriva ner allt här är dels för att slippa förklara för alla som frågar.

Att jag orkar inte prata i telefon och kommer inte svara (haha inte stor skillnad från tidigare )

Men att min familj vet och mina vänner, mina kollegor. Att det är okej att fråga, och inte behöver tassa på tå runt mig.

Att kramas med mig och peppa mig. Jag kommer att ha dagar som är bättre och även dom som är sämre.

Det kan vända på fem minuter, minsta motgång för mig nu så vill jag stänga in mig i ett rum, dra täcket över huvudet och inte kliva ut. Men om fler vet om det. Så är det en trygghet.

En trygghet i att det är okej.

Att jag, Jocke och Karl kommer fixa detta men vi behöver stöd och peppning. Positiv energi och förståelse.

För jag vet att det kommer bli bättre, på fredag kommer Jocke hem igen. Längtar som tusan efter honom. Nu ska jag lägga mig och sova.

God natt ifrån Lejonmamman.

Likes

Comments