Header

Jahaaja, det var ju just detta med att vara konsekvent. Att påbörja något och sedan uppehålla det. Hur känner jag att det går? Mjae, kanske inte helt otippat ganska så mycket åt pipan faktiskt. Just nu känner jag att jag kanske försöker för mycket. Ni vet när man säger "Vad kom först, hönan eller ägget?" Det är lite där jag befinner mig just nu, i vilken ände av mitt självförvållade elände ska jag börja för att det ska bli bättre?

Kanske började jag på för många saker samtidigt för att sedan inse att det var för mycket på en gång? Är detta ett vanligt fenomen kanske, att man är så himla taggad för en förändring som sedan slutar med att man tog i för hårt och sedan ger upp allt? För att inte tala om den där känslan av värdelöshet som kommer som ett brev på posten som resultat.

Jag kan dock med glädje delge att jag har SLUTAT SNOOZA! Jag är övertygad om att detta faktiskt har bidragit till en gnutta glädje till min start på dagen, en till synes löjligt liten grej. Men för alla er snoozare därute, ni förstår hur svårt det är att i ett paralyserat sömnigt stadie hindra sig från att snooza extra 8,5 minuter, en sisådär fyrtioelva gånger. Men mina försök att tappert skriva ner min tacksamhet innan sovdags har inte gått lika bra, jag undrar också hur det går med min utstrålning? Den är svår att ta fasta på. Jag önskade jag var en fluga på väggen - synar alla mitt självmissnöje eller är det jag som är lite lagom paranoid?

Jag undrar om brist på självkänsla kan vara en bidragande faktor till varför resten av mitt liv har stannat upp. (I samma stund som jag korr-läser denna mening inser jag att detta givetvis är fallet...medan nästa mening nog kanske är mer av flummig natur). Som ett tecken från ovan: "lägg fokus på att styra upp din hjärna innan du kan ta ett kliv framåt i karriären och livet". Det är väl som den där sanna klyschan "man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan", fast istället också "man måste tro på sin förmåga innan man kan övertyga andra om sin förmåga"? Jag menar alltså att jag måste på något vis tro på mig själv innan jag kan förvänta mig av andra att de ska göra samma sak? Lite små flummigt, men jag tänker att om jag tar mig ur min lilla fas och kanske kommer ut starkare så kanske allt annat också faller på plats? Givetvis kvarstår mitt dilemma att jag inte är helt säker på vad jag ska göra för att uppnå den där förändringen och framgången i hjärnan men på Måndag ska jag träffa ett proffs, typ. Hon kanske har lite matnyttiga tips? Jag ger mig inte, jag vägrar bli den där bittra och ogynnsamma kompisen (har jag kanske redan blivit det?) som Paolo Roberto pratade om att göra sig av med?

Nu ska Tant sova, 8 timmar sömn är tydligen A & O. 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det här med att blogga. Jag inser ju att man behöver vara konsekvent i sitt bloggande om det ska ha någon form av själslig effekt. Jag skulle behöva vara mer konsekvent med det mesta jag bestämmer mig för att göra. Det är ju en hemsk känsla av misslyckande när man bestämmer sig för något och två veckor senare återgår man till gamla vanor.

När jag var ute och sprang min morgonrunda idag, som för övrigt krävde ett x-antal pauser då en influensa tydligen tar kål på all tidigare hårt upparbetade kondition, lyssnade jag i ny vanlig ordning på en podd (ny vanlig ordning = sen två v. tillbaka). Inte för att jag inte blir peppad av musik längre, men att fördjupa sig i något under tiden man förbättrar något känns som ett utmärkt sätt att få tiden att gå i rasande fart. Och med handen på hjärtat, att springa när ens kondition har nått bottenplan är inget nöje och då får tiden mer än gärna gå fortare än kvickt.

Hursomhelst, podden innehöll en intervju med Paolo Roberto. En man med många talanger, en ganska inspirerande man med ännu mer inspirerande framgång. Jag syftar ju lite på den mentala framgången. Att byta och bryta vanor. Något han var noga med att poängtera var att man måste ge sig in i något helhjärtat. I stil med "är du fet och vill bli smal börja träna, men klaga inte på att du är fet om du inte gör något åt det. Du måste bestämma dig för att bryta en vana och vara konsekvent". Han har givetvis en poäng i det han säger, vill man något så ska man ta tag i det och vara konsekvent. Men jag måste ändå säga att vore det så enkelt skulle vi väl knappast ha några problem. Jag bestämmer mig ofta för något och misslyckas lite för ofta. Jag vill mycket, men når inte fram oavsett viljan. Mitt intalade motto har varit "vill man något tillräckligt mycket klarar man det, klarar man det inte ville man det uppenbarligen inte tillräckligt mycket", vilket vid misslyckanden har lett till att jag gräver ner mig i självömkan och självhat krasst uttryckt.

Jag står liksom vid ett vägskäl där mina tankar är väldigt svart/vita. Jag har blivit den bästa skådespelaren i min egna film och ser inte riktigt skillnad mellan mig och skådespelaren längre. Insikten om att något behöver göras är solklar men VAD?

I intervjun med Paolo sa han något mer som var intressant. Min tolkning var att vi ofta tenderar till att leta efter någon som håller oss i handen när vi går genom livet. Vi lutar oss mot t.ex en PT som klappar oss på axeln vid framgång och söker stöd vid misslyckanden - men istället för att söka efter någon som håller oss i handen borde vi klappa oss själva på axeln och stötta oss själva vid misslyckanden, istället för att hålla någon i handen borde vi låta denne hålla oss sällskap på vägen genom livet. Det är så lätt att hålla någon i handen och låta denne bestämma vägen, det värsta är att jag har ödslat mycket tid på att leta efter någon som ska hålla min hand. Detta i hopp om att denne ska visa mig vägen, den rätta vägen. Bestämma åt mig, vad som är bra för mig och vad inte - för att jag själv inte har den blekaste.

Så idag bestämde jag mig för att hålla min egen hand. Att ta hjälp är dock inte likamed att hålla hand, för hjälp behöver jag.

Likes

Comments

Helgjobb är aldrig riktigt roligt. Det påminner mig om att jag inte har ett strukturerat liv. Att jobba 32 timmar på en helg är ju allt annat än en bekräftelse på att man har bra struktur i sitt liv. Men samtidigt har jag också landat på ca 70,000 steg på en helg, vilket den gemene Svensson knappast löser på en vecka. Men jag tänkte varken reflektera kring steg eller det jobb jag har utfört.

Det är tankar kring andra människor. Hur mycket energi jag slösar på hur andra är och vad de gör eller snarare inte gör. Det kan bli något så fruktansvärt frustrerande, insikten om att jag verkligen hatar människor ibland...ganska ofta. Detta är något jag har ägnat mycket tid åt denna vecka, nästan skrämmande mycket tid. Kanske var det intervjun som gav mig en tankeställare kring hur jag uppfattas av andra människor och hur jag uppfattar andra människor. Jag undrar ofta vad andra tänker om mig. Jag tänker uppenbarligen mycket på hur andra är, just till den grad att jag stör mig en hel del på vissa individer. 

Jag har en spännande google historik just nu, som troligen mest består av meningar i stil med "hur hanterar man människor man inte tycker om". Jag älskar verkligen Google, hen har svar på allt. För många kanske denna fråga har ett uppenbart svar, inte för mig. Google föreslog mycket men det som fastnade var ändå att man skulle ägna mer tid åt en själv och att ens tankar faktiskt läcker, dvs det du tänker läcker till viss mån ut till din omgivning. Den suger ju. Så om jag ägnade lite mer tid åt att fundera kring mig och min attityd kanske jag skulle ha mindre tid att reflektera kring andras beteenden. Jag kan lova att detta är lättare sagt än gjort, jag har försökt hela helgen. Men jag måste påminna mig om detta varje dag så kanske det till slut fastnar på något vis. 

Jag känner att det får räcka för idag, mer fokus på mig och mitt beteende och mindre "tankeläckage". 

Likes

Comments

Det kan knappast ha undgått Sveriges sociala medie befolkning att Göteborg hade sin första vårdag idag. En utmärkt dag att ta tag i väsentligheter, så som att fördriva sin tid hos tandläkaren. Med halva käken bedövad och x antal SEK fattigare kändes livet dock genast mer hoppfullt, jag slapp nämligen rotfylla tanden. Det mina vänner var dagens andra goda nyhet.

Den första goda nyheten är att jag har tagit tag i min, vad man i modern folkmun kallar psykiska ohälsa. Mitt ständiga ifrågasättande av livets mening fick mig att inse att det troligen sitter en eller fler skruvar rätt löst i skallen på mig och då mitt CV inom vården är längre än andra 30 åringars' arbetslivserfarenhet slog jag slag i saken och kontaktade min vårdcentral. Lite samtal inbokat, samt lite doktors besök. Vad detta kan göra för nytta låter vi vara osagt, då den ena eller andra med liknande erfarenhet kan hålla med om att det inte är super enkelt att få den rätta hjälpen. Men med min gedigna erfarenhet inom branschen (läs: vården) vet jag åtminstone vad jag INTE behöver.

Till ett något trevligare samtalsämne. Jobbet jag sökte igår. Min löprunda imorse framkallade någon form av episk uppvaknande. Jag vill inte ha jobbet! Varför genomled jag den heta stolen i sann "vem vill bli miljonär"- anda då kan man undra. Jo, därför att jag ser hur alla mina vänner klättrar i karriärstegen fortare än ljusets hastighet medan jag står med en foten i kvicksand och den andra på skakig mark. Detta arbete hade gett mig möjligheten att till synes klättra ett steg MEN vem fan vill bygga sin karriär till synes? Det betyder inte att jag inte är uttråkad i min nuvarande position och att jag inte ifrågasätter min universitetsexamen som jag trodde man skulle ta för att undvika jobb som jag gör. Men jag tror eventuellt att min nästa utmaning finns någon annanstans än i andra steget på stegen.

Det mina vänner är dagens lärdom. Löpning framkallar det mest uppenbara i min skruvlösa hjärna. Som att inte försöka sprinta uppför stegen av fel anledning, det gör magiskt ont när man missar ett steg och ramlar ner kan jag tänka mig.

Likes

Comments

De flesta av oss har varit där. Suttit i den heta stolen. Den brinnande stolen där man ska besvara frågor för kung och fosterland likt "Vem vill bli miljonär" med några väsentliga skillnader; du kommer inte nödvändigtvis få reda på direkt om dina svar var rätt eller fel, utan måste genomgå en olidlig väntan innan du får besked om det gick bra eller inte. Men värst ändå, du har INGA som helst livlinor. Idag, om något hade jag behövt ringa just den där kompisen om råd för rätt svar. 

Men nej, jag fick sitta där på den brinnande, heta stolen och svara på en fråga som jag givetvis inte hade den blekaste aning om hur jag bäst skulle svara på. I ett tappert försök att svara och låta smart, rabblade jag en herrans massa rappakalja om allt och ingenting med stor risk att på kuppen troligen ha åstadkommit med motsatsen. 

Allt jag kan göra nu är att invänta domedagen. Dagen D. Resultatsdagen. Dagen jag får reda på om man ansåg att mina svar var tillräckligt intelligenta eller/och övertygande nog att jag helt enkelt är bäst person lämpad. Det fascinerande är att jag själv inte har den blekaste aning. Är detta min grej? Vill jag detta? Vad är MIN grej? Är detta vad jag brinner för? Är det en "Generation-Y" grej att vilja jobba med det man brinner för? TUSEN FRÅGOR OCH INGA SVAR. En enda "Vem vill bli miljonär"-tävling i mitt huvud, denna gången utan frivilliga deltagare. 

En utav alla mina tusen psykologer jag har besökt genom åren, lärde mig en bra grej som jag gör alltför sällan. I situationer som framkallar, låt oss kalla det vemod, ska jag fråga mig själv "vad är det värsta som kan hända" upprepade gånger. Så vad är det värsta som kan hända efter dagens intervju? Att jag inte får jobbet. Och vad är det värsta som kan hända om jag inte får jobbet? Att jag går hem, ringer mamma och gråter. I förlängningen eventuellt inte kunna betala min hyra och andra räkningar pga utebliven lön och sedan behöva flytta hem då jag blev vräkt. Men vad gör det om 100 år? 

Jag kan inte minnas att utfallen blev lika negativa när jag gjorde denna övning med min psykolog. Jag tror eventuellt att jag har missuppfattat något.

Vi byter ämne. Låt oss återgå till min förvandling som ska ske under dessa 8 månader. The magic eight. Vad tar jag med mig på denna episka resa idag? Inte fråga mig själv "vad är det värsta som kan hända" och delta i endast en "vem vill bli miljonär"-tävling om dagen. Hälsosammast så. Nu ska jag gå och vara tacksam. Hade hej.

Likes

Comments

Jag är en fantastisk klyscha. Det är jag fullt medveten om. Men hur lätt är det inte att falla in i tankarna och jämföra sitt liv med Bridget Jones första film? Jag förstod det givetvis aldrig då, året var trots allt 2001. För 16 år (mer än ett och ett halvt decennium) sedan hade jag betydligt viktigare saker för mig än att tänka på huruvida jag skulle hamna i en ålders/30-års kris. Men nu är vi här, give or take åtta/nio månader till datumet då jag föddes för 30 år sedan. On the bright side, min bror fyller 40.  Det betyder att jag har 10 år på att styra upp mit liv. 

Detta leder mig egentligen direkt till fastställandet av anledning till detta plötsliga beslut om att påbörja en blogg. Jag har som mål, fram till min 30 års dag att göra en förändring och då syftar jag inte på en "90 day body transformation" utan en helhjärtat förändring av mitt liv, inte minst en förändring av min inställning till livet. 

Det är högst oklart vad jag tänkte, när jag befann mig i de äldre tonåren kring var jag skulle befinna mig i livet vid närmare 30. Men med all säkerhet var det definitivt inte i stil med hur det ser ut idag. Och som vi alla har fått lära oss av framgångsrika "säg ja till livet"-förespråkare, är det endast du själv (alltså jag) som kan se till en förändring. Det är lite oklart hur denna förändring ska se ut. Som vanligt har jag ingen som helst plan kring detta, men jag tänker att jag får ta en sak i taget. 

Inte helt revolutionerande började jag lyssna på "Framgångspodden" idag. Det är väl inte för inget som dessa människor har blivit framgångsrika inom deras genre. De är inte nödvändigtvis mer intelligenta än average, men de har gått från tanke till handling och jag får nog lov att hålla med om att många av dessa individer är riktiga inspiratörer. Nu lär inte ett par Poddavsnitt bidra till att jag på 8 månader hamnar bland Forbes Top Ten Worlds Most Influential People, men de bidrog garanterat till tankeverksamhet och stod för inspiration till en början på något nytt, något hållbart. 

Något jag blev påmind om idag man kan göra för att öva upp sin tacksamhet och som jag tänkte ta med mig på denna episka resa är; När jag har gått och lagt mig ska jag tänka på två saker som jag är tacksam för som hänt under dagen och en sak jag ser fram emot under morgon dagen. 

Sa jag att jag älskar att vara en klyscha?

Likes

Comments

Detta är sjukt. Jag har alltså valt att vara anonym, ändå sitter jag här med grov prestationsångest inför mitt första blogg inlägg.

Varför då denna anonymitet. Det finns säkert massa bra statistik och undersökningar till varför människor väljer att förbli anonyma. Mitt enkla svar denna måndag kväll; Jag skäms. Varför? Jo, därför att jag förknippar all "sociala medie exponering" med bekräftelse-horeri (för inte skulle väl JAG vara ute efter lite extra bekräftelse?). Jag har även svårt att tro att någon egentligen är intresserad av min vardag. Den är varken särskilt händelserikt eller spännande. Jag kallar mig själv för optimistisk pessimist. Jag är långt ifrån optimist och ännu längre ifrån pessimist. Jag har en självinsikt utan dess like och min dubbelmoral går att ifrågasätta (tämligen ofta). Men jag är en människa med tankar, drömmar och mål som jag rimligtvis? tänkte exponera här, inför vilt främmande människor.

Jag borde eventuellt upprätta någon form av bruksanvisning för att kunna läsa min blogg utan att det ska uppstå en massa onödiga missförstånd. Viktigt att tänka på är att jag talar flytande sarkasm och ironi, därför rekommenderar jag följande:

1. Aldrig dra förhastade slutsatser kring mitt välbefinnande
2. Aldrig anta att du förstår vad jag menar när du egentligen är osäker
3. Om du är helt säker på att du förstår vad jag menar är det bäst att du läser igen för du kan ha missat att läsa mellan raderna.

Jag har ingen egentlig tanke med denna blogg, det finns ingen röd tråd, jag kommer inte lägga upp dagliga outfits bilder och jag är knappast sponsrad så det blir inget med sponsrade inlägg. Jag har heller ingen större budget att shoppa för, därför kommer du med all sannolikhet inte att hitta min senaste erövring på stan (materiella ting, that is). Nu när vi har etablerat vad jag INTE kommer att blogga om kan vi väl konstatera att det inte finns mycket kvar. Därför får detta bli vad det blir. Året jag fyllde 30 helt enkelt.

Likes

Comments