Jag tror jag får den kommentaren åtminstone några gånger i veckan. Den menar bara väl, men den kan göra mig tokig ibland. Jag hade en diskussion om det här med min psykolog för några veckor sedan, där förklarade jag så tydligt att jag bara skulle vilja sätta upp en skylt på min ytterdörr där det stod "upptagen, hör av mig när jag är frisk". Alla mina nära och kära skulle få veta att jag hade det bra där inne, men man kunde inte kontakta mig. Jag skulle få bli helt lämnad ifred och bara fokusera på mig.

Det är den här biten med att ständigt känna stress och press över att vara den där 23 åriga tjejen som ska vilja hitta på saker. Åka och fika med sambons och mina vänner, delta i födelsedagskalas och spontant kunna hitta på något. Så vill man inte. Jag vill inte. Jag fick faktiskt senast idag frågan om "ska vi fika med dom sen ikväll?" och klumpen i magen kom direkt. Jag vill verkligen inte känna så, jag vill tycka det är roligt och mysigt. Men jag är så trött mentalt så det blir bara så svårt. Allt det där som anses vara "roligt" kommer iklämm just av den anledningen att man antas tycka det är roligt. Nästan som att jag ska uppskatta det lite extra att göra något roligt under omständigheterna.

Och det här med att inte isolera sig. Jag förstår vad mina nära och kära menar när dom säger det, dom vill inte att jag ska gräva mig ännu djupare ner i gropen. Men ibland kanske man skulle kunna säga något annat än allt det här man INTE ska göra. Det enda som snurrar i mitt huvud är allt jag SKA göra, och sen så blir jag påmind om allt jag INTE ska göra också. Ibland blir jag galen på allt som jag har att göra fast jag i praktiken inte har något att göra eftersom jag är ledig. Men trots det så känner jag nästan varje kväll när jag går och lägger mig samma känsla som när jag jobbade. Den där utmattningen och att hela kroppen bara behöver vila och återhämtning.

Många saker som snurrar i mitt huvud är dom klassiska sakerna som tvätt, städa och laga mat. Jag vet att jag inte ska stressa ens en sekund över dessa saker, men det är det dåliga samvetet som talar. Jag vet att det är gammalt beteende som gör sig påmint. Eftersom att jag förut värderade mitt värde i allt jag gjorde så blir det ju komiskt nog så att jag känner mig dålig när jag inte fixar och donar allt. Det där är verkligen inte nyttigt och det här jobbar jag med men tills jag har lärt mig att tänka annorlunda så är det sånt som är tufft. Jag mådde bra för stunden förut när jag fast jag var helt körd i botten, kunde handla, laga värsta middagen och sen säga till min sambo "jag tar undan, gå och duscha du". Jag slutade aldrig, det bara fortsatte fast jag gjort så mycket.

Det resulterade ju ofta i att jag senare blev arg på min sambo för att han inte "fattat" att jag var trött. Något jag nu i efterhand förstår är omöjligt eftersom att han inte kan läsa mina tankar. Men man vill ju bara må bra, och gärna hitta en anledning till varför man mår som man mår. Så var det iallafall för mig.

All kärlek till er där ute 💜



Likes

Comments

Jag har många gånger skrivit om att jag måste träna på min självrespekt. Det har varit allt från att våga säga att jag är hungrig, vilken tid som passar mig bäst eller säga nej till saker. Jag började träna på små saker, det kunde tex vara att jag får en fråga "hur är det med dig?" och normalt sett hade jag svarat "BRA😍😃✨!!!" och låtit som om jag aldrig varit gladare. Allt för att slippa visa någonting. Men efter att ha gått med på en deal med min psykolog att jag måste säga precis som jag känner så blev tidigare svar något som jag rätt snabbt begravde. Jag kunde istället svara "det är som det är" med en normal ton eller "ja, jag går ju i terapin nu och trivs med min psykolog så det känns iallafall bra" (kanske hoppade över frågan lite där, men var ju iallafall ärlig hehe)

Efter att ha svarat ärligt så kunde jag ofta må bättre. Jag fylldes inte med den där ångesten efter att ha fejk-skrattat och små-pratat fast jag inte orkade som förut. Efter att jag varit ärlig kunde ofta följdfrågor komma, men lika ofta så avslutades också samtalet snabbt efter, som att personen förstod att det kanske inte var så roligt att stå mitt i matbutiken och prata om det här.

Sen kommer vi till lite större problem. Självrespekten mellan människor. Självrespekten mot sig själv. Många gånger har jag här tagit upp kommentarer jag fått som sjukskriven i utmattningsdepression. Allt från "men ryck upp dig" till huruvida människor tydligen vet bättre än mig vad jag orkar eller inte orkar. När sådana kommentarer flygs på mig så blir jag ofta först paff, sen tyst, sen arg inombords. Det är ungefär i den ordningen mina känslor kommer. Och jag önskar så många gånger att jag i sådana situationer inte hade några som helst filter och bara sa exakt som jag kände. Kunna protestera och verkligen argumentera kring varför den personen sa så till mig, utan ångest. För där kommer dagens ämne. Ångesten.

Jag hamnade alldeles nyligen i en situation där jag för en gångs skull faktiskt sa emot. Eller det finns ett annat ord, att explodera. Jag grät, svor, grät ännu mer och var arg. Händelsen hade att göra med kommentarer jag fått från en i familjen (det som jag skrivit om de senaste dagarna) Jag minns inte exakt allt jag sa, utan det blev som det blev och allt bara for ut ur mig. Mycket av det jag sa var bra, jag tog upp händelser som gjort mig ledsen för att motparten skulle förstå lite bättre. Men när man blir så arg som jag blev, som inte varit så arg på kanske flera år? Då kan det lätt hända att filtret försvinner och jag är en person som lätt får ångest och dåligt samvete över ALLT. Alltså är det en sak jag önskade att jag kunde tona ner i min personlighet så är det mitt "dåliga-samvetes-grad". Bara tona ner den liiiiiite.

Hur skönt och rätt det än var av mig att säga emot och för en gångs skull stå upp lite för mig själv så kommer den där förbannade ångesten efteråt. "Var det där taskigt?" eller "Var det för hårt sagt?". Något som får mig att minnas varför jag inte så ofta står upp för mig själv. För jag känner mig så taskig efteråt, som att "men det där var väl inte jag". Mitt hjärta säger att jag ska smsa och be om förlåtelse och sen tänka att jag aldrig ska vara så där korkad igen, jag överdrev nog bara. Men sen kommer hjärnan in, det händer inte lika ofta, men när den får tänka så tänker den så här: Skärpa till mig och inse att det finns en anledning till varför bägaren rann över. Det finns en anledning till varför jag gråtit tills ögonen varit helt sprängda. Det finns en anledning till varför jag känt mig utanför, sviken och förstörd. Och den anledningen är inte pga mig. Den lättaste vägen är alltid att blunda, det funkar oftast ett tag iallafall. Att ta den tuffa vägen kan svida i början, men sen kommer det att vara värt det.

I sanningens namn så känns det skit just nu, jag mår fortfarande lite dåligt och samvetet trycker på mig. Men efter att ha ventilerat med nära och fått en extra push att jag gjort rätt så kommer det kännas bättre snart. Det är inte så lätt när man år efter år levt åt att göra som alla andra sagt. Jag känner mig fortfarande lite (mycket!!!!!) naken och rädd. Jag är inte bekväm i min "vara-min-bästa-vän" roll än, men jag längtar tills jag blir. Ett steg i taget ❤

Likes

Comments

​Som rubriken avslöjar så tänkte jag ännu en gång ta upp synen på psykisk ohälsa och dess kommentarer som ofta följer oss. Jag har ju många gånger tagit upp att man aldrig kan ansvara för vad motparten kommer säga eller göra, att man egentligen inte får ta åt sig av det negativa som ibland kan slängas på oss, men ibland är det svårt och när bägarn rinner över, då rinner den verkligen över. 

Jag skrev ju ett långt och känsligt inlägg för några dagar sen om en familjemedlem som ofta lagt skuld och hånande kommentarer mot mig i många år. När jag blev sjukskriven så kanske ni​​ kan gissa att det inte direkt blev bättre. Men till en början så gick det rätt bra att ta den där dumma, onödiga kommentaren och kasta den i soporna. Men ibland kommer det liksom ett helt lass, och då blir det för mycket.

Idag var jag med om ett sånt lass. Jag skulle idag ha telefontid med min läkare, det gällde om min sjuskrivning och dess förlängning. Vi hamnar i en diskussion ​​jag och ett par familjemedlemmar och diskussionen handlade om hur vi skulle splittra på en faktura. Efter en orättvis fördelning så kommer denna kommentar kommer upp "men ska hon betala så mycket, hon går ju på sjukpenning" och innan meningen ens tar slut så kommer ett hånande och sarkastiskt ​"HAHA! ja "sjukskriven" !" och sen i följd av "utmattning, haha...." ​Där brast det verkligen för mig. Jag bara gick ut och stängde dörren och grät hejdlöst. Där kunde jag inte kasta kommentaren i soporna. Som att min sjuskrivning är ett skämt, ett påhitt, något som inte existerar.

Alla sömnlösa nätter, alla panikattacker, alla tabletter, all terapi. Som att ingenting av det är på riktigt. Som att jag inte anses vara riktigt eller tillräckligt sjuk för att få vara sjukskriven. Jag vet att det inte ligger något som helst rätt i den kommentaren, så på det sättet tar jag inte åt mig, jag känner mig själv bäst och vet precis hur det ligger till för mig. Men det är det där hånet, som att psykisk ohälsa inte var tillräckligt allvarligt, som att allt jag går igenom bara var "äh, ryck upp dig, det är inte så illa". Varje gång jag nämner att jag fått förlängt med min sjuskrivning så kan vissa låta chockade och säga något i stil med ​"JAHA?" ​som att det vore konstigt. 

Jag genomgår nu en resa där jag både malt och mixat min självkänsla i många omgångar. Jag har gråtit mig till sömns för att jag känt att mina nära har det bättre utan mig. Så många gånger jag suttit och stirrat in i väggen och inte känt någonting. Gud, alla gånger jag blivit helt galen i huvudet och bara velat slå sönder hela lägenheten. Det har och är minst sagt en blandad kompott, men att säga att det inte är att vara "sjuk" ​​på riktigt är i mina ögon helt ofattbart. Psykisk ohälsa är något som bör tas allvarligt, och det kan drabba alla. Nu drabbas dessutom fler än någonsin. 

Min syn på psykisk ohälsa innan jag drabbades själv var också lite "men det kan inte vara så farligt". Sen fick jag ju bita i det sura äpplet, minst sagt. Men hade jag inte haft den synen, utan vågat sett det som någorlunda allvarliga signaler så hade det kanske inte hunnit bli så illa. Nu kommer det gå bra för mig, och den här resan har varit otroligt viktig och jag är glad och imponerad över hur mycket jag hittills lärt mig om mig själv. 

Lova där ute att aldrig låta en kommentar eller liknande få er att inte våga tro på er egen känsla. Någonstans där inne så vet man vad man behöver. All kärlek till er 
💛

Likes

Comments

Efter att ha brustit i gråt, skrivit av mig, gråtit lite till och lugnat ner mig så somnade jag tillslut. Ibland blir det verkligen bara för mycket, speciellt när jag nu märker att jag kan "granska" saker lite lättare. Med hjälp av min psykolog har vi jobbat väldigt mycket med hur andra människor betett sig eller olika händelser som påverkat mig. Det har varit enkla men otroligt avgörande övningar som jag aldrig hade kommit på att göra själv.

Anledningen till igår var helt enkelt att det blev för mycket. Jag jobbar så gott jag kan med att inte lägga energi på sådant som inte förtjänar den, men visst är det så mycket lättare än sagt. Igår var det ENDA jag kunde tänka på alla olika händelser och kommentarer som hänt under alla år, det var som att det aldrig tog slut. Även om jag någonstans också försöker att låta mig själv känna vad jag känner, så blir jag också besviken varje gång. Ni vet den där känslan när tårarna eller ilskan precis inkommit, och man inser "jag ger han/henne det igen". Jag vill verkligen inte ens ge en sekund eller minsta tanke åt människor som behandlat en dåligt, men ilskan tar verkligen över ibland. Hur stänger man av? Hur hanterar man dessa typer av situationer?

Jag har tänkt tanken många gånger, och det är att totalt bryta med människor som slukar min energi. Jag gjorde det för första gången någonsin med en vän för ett tag sen (finns ett inlägg om det) och det var bland det bästa jag gjort. Jag insåg helt plötsligt hur mycket energi jag sparat. Jag brukar tänka så här "vad kommer jag ångra i livet", det låter kanske lite hårt, men det är det enda som kan ge mig lite perspektiv. Egentligen finns det bara ett svar. Och det är att bryta med den här personen också. När det kommer till familj och deras respektive kan det både vara känsligt och otroligt knepigt. Det är ju som att bryta med en del utav familjen, men ibland undrar jag hur mycket man ska ta? Hade någon annan berättat detta hade jag antagligen bara tänkt "släng han/henne i soptunnan".

Jag tycker bara att man förtjänar det bästa. Man lever en enda gång, och då ska man väl fylla sitt liv med det som får en att må bra och berikar ens liv med det bästa. Något annat vore bara dumt. Livet är alldeles för kort för att hålla på och tänka "vad ska den säga" eller "hur blir det då om jag gör så". Man kanske inte vill bryta eller göra en drastisk förändring vad det än kan gälla, men det kanske alltid finns något att göra, som gynnar dig och ditt liv.

Jag gav mig själv en läxa igår, att inte låta andra stampa på mig. Hittills tycker jag inte att jag gjort den så bra, men det är definitivt något jag ska jobba på. För känslan jag hade igår, det var inte roligt. Jag slussades tillbaka flera år av den där tiden och jag vill inte minnas den. Det finns så mycket annat jag ska lägga min tid på.


Massa kram på er där ute. Ta hand om er, ni är värd det bästa. ❤

Likes

Comments

Helt plötsligt så exploderade jag i gråt. Allt gammalt kom ikapp mig och insåg att jag alltid haft rätt. Mina känslor besvarade mig och jag var inte så galen som jag trodde. Det här kommer bli ett otroligt ärligt men luddigt inlägg i och med att jag aldrig "kan" (vill) nämna namn eller part i det hela. 

När jag var liten så skilde sig mina föräldrar. Jag var ca 8 år och min lillebror 3. Det var som jag minns en jobbig skilsmässa då mamma träffat en ny man och min pappa var förkrossad som precis fått sin familj krossad. Vi var innan skilsmässan en typisk "svensson familj" vill jag minnas. Vi var mamma, pappa, son, dotter. En av varje, hus på landet, leksaker, semester på sommaren och lek med grann-barnen. 

Jag minns att jag var otroligt ledsen, kanske lite väl ledsen för att vara 8 år. Jag vill ändå tro att man är för liten för att förstå hela konceptet kring en skilsmässa, men jag minns alla känslor väl. Min bror var bara 3 år och minns ingenting från den tiden, det är jag glad för. I min terapi har jag nu i efterhand förstått att skilsmässan egentligen borde hanterats som ett trauma för mig då jag mådde väldigt dåligt pga det. Men på den tiden så fanns inte direkt psykisk ohälsa på kartan så det går ju bort direkt. Oavsett vad så håller jag på att lägga mitt "pussel" med vem jag är, vad som gjort att jag är som jag är, hela min historia skulle man kunna säga. 

Mammas nya man. Han var 9 år yngre än mamma, 23 år när dom träffades (mamma 32). Han hade precis börjat arbeta efter studierna och mamma jobbade och hade två barn på 8 och 3 år med en man på 35. Det är nu i efterhand jag förstår min pappas ilska efter att ha blivit utbytt av en kille på 23 år. Inget illa menat mot ålderskillnad, jag tycker ålder bara är en siffra. Men jag kan ändå tro att pappas reaktion hade varit annorlunda om mammas "nya" hade varit i samma ålder. 

Oavsett vad så fick vi träffa honom, han var pedant, snäll och ung. Jag minns att jag tyckte han var kort. Men jag tyckte om honom med tanke på omständigheterna. Åren gick och det var "varannan-vecka" livet. Vi bodde ihop mamma, hennes nya, jag och min bror och andra veckan hos min pappa med hans nya flickvän. När man är liten så sägs det att man lever som slavar till sina egna föräldrar för att de är de enda som styr en då man är för liten för att förstå konsekvenser och framtidstänk. Jag tror mer och mer på den filosofin då jag nu i efterhand insett att jag levde som en slav rent psykiskt. 

Mammas man började i mina tonår vissa hela andra sidor. Jag må ha betett mig annorlunda också, jag var i puberteten och det var mycket runt omkring i mitt liv som rörde om det för mig. Oavsett vad så minns jag några gånger när en kompis kom hem till mig (en av de få jag hade) och han betedde sig... annorlunda. Jag skulle vilja skriva att han var otrevlig men det låter för överdrivet. Jag kan förklara det så att han inte var välkomnande eller trevlig. Han var kort i tonen och betedde sig lite som att hon var till besvär. Jag märkte att kompisar till mig blev osäkra och obekväma, precis som jag. Han frågade sällan hur det hade varit i skolan, han hånade mig ofta och allt jag gjorde var fel. Hade handduken ramlat ner på golvet så ropade han på mig att ta upp den. Han kunde gå förbi min dörr när jag sov och öppna den och efter säga något i stil med "usch" eller "herregud". Antingen "usch" hur det såg ut eller "herregud" hon sover än. Lat var jag nästan jämt. Om jag satt och gjorde en läxa hemma (gjorde annars ofta mina läxor på skoltid) så kunde han håna mig för att "äntligen göra något". Det kanske inte låter mycket i er värld, men att dag ut och dag in bli hånad och aldrig känna sig välkommen i sitt eget hem är hemskt. Det som ska vara min trygga plats blev helt plötsligt motsatsen. 

En gång när jag hade slängt min smutstvätt i korgen så minns jag att jag kom hem från skolan och när jag öppnade min dörr till sovrummet så låg min smutstvätt utslängd med hälften i en påse. Mina tårar rann nedför mina kinder. Jag kände mig alltid så utanför och särbehandlad och det där var bara en av många saker som blev droppen. Många gånger kunde jag säga till mamma att jag inte kände mig välkommen och att det alltid känts så. Min mamma (som för övrigt är en otroligt kärleksfull mamma) kunde då skratta lite och säga "men gumman så är det ju inte" och skämta bort det. Jag tror det kallas "att bli blind". Jag kunde ofta höra hur han pratade skit om mig i köket, allt från att "men hon gör ju ingenting" till allmänt skäll hela tiden, lägg på minnet att jag var ett BARN. 

Alla gånger jag nämnt citat där oförstående människor kommenterat min sjukskrivning eller utmattningsdepression så har det ofta varit han. Här om dagen så hade vi en diskussion om att man ska dela på ansvaret hemma, såsom mat, disk, handling osv. Min mamma säger då "men du lagar väl maten eftersom du är hemma" varpå jag säger ifrån med "men jag är sjukskriven för utmattningsdepression" ​Jag hinner knappt säga klart min mening innan jag möts utav ett "HAH". ​Ett hånande, nästan överdrivet skrattande käftsmäll som han sedan förlänger med ​"och nu flänger du runt som aldrig förr"​. Jag förstår inte alls den meningen då jag aldrig gör något, så jag lägger ingen energi där. Det tar liksom aldrig slut. När jag hade sparat för att fixa mina naglar så fick jag kommentaren ​"är det där vad skattepengarna går till". ​Mitt hjärta brister för det är nu jag inser vilken människa jag levt med i så många år. Så många år jag fått höra att det är mig det är fel på, att jag gör fel, att jag är lat, att jag bara slappar. Det är nu jag förstår att jag var ett litet oskyldigt barn, som behövde kärlek och omsorg. Ett barn ska inte mobbas hemma med hånande och taskiga kommentarer av en familjemedlem. 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Jag brast totalt i tårar och kände hur hela min barndom bara varit ett stort jävla hål. Det var väl efter för många kommentarer idag som jag bara fick nog. Jag kände mig lika liten och dålig som jag gjorde hemma för 3 år sedan och bakåt. Det är säkert jätte svårt att relatera eller känna igen sig i det här då det är otroligt osammanhängande och luddigt, men jag behövde bara skriva av mig och vara ledsen. Jag måste verkligen jobba på min självrespekt. Han påvekar mig så otroligt så att jag inte ens känner igen mig själv, och det är det sista jag behöver. 

Har ni några familjemedlemmar eller andra som påminner om detta? Eller någon helt annan upplevelse.





Likes

Comments

Hej alla fina där ute, hoppas ni haft en bra kväll 💜

Idag hade jag tid hos min psykolog efter 2 veckors paus eftersom jag varit på semester. Jag har definitivt märkt av att jag varit ifrån terapin ett tag. För nästan varje gång jag varit på väg "neråt" så har jag haft terapi-tid dagen efter eller liknande. Men idag var det iallafall dags och jag hade innan skrivit en liten lapp med saker jag ville ta upp. Det rekommenderar jag verkligen alla att göra! Jag har grymt svårt att komma ihåg och förklara saker så med lite stödord underlättar det.

En av sakerna jag tog upp var:

Känna utanförskap
- Med det så menar jag hur jag ska tackla känslan när den kommer. Det kan tex vara när jag sitter på en middag eller träffar på bekanta på stan. I grupp så blir jag ofta den som blir tyst och inte säger så mycket, jag känner att jag inte vill eller kan delta i samtal då jag får svårt att koncentrera och hänga med på vad dom säger. Eftersom jag förut alltid var den som pratade högst och skrattade mest så har jag automatiskt värderat mig i skillnaden eftersom jag finner mig så annorlunda från förut.

Min psykologs svar på det här var i princip att jag har en bild av hur jag var förut. Jag var glad, sprallig och upp i varv jämt. Människor i min närhet kommenterade gärna "när är du inte tyst". Jag pratade konstant, skrattade mycket och var rätt okontrollerad . Men sen jag började i terapin har vi grävt djupt, och den bilden jag har är en otroligt förskönad bild av verkligheten. Jag var glad utanpå den fasad jag skymde med. Inombords var jag en otroligt osäker och ledsen tjej som desperat ville ha uppmärksamhet. Jag var på mycket känslor från händelser jag aldrig fått bearbetat.

Jag kan se tillbaka och tänka "så var jag förut" fast jag fått bevisat för mig så många gånger att jag under många år egentligen levt i en lögn. Jag har aldrig varit "jag". Hade jag fått som uppgift att beskriva mig själv hade jag inte kommit på något mer än "snäll". Jag hade aldrig egna åsikter och gjorde bara det som alla andra gjorde, och så har jag levt enda fram tills nu.

Det är därför möjligt att anledningen att jag känner detta "utanförskap" är för att jag har en bild utav hur jag ska vara. Fast personen jag var förut inte var "jag". Det är därför mer realistiskt att jag nu håller på och blir mitt "nya jag". Jag kanske egentligen är den blyga tjejen som inte vill ta så mycket plats, för att jag trivs bättre så. Jag har bara inte insett det än för att jag är så fast besluten att vara den som jag var förut. Jag minns händelser där jag visat mig super glad utåt och sen låst in mig för att gråta. Allt för att visa en fasad. Därför ska jag försöka att inte lägga så stor värdering i huruvida jag skrattar eller är tyst, fast jag vet att det kommer vara lättare än sagt, såklart. Men jag ska försöka ha det här i åtanke. Vi lever som vi lär.

Massa kram på er, nu får det räcka för ikväll 💜


Likes

Comments

Jag rör tyvärr inte mycket på mig under en dag. Jag går från sängen, till soffan, till badrummet, till köket. Ibland åker jag och handlar, men det är liksom det mönstret jag mestadels följer. Nästan varje dag påpekar människor i min omgivning att jag måste ut och röra på mig, jag kommer må så mycket bättre. Det kommer göra mig gott. Och det handlar inte om att jag inte tror på det, jag håller helt med. Jag borde ta en promenad om dagen, den behöver inte ens vara lång. Men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

Igår var jag ut på en super kort promenad, vi snackar om kanske 200 meter. Jag gick längs gatan där jag bor och fick vända, jag kände mig svag och yrslig i hela kroppen och jag behövde verkligen komma hem. Den där känslan brottas jag ganska ofta med. Det känns som att jag skulle kunna kollapsa om jag ansträngde kroppen med en powerwalk eller en mindre springtur. Det är ingen som tvingar mig till en powerwalk med högt tempo, men en promenad känns också ansträngande.

Jag läste en artikel förut som hade gjorts med en läkare om psykisk ohälsa och motion. Det var sjävklart bara positivt med motion och träning, både som förebyggande och om man är deprimerad, utmattad med mera. Men han nämnde faktiskt en till grej, och det var att många får rådet "träning hjälper återhämtningen" men att det var minst lika viktigt att förstå att när man tex har blivit utbränd, inte har samma energi som förut. Du kanske inte kan springa 5 km just nu för nu går din kropp på reserver, det gjorde den inte förut. Kroppen är utmattad och har till och med dragit ner på vissa funktioner i hjärnan för att överleva. Och det är precis så som jag känner mig, som att min kropp stängt av vissa funktioner.

Därför tycker jag att det kan vara jobbigt att höra "du måste börja träna" när jag inte har den orken. Jag är fortfarande i mitt läge där jag tränar på att öppna dörren om någon ringer eller att bara lämna hemmet. Jag vill verkligen poängtera att jag är helt på träningens sida för jag vet hur magisk den är, om träning såg som en medicin skulle den fått nobelpriset året om, hehe. Men att träning kan få ha sina perioder. Just nu kanske jag ska låta min kropp vara, tills den fått komma i mer balans. Jag har tex kommit in i den där perioden när det är jobbigt att läsa och som vanligt, koncentrera sig. Det är egentligen inget nytt, men jag vill bara få vara mig nu. Jag tror att jag kommer komma till den punkten när det känns rätt för mig, men just nu är jag inte redo.

Egna erfarenheter får ni gärna dela med er av, även åsikter om ni håller med eller inte är alltid välkommet 💛

Likes

Comments

Imorse så ringde det på min telefon, "mormor & morfar" stod det. Jag har skrivit om detta förut men jag har telefon-fobi. Jag tycker absolut inte om att svara eller prata i telefonen. När någon ringer så tänker jag "vad ska dom fråga? Vad gäller det?" Stressen över att få en jobbig fråga eller behöva ställa upp på något som jag inte känner att jag orkar. Jag svarade iallafall inte och då kommer nästa problem, dåligt samvete. Min mormor och morfar har vi alltid varit nära, men oavsett om det är någon jag är nära eller inte så tycker jag det är jobbigt att svara.

Jag har sällan ljudet eller vibrationen på numera, jag kan gå en hel förmiddag utan att ens titta på den. Jag tycker bara den känns ångestfylld för det är genom den jag måste kommunicera och socialisera mig eftersom jag inte rör mig så mycket ute. Och jag får alltid så hemskt dåligt samvete när jag inte orkar svara eller glömmer bort att ringa upp. Ångesten liksom lägger sig på hög, speciellt om någon ringt 09.00 på morgonen och jag ser att dom ringt 20.00. Jag skulle bara så gärna vilja vara ifred och säga till alla jag känner "okontaktbar tills jag blivit bättre". Jag tycker att det blir jobbigt att känna att man måste hålla samma kontakt och engagemang i människor runt omkring mig när jag inte alls har den orken.

Jag och min sambo hade tex en diskussion igår om att det var längesen vi hälsade på min pappa och hans familj, ångesten sköljde över mig på en halv sekund. I min värld så reflekterar jag knappt att jag inte träffat vissa på evigheter, för jag har så fullt upp med mig själv. Jag klarar liksom inte av att planera "på onsdag kommer vi och käkar middag hos er". Jag får sån grov ångest och press över rädslan av att känna mig totalt slut och utmattad, så av den anledningen planerar jag sällan någonting. Jag kräver inte att alla i min närhet förstår det, men jag är verkligen mitt i min rehabilitering. Jag behöver mina oplanerade dagar, för fast de är så oplanerade de bara kan så känner jag nästan varje kväll att jag haft fullt upp. Jag har fått kommentarer som "men du gör ju ingenting", men jag gör allt. Jag kämpar dagligen med att klura ut min ekvation som jag ännu inte löst, vem jag är, hur allt kommer bli. Att grubbla är kanske inte alltid att rekommendera, men ibland hamnar man där.

Det är jobbigt att känna att man inte vill ha parmiddag, åka och hälsa på eller gå på bio. För det är ofta det som andra människor relaterar till nöje. För mig känns det som ett träningspass full med ångest. Jag vet att jag troligtvis kommer få jobba med detta snart med min psykolog, och som jag gruvar mig. Vill knappt tänka på det. Men jag vet att det kommer komma en tid där jag inte känner samma börda över att göra olika saker med vänner. Jag vill ju kunna sitta och njuta av en middag ute med mina tjejkompisar. Men tills dess, så vill jag bara vara jag. Skriva, måla och sy. Jobba med KBT och se vart allt leder. En dag kommer jag bli ångestfri på en annan nivå, det tog bara lite längre tid än vad jag trodde.


Kärlek till er. 💜

Likes

Comments

​Hej alla underbara ni, hoppas ni sovit gott.

Efter att ha haft en period med extra energi och lite mindre ångest kom det nu till den punkt där det vände. Det är inte katastrofalt på något sätt, men det är komiskt hur det enda dagen är regnbågar och rosa moln och andra tomheten själv. Upplever ni också den här känslan av att man dras mellan hopp och förtvivlan ofta? Jag är ju väldigt svart eller vit när det kommer till känslor, och det har inte gynnat mig direkt. Har jag en bra dag vill jag gärna göra ALLT och hur det slutar har jag tagit upp tidigare (läs: utmattad x 100) och har jag en dålig så innebär det ofta sängliggandes med ångest upp över öronen. 

Ibland kan jag känna mig så förvirrad bara, nästan som att jag är galen. Det känns som att jag skriver om hur stark och hur inget kan stoppa mig ena dagen och andra känner jag mig som en fisk i Sahara. Ibland tvekar jag på om det är normalt, nu kan man ju också diskutera vad som egentligen är "normalt" men ni kanske förstår hur jag menar. Jag kan känna mig så konstig när jag sviktar mellan glädje och hat under några timmar., det är aldrig "jämnt".

Egentligen när jag tänker till så finner jag det normalt då jag egentligen haft så sen jag blev sjuk. Orken är ju inte detsamma som när jag var frisk varken fysiskt eller psykiskt. Igår var jag text hos en vän och så fort jag kom hem så var jag tvungen att gå och lägga mig och vila för jag var så utmattad. Men det är en otroligt svår balansgång tycker jag, även om jag hade ångest igår innan jag skulle till min vän så åkte jag, och hade trevligt. Skulle jag lyssnat på min kropp hade jag aldrig åkt och inte haft en trevlig eftermiddag med min vän. Däremot slog det tillbaka på mig efteråt. men kanske inte av den anledningen att jag träffade en vän, det hade nog kommit oavsett, eftersom det alltid varit så. Mina toppar och dalar sviktar otroligt ofta. 

Man är bara så duktig på att kritisera sig själv. Varje gång jag blir utmattad och orken gör sig påtaglig så kritiserar jag mig själv. Men det är väl för att man vill bli frisk, man vill hitta "felet" man gör som är anledningen till varför man mår som man mår, så tror jag det är för mig iallafall. Det blir svårt att acceptera läget när det är så "antingen eller" hela tiden. 

Detta kommer jag skriva lite mer om sen, men nu blir det en paus. Kram på er. 💙






Likes

Comments

Jag fick idag ett brev från försäkringskassan som det stod följande i "du måste ansöka om din sjukpenning igen". Tänkte inte så mycket mer på det utan fyllde i allt och la det i ett kuvert. Jag har bara slagit av helt när det kommer till försäkringskassan och andra bolag, jag försöker att inte lägga någon vikt eller energi i det utan kör på autopilot så får vi se hur det går. Jag vet att chansen finns att de kommer argumentera kring min sjukskrivningsperiod. Jag blev sjukskriven i maj och har alltså varit hemma i 8 månader, men det som ingen tar hänsyn till är att jag väntade i 4 månader pga semesterperioder på att få börja hos min psykolog. Så rent teoretiskt så har jag bara varit sjukskriven i 3,5 månad, den tiden jag gått i terapin. 

Iallafall, efter jag fixat med papperet så åt vi middag här hemma och jag tog då upp att oavsett hur det kommer bli så kommer jag att lyssna på min kropp och inte tvinga mig till något, för jag är långt ifrån redo att börja arbeta och klara av den typen av levnadssätt. En familjemedlem säger då "men du har ju jätte mycket energi" jag avbryter nästan han och frågar "mycket energi?" till svar får jag "ja men du pysslar ju och sånt, det orkar man inte om man mår dåligt". ​Där blev jag så matt. Jag orkade inte ens argumentera utan jag bara lät det vara. Jag räknar inte med att alla människor ska förstå, för det kan man egentligen inte om man inte suttit i samma sits, så är det ju nästan med allt. Men ibland hade jag önskat att man höll vissa saker för sig själv. 

Så många gånger (SÅÅÅ MÅNGA) som jag legat sömnlös i min säng när det nästan krupit i kroppen av ångest och oro. Det är en smärta som bara dom som varit med om kan förstå. Psykisk smärta som förvandlas till fysisk. Hjärtat bultar och man vill bara försvinna. Efter år av denna smärta och förtvivlan hittade jag ett sätt som fick mig att få en paus, och det var att pyssla och pussla. Det fungerande inte alltid, men det var en nödvändig paus som jag fick. Jag kunde sitta där mitt i natten och limma ihop något som jag sedan kastade, bara för att jag ville. Att då säga ​"Du pysslar ju, sånt orkar man inte om man mår dåligt" är rent ut sagt något som gör mig riktigt förbannad. Jag vet att personen självklart inte hade som mening att såra eller på något sätt mena något illa. Men för mig så blir det droppen som rinner över. Jag tål bara inte när människor säger åt mig huruvida jag mår dåligt eller inte. Jag tål inte när man utvärderar mig beroende på om jag pysslat eller inte. Det bevisar ingenting. Jag har dom allra värsta nätterna suttit och pusslat för att det var det enda jag kunde klara av, leta efter en bit som passade med en annan. Det var perfekt för mig. Och jag kan lova, då mådde jag inte bra. 

Nu blev det ett negativt inlägg, men jag behövde skriva av mig. 
Hoppas ni haft en bra dag, det är ni värd. Kram 
💛

Likes

Comments