När jag mådde som sämst så skrev jag ju mycket. Jag köpte två fina böcker som var helt tomma utan varken ränder eller liknande, jag hade en tanke att jag kanske kunde skriva, måla eller få ut lite känslor. Det hjälpte ibland, just att få skriva hur jag kände, både bra och dåligt. Den ena boken skrev jag "3 saker jag uppskattar varje dag", något jag verkligen rekommenderar alla att göra. Men som jag tjatat om, det var viktigt att jag skrev saker jag VERKLIGEN kände jag uppskattade. Ibland skrev jag inget, ibland blev det fler saker. Den andra boken skrev jag hur jag mådde för stunden, det var ofta jobbiga texter, men efter jag skrivit av mig lite så hade jag ofta fått ord på mina känslor, det var nästan som att jag fick ut lite av min frustration och förtvivlan när det hamnade på pappret istället. 

Sen idag blev jag att tänka, att den dagen då jag kanske arbetar eller gör något annat roligt så ska jag kolla tillbaka i dom böckerna och få chansen att se dom känslorna igenom en backspegel. ​​Jag längtar nästan efter den dagen, det kommer vara så härligt att endast få minnas den tiden, och inte finnas i den, som nu. Det var ett helvete för några veckor sedan, jag låg i soffan från morgon till kväll och led igenom varje dag, det var hemskt. Det är så intressant, för där och då tror man att man aldrig kommer känna något annat än den där ångesten och förtvivlan. Men sen en dag, så vände det lite. Att bara få en gnutta av något annat än ångest kan vara det som blir räddningen. För det är otroligt tufft när kroppen reagerar och ger fysiska symptom på det psykiska. Jag kunde bli så rädd förut när det kändes som att kroppen höll på att lägga av, som att hjärtat skulle sluta slå. 

Såna dagar kommer fortfarande, men det är en enorm skillnad från att ha levt med det varje dag, till att få det när det kanske hänt något eller när det blivit för mycket. Ibland har jag lätt för att stressa upp mig för minsta lilla, jag är verkligen inte stress tålig, hehe.​​ Men man lever ju som man lär. Just nu sitter man ju i en situation där man känner sig utlämnad, jag har ju haft extrem ångest inför om försäkringskassan kommer låta mig vara sjukskriven, en ångest jag tror de flesta känner igen sig i. Vad händer då? Men jag har blivit bättre på att hantera det. Det har nog mycket att göra med att många i min närhet pekat på att det finns många andra vägar och hjälpmedel att få, något jag är extremt tacksam över. Det löser sig alltid. 💜

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Som jag skrev i det förra inlägget så har jag ju lagt hundratals timmar på att tänka. Ibland känns det som att jag tänkt på exakt allt man kan känna. Jag har både skrivit och tänkt igenom mitt liv SÅ många gånger att jag ibland känner att mitt "pussel" börjar bli klart. Det var en lång tid som jag kände att jag inte visste vem jag var längre. Det gjorde mig otroligt ledsen och nestämd, det kändes som jag levt i en lögn hela mitt liv eftersom att jag sen insåg att jag alltid levt efter andras förväntan på mig eller från mig själv. En gång satt jag och tänkte "Vad har jag gjort för min egen skull?" och kom inte på en enda sak. Det var så sjukt sorgset minns jag. Alltså, jag kunde inte ens minnas att jag sagt "jag vill det" om någon frågat "vilken bio vill du se?" jag har alltid gått efter alla andra. Det är också därför jag beundras av barn som gått sin egen väg, redan som liten. Otroligt häftigt och inspirerande tycker jag.

Iallafall, ett ämne jag hackade upp mig på var just "lat". Jag har ju fått hört det så ofta genom åren. Jag orkade inte lika mycket har jag kommit underfund med, men presterande ändå lika mycket tills jag bröt ihop och i princip låg däckad i sängen ett tag efter. Nästan som jag hade en utmattningsdepression som liten. (Om jag får göra ett litet sidospår så minns jag mig själv som väldigt glad och galen som liten, lite överallt och full med energi, och så var det såklart till viss del, men det har öppnats många dörrar i och med terapin så nu kan jag också minnas att jag mådde dåligt även som barn, det hade jag nog förträngt så här i efterhand). Iallafall, i och med lat. Jag hatar det ordet, för att det sätter liksom en etikett att en person inte har något värde. Den fyller ingen funktion, den "bara" finns. Så har jag iallafall känt mig. Och jag kommer verkligen ihåg hur mycket det smärtade i mig när jag ofta fick höra "du är ju så lat". För jag kände vad ordet betydde för andra, man var en onödig person som ändå inte gjorde någon "nytta".

Men idag slog det mig. Jag sitter just nu i ett organiserat kaos (😂). Jag är otroligt tankspridd och "kaosig" av mig, och det kan absolut vara negativt. Jag tappar tex bort saker hela tiden för jag lägger dom aldrig på samma ställe. Jag har tex en hög med kläder inne på badrummet efter jag duschat som kan ligga där i dagar. Min sambo är MOTSATSEN till det här, och det har definitivt bidragit med många sura miner här hemma. Men grejen är att jag alltid sett mig själv ha ett problem, att jag verkligen måste jobba bort detta. Jag måste bli perfekt och vara lika duktig som alla andra.
Så kom jag på hur mycket annat jag sparar på att faktiskt inte reta mig på att tvättkorgen är överfull. Tro mig, jag låter inte maten stå framme och bli dålig. Jag struntar inte att spola eller att betala räkningar. Men ibland är jag så jäkla tacksam för att jag är mer obrydd än andra. Jag kan lämna hemmet med en hög med disk i diskkon och åka och göra något roligt. Jag mår inte dåligt av det. Jag mår inte dåligt av att göra det "sen" heller. Just nu sitter jag med en tom aladin-ask, papper och en tallrik framför mig som stått sen igår, och vet ni? Det gör ingenting. Jag kommer ta bort det alldeles snart. Men jag gick gladeligen ut och satte mig i solen imorse och åt frukost. Nu är det molnigt så det kommer passa perfekt att dona lite efter jag skrivit det här. Jag är så glad att jag kan ta saker med en klackspark, livet behöver inte vara så allvarligt. Jag skämtade med min sambo om det här och sa "så länge det inte handlar om liv eller död, eller att bli bankrutt så spelar det ingen roll". Livet ska faktiskt vara roligt, och det kan det vara även fast man är disciplinerad. Vilket jag fortfarande kan önska ibland att jag hade mer av.. 😂 Men jag är inte ledsen längre över mig själv. Jag är glad över mig och hur jag är. Alla har ju olika egenskaper, men det finns ingen som kan säga vad som ÄR perfekt. Jag har slutat att sträva efter att vara någon som jag inte är och accepterar och tycker om mig själv mer idag. Jag tror jag för första gången kan känna att jag älskar mig själv. 

Hoppas ni också känner det, det är det viktigaste som finns. 💚


Likes

Comments

​Sen jag blev sjuk så har ju resan verkligen varit upp och så jävla ner, haha. Jag tror jag lagt hundratals timmar på att tänka, tänka och tänka. Jag har analyserat livet, hur jag känner och människor omkring mig så mycket att jag nästan skulle kunna kalla mig expert snart. Men det är en sak som jag blivit så säker på, och det är hur negativitet runt omkring har påverkat mig. Det har kunnat varit små och stora saker, men det har varit negativt och inte gett mig något bra i slutändan. 

Jag tänkte dra några exempel. 

Jag hade förut en vän som jag hade i många år. Som jag minns har jag alltid ​​​​känt att vi klickat och haft bra kemi emellan oss, vi har kunnat prata om det mesta. Men efter att jag tog beslutet att bryta med den här vännen av vissa anledningar så fick jag en annan sak bekräftad. Vi la mycket tid på negativa saker tillsammans. Vi kunde ringa till varandra bara för att prata skit om andra människor, det får man såklart göra om man vill. Men i efterhand har jag förstått vad mycket negativitet det gett mig, vad har jag tjänat på att prata om andra människor som kanske gått igenom samma sak som mig? Det är något jag aldrig skulle göra idag. Idag vill jag hellre prata om livet eller andra viktiga saker med mina vänner, det finns så mycket bättre saker att lägga sin tid på, och det är ju sant, att man ska omge sig med människor som "ger" något. 

Jag kunde ofta klaga på att tvätten bara blivit värre, att det var så jobbigt att städa, jag tror ni fattar. Nu försöker jag att inte tänka att "det är SÅ jobbigt". (Alltså det här är VERKLIGEN lättare än sagt 😂)​​ Men visst har det blivit bättre, även om det här inte hjälper alla gånger för att man lätt tar livet föregivet, så brukar jag ibland bara påminna mig själv om att "vilken tur att jag över huvudtaget kan GÅ ner till tvättstugan". Igår tex när jag kom hem så möttes jag av min sambo som höll på att städa, han sa då "fyfan vad smutsigt det är" och då påpekade jag direkt att vi istället ska tänka "gud vad fint det kommer bli efter jag städat" eller liknande. Man måste ju få klaga också, det är väl en del av livet att det inte alltid kan vara regnbågar och rosor, men om jag talar för mig, så blir jag ofta negativt påverkad av när människor "klagar" eller liknande, för egentligen är det ju bara onödigt. Det ger ju absolut INGENTING att klaga på något man ändå kan fixa till. 

Så klaga mindre blir mitt lilla mål framöver, det finns så mycket bättre saker att lägga sin dyrbara energi på, det vet ju verkligen vi som haft eller har att göra med psykisk ohälsa. Vår energi om någon, är dyr, och den ska vi lägga på rätt sak. ​​💗

Likes

Comments

​Jag och nära vänner har sedan en lång tid tillbaka planerat att medverka på en väns födelsedagsfest i en annan stad. Jag har trots allt som händer länge sett fram emot det. Det har också känts som en liten paus från verkligheten när jag fått suttit och letat efter en klänning som skulle passa temat. Men ju närmare dagen vi kom så ökade stressen och ångesten. Antagligen förväntans ångest som min psykolog nämnt många gånger. Jag vet inte exakt VAD det är som gör att jag blir så.. ångestfylld. Ibland känns det som att det är allt. Packa en väska, åka bil, resa, ha tider att passa, flänga runt, medverka på en fest med berusade människor. Jag tror ni fattar. Det blir bara för mycket, jag skulle antagligen klara några delar. Tex att resa och käka ute, men sen hem och kolla på film. Bara tanken på att medverka på en middag och sen omges av massa berusade människor känns jätte jobbigt. 

Jag tror en del av stressen också grundar sig i att jag känner en viss press att agera socialt och trevligt när man omges av nya människor. Och ni som följt mig här vet att jag just nu inte är ett sånt stort fan av sociala sammanhang, är någon det som sitter i liknande situationer? Jag vet inte, det fungerar bara inte. Jag har iallafall skickat iväg ett sms till de som behöver veta och det kändes jobbigt. Det är en känsla av att svika vänner och lite utanförskap. Jag önskar ju SÅ att jag skulle kunna vara med, och jag vet att jag skulle klara av det, jag skulle ju inte dö. Men jag är lite "över" att pressa mig till saker som kroppen säger nej till. Till en början kändes det som ett nedslag att säga att jag inte följer med, men nu känns det lite mer som en framgång. ​​Jag är stolt över att lyssna på mig själv och ta mig själv i första hand. Även om det också är extremt ångestfyllt nu, ni vet, man känner sig som världens sämsta kompis. Så kanske jag får inse att jag inte kan vara så naiv i fortsättningen, kanske får jag bara inse att det inte fungerar JUST NU att tacka ja till en massa saker som jag ändå någonstans vet, att jag tycker är jobbigt. Jag får nog ta det i min takt och i små steg. 

​​Kram 💙

Likes

Comments

​Jag nämnde ju lite mellan raderna igår att jag ibland skulle vilja ha ett schema att gå efter. Det här med att återhämta sig och verkligen lyssna på kroppen har nu med tiden blivit lättare för mig och jag säger ofta nej till saker och använder begrepp som "nej det orkar JAG inte". Men ibland så känns det som att man kommer till den punkten där jag tänker "hur mycket ska jag vila?". Alltså, ibland känns det som att jag motarbetar min egen återhämtning för att jag inte vill göra någonting. Det känns som att någon röst inom mig säger att "göra något" gör mig gott. 

Tillexempel, jag hade en tjej-resa inplanerad. Det var bara en natt och vi skulle på en fest för en kompis och käka och ha det allmänt bra. För mig blir det för mycket och jag blir ganska direkt att må väldigt dåligt och vill hellre stanna hemma. Någonstans så är det såklart okej att känna så, jag är trots allt sjuk. M​​en ibland kan jag känna att jag kanske egentligen har energin till att åka, men att jag är rädd och att det är DET som gör att jag backar. Förut har jag ständigt kört på utan energi och nu när man successivt börjar få tillbaka den så blir jag så rädd om den. Jag slängs ofta tillbaka till tiden då jag grät varje dag och trodde jag skulle dö, det kändes som kroppen la av. Jag vill bara inte tillbaka dit för jag tror inte jag skulle orka med en sväng till. Nu har man på något sätt kommit så långt. Jag kan säga nej, jag lyssnar mer på MIG, jag har bättre självkänsla och det är mer som kommer komma. 

I min värld så känns det som att jag en dag kommer vakna och känna "NU ÄR JAG FRISK" efter att ha vilat "klart". Dock så känner jag att det kanske inte kommer vara så enkelt. Jag börjar bli mer och mer medveten vid att jag kanske kommer behöva göra jobbiga saker som jag just nu freakar ut av bara tanken. Det är väl egentligen inget nytt, men förut har det känt så långt borta. Då var det bara "här och nu", men nu börjar jag märka på kroppen att jag gjort framsteg, men att jag känner mig rädd för att lämna soffan. 

Det är därför jag ibland skämtar om att jag skulle vilja ha ett schema att gå efter. Antingen så skulle det vara en total flopp, men ibland så kan jag känna att det skulle vara en anledning att inte kunna sätta sig i soffan. Ett schema där det kanske skulle stå "valfri aktivitet"? Så som måla, gå en promenad, pussla, baka? Jag vet inte. Man måste ju gå till sig själv, vad som fungerar för just DIG. Jag måste noga upp detta med min psykolog när jag ska dit, för just nu känns det som att jag fastnat.​​​​ Man vet ibland inte VAD jag ska göra för att bli bättre, det är väl det allt grundar sig i. Kanske finns inte det svaret så enkelt, men jag behöver bolla idéer. 

Kram på er 💛


Likes

Comments

Min psykolog har under en lång period nämnt att jag ofta kan känna "förväntans ångest". Jag har aldrig riktigt hållit med, men har på senare tid förstått mer och mer vad hon menar. Jag har tex en rolig grej inplanerad i veckan, det är en liten mini resa med vänner som de flesta skulle kalla rent nöje. När jag vet att det är 4 veckor kvar så tänker jag lugnt och sansat inför det roliga och känner kanske till och med förväntan, men ju närmare det kommer så går det över till ren och skär ångest. Och det är där jag sitter just nu. På torsdag åker vi och det enda jag tänker på är att jag inte vill åka. Jag vet att jag skulle ha roligt och det skulle säkert vara bra att göra något annat än att sitta i soffan eller åka till terapin, men sen känns det också så att jag inte är riktigt är "där" för att flänga och fara mellan middagar och fester. Myskläder och en stuga mitt i skogen och lite tacos på kvällen hade kanske bara gett halva ångesten men just nu så känns det bara jobbigt.

Får ni också så? Att alla roliga grejer bara blir jobbigt? Hela kroppen säger att den inte vill. Sen kommer det där dåliga samvetet någonstans som säger att jag borde åka för att jag sagt att jag ska följa med. Jag vet att ingen kommer döma mig om jag inte följer med, men ibland undrar jag när jag ska våga gå emot min ångest? Jag menar, kanske gör jag inte mig själv en tjänst genom att alltid säga nej och avboka, kanske är det precis såna här händelser jag behöver, för att träna upp mig? Jag vet liksom inte svaret. Jag har på senaste tiden tänkt att jag skulle vilja ha ett schema. Så jag visste VAD jag ska göra för att få mig själv att bli bättre, just nu så känns det som att jag inte vet någonting. Jag tycker bara att det är så svårt när man gått in i väggen och fått utmattningssyndrom. Innan det så jobbade jag hela tiden, jag skulle göra allt och jag ställde alltid upp. Sen kom man till den punkten som jag är i nu, att man lyssnar mer på kroppen, vilket jag är väldigt glad över. Men eftersom man blev sjuk efter att bland annat) gjort för mycket saker så blir det så komiskt, för nu vill man inte göra någonting. Jag vill liksom inte spendera mer energi än vad jag behöver. 

Jag vet ju att den här resan kommer vara jobbig för mig, även om den kommer vara rolig också. Det kommer bli sena kvällar, människor kommer dricka och mingel. Alla de tre punkterna är något som jag inte beblandar mig med just nu, och har inte gjort på väldigt många månader. Det är bara en svår balansgång att våga göra saker när man är sjuk till att tro att man behöver vilan. ​​

Kram på er, nu ska jag försöka ta en paus från dom där funderingarna. 💙

Likes

Comments

​Det händer ju ganska ofta att man får frågan "kan du fixa det där åt mig?". För mig så är den meningen i nuläget otroligt ångestfylld. All typ av "att ställa upp" ligger på paus för energin finns bara inte där, men ändå så kommer den där hemska ångesten över att man inte ställer upp. Ibland kan jag till och med bli arg eller irriterad på människor som ber mig om vissa saker när dom vet min situation, att jag kanske inte ens har hälften av deras energi. Ofta kommer jag på mig själv "dom kan omöjligt veta exakt hur jag känner" och blir lite lugnare, men det är en svår ekvation att lösa när det kommer till vanliga gester som man gjorde automatiskt förut, nu får jag både extrem ångest inför något och dessutom så känns det som att varje grej man gör kostar tre gånger så mycket energi än vad det hade gjort normalt sett. 

När jag tar mig upp från soffan och tex "måste" börja med maten för att jag tagit på mig det, så kan det många gånger kännas rätt okej, så länge jag inte fått den här stämpeln att jag MÅSTE göra det, får jag göra det på egna villkor så går det rätt bra. Men ​​när det där måstet kommer in i bilden så blir det helt plötsligt extremt påfrestande. Jag har ju fått testa att i princip "ta bort" ordet "måste" i mitt liv och ska istället byta ut det till "behöver". Jag ska tex tänka "nu skulle jag verkligen behöva börja med maten" för att få det att låta mindre strikt och påtvingat, jag tycker det fungerar bra, så länge man använder det, vilket kanske inte blir så ofta som det borde. Jag vill ibland bara säga att jag inte under min sjukskrivning, kommer ta på mig något, varken städa, laga mat, plocka undan, handla, ingenting. När jag blir frisk kommer jag återgå till det "normala". Men jag vet att det inte funkar så, jag tror jag behöver göra lite ibland för att på sikt komma in i det på ett naturligt och icke stressat sätt. Men det är så jobbigt när varenda liten sak kostar SÅ mycket mer energi än vad det troligtvis gör för någon annan. Jag kan ju bara gå till mig själv, för några år sedan så hade jag full rulle hela tiden och så fort något roligt kom upp (tex en middag eller oväntat besök) så var ju det bara trevligt, nu kostar ett trevligt besök ofta mer energi än vad det ger. Inte för att personen på något sätt är krävande, utan att jag just nu bara inte orkar på samma sätt. 

Jag är dock glad och stolt att jag kan inse dom här sakerna nu och faktiskt förstå att enkla saker är jobbiga för mig och oss som lever i psykisk ohälsa. Det tar tid att komma tillbaka. Jag tänker nästan dagligen på när jag precis blivit sjukskriven, hur jag tänkte att jag bara skulle vila lite över sommaren och sen komma tillbaka och jobba. Det är först nu jag inser mitt sjuka beteende och hur trött och sjuk jag faktiskt egentligen var. Jag ser också det som en stor del av mina framteg, att jag kan se bakåt och se hur det verkligen var. Jag var så sjuk och mådde extremt dåligt, något som jag inte ens visste då. Troligtvis kommer jag kunna tänka tillbaka på den här tiden jag befinner mig i nu också och tänka på massa saker som jag lärt mig senare.. Det kan vi väl se fram emot, för det kommer 💜​​

Likes

Comments

​Jag verkar ju ha snöat in totalt på det här med utmattning, och det är nog sant, haha. Jag är ju i grunden en riktig tänkare. Jag ältar, förutspår scenarion och ältar lite till. Och det tror jag också är en av anledningarna till att jag gick in i väggen. Jag hade huvudet fullt med tankar 24 timmar om dygnet, året runt. Det var inte en enda lugn stund där inne. Om jag mot förmodan kom på mig själv att slappna av efter att ha gjort allt på "listan" så dök det lika snabbt upp massa ångest och måsten. Man skulle kunna förklara det så att jag alltid haft något att ta itu med, både praktiskt men framförallt mentalt. Det har liksom alltid funnit för mycket problem och jag som person har alltid satt mig i en sits där jag ska hjälpa alla, det är en fin egenskap som jag älskar hos mig själv, min ödmjukhet och hjälpsamhet. Men den tog också kål på mig. Jag hamnade alltid sist på listan och dom gånger jag tog mig tiden att pausa eller ta hand om mig själv så pausade jag aldrig psykiskt, där gick det på helvarv dagarna lång. 

I och med att jag har mindre ångest nu för tiden så har ångesten istället blivit ersatt av min utmattning. Eftersom att min ångest var så intensiv så är den det enda jag i princip känt. Jag minns när jag kom på mig själv att inte haft ångest på några dagar, det var helt underbart. Dock så intalade jag mig själv att ångesten var borta för alltid och nu var jag frisk som en nötkärna. Sen kom den där utmattnings känslan, som alltid varit med såklart, men den har blandats ut med ångest och inte varit lika påtaglig. Den har liksom smugit med. Jag är såklart så tacksam över att ångesten har blivit bättre, den kommer självklart ibland, men jag ligger inte sömnlös i timmar och får panik. Just nu är det utmattningen som jag kämpar med, den som jag nästan glömt bort att jag hade.

Jag blev så insnöad på ångest. I och med att jag haft ångestattacker och känt ångest under en så lång tid så såg jag den som det enda problemet. Därför blev jag rätt så förtvivlad när jag kände hur utmattad jag är i min kropp. Jag började tänka "men har det inte hänt mer på 1 år?" för jag närmar mig 12 månader som sjukskriven. Något som stressar mig oerhört. Jag tror det handlar om en sån "skit-grej" som att jag hade önskat att jag varit tillbaka på jobbet för länge sedan. Jag trodde ju inte att min återhämtning skulle ta sån lång tid och när det känns som att månaderna springer förbi så vill jag bara pausa för i min värld går allt så sakta. Det hade varit mer bekvämt om jag hade varit sjukskriven 6 månader, det hade bara känts bättre på något sätt. 

Ibland känner jag mig så felplacerad på något sätt. Jag har fått höra hela mitt liv att man jobbar och sliter som ung för det orkar man då. Nästan som att man vore odödlig med superkrafter innan man fyllde 30. Man skulle ju tydligen orka så mycket. Så blev mina odödliga power-år ersatta av antidepressiva och terapi, så skulle det ju inte bli. Jag kommer som tur är ofta på mig själv med att vara glad över det som hänt på något sätt. Den personen jag är idag hade jag aldrig blivit annars. Jag hade fortsatt och trott att livet var värderat i den som gjorde mest, och det hade antagligen inte tagit mig så långt. Jag känner mig fin inombords på något sätt, och det här kommer att bli bra, det tar bara lite tid att laga själen.

Kram på er 💙

Likes

Comments

Just nu är jag inne i den här perioden när man kan komma på sig själv sitta och glo in i väggen efter flera minuter.
Jag kommer till den där gränsen där jag kan hantera en viss del stress och press, men efter ett tag så slår min kropp ut sig och jag förblir väldigt tom och frånvarande. Jag var på hälsocentralen imorse för att ta blodprov av ren rutin och när jag plingade på klockan vid receptionen så kom en kvinna fram och frågade "har du fått hjälp?" och jag svarade "ja hehe" och kom på mig själv "va, jag har inte fått hjälp" så jag rättade mig och vi skrattade bort det. Sen efter jag skrivit in mig så skulle jag be om mitt sjukintyg som min läkare lagt undan åt mig i receptionen. Jag märker snabbt att jag rabblar ihop orden och får inte alls fram den meningen jag ska säga, hon förstår vad jag menar eftersom att jag är där och hämtar det var 4e vecka, men jag förstår inte hur det kan vara så svårt att ibland bilda meningar och ord.

Varje dag får jag sitta och klura på ord som jag behöver i en mening. Så slutar det alltid med att den jag pratar med antingen kommer på det först eller så förblir meningen totalt utebliven, hehe. Det är inte hela världen, det kommer bli bättre. Men just nu är jag bara i den här perioden när allt känns jobbigt. Jag är otroligt utmattad fast jag vilar som bara den, jag är bättre på att säga ifrån och lägger verkligen mitt fokus på mig själv. Därför förväntar jag mig ofta en snabbare återhämtning. Jag är liksom hemma och gör ingenting 6/7 dagar i veckan i princip. Jag kan i den mån jag orkar laga lite mat, plocka lite hemma eller handla. Men det händer aldrig på samma dag utan i bred utsträckning. Annars så kollar jag på tv, serier eller kollar runt på datorn.

Jag vet att alla tjatar om motion och dess positiva effekt, men jag orkar bara inte. Jag hatar att gå ut. Jag har tex haft ångest i 4 dagar bara för att jag visste att "den 14e 08.30 ska jag till hälsocentralen och då måste jag gå ut". Jag vet att jag man inte får isolera sig, men det är så fruktansvärt jobbigt när hela kroppen vill stanna inne för den är så trött. Det känns nästan som att jag skulle kunna svimma om jag tog en promenad. Troligtvis skulle jag inte det, det skulle säkert bara göra mig gott. Men just nu tror jag bara att jag ska vänta ut det värsta. Det har varit en jobbig period och nu är det inte läge för mer press. Vi tar day by day och imorgon kanske en promenad passar perfekt.

Det jobbigaste med utmattning tycker jag är att aldrig få känna sig utvilad och pigg. Man har den där känslan av att man jobbat 15 timmar, 6 veckor i sträck fast man är hemma och vilar. Jag vet att jag en dag kommer se bakåt och tänka "gud vad dåligt jag mådde och vad sjuk jag var, varför förstod jag bara inte det" så idag tänker jag försöka inse det och låta mig få ta den tid jag tar. Jag blir otroligt stressad och vill bli bra NU, NU, NU. Det vill väl alla. Men i och med att jag i SÅ många år både fått höra och intalat mig själv "du är bara lat" så är det ett svårt mönster att ändra på, man blev liksom komiskt nog sjuk i det också. Det är som om världen vill skoja lite med en.. 😜

Ne, nu tar vi hand om varandra. Alla har sina egna inre krig som man kämpar mot. 💗



Likes

Comments

Jag minns fortfarande hur det kändes när jag stämplade in på jobbet. "Usch vad trött jag är idag" blev ett faktum och följde mig var och varannan dag. "Kan du fixa det där?" kändes som om jag skulle bestiga ett berg men tanken övergick fort till "gud vad lat jag blivit". Man kan ju lugnt säga att man både körde över och sen mixade sig egen självkänsla. Jag minns fortfarande när min läkare frågade "men hur mår du?" och jag bara brast "jag är så trött". 

Den där tröttheten alltså. Så många gånger jag gråtit och förtvivlat sagt att jag aldrig kommer bli bra. Man blir så trött på att vara trött. Senast igår så bröt jag ihop. Jag har haft en rätt bra period och inte känt att jag ansträngt mig för att göra vissa saker, det har liksom rullat på av sig själv. Men ibland så känns det tvärtom, jag låg på soffan i flera dagar och jag njöt inte direkt av det, det var hemskt. Jag hamnar i den där bubblan där jag inte vill göra någonting, jag orkar ingenting. Om jag så skulle sitta med en favoritserie och äta min favoritmat så skulle jag oavsett lida.
Det känns bara som att jag har rum för att andas 100%, men kan bara använda 50%. Jag förstår bara inte ibland hur man kan vara så trött. Jag sover bra just nu men vaknar ändå dagen efter och är helt slut och det är så förtvivlande varje gång. Jag lyssnade på en podd för ett tag sen där en kvinna sa "jag vaknar varje morgon med så mycket energi" och blev så avundsjuk, jag vill också. Jag har blivit bättre på att tänka "men JUST NU är jag här" för att inte värdera mitt tillstånd, men det är svårt. Ibland känns det som att jag missar själva livet. Jag orkar inte jobba, orkar inte plugga, orkar inte umgås, orkar inte gå på fest, orkar inte ställa upp, jag orkar liksom ingenting. Bara jag hör "jag har fullt upp med roliga saker denna vecka" så får jag lite panik-känslor i kroppen, det känns som att jag varje dag har fullt upp fast jag är "ledig".

Imorse så vaknade jag helt slut, gick upp till soffan och satt mig. Jag blev sugen på nybakat bröd och bestämde mig för att göra ett enkelt jag kan utantill. Samma sekund så slås jag av "FYFAN". Egentligen orkade inte min kropp, den vill bara lägga sig ner. Men jag slängde snabbt ihop brödet och det gick ju såklart bra, men den där tröttheten slår ut mig ibland. Jag vill bara känna mig pigg, känna mig utvilad. Jag minns knappt hur det känns att vara utvilad. 
Jag vill bara kunna gå upp på morgonen en måndag och inte dö av tanken att jag ska till tandläkaren på ​​​​fredag. Varje inplanerad sak jag har blir till extrem ångest, och jag vet varför. Jag vill inte behöva göra av med energi som jag känner att jag inte har. Min psykolog hävdar att jag har mer energi idag, och att jag egentligen skulle klara av mer än vad jag tror, men att det handlar om att man är så rädd för att falla tillbaka. Och jag håller med henne, det stämmer. Jag är så rädd så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag vill bara inte att det ska ta längre tid, jag vågar liksom inte chansa på att lägga energi på något utfall jag egentligen inte orkar och blir helt slut. Allt handlar om att jag längtar efter framtiden. Jag kan ibland fantisera om framtiden, att jag jobbar med ett roligt jobb och att min utmattning är ett minne blott. Jag vet att jag kommer få anpassa lite mer än vad jag tror i och med det som hänt, men jag ser inte att det ska hindra mig från det jag vill. Det tänker jag bara inte tillåta. Jag vill bara ha tillbaka mitt liv.​​​ Ibland orkar jag inte vänta 5 sekunder till, jag vill bara ha tillbaka mitt liv. Ibland känns det som att man kastar bort livet i soffan, sen får jag påminna mig själv om att jag är sjuk och då blir jag oftast lite snällare mot mig själv. 

​​Så här i efterhand så förstår jag varför jag gick in i väggen. Allt jag gjorde, gjorde jag för alla andra. Det skulle se bra ut. Allt i onödan brukar jag säga. Det är tur att man lär sig och att det aldrig är försent att göra saker bättre. Jag har dagar då jag bokstavligen trycker ner mig själv till botten och tänker "men gud jag är bara lat" eftersom att tröttheten blir så påtaglig. Men det händer inte lika ofta, idag så jobbar jag mer och mer på att förstå att jag faktiskt är sjuk. En utmattning ser man idag som en skada på hjärnan och den kan man se i 5-7 år efter att man "kommit tillbaka". Det får helt enkelt ta den tid det tar, fast jag är otroligt otålig som person.

Likes

Comments