View tracker

Efter att ha skrivit inlägget igår så gick jag och la mig. Sov till och från hela natten tills nu imorse då jag vaknade. Inte för att jag var pigg, utan för att ångesten, tröttheten och illamåendet kommer ikapp mig. Det jag tyckte var extremt obehagligt igår var de fysiska symptom jag fick som jag inte haft på väldigt länge. Det började med viss typ av yrsel, inte extrem men jag märkte snabbt av den. Efter en stund kom den där känslan av att inte kunna koncentrera sig, svårt att fokusera på bilder och tal. Allt blir lite vimsigt och oklart och det känns som om allt passerar under tiden man sitter där, det är svårt att hänga med. Sen blev det bara värre, min syn. Det var där jag kände mig knäckt och paniken kom. Jag har varit med om det här många gånger förut, och det är att synen "förflyttar sig". Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara och jag tror det finns ett bättre ord för det men jag har i nuläget ingen vetskap om det, kanske någon av er som vet?

Iallafall, jag och barnen (var som sagt barnvakt igår) satt och kollade på TV och när jag kollade på skärmen så hoppade min syn först till vänster, sen till höger. Jag försökte tex fokusera på en specifik sak i vardagsrummet och jag kunde inte hålla kvar synen eller fokusen på just den specifika saken utan synen hoppade liksom fram och tillbaka. Det är verkligen något speciellt med fysiska psykiska symptom. Just att få uppleva det man känner i huvudet i fysiska symptom, det får en (iallafall mig) att känna att "okej, det är inget jag kan vifta bort". Jag hatar att skriva det här, men jag hoppas och ber för att händelsen som jag var med om igår, verkligen används på rätt sätt. Jag vill inte skriva att "jag behövde den", men jag måste kanske till en liten del se det så, för nu går det verkligen inte mer. Jag var helt förstörd igår och jag vet hur nästkommande dagar kommer se ut. Utmattad 3.0.

Det enda mindre dåliga med detta är att jag bara får det mer och mer bekräftat att detta är något som jag verkligen måste göra något åt. Jag vet bara inte riktigt hur (bortsett från att våga säga nej). Det låter så lätt när jag skriver det, sen när det kommer till kritan är det hur svårt som helst, som det egentligen är med det mesta.

Nu ska jag stänga ner här. Det blev lite morgon-tankar. 💙

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är med stirrig blick jag sitter och skriver. Tårarna stockar sig och en efter en faller de ner för mina kinder. Mitt hjärta bultar, kroppen känns som 40 grader och synen är vimsig och ofokuserad. Jag kokar inombords. Börjar sakta att lugna ner mig samtidigt som jag skriver här. Tar ett djup andetag och... finner inte ord. 

Jag skrev ett inlägg för någon dag sedan om hur jag för första gången skulle ringa ett samtal. Ett samtal som skulle handla om mig, min hälsa, min vilja. Jag hamnade i det samtalet, men samtalet slutade inte alls som förväntat. Eller egentligen gjorde det kanske det, jag vek mig. Jag tog min vilja och slängde den i soptunnan och "people-pleasade" som jag aldrig gjort förut. Visst fick jag ur mig något. Något i stil med "ja, alltså det känns ju lite jobbigt för jag är trött men.. det ska nog gå... bra (samtidigt som jag skrattade lite nervöst SÅKLART) 

Jag vet ärligt inte vad jag vill skriva. Efter att jag varit barnvakt så tog jag mina absolut sista krafter och åt middag. Kämpade mig till duschen och låg där på golvet för att... återhämta? Jag vet inte. Det var det enda jag kunde komma på. Sen brast det. Nu sitter jag här. Jag tror jag känner en väldigt stor besvikelse. På mig själv. Var det värt det? Att ta på mig saker som jag för några få dagar sedan precis insåg att jag inte klarar av, JAG ÄR UTBRÄND. "Vad fan är felet" vill jag bara skrika. Jag vill bara ta datorn och slänga den i väggen, ta bilen till en tom jävla plats och bara sitta där. Slänga telefonen åt helvete skulle jag också gjort på vägen, kanske backat på den några vändor också. För här sitter jag, förbannad, ledsen, helt slut. Skriver om att jag skulle vilja backa på min mobiltelefon (vet ärligt inte vad det har med saken att göra). Och varför känner jag så? För att jag gick över min gräns. Som jag gör gång på gång på gång. Det tar aldrig slut. Ska jag bli frisk så är det här en ytterst viktig ände att börja i. Och inte sen, nu. 

Nu ska jag (inte slänga min dator i väggen) ställa ner datorn försiktigt och sova lite. Jag behöver en paus nu. 

Likes

Comments

View tracker

Jag skrev ju lite snabbt om detta i mitt föregående inlägg "Jag lever, tror jag". Jag och min psykolog har återkommande gånger hamnat på just detta ämne "skuldkänslor". Jag skulle kunna skriva till "krav", "vara andra till lags", "people-pleaser", listan kan verkligen göras lång. Och jag har relativt nyligen insett att detta är en utav anledningarna till att jag hamnade just här, där jag är idag.

Första gången jag gick till en psykolog (hösten 2015) så mådde jag otroligt dåligt som jag nämnt förut. Min första känsla var som jag tror många känner igen sig i "men vad ska vi prata om?" eller "men vad kan hon göra?". Så här i efterhand så är jag minst sagt imponerad, alltså i grunden så pratar man ju (inte i alla fall såklart) bara, med en främmande person. För min del så pratade vi om saker som jag egentligen visste innan att vi skulle prata om, men på något sätt så hamnade man också på helt andra saker. Såna saker man inte trodde hade.. spelat någon roll?

Det jag ville komma till var att komiskt nog hade jag samma känsla inför min KBT. Alltså det kändes bara så annorlunda den här gången. Här visste jag att inte alls riktigt vad som hände med min kropp. Förra gången var det specifika saker som faktiskt hade hänt som jag kunde gissa hade sin roll i det hela. Men nu? Ja, det var kaos. Min kropp la av en dag i maj och sen slog den inte på igen. Jag blev sjukskriven och skulle få terapi-behandling. Det som är väldigt intressant är att jag inte minns mig förstå att "okej, jag är utbränd". Eller vilja inse såklart. Jag skrev om det förut men 1 timme efter jag blivit sjukskriven och gråtit andan ur mig så åkte jag direkt till en vän som jag inte allt för längesen lärt känna och lekte med hennes son och låtsades som ingenting. Skrattade lite. Vi sa att det var skönt att vara sjukskriven över sommaren. Vilket skämt. Jag lämnade henne och sonen sen efter fikan och jag minns inte vad jag gjorde efter men jag skulle gissa på att jag åkte hem och grinade och var allmänt förtvivlad, som jag borde ha gjort från första början, om jag inte varit en sån "people-pleaser".

Vi kom in på det ofta. Det kunde vara i enkla sammanhang som när man träffade på någon i en butik eller promenad och man "var tvungen" att agera trevligt. Där sa min psykolog "stop". "Vem säger att du måste vara trevlig?" För att förtydliga en sak, trevlig för mig betyder = Skratta, vara engagerad, intresserad, le (jätte mycket), ställa följdfrågor och kanske till och med avsluta med "Ja det kan jag göra." (ställa upp på i princip vad som helst). Alltså jag var (och är) så in-programerad över att vara alla till lags, annars kände jag som en dålig människa.. Min första tanke var att om jag skulle hamna i ovanstående situation och kanske i värsta fall undvika personen så den märkte det, eller kunna säga artigt "jag känner inte för att prata, men vi kan ta det en annan gång" eller liknande, skulle sätta motparten i en obekväm situation och att den kanske skulle känna sig sårad, avvisad, jag vet inte. Tänk om den människan verkligen bara menade väl och jag kastade bort den fina tanken bara för att "jag inte orkar". Så här fungerade jag i alla lägen. Det var alltid så viktigt för mig att stå ut med i princip vad som helst, bara inte motparten tog illa upp eller kände sig obekväm på något sätt.

Jag kan tänka mig ett scenario där någon frågar "vill du åka på sprit-resa till Alanya?" (En till förtydling: Jag är inte party. Jag är pyssel 😂) och jag skulle aldrig kunna säga en sån enkel mening som "Nej, det är inget för mig". För den första känslan som kom upp nu när jag bara skrev det var att personen skulle ta det som att jag tyckte jag var "för bra" för det, att det inte var min stil, på ett nedvärderande sätt. Fast personen säkert med största sannolikhet inte alls skulle uppfatta mig så, för att jag aldrig i hela mitt liv haft en nedvärderande ton till en människa. Däremot skulle jag uppfattats som en lögnare. Jag skulle aldrig ha vågat sagt "nej" så jag skulle antingen i panik sagt "Ja joho vi åker, när?!" och sen i ännu mer panik ljugit ihop att min mammas, mammas kompis kusins syster behöver en barnvakt, typ den. Och situationen skulle bli 10 gånger så knivig att ta sig ut ifrån.

Jag måste verkligen jobba på detta. Och jag försöker i mina små myr-steg. För till viss del börjar jag ändå förstå vikten av att våga stå för sig själv. Jag har ju gång på gång också givit mig själv ett kvitto på att mina tankar och känslor inte betytt någonting eftersom alla andras hela tiden varit så mycket viktigare. Så idag ska jag ju ringa det här samtalet om att inte ställa upp med ett flertal saker som jag lovat mig till. Ångesten är hemsk, alltså för ett tag sen så tänkte jag "äh, jag kan väl ställa upp den här gången, men sen inte igen förrän jag mår bra" men jag vet att det inte är så enkelt, och det kommer förmodligen hända igen och igen och igen. Jag tror det här är precis vad jag behöver. Vara ärlig, säga precis som jag känner. Jag orkar inte, min kropp orkar inte, jag behöver min vila på mina villkor, för min egen skull. Jag är verkligen lite nervös och jag känner mig själv väl, jag har lätt för att vika mig. Därför kanske jag borde skriva ner lite stödord för att ha till hjälp om det blir svårt.


Som sagt, detta inlägg blev luddigt. Men jag planerar nästan aldrig vad jag ska skriva. Det får komma från hjärtat oftast. Massa kram på er iallafall. Tack för att ni lägger ner er tid på att kommentera och dela med er. 💜

Likes

Comments

Hej alla underbara människor. Här har det ekat tomt de senaste 14 dagarna. Varför? Min kropp la av. Just nu är jag bara så trött. Så trött. Jag är trött på allt som har med depression att göra. Allt som har med utmattning att göra. Allt. Jag brukar kunna hålla en relativt positiv bild av min livssituation, för det blir hjälper inte med en negativ inställning, det blir nog bara värre. Men just nu, och den senaste tiden har jag verkligen känt precis så som jag inte vill känna eller sträva efter. Den där hopplösheten. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna arbeta. När isåfall? När ska jag få leva mitt liv. När ska jag få hitta mitt drömjobb, plugga till något roligt, gå på middagar med kompisar, åka på weekends. Hela mitt liv är så långt ifrån något av det och allt som jag gjorde förut. Det är paus, en lång, lång, lång paus som jag bara vill ska ta slut.

Jag har skrivit det förut, men jag hade aldrig i mitt liv kunnat tro att den här resan skulle bli så... lång? Jag vet egentligen inte så här i efterhand om jag tänkte alls. Jag hade nog inte den förmågan att kunna förvänta mig något när man precis gick in i det, men det var inte det här, det är jag så säker på.

Min rädsla är någonstans att känna att månaderna bara går, kanske åren, utan några (stora) framsteg. Jag vet att man aldrig ska tänka så här, aldrig. Det är lite som att hälla bensin på en eld, det ger mig absolut ingenting mer än ännu mer rädsla och panik. Men just nu vill jag bara känna. Känna min rädsla, få betrakta den, gråta, känna hopplöshet, sen kanske rycka upp mig liiiiite och tänka bättre. Att kanske låta dom här känslorna ta sin plats och se vad jag sedan gör med dom.

Många kanske undrar om det var något speciellt som triggade igång detta, svar: ja. Jag har även nämnt detta många gånger, men jag är och har alltid varit en riktig "People-pleaser". Alltid låtit andras mående och krav varit viktigare än mina egna. Alltid sagt ja, ja, ja, till allt men egentligen velat sagt nej. Alltså den här listan skulle kunna göras hur lång som helst så det får jag skriva om en annan gång men den triggande punkten var just det, att jag inte kunde säga nej. Det var nämligen så att min pappa behövde hjälp med barnvakt av sina två yngsta döttrar en hel dag + kvällen för de skulle på julbord (vi är 5 syskon i väldigt splittrade åldrar) Och det hade veckan innan skett en tråkig familje-händelse på min pappas sambos sida. I det läget var jag inte omänsklig nog att säga "nej jag orkar inte", för i min värld kändes det som att jag sa "nej jag orkar inte ställa upp när din mamma dött". Ni vet dom där skuldkänslan? Som att man måste rädda alla. Det går inte. Man kan bara inte. Och jag vet att en stor anledning till varför jag hamnade just här, i en utmattningsdepression, är av den anledningen att jag aldrig för en gång, lyssnat på mig och min kropp.

Så idag ska jag göra en sak som jag aldrig gjort förut. Jag ska ringa och avsäga mig saker som jag lovat att hjälpa till med. (känner mig redan som en hemsk dotter, vän, sambo)Det är verkligen med skräck jag gör det, tro mig. Men jag kan inte vara samma tjej som jag var förut. Hela min kropp skriker att den är trött och vill ta av mina reserver, men det finns inga. Jag kan inte låta min kropp betala för det pris att vara alla till lags. Det här handlar om mig just nu och ska jag någonsin bli bra tror jag detta är en del utav processen, att inse. Jag kan verkligen inte blunda längre. Jag trodde jag var så klarvaken jag bara kunde inom detta men jag hade verkligen fel.

Detta är något jag verkligen måste jobba på. Därför finner jag det så viktigt att nämna för er också. Snälla, lyssna på dig. Vad är det din kropp behöver? Behöver den vila? Vila. Är du alldeles för utmattad för att gå på bio med kompisarna? Stanna hemma. Har du lovat att göra ett ärende? Förklara hur du verkligen känner. Vi kan inte ansvara för hur motparten kommer regera, men du har gjort dig själv en tjänst och det är det viktiga. Man kan inte vara alla till lags hela tiden, och det är jag långt ifrån att inse men jag måste börja någonstans och nu har jag satt mig i en (typiskt mig) situation där jag lovat en massa saker som jag egentligen (och inser) att jag inte klarar av. Så nu är det bara att ringa, förklara. Antingen får jag en bra reaktion, eller en mindre bra. Jag känner inte att jag bryr mig hur det än blir, jag måste få ut detta. Och ja, ångesten och det dåliga samvetet över att inte ställa upp, sätta personerna jag lovat saker till i en knivig sits är inte roligt, och skulden känner jag redan. Men jag vet inte hur jag ska förklara, jag kommer göra det för mig själv nu, jag kan inte fortsätta med detta och gräva min egen grav.

Jag hoppas ni tar hand om er. Massa kram ❤

Likes

Comments

Godmorgon alla! Hoppas ni sovit gott 💛
Jag sitter vid tvn ihopkrupen i mitt täcke, surfar och kollar lite på nyhetsmorgon. Klockan är halv 8 och jag har en ganska mysig dag framför mig känner jag. Idag är en sån här dag när ångesten inte knackat på dörren ännu och jag försöker jobba på min inställning för att inte låta den komma in. Jag och min sambo hade nämligen ett samtal igår om hur viktigt det är med rätt inställning till saker och ting. Jag gick direkt till mig själv och insåg hur mycket jag kan jobba på där för att inte gräva ner mig alldeles för mycket. Mina största rädslor är nog ganska normala. Det är oro över "tänk om jag inte får beviljad sjukpenning framöver", "tänk om dom vill att jag ska börja arbetsträna snart". Och jag inser när jag skriver det att det inte hjälper min ångest för fem öre att hälla på mer ångest. När man sitter i en utsatt situation, och en situation man inte suttit i förut så finner jag det normalt att känna alla slags känslor. Men jag vill bli bättre på att faktiskt fokusera på mitt tillfrisknande än problemen. Hela livet kommer föra med sig olika grader av problem och i just denna situation så blir problem och hinder extra påtagligt. Men det hjälper mig inte just nu. Jag vill fokusera på de framsteg jag gjort. På min återhämtning. På saker som kan ge mig något.

För är det något jag kommit fram till efter att jag dag efter dag, efter dag, efter dag suttit och ältat "Jag kommer aldrig blir bra", "Jag kommer ha det här hela livet" så är det att jag bara blir negativt påverkad av det. Dom där tankarna ger mig absolut ingenting. För man ÄR inte sina tankar. Dessa känslor är normala och man får känna efter och känna sig ledsen, men man får inte låta de ta över helt. Vissa dagar har jag redan suttit med så mycket ångest, och vad har jag gjort då? Hällt på lite till. Det är jätte svårt att tänka positivt när man har det tufft och när man sitter i det, då finner jag det nästan omöjligt att ändra på. Men man kanske åtminstone inte behöver tänka ännu mer negativt. Jag skriver ju "3 saker jag uppskattar i varje dag" i en bok när jag känner för det, och jag tror att det är där jag ska gå tillbaka och läsa när jag känner mig ledsen. Tanken behöver inte vara att jag ska bli glad och känna mig uppskattad, men kanske kan den ge mig något. Jag har ju börjat pyssla tex, det har ju blivit lite av en "återhämtnings-station" för mig. Där behöver jag bara sitta och pyssla. Det passar mig perfekt. Att hitta något som man tycker är lugnt och fridfullt (och roligt som en bonus) är verkligen så viktigt. Det har jag insett efter att ha haft riktigt tunga veckor och sen fått sätta mig ner och limma.

Men det här med inställning är verkligen en sak man måste träna på och det tar tid. Men visst kan man påverka sig själv mycket, och dessvärre gör man det ofta till det negativa. Jag kommer nog skriva lite mer om det här senare för finner det så viktigt och jag vill bli bättre på det. Jag tror det kan hjälpa alla. 💛

Likes

Comments

När livet tar en vändning och ger en vardag man aldrig trodde man skulle vara med om så blir det minst sagt kontraster från det man tidigare var van med. Jag tänkte för kul bara skriva upp lite av dessa från min synvinkel.

"I helgen ska Stina ha fest"
Då - Fan vad kul! Planera outfit, förfesta och ha roligt.
Nu - Ångesten had me at "i helge..."

"Alla typer av sociala sammanhang. (Bröllop, dop, fest, möte)"
Då - Aldrig något problem. Festliga sammanhang med rätt folk var alltid roligt. Ett möte kanske inte alltid var kul men aldrig ett problem, och absolut inte ångest-laddat.
Nu - ÅNGESTLADDAT 3.0.

"Ångest är när man gjort något man ångrar"
Då - Tiden då det var på det enda sättet jag kunde definiera mig med ångest på något plan.
Nu - Ångest har fått en helt ny innebörd.

"Ska vi åka på Beyoncé konsert?"
Då - Du behöver inte ens fråga. Svaret är JA.
Nu - Du behöver inte ens fråga. Svaret är nej.

"Idag ska jag posta ett paket, handla lite till ikväll, hälsa på en kompis, hämta syrran, vara barnvakt, sen träffa en annan kompis"
Då - Vi kanske kan trycka in en tjejkväll också.
Nu - Idag ska jag posta paket. Om jag orkar.

"Har inte duschat håret på 4 dagar"
Då - Låter inte ens det hända.
Nu - Finner ingen anledning till att duscha. 

"I helgen ska jag låta huden vila och vara osminkad hela söndagen"
Då - Festade även söndagar.
Nu - Har glömt vad smink är.


Det är intressant med kontraster. Min psykolog säger ofta till mig att man måste se det som den livserfarenheten den faktiskt är. Det är tufft och det är jobbigare än vad jag någonsin hade kunnat trott. Men ibland tänker jag hur mycket erfarenhet jag kommer få ut av det i det långa loppet. Till mina framtida barn. Till vänner. Till människor runt omkring mig som kanske någon gång kommer hamna i liknande situationer. Där kommer jag förhoppningsvis kunna vara till stor hjälp. För är det något som växt fram i och med det här så är det min syn på mina medmänniskor, vad man egentligen ska prioritera och min respekt för mig själv och min mål. Lyssna alltid på dig själv. Att bli sin egen bästa vän är nog den bästa investeringen man kan göra. 

Hoppas ni såg den här listan med glimten i ögat. Massa kram på er 💜


Likes

Comments

​Hej alla underbara människor 💗 
Hur har ni haft det idag? Min dag har varit okej. Jag har haft en period nu när jag bokstavligt talat inte tagit mig utanför dörren (med något undantag) på flera veckor. Och det jag finner så intressant på något sätt är att för mig så står tiden komiskt nog SÅ still. Det känns som att jag lever samma dag om och om igen och att det alltid kommer vara så. Jag försöker att vara positiv men ibland blir jag lite tagen av hela situationen. Jag kunde aldrig tro att det skulle vara en sån här lång resa tillbaka. När jag i maj blev sjukskriven så minns jag det som att jag kanske skulle vara hemma... 1-2 månader? Vara hemma under sommaren, återhämta mig, bara vara. Jag var osäker ett tag om jag ens skulle bli beviljad hjälp. Jag var ju medveten om att jag mådde väldigt dåligt, men jag tror inte jag var så medveten som jag borde varit. Jag har nämnt det förut men jag har alltid haft en tendens att "skratta bort" om något varit jobbigt. Och nu i efterhand har jag verkligen märkt hur jag använd skrattet som en "mask" och sen innanför stängda dörrar tagit av mig masken och visat mitt riktiga mående. Gråten, ångesten och förtvivlan kom fram. 

Jag minns att samma dag som jag blev sjukskriven så åkte jag direkt till en vän. Jag hade då innan suttit och gråtit ögonen ur mig innan men minns så bra hur jag tog på mig "masken" och frågade hur dagen var och lekte med hennes son på 10 månader. Min vän har jag inte känt så länge. Hon är tillsammans med min sambos kompis och är hur härlig som helst, men jag kunde liksom inte visa hur ledsen jag var, eller för den delen avboka vår planerade träff. Det är något jag verkligen fått jobba på, och visst har jag blivit bättre. Min psykolog hävdar att allt har varit sammankopplat för mig. Alltså min press över att inte bli förstådd blev kvittot av att jag visade ett falskt leende istället för att visa hur jag egentligen mådde. Och det gjorde jag jämt. Så här i efterhand så är det inte alls så konstigt att ingen förstått sig på mig och mitt mående. Jag var ju så besatt av att hela tiden vara glad, sprallig och allt där till fast jag inte hade den orken och vara mig just där och då. 

Jag inbillar mig att det kanske är fler som känner igen sig. Just det här med att man är uppfostrad med att vara artig, glad och trevlig. När man var liten så var man tvungen att uppföra sig och vara trevlig för annars verkade man oartig och ohyfsad. Klart det finns gränser men ni kanske förstår vad jag menar. Att man också har rätt att känna. Man är mänsklig och behöver inte alltid vara alla till lags, alltid vara glad, alltid ställa upp, allt. För det komiska är att jag kräver inte det av någon annan, men bara av mig själv, för det är vad jag tror andra förväntar sig av mig. Tankar som "men vad ska hon tro om mig om" är hela tiden på mig. Det försöker jag att tänka på mer och mer och inse att JAG ska lyssna på mig och vara min egna bästa vän. Min hälsa är det viktigaste och det är den jag hoppas ha hela livet. 


Nu ska jag kolla efter lite tyger. Jag skrev om det tidigare men jag ska sy en tröja. Kanske egna kläder? Det vore verkligen så häftigt! Och en till sak. Ni som precis hamnat i liknande situationer, var inte rädd. Det är okej att känna men ta inte rädslan för hårt. Det är normala känslor med tanke på situationen och det kommer bli bättre. Våga ta hjälp och lyssna på kroppen och dess signaler. Om du vill sitta på en stubbe i 5 timmar, gör det. Om du vill bada hela dagen, ja men gör det. Ni är bäst och vi kommer klara det. Massa styrka och kärlek till er där ute. 💙

Likes

Comments

Hej alla älsklingar! Jag hoppas det är bra med er 💜
Jag har något revolutionerande (för mig haha) att dela med mig utav. Det är nämligen så att under min utmattningsdepression så finns känslan av att "jag vill inte göra någonting" med mig nästan hela tiden. Jag brukar önska att världen också stod stilla i tiden, precis som mitt liv gör. För det är ju så det känns. Som att mitt liv är på paus just nu under tiden som alla andras rullar på för fullt. Om jag backar 6 månader (när min sjukskrivning startade) så känns det precis likadant, jag skulle verkligen bara vilja pausa tiden tills jag blir bra, sen kan vi trycka på PLAY igen.

Iallafall, det jag skulle komma till. När den känslan är påtaglig har jag inget att "rymma till". Jag vill varken sova, kolla på film, gå en promenad, prata med en vän. Jag vill ingenting. Men så i torsdags, då var jag in till min psykolog och jag var ganska nere efteråt. Det hade mycket att göra med hur min läkare bemötte mig under vårt samtal och jag kände mig bara låg och less på allt det här. Jag bestämde mig att svänga in till Panduro på hemvägen för att hitta något att pyssla lite med. (Jag har alltid älskat att pyssla, pussla, allt sånt.) Först tänkte jag köpa färg och penslar för att måla en tavla. Sitta och måla små detaljer och bara göra det jag kände för. Men jag drömde mig bort alldeles föööör mycket så tillslut stod jag där med massvis med olika färger och prylar så det slutade med att jag la tillbaka alltihop.

När jag var på väg att gå såg jag små julsaker som man kunde måla själv. Det var en kälke, skor och annat smått och gott i mini-format. De hade en julkampanj på julfärger så det slutade med att jag köpte på mig glasspinnar, limm, juldekorationer mm för att bygga ett eget julhus med tillbehör. Jag gasade nästan lite extra för att få komma hem och starta. Det var första gången på länge som jag kände den där lilla glädjen och förväntan över något, just att få känna något annat än... ingenting gjorde så mycket. Jag plöjde upp allt på köksbordet och herregud. Jag satt där i timmar. Jag kunde inte sluta och det var så underbart! Jag la undan mobil och allt där till och bara satt där och limmade. Jag hittade med tiden på massvis av egna julsaker som blev mitt projekt. När jag gick och la mig på kvällen så kunde jag nästan inte sova för jag ville bara att det skulle bli morgondagen så jag kunde få sätta mig och pyssla. Igår satt jag vid köksbordet och limmade mellan 08.00-17.00. Hela dagen. Non-stop. Och jag kände i hela kroppen att det här var precis vad jag behövde, precis. Jag fick använda huvudet till något annat än ångest och oro. Jag fick sitta och fokusera på om limmet torkat och om jag skulle måla taket grått eller brunt.

När jag började må dåligt förra året så började jag pussla. 1000 bitar och jag gjorde klart det på bara några få dagar, men det var de dagarna jag mådde som bäst. Nu kom pysslandet in också och blev min räddning och min alldeles egna paus där jag faktiskt kände för en stund att världen behöver inte stanna just nu, den kan få fortsätta, för jag mådde okej. Jag insåg nu hur viktigt det är att hitta just den där egna pausen som fungerar för dig. Jag har verkligen börjat tagit det här på allvar nu och satt igår och googlade på hur man syr en tunn tröja. (SÅ typiskt mig när jag blir exalterad över EN sak (pyssla) och tar det till max 😂) Jag behöver nog projekt. Men bara såna som det inte finns några krav i och som jag tycker känns roligt. Jag tänkte också at jag till sommaren kan bygga ett "sommar-hus". Så att sy, pyssla och pussla är kanske min lilla paus, och om jag har tur, kanske även en energi-källa.

Nu ska jag kliva upp. Jag är ganska låg idag och har inte så mycket energi, ska kanske på ett barnkalas för en mycket betydelsefull liten person i eftermiddag men jag kommer nog inte åka. Jag vill, men jag har haft ångest över det sen i fredags och det känns bara inte bra. Vi får se.

Nu ska jag sätta mig och få min paus i pysslandet. Massa kram på er ❤

Likes

Comments

Hej alla underbara människor, jag hoppas er dag varit bra. Min har varit bra. Jag skrev igår om mitt samtal med min läkare, att jag blev väldigt besviken och ledsen. Det blev bara för mycket, fast det han sa inte var elakt direkt. Men det är så jobbigt att gång på gång hela tiden bli missförstådd. Men men, nu är det en ny dag. Jag vaknade och målade, pysslade, bara myste. Sen vid 12 tiden så gick jag och sov ett par timmar, jag var egentligen inte så trött men det kändes avslappnande. 

Men på tal om min rubrik. Min sambo kom hem i eftermidag efter jobbet. Jag höll under den tiden på att baka pizza för att ha lite fredagsmys som jag hade sett fram emot. Jag var på ett bra humör men med en liten nedstämdhet i bakgrunden pga igår. Jag kände mig nog lite skör. Iallafall, min sambo kommer in i köket efter att ha varit på nedervåningen och jag märker på honom hur hans humör plötsligt blivit lite.. mindre glatt. När man varit tillsammans i många år så kan man läsa varandra ganska bra och jag märker oftast väldigt fort när det är något som är fel. Jag påpekar då detta och ni vet klassikern = "Nej jag är inte sur" (jag drar den hela tiden, varför säger man inte bara som det är egentligen? 😂) Men jag påpekar ändå att det är något och då säger min sambo "ja men måste du dra fram tvätten på golvet hela tiden?" med en sur ton.

Jag vet att jag är känslig och att han hade rätt, jag har nämligen en tendens att om jag tex ska tvätta ett specifikt plagg och letar igenom tvättkorgen, då slänger jag bara ur kläderna på golvet och sen tänker jag "jag lägger i dom sen" eller "jag ska ändå tvätta sen så då måste jag sortera ändå". Så blir det liggandes där. För att jag ska göra det sen. Alltid sen. Och jag förstår min sambos frustration. Men gud vad jag inte var i form för kritik idag. Ni vet när det är på gränsen att brista exakt hela tiden och vad som helst skulle kunna få det att rinna över. Så hade jag kämpat mig igenom matbutiken i små-panik (nu är det lite jobbigt igen) för att det var så mycket folk, sen bakat pizza fast jag inte orkade och sen slutligen, sett fram emot lite fredagsmys. Så kommer den där jävla oväsentliga tvätten på tal. Som jag faktiskt skiter i just nu. Jag orkar inte ens lägga en sekund på ordet tvätt.

Jag vill bara må bra, det är vad allt handlar om. Och då blir såna oväsentliga saker som tjafs eller diskussioner som jag tror många har om tvätt, städa, mat, plocka undan osv så onödigt triggande för någon som har fullt upp med att se till att man har duschat i veckan. Det blir så långt, långt borta att ha koll på sånt OCKSÅ. Och sen kritik på det. Då smäller jag av. Men all heder åt min sambo. Jag har sagt det förr men jag säger det igen. Det måste vara tufft att stå bredvid, jag vet ju inte hur det är men jag tror det är mycket tuffare än vad jag inbillar mig. Att hela tiden känna av och se om det är läge att ta upp något som jag kanske inte skulle gilla. Att hela tiden stötta. Att stå ut med gråt och skrik. Det kan inte alltid vara lätt. Vi har nu diskuterat saken efter att jag knappt pratat med honom på hela kvällen (hehe) och jag tänker att nästa gång han tycker något känns jobbigt så kan han säga det, så länge man har god ton mot varandra. Sen att om jag tar illa upp, att jag säger det relativt direkt och inte surar och säger "nej jag är inte sur" i flera timmar. Det tycker jag låter lite som att "mötas på mitten" ❤

Har ni något i vardagen som ni brukar tjafsa om?
Kram på er 💛

Likes

Comments

Igår så skrev jag lite om känslan av att behöva bevisa någonting. Jag nämnde min läkare. Vi hade telefontid igår, det var ett "rutin-samtal" och jag var nervös i flera dagar innan. Det handlar just om att behöva bevisa att jag är sjuk varje gång vi talas vid. Allt han har att gå på under dom där 3 minuterna på telefonen är min röst, mitt tonläge. That's it. Jag nämnde ju förut att jag hade gråtit och kraschat totalt inför vårt förra samtal, men komiskt nog sa han "du låter piggare".

Igår så gick jag och vankade hemma inför att han skulle ringa. Telefonen ringer och det står "Okänt" på skärmen och jag vet att det är han. Han frågar sina vanliga frågor och jag svarar. Jag hade innan skrivit upp lite frågor som jag skulle ställa till han, då kändes det inte som ett förhör mot mig utan ett läkar-samtal där vi faktiskt diskuterar min hälsa. Jag sa något i stil med "Min utmattning är ju mitt största problem" och då svarar han "Vad menar du nu?". Det är fan inte sant tänkte jag. Vet han varför jag är sjukskriven? Det är pga min utmattning. Jag förklarar iallafall lite besviket och nervöst och undrar vilka terapi-typer som kan vara effektiva mot just utmattning, i ren nyfikenhet. Då svarar han "Du kan ju prova att gå ut på en promenad i skogen". Där orkade jag inte mer. Jag satt och stirrade in i väggen i flera minuter efter vi lagt på. Jag bara satt där och var så trött och besviken på exakt allt.

Jag som aldrig brukar tänka "tänk om jag alltid kommer ha det så här" blev plötsligt dom enda tankarna som snurrade i mitt huvud. Skräcken över att bli misstrodd och missförstådd hela den här resan blev bara för mycket. Missförstå mig inte, all heder åt motion i alla dess former, men ur mitt perspektiv så är jag så trött på att höra hur en promenad ska vara den räddande lösningen för mig. Jag är i det stadiet när jag inte ens orkar duscha, borsta håret, träffa folk. En promenad är inte för mig ett alternativ till min lösning. Det är viktigt med motion och det är effektivt. Men att hela tiden få höra att "rör på dig så blir det bättre" är som ett slag i magen. Det är lite som att man kommer in med brutet ben och någon säger "ta en alvedon". En promenad kommer inte att lösa hela min utbrändhet, inte för mig och inte just nu. Men när den orken finns så kommer jag självklart prioritera motion och då är jag övertygad om att det kommer hjälpa. Just nu vill jag bara att någon genuint lyssnar och förstår mig. Därför är jag så tacksam över min psykolog Johanna. Hon är guld värd och hon är den personen som lyssnar och förstår mig. Hon pratar mycket om hur hjärnan och kroppen faktiskt mår under en utmattningsdepression och det är slående intressant. Jag nämnde det förut men den slår av vissa system för att klara sig, lite som björnar som går i ide. (Har att göra med mina koncentrationssvårigheter, minne, kort stubin som exempel)

Efter mitt samtal hos henne igår så diskuterade vi såklart mitt samtal med min läkare och kom fram till att jag framöver ska träffa honom istället. Det kommer kanske ta bort lite utav min ångest över att bli missförstådd och han får se hela mig och inte bara bedöma mitt tonläge på 3 minuter. Jag tror det blir bättre för både han och mig. Det är verkligen inte lätt med psykisk ohälsa, men vår tid kommer. Det är jag så säker på.

Massa kärlek till er där ute. Ni är fantastiska. <3


Likes

Comments