View tracker

Hej alla fina där ute, hoppas ni haft en bra kväll 💜

Idag hade jag tid hos min psykolog efter 2 veckors paus eftersom jag varit på semester. Jag har definitivt märkt av att jag varit ifrån terapin ett tag. För nästan varje gång jag varit på väg "neråt" så har jag haft terapi-tid dagen efter eller liknande. Men idag var det iallafall dags och jag hade innan skrivit en liten lapp med saker jag ville ta upp. Det rekommenderar jag verkligen alla att göra! Jag har grymt svårt att komma ihåg och förklara saker så med lite stödord underlättar det.

En av sakerna jag tog upp var:

Känna utanförskap
- Med det så menar jag hur jag ska tackla känslan när den kommer. Det kan tex vara när jag sitter på en middag eller träffar på bekanta på stan. I grupp så blir jag ofta den som blir tyst och inte säger så mycket, jag känner att jag inte vill eller kan delta i samtal då jag får svårt att koncentrera och hänga med på vad dom säger. Eftersom jag förut alltid var den som pratade högst och skrattade mest så har jag automatiskt värderat mig i skillnaden eftersom jag finner mig så annorlunda från förut.

Min psykologs svar på det här var i princip att jag har en bild av hur jag var förut. Jag var glad, sprallig och upp i varv jämt. Människor i min närhet kommenterade gärna "när är du inte tyst". Jag pratade konstant, skrattade mycket och var rätt okontrollerad . Men sen jag började i terapin har vi grävt djupt, och den bilden jag har är en otroligt förskönad bild av verkligheten. Jag var glad utanpå den fasad jag skymde med. Inombords var jag en otroligt osäker och ledsen tjej som desperat ville ha uppmärksamhet. Jag var på mycket känslor från händelser jag aldrig fått bearbetat.

Jag kan se tillbaka och tänka "så var jag förut" fast jag fått bevisat för mig så många gånger att jag under många år egentligen levt i en lögn. Jag har aldrig varit "jag". Hade jag fått som uppgift att beskriva mig själv hade jag inte kommit på något mer än "snäll". Jag hade aldrig egna åsikter och gjorde bara det som alla andra gjorde, och så har jag levt enda fram tills nu.

Det är därför möjligt att anledningen att jag känner detta "utanförskap" är för att jag har en bild utav hur jag ska vara. Fast personen jag var förut inte var "jag". Det är därför mer realistiskt att jag nu håller på och blir mitt "nya jag". Jag kanske egentligen är den blyga tjejen som inte vill ta så mycket plats, för att jag trivs bättre så. Jag har bara inte insett det än för att jag är så fast besluten att vara den som jag var förut. Jag minns händelser där jag visat mig super glad utåt och sen låst in mig för att gråta. Allt för att visa en fasad. Därför ska jag försöka att inte lägga så stor värdering i huruvida jag skrattar eller är tyst, fast jag vet att det kommer vara lättare än sagt, såklart. Men jag ska försöka ha det här i åtanke. Vi lever som vi lär.

Massa kram på er, nu får det räcka för ikväll 💜


Likes

Comments

Jag rör tyvärr inte mycket på mig under en dag. Jag går från sängen, till soffan, till badrummet, till köket. Ibland åker jag och handlar, men det är liksom det mönstret jag mestadels följer. Nästan varje dag påpekar människor i min omgivning att jag måste ut och röra på mig, jag kommer må så mycket bättre. Det kommer göra mig gott. Och det handlar inte om att jag inte tror på det, jag håller helt med. Jag borde ta en promenad om dagen, den behöver inte ens vara lång. Men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

Igår var jag ut på en super kort promenad, vi snackar om kanske 200 meter. Jag gick längs gatan där jag bor och fick vända, jag kände mig svag och yrslig i hela kroppen och jag behövde verkligen komma hem. Den där känslan brottas jag ganska ofta med. Det känns som att jag skulle kunna kollapsa om jag ansträngde kroppen med en powerwalk eller en mindre springtur. Det är ingen som tvingar mig till en powerwalk med högt tempo, men en promenad känns också ansträngande.

Jag läste en artikel förut som hade gjorts med en läkare om psykisk ohälsa och motion. Det var sjävklart bara positivt med motion och träning, både som förebyggande och om man är deprimerad, utmattad med mera. Men han nämnde faktiskt en till grej, och det var att många får rådet "träning hjälper återhämtningen" men att det var minst lika viktigt att förstå att när man tex har blivit utbränd, inte har samma energi som förut. Du kanske inte kan springa 5 km just nu för nu går din kropp på reserver, det gjorde den inte förut. Kroppen är utmattad och har till och med dragit ner på vissa funktioner i hjärnan för att överleva. Och det är precis så som jag känner mig, som att min kropp stängt av vissa funktioner.

Därför tycker jag att det kan vara jobbigt att höra "du måste börja träna" när jag inte har den orken. Jag är fortfarande i mitt läge där jag tränar på att öppna dörren om någon ringer eller att bara lämna hemmet. Jag vill verkligen poängtera att jag är helt på träningens sida för jag vet hur magisk den är, om träning såg som en medicin skulle den fått nobelpriset året om, hehe. Men att träning kan få ha sina perioder. Just nu kanske jag ska låta min kropp vara, tills den fått komma i mer balans. Jag har tex kommit in i den där perioden när det är jobbigt att läsa och som vanligt, koncentrera sig. Det är egentligen inget nytt, men jag vill bara få vara mig nu. Jag tror att jag kommer komma till den punkten när det känns rätt för mig, men just nu är jag inte redo.

Egna erfarenheter får ni gärna dela med er av, även åsikter om ni håller med eller inte är alltid välkommet 💛

Likes

Comments

Imorse så ringde det på min telefon, "mormor & morfar" stod det. Jag har skrivit om detta förut men jag har telefon-fobi. Jag tycker absolut inte om att svara eller prata i telefonen. När någon ringer så tänker jag "vad ska dom fråga? Vad gäller det?" Stressen över att få en jobbig fråga eller behöva ställa upp på något som jag inte känner att jag orkar. Jag svarade iallafall inte och då kommer nästa problem, dåligt samvete. Min mormor och morfar har vi alltid varit nära, men oavsett om det är någon jag är nära eller inte så tycker jag det är jobbigt att svara.

Jag har sällan ljudet eller vibrationen på numera, jag kan gå en hel förmiddag utan att ens titta på den. Jag tycker bara den känns ångestfylld för det är genom den jag måste kommunicera och socialisera mig eftersom jag inte rör mig så mycket ute. Och jag får alltid så hemskt dåligt samvete när jag inte orkar svara eller glömmer bort att ringa upp. Ångesten liksom lägger sig på hög, speciellt om någon ringt 09.00 på morgonen och jag ser att dom ringt 20.00. Jag skulle bara så gärna vilja vara ifred och säga till alla jag känner "okontaktbar tills jag blivit bättre". Jag tycker att det blir jobbigt att känna att man måste hålla samma kontakt och engagemang i människor runt omkring mig när jag inte alls har den orken.

Jag och min sambo hade tex en diskussion igår om att det var längesen vi hälsade på min pappa och hans familj, ångesten sköljde över mig på en halv sekund. I min värld så reflekterar jag knappt att jag inte träffat vissa på evigheter, för jag har så fullt upp med mig själv. Jag klarar liksom inte av att planera "på onsdag kommer vi och käkar middag hos er". Jag får sån grov ångest och press över rädslan av att känna mig totalt slut och utmattad, så av den anledningen planerar jag sällan någonting. Jag kräver inte att alla i min närhet förstår det, men jag är verkligen mitt i min rehabilitering. Jag behöver mina oplanerade dagar, för fast de är så oplanerade de bara kan så känner jag nästan varje kväll att jag haft fullt upp. Jag har fått kommentarer som "men du gör ju ingenting", men jag gör allt. Jag kämpar dagligen med att klura ut min ekvation som jag ännu inte löst, vem jag är, hur allt kommer bli. Att grubbla är kanske inte alltid att rekommendera, men ibland hamnar man där.

Det är jobbigt att känna att man inte vill ha parmiddag, åka och hälsa på eller gå på bio. För det är ofta det som andra människor relaterar till nöje. För mig känns det som ett träningspass full med ångest. Jag vet att jag troligtvis kommer få jobba med detta snart med min psykolog, och som jag gruvar mig. Vill knappt tänka på det. Men jag vet att det kommer komma en tid där jag inte känner samma börda över att göra olika saker med vänner. Jag vill ju kunna sitta och njuta av en middag ute med mina tjejkompisar. Men tills dess, så vill jag bara vara jag. Skriva, måla och sy. Jobba med KBT och se vart allt leder. En dag kommer jag bli ångestfri på en annan nivå, det tog bara lite längre tid än vad jag trodde.


Kärlek till er. 💜

Likes

Comments

​Hej alla underbara ni, hoppas ni sovit gott.

Efter att ha haft en period med extra energi och lite mindre ångest kom det nu till den punkt där det vände. Det är inte katastrofalt på något sätt, men det är komiskt hur det enda dagen är regnbågar och rosa moln och andra tomheten själv. Upplever ni också den här känslan av att man dras mellan hopp och förtvivlan ofta? Jag är ju väldigt svart eller vit när det kommer till känslor, och det har inte gynnat mig direkt. Har jag en bra dag vill jag gärna göra ALLT och hur det slutar har jag tagit upp tidigare (läs: utmattad x 100) och har jag en dålig så innebär det ofta sängliggandes med ångest upp över öronen. 

Ibland kan jag känna mig så förvirrad bara, nästan som att jag är galen. Det känns som att jag skriver om hur stark och hur inget kan stoppa mig ena dagen och andra känner jag mig som en fisk i Sahara. Ibland tvekar jag på om det är normalt, nu kan man ju också diskutera vad som egentligen är "normalt" men ni kanske förstår hur jag menar. Jag kan känna mig så konstig när jag sviktar mellan glädje och hat under några timmar., det är aldrig "jämnt".

Egentligen när jag tänker till så finner jag det normalt då jag egentligen haft så sen jag blev sjuk. Orken är ju inte detsamma som när jag var frisk varken fysiskt eller psykiskt. Igår var jag text hos en vän och så fort jag kom hem så var jag tvungen att gå och lägga mig och vila för jag var så utmattad. Men det är en otroligt svår balansgång tycker jag, även om jag hade ångest igår innan jag skulle till min vän så åkte jag, och hade trevligt. Skulle jag lyssnat på min kropp hade jag aldrig åkt och inte haft en trevlig eftermiddag med min vän. Däremot slog det tillbaka på mig efteråt. men kanske inte av den anledningen att jag träffade en vän, det hade nog kommit oavsett, eftersom det alltid varit så. Mina toppar och dalar sviktar otroligt ofta. 

Man är bara så duktig på att kritisera sig själv. Varje gång jag blir utmattad och orken gör sig påtaglig så kritiserar jag mig själv. Men det är väl för att man vill bli frisk, man vill hitta "felet" man gör som är anledningen till varför man mår som man mår, så tror jag det är för mig iallafall. Det blir svårt att acceptera läget när det är så "antingen eller" hela tiden. 

Detta kommer jag skriva lite mer om sen, men nu blir det en paus. Kram på er. 💙






Likes

Comments

Jag fick idag ett brev från försäkringskassan som det stod följande i "du måste ansöka om din sjukpenning igen". Tänkte inte så mycket mer på det utan fyllde i allt och la det i ett kuvert. Jag har bara slagit av helt när det kommer till försäkringskassan och andra bolag, jag försöker att inte lägga någon vikt eller energi i det utan kör på autopilot så får vi se hur det går. Jag vet att chansen finns att de kommer argumentera kring min sjukskrivningsperiod. Jag blev sjukskriven i maj och har alltså varit hemma i 8 månader, men det som ingen tar hänsyn till är att jag väntade i 4 månader pga semesterperioder på att få börja hos min psykolog. Så rent teoretiskt så har jag bara varit sjukskriven i 3,5 månad, den tiden jag gått i terapin. 

Iallafall, efter jag fixat med papperet så åt vi middag här hemma och jag tog då upp att oavsett hur det kommer bli så kommer jag att lyssna på min kropp och inte tvinga mig till något, för jag är långt ifrån redo att börja arbeta och klara av den typen av levnadssätt. En familjemedlem säger då "men du har ju jätte mycket energi" jag avbryter nästan han och frågar "mycket energi?" till svar får jag "ja men du pysslar ju och sånt, det orkar man inte om man mår dåligt". ​Där blev jag så matt. Jag orkade inte ens argumentera utan jag bara lät det vara. Jag räknar inte med att alla människor ska förstå, för det kan man egentligen inte om man inte suttit i samma sits, så är det ju nästan med allt. Men ibland hade jag önskat att man höll vissa saker för sig själv. 

Så många gånger (SÅÅÅ MÅNGA) som jag legat sömnlös i min säng när det nästan krupit i kroppen av ångest och oro. Det är en smärta som bara dom som varit med om kan förstå. Psykisk smärta som förvandlas till fysisk. Hjärtat bultar och man vill bara försvinna. Efter år av denna smärta och förtvivlan hittade jag ett sätt som fick mig att få en paus, och det var att pyssla och pussla. Det fungerande inte alltid, men det var en nödvändig paus som jag fick. Jag kunde sitta där mitt i natten och limma ihop något som jag sedan kastade, bara för att jag ville. Att då säga ​"Du pysslar ju, sånt orkar man inte om man mår dåligt" är rent ut sagt något som gör mig riktigt förbannad. Jag vet att personen självklart inte hade som mening att såra eller på något sätt mena något illa. Men för mig så blir det droppen som rinner över. Jag tål bara inte när människor säger åt mig huruvida jag mår dåligt eller inte. Jag tål inte när man utvärderar mig beroende på om jag pysslat eller inte. Det bevisar ingenting. Jag har dom allra värsta nätterna suttit och pusslat för att det var det enda jag kunde klara av, leta efter en bit som passade med en annan. Det var perfekt för mig. Och jag kan lova, då mådde jag inte bra. 

Nu blev det ett negativt inlägg, men jag behövde skriva av mig. 
Hoppas ni haft en bra dag, det är ni värd. Kram 
💛

Likes

Comments

Jag har nu sedan i september gått i terapi med min psykolog, det vill säga 4 månader. Jag är ännu inte klar, men kan mer och mer se mina framsteg som jag inte trodde existerade. Förutom att jag nu märkt att jag sover bättre, har mindre ångest och duschar oftare (såklart bättre/sämre i perioder) så är det en sak till som jag lagt märke till. Jag kan känna att jag börjar formas till en ny person. Det känns som jag insåg det över en natt. Förut kunde jag hålla med om saker jag egentligen inte höll med om, och det kunde vara allt från att ogilla choklad till diskussion om IS. Jag vågade aldrig säga vad JAG tyckte, jag tyckte nästan aldrig att min åsikt eller mitt värde var viktigt, det var mycket viktigare för mig att anpassa mig och passa in beroende på sällskapet.

Jag minns en gång när feminism kom på tal, jag var tyst i konversationen, vilket såklart är okej. Men det handlade inte om huruvida jag var tyst eller inte, det handlade om att under tiden som människorna satt och uttryckte sig att feminism var onödigt och att det alltid varit jämställt att det kom till den punkten där jag började tvivla på min egen åsikt. Jag började tänka "men det kanske är som dom säger, det är inte mansdominerat i världen". (Man får såklart tycka precis som man vill) Men jag tyckte ju inte alls så egentligen. Men jag har alltid haft den tendensen att vända kappan efter vinden. Jag har alltid tryckt undan mina egna åsikter och känslor för att tycka lika som alla andra istället. Och nu när jag insett det så har jag blivit mer besviken och arg för att jag låtit mig själv göra så.

​​Jag som alltid i mitt huvud stått upp för utsatta kvinnor, utsatta män, utsatta barn. Hatat vissa människors syn på hjälplösa människor som flytt från händelser vi inte ens kan föreställa oss. Barn som blir mobbade i skolan och mår psykiskt dåligt alldeles för tidigt. Kvinnor som får en käftsmäll av Sveriges lagar när dom blivit utsatta för sexuellt ofredande. Den här listan skulle kunna bli hur lång som helst, men jag har alltid varit en person som vill alla väl och skulle hjälpa hela världen om jag så kunde. Att då nu inse att jag egentligen aldrig vågat stått för det gör mig extremt ledsen. Det kanske låter lite ​​rörigt. Men det jag menar är att jag nu egentligen insett att jag aldrig vågat vara jag. Jag trodde det var mer ytligt jag inte vågade vara mig själv, men nu så känns det som jag levt i en lögn. 

Jag kommer ihåg en gång när jag var 14 år och ett ex till mig sa "du kanske borde göra något åt dom där finnarna på kinden". Mitt hjärta brast och jag kände mig så ful, jag minns fortfarande känslan. Det är ju såklart viktigt att poängtera att jag var 14 år och mitt i puberteten med hormoner och känslor som åkte berg och dalbana, under dom åren så vet nog ingen "vem man är" och självkänslan är nog låg i det stora hela. Men min poäng är ändå att skulle någon säga något sånt till mig idag, att jag borde "göra något åt" något på min kropp så skulle jag stå upp för mig själv om det så vore det sista jag gjorde. Jag kanske inte skulle göra något revolutionerande men jag kan lova att jag inte skulle googla på huskurer mot finnar. 

Jag är bara så trött på att vara ängslig och osäker på mig själv. Sjävklart har jag ju inte gått från 0-100 på en dag. Jag är långt ifrån stark i mig själv, men jag tror att jag nått en otroligt viktig punkt hos mig själv. Det känns lite som att det är så här självrespekt ska kännas. Jag kanske är helt ute och cyklar, men jag har aldrig känt den här känslan förut på mina 23 år. Den här känslan kommer jag inte kasta i soptunnan denna gång, nu vill jag bli min bästa vän och fortsätta stå upp för mig själv. Jag kanske kom helt utanför ämnet, men det jag vill säga är att jag under så många år, kanske hela mitt liv, levt efter andras viljor. Grupptryck och press är något som jag levt efter. Jag kan ibland tänka att jag skulle vilja leva om mitt liv och göra allt annorlunda. 

Men nu går inte det, men jag är så otroligt tacksam över det här just nu. Nu ska jag kolla runt på volontärresor och drömma mig bort. Kanske åker jag någon gång på en sådan resa för att hjälpa andra, och det viktigaste, för att jag vill. ​​​​All kärlek till er. 💙

Likes

Comments

​Hej alla hjärtan! 
Idag vankades det födelsedagskalas för en släkting och för första gången på länge så grodde inte ångesten i mig innan. Dock så tror jag det hade och göra med att jag glömt bort att vi skulle dit (haha), men oavsett vad så var det positivt för mig. 

När jag kom dit så rullade det på relativt. Jag blir dock stressad av mycket folk men jag höll mig lite avsides och hittade något att hjälpta till med så jag slipper prata med alla. Väl vid middagen så blir det alltid så jobbigt. Allt som jag skrivit om de senaste två dagarna kommer liksom som två flugor i en smäll. Jobbiga diskussioner om arbeten, studier, ambitioner och känslan av att behöva sitta och verka trevlig, glad och engagerad i samtalet. Min psykolog skulle antagligen sagt "du behöver ingenting" och det är sant. Men när lilla Ella 10 år pratar konstant om djur och visar söta bilder på valpar på telefonen till mig så känner inte jag att det är läge att avvisa. Ni fattar.. 

Efter knappt en timme där så fejkar jag att gå på toaletten och sätter mig ner och glor in i väggen. Jag har nog suttit så minst 100 gånger de senaste året. Den där pausen blir min räddning för att få komma undan och bara få låsa in mig. Det är befriande att veta att ingen kan komma in, att jag kan få sitta där själv för en stund och bara vara. Sen blir jag lika utmattad igen när jag vet att jag borde gå ut därifrån. Egentligen borde jag åkt hem, och tanken strök förbi mig många gånger. Men det är den där känslan av att "vad ska jag säga?" som stoppar mig, jag vet aldrig hur jag ska göra det på ett snyggt sätt. Dock är svaret nog enkelt, det finns inget. Eller så är det lättaste sättet att vara ärlig eller bara säga "jag kommer åka hem". För om jag hade fått bestämma så hade jag suttit kvar inne i det där badrummet i flera timmar, hela kvällen hade spenderats där. Jag hade inte ens behövt en telefon eller tidning. Det hade räckt gott och väl att sitta och bara vara. 

Det är en ganska underlig känsla i kroppen när man bara kan sitta och glo utan att tänka eller känna. Vissa kanske skulle kalla det "harmoniskt" eller "ett lugn" men så är tyvärr inte fallet. Det är mer känslan av att kroppen inte ens har orken att orka tänka. Den står på "standby" och bara iakttar allt som händer men är inte alls delaktig. Efter den här dagen känner jag mig trött i kroppen och huvudet så jag längtar efter en skön natts sömn. Och det tror jag att kroppen kommer låta mig få, men jag blev att tänka idag på hur jag ska hantera om detta händer igen, vilket det med väldigt stor sannolikhet kommer. Det får framtiden visa, på fredag ska jag till min psykolog som jag inte träffat pga min semester (och det märks på psyket kan jag säga) då ska jag ha med mig en lista på bland annat detta och de två senaste ämnena jag skrivit om för lite tips. 

Sov så gott alla underbara ni 💗



Likes

Comments

Jag vet inte hur jag ska förklara det här för att det ska tas på rätt sätt, så jag hoppas ni förstår hur jag menar. Vi provar. Det här med dåligt samvete var ni många som kände igen sig med, det kommer för mig ofta när jag säger nej till olika sociala aktiviteter, när jag inte plockat undan disken, när jag inte är spontan och rolig. Men sen kommer det också för en annan sak, och det är när jag ser och blir extra medveten om andra sjuka människor. 

Jag ska ta ett exempel. Jag kollade på "tillsammans mot cancer" när det sändes på tvn och tårarna föll från mina kinder. Jag kommer aldrig kunna förstå den känslan som dom bär på om jag inte hamnar där själv, men hela min kropp rös över deras både fantastiska och tragiska historia. Jag blev tacksam över livet även om jag just nu inte är i mitt bästa skick. Sen efter ett tag kom... det dåliga samvetet. Hur kunde jag sitta här med ångest, frikort och antidepressiva när människor dör där ute? Människor dör lika tragiskt av depression och psykisk ohälsa, men ni förstår kanske hur jag menar. Jag brukar sällan tänka så, för alla har sina egna liv att leva efter. Man kan omöjligt tänka "det finns alltid någon som har det värre" hela livet ut och aldrig få känna det man själv känner. Men ändå så kommer den där ångesten. Det dåliga samvetet som någonstans säger "ryck upp dig, du är inte så sjuk". Fast min kropp gång på gång faktiskt fysiskt gett upp. Därav min position idag. Jag vet inte om det är synen på psykisk ohälsa som många kan ha som påverkat mig att känna så eller om det är kritikern i mig som aldrig missar ett tillfälle att fylla på med ångest. 

Efter ett tag mår jag ofta sämre. Då har jag lurat i mig själv att "jag är inte så sjuk" och börjar då tänka att jag slösat tid på ångest och gråt i soffan när jag är frisk. Visserligen kan man väl få säga att jag "slösat" min tid på ångest. Men att förminska mina känslor och inte ta mig själv på allvar är inte att leka med. Jag vet inte alls om detta är något ni också känner igen er i. Eller kanske till och med fått höra från andra? Jag är ofta väldigt "djup" i mina tankar och tänker ofta på att jag är tacksam över att jag inte kämpar med döden, har mat som gör mig mätt och en säng att sova i. Men det här är också ett exempel där jag gärna trycker ner mig själv och förminskar mig genom att säga "mina känslor är inte viktiga". 


Hur hanterar ni dessa typer av känslor, om ni varit med om liknande?

Massa kärlek till er. Jag hyser stor respekt för människor som kämpar med sjukdomar eller andra motgångar, oavsett vad det är. 💜

Likes

Comments

Pressen, den kan jag relatera till mycket. Pressen jag känner inför att bli bättre, pressen för att hitta mig själv, pressen att orka, pressen att vara glad. Den här listan skulle jag kunna hålla på med i flera dagar, den skulle aldrig ta slut. Även om mina hjärnspöken och självkritik har blivit bättre så finns den definitivt där, som för alla människor. Men pressen jag tänker lägga lite extra fokus på idag är pressen på att "bli något". När jag sitter med vänner eller bekanta och man börjar prata om karriärs-mål och nya utbildningar, deras ambition och driv märks tydligt jämfört med mitt. Man ska aldrig jämföra, det ger ofta ingenting, men pga min situation blir jag att jämföra. Jag kan bli lite knäckt av hur lite jag orkar eller hur lite jag egentligen bryr mig. Just nu finns liksom inte drivet att tänka vad jag skulle vilja göra "sen". Det finns inget "sen" för mig, just nu är det bara min utbrändhet som jag jobbar i terapi med. Där tränar jag på att säga nej, gå in och handla och öppna när det ringer på dörren. Studie-teknik och antagnings-poäng blir så otroligt långt borta. Jag kan nästan bli aningen illamående av tanken att plugga inför tenta och överhuvudtaget ha tider och datum att passa.

Jag kom för några månader sen in i ett system där jag inte såg ner på mig själv som sjukskriven, jag brottades ju i början med att säga det och inte må dåliga pga det. Men nu känns det mer och mer som att det kommer tillbaka. Jag gruvar mig inför varje situation där det kanske eventuellt kommer ställas en fråga som "vad gör du då?". Ska jag ljuga eller ska jag bara säga "jag är sjukskriven?". Egentligen handlar det inte om att jag skäms, som förut. Jag känner bara att jag inte vill vara där. Jag vill inte diskutera det. Jag har säkert nämnt det här en miljon gånger man jag har otroligt svårt med koncentrationen i samtal. Sitter en grupp med människor och diskuterar vilket som är världens minsta djur så kan jag inte vara delaktig. Det låter kanske konstigt när ni läser det men jag kan förklara det som att jag inte hinner med. Samtalet går för fort och jag hinner inte riktigt flika in och tänka.

Och det är bara något som ytterligare ökar min press något enormt. Det finns gånger som jag tänkt "jag måste fått en allvarlig skada". Mitt minne och mitt dagliga problem med att tappa ord eller minnas ord blir så påtagligt hela tiden. Även om jag är väl medveten om att mitt mående gått framåt. Och jag är säker på att jag en dag kommer längta efter antingen en utbildning eller ett jobb som får mig att bli glad och inte vettskrämd. Det är viktigt att påpeka, för jag vet hur deppig jag kan bli. Bara nu i veckan hände det. Vi satt med några bekanta och de hade högt uppsatta jobb och en av dom hade nytt fått ett nytt och jag kände mig bokstavligt talat som en liten lort. Jag vet att varenda ord i den där meningen är så fel som det bara kan bli. Det finns inget som helst värde i MIG beroende på om jag vore grundare av Apple eller sjukskriven. Men känslan bara säger "du är inget". Jag vet att jag har en tendens att vara otroligt hård mot mig själv, för även om jag kan trycka ner mig själv som dessa gånger så är jag lika duktig på att förstå mitt värde i andra situationer. Men det är ibland så otroligt tufft att prata om alla dessa "planer" som jag "borde ha" när jag inte alls är där. Min plan är ju typ att vara hemma och nästan 90% av tiden och sen får jag se vad jag gör med de 10% som är över. Antingen så blir jag hemma då också.

Gud vad skönt det var att få ut allt det här. Nu blev det som vanligt lite luddigt, men direkt från hjärtat. Det kommer komma ett annat inlägg senare om just den här typen av press, men först detta 😂

Massa kram på er 💚

Likes

Comments

Hej på er ❤
Jag är iväg med familjen och har hittills haft en bra dag. Lite tröttare än vanligt men jag var inställd på att bli det så hängde inte läpp över det.

Men i och med en extra trötthet så tillkommer det en rad andra saker. Känslor som jag tror att omgivningen inte räknar med, kanske inte jag heller. Och det är att tappa koncentrationen, känna mig totalt tom och bli tystlåten. Det resulterar ofta i att jag känner mig utanför. Det kommer som ett brev på posten och jag blir lika obekväm varje gång. Alla kan sitta runt middagsbordet och prata om något så simpelt som vädret och vad jag än tänker på att säga så blir det antingen osammanhängande eller så säger jag ingenting. Inget av det är fel och ingenting jag ska må dåligt över egentligen. Men känslan som det ger mig är så jobbig. Det känns som att jag lever i en annan värld i mitt huvud och inte är "här". Jag tror mycket bottnar i att jag fortfarande tampas med min koncentrationsförmåga. Den styr mycket mer än jag tror. Att prata väder blir jobbigt för vem som helst som saknar koncentrationen för tillfället.

Jag vet att jag har en tendens att vara rätt hård mot mig själv. Jag försöker jobba med det men hittills har jag inte hittat rätt. Det är tufft för mig att känna mig utanför. Många som jag nämnt detta för blir chockade för att de nog känner att det är taget ur sitt sammanhang. Men min känsla är "utanför" bara för att jag inte känner mig "med" i samtalet eller i livet överhuvudtaget ibland. Alla har åkt iväg för att åka skidor nu tex, jag mår inte alls dåligt över att inte följa med ut, det kunde jag förut. Nu kändes det bara skönt att få vara själv och samla mig lite. Jag ska försöka att inte "dra på mig en mask" sen, det som jag jobbat så länge med är att visa hur jag egentligen känner, ingen dömer mig (även om jag är min största kritiker).

Nu ska jag försöka mig ut på en promenad. Vi är som sagt iväg med hela familjen och här kommer troligtvis ingen kunna stoppa mig för att prata. Ska försöka njuta av vädret och med en podd i öronen ❤

Ha en bra dag ❤

Likes

Comments