Jag har haft en super trevlig kväll med massa skratt och aktiviteter. Jag har varit med vänner som betyder väldigt mycke. Tränat och och bara mått bra. Sen kommer jag hem till mina svärföräldrar. Jag bor där tillfälligt eftersom jag börjat jobba i lycksele. Jag hoppar in i duschen å känner fortfarande lyckan. Jag varvar ner av dem varma duschstrålarna som slår på min rygg. Efter jag duschat klart kommer tårarna. Jag känner ångesten kommer som en käftsmäll. Helt plötsligt känner jag mej kass å så jävla ensam. Jag vet ju varför å de är för jag inte är hos min familj. Jag saknar dem så enormt. Det är obeskrivligt. Jag vill bara hem. Samtidigt vet jag att jag måste veckopendla pga av jobbet. Jag vet även att hela familjen och jag har snart egen lägenhet här. Men just nu i allt dehär så sitter jag ensam och känner mej så tom. Just nu känner jag att orken tar slut. Jag vill bara hem nu men jag vet att jag bara jobbar imorgon sen får jag fara hem. Det känns som i detta nu är en evighet. Oändligt. Önska jag hade vännerna runt mej här 24/7. DÅ slipper jag tänka. Vill bara slippa den här ångesten. Klumpen i min mage och gråten i halsen. Blir så irriterad på skiten. Ska pröva sova nu. Om de nu går. Hoppas iallafall ni får en bra natt/dag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ibland även om jag inte vill så kommer ångesten. Klumpen i bröstet och tankar på att allt är skit. Man önskar att allt svart bara kunde ta slut nån gång. Varför ska jag behöva gå igenom perioder när jag redan prövats till 100 %. Det här kommer när jag är själv. När jag inte ens har familjen nära. Jag sitter 10 mil bort pga jobb. Längtar tills alla ska flytta hit så vi kan vara ännu mer med varann. Redan efter en kväll så sakna jag barnen och M i massor. Man vet liksom inte var man ska vända sig. Jag vet ju liksom varför jag jobbar. Jag vet varför jag ska va här ett tag utan dem men ändå skingras dom tankarna och ångesten kryper tätt inpå. I dessa lägen vet jag liksom inte längre. Jag förstår inte. Jag vet ju olika knep vad jag kan göra men ändå ligger jag bara i sängen och mår skit för jag orkar bara inte. Varför är de så svårt att sätta sig och exempel rita för att trycka bort de dåliga? De går inte sova heller för jag vågar inte pga alla mardrömmar. Ibland suger livet men jag ska fortsätta kämpa. För det finns bara en av mig och den personen behöver min familj.

Likes

Comments

Jag lever nära en person som har bulimi/anorexia. Låt oss kalla denna person Klara. Jag använder inte det rätta namnet på grund av denne inte vill. Men jag får skriva om det. Jag tror att det är viktigt att prata om dessa två psykiska sjukdomar för att upplysa hur farligt det kan bli och hur det påverkar familj och vänner.

Klara har under en längre tid svält sig själv och spytt efter matintag. Kränkt ner sin kropp och ser sig själv som tjock. Men Klara är inte det. Hon är underviktig och benen börjar synas lite varstans på kroppen. Hon lever sen en tid tillbaka dessutom med kramper. Hon åker ambulans ofta och på sjukhuset får hon vätska och även vitaminer.

Vi vet inte än om kramperna beror på detta eller stress. Men jag tror klaras kramper beror på brist av näring.

Bulimi är då en form av ätstörning där man hetsäter och sedan tvingar sig själv att kräkas och träna på ett sätt där kroppen inte orkar. Bulimiker upplever även ett stort behov av mat Men samtidigt hatar den för man är rädd att bli överviktig.

Anorexia är den lite sämre av dessa två. Där är man nämligen rädd för maten och känner mycket oros känslor. Här är det hela 16% som dött pga denna psykiska sjukdom.

Jag som anhörig är fruktansvärt rädd. Jag kommer plågas av mardrömmar och oro hela dagarna tills Klara är frisk. Som anhörig så är man rädd hela tiden. Helst när psykiatrisk behandling inte verkar hjälpa särskilt bra. Jag vill ha kvar Klara i mitt liv. Jag ger all min energi dit just nu. Men jag har snart slut på energi och även en familj att tänka på.

Det jag vill få er att förstå är att om ni har en väldigt nära med symtomen på dessa saker så tycker jag ni skall ringa närmsta psykiatri eller vårdcentral och be dem hjälpa.

Likes

Comments

Idag ska jag skriva lite om ångest. Lite om vad det är och hur jag upplever min panikångest.

Ångest är en intensiv känsla. Man känner oros känslor i hela kroppen och sätter sig oftast som en klump. Det som kännetecknar ångest är oftast yrsel, hjärtklappning, känslor och allmän svaghet.

Dessa är väl bland det vanligaste symtomen men sen finns det även andra. Som exempel ilska, "chockerande" tårar och plågsamma tankar.

Jag har dem sista som jag skrev. När jag väl kommer in i en ångest period så håller det i sig i veckor. Det är så himla jobbigt. Man tror att man inte ska klara detta men man gör det. Tillslut. Bara man kämpar.

Men iallafall när jag har min perioder så blir jag oftast arg och kan hota med olika sätt att göra illa mej. Men det blir bara mindre och mindre av detta och det känns skönt. För jag vet när man mår dåligt så mår även andra dåligt.

Så mitt tips till er är att fortsätta lära och ta emot den hjälp ni erbjuds

Likes

Comments

Hallå hallå. Idag är jag extra taggad. Flytten närmar sig och jag känner mej lite extra taggad idag.

M ringde och sa upp lägenheten och det känns bra. Men nu är det även viktigare en vanligt att ha sån struktur. Det ska liksom rensas bland alla grejer, det ska jobbas och även ha tid med familjen. Allt känns så stressigt men ändå så lugnt. Problemet är då att jag vet inte riktigt var man ska börja.

Jag har aldrig gjort en riktigt stor utrensning. Det känns som man inte behöver liksom alla grejer. Men vad ska man egentligen slänga, sälja och spara. Det är så himla svårt. Vi skall inte ha kvar alla möbler, sen har vi alla dessa små saker.

Har ni några tips på hur ni gjorde?

Jag funderar på ha en flytt loppis typ en månad innan vi flyttar. Det borde ju gå.

Ursäkta för lite blogg inlägg nu förresten. Men ska försöka bättra mig.

Ha det bra så länge.


Likes

Comments

Att leva med den stora rädslan i livet, det gör alla. Men alla har olika rädslor. Min största rädsla är att förlora mina barn eller min man innan jag själv gått förlorad. Det är ju liksom dem jag lever för. Utom dem inget jag. Så är det bara. Jag har även en jobbig rädsla för små kryp.

Men hur gör man då för att lära sig hantera den enorma rädslan en människa bär inom sig. Jo utmana. Det kan vara svårt att utmana mot min första rädsla. Den vill jag inte utmana. Men mot den andra så bör jag utmana för att lära leva. Leva med den och förstå. FÖRSTÅ FÖRSTÅ FÖRSTÅ. Det är så svårt.

När jag exempel ser en liten spindel. Då får jag panik. Jag Skriker. Klöser mig själv. Jag får panik ångest. Det är så frustrerande. Jag har oftast flytt från rädslan. När jag har stött på kryp i min lägenhet så flyttar jag helst. Det blir jobbigt i slutända.

Det är därför jag utmanar mig själv. Man måste liksom utsätta sig själv mot rädslan. Det är mycket jobb med det men man går framåt.

Så jag tycker att just du skall komma ihåg att du ska fortsätta utmana och kämpa vidare.


Likes

Comments

Idag blev det en lyckad dag. Efter mycket nervositet och andra starka känslor så lägger jag mej i sängen och är riktigt stolt. Idag var nämligen första gången på scenen. Är så otroligt stolt över mig själv. Jag klarade min första föreläsning. Jag gick emot min nervositet och rädsla. Och allt gick verkligen bra. Nu känns det verkligen som att företaget är i rullning. Jag är så himla stolt och glad att lilla jag lyckades. Nu laddar jag upp för nästa föreläsning. Gud vad jag älskar mitt jobb 😍

Likes

Comments

Idag skall jag skriva lite om att vara mamma och ha psykisk ohälsa.

Hur överlever man? Påverkas barnen? Blir livet svårare? och lite annat.

Det är så många frågor jag fått. Jag är alltså 22 år och har två barn, jag lever med psykisk ohälsa.

För mig går det. För det är barnen jag kliver upp för. När jag har rasat och min dotter ge mig en kram så reser jag mig relativt fort. Sen är det ju klart att barnen påverkas, men man får lära sig att ta allt i rätt tillfälle. Det är nog bland det svåraste. Liksom jag får inte bryta ihop när som helst. Jag väntar till barnen sover. Vissa tänker säkert nu att - Du har psykisk ohälsa, den går inte att skjuta på!

Men jo det går. Man måste lära sig själv bara. Lär dej att kontrollera dina känslor. Det tar tid. Det måste få ta den tiden.

Livet måste få röra sig framåt. Jag tror att för mig blev livet lättare när barnen kom. Man tillät inte den psykiska ohälsan på samma sätt.

Jag hoppas att ni kommer långt från den psykiska ohälsan. för den är så grymt osann och oförstående.

Kram på er.

Likes

Comments

Som alla kanske redan vet så bor jag i Storuman. Och i en liten by så märks saker mer. Som det har stått i tidningar så har det varit många självmord. Allt fler börjar flytta pga det här. Även vi kommer flytta. Senast idag fick jag reda på att i helgen gick en ny vän till mej bort innan de var det min kusin och en utav mina närmare vänner. Hur ska man orka gå igenom all denna ensamhet? Hur ska man liksom klara av att veta att det blir säkert fler? jag tänker så för det är alltid här så. Storuman lever nu mera i ett ständigt mörker. En ständig sorg. Vi dränks i tårar. Hur gör ni för att inte gå under? Går det liksom fortsätta vara sig själv, eller måste vi lägga oss under en kupa av rädsla? ingen förstår vad som händer. Ingen kommer att förstå vad som sker. Det som händer med den här lilla byn är helt ofattbart. Var är dem som skall hjälpa och inse att det är något som är fel? Det här har slagit mina tankar många gånger. Jag hoppas detta slutar!

Likes

Comments

Alla människor behöver få sin vardag att fungera och få känna att den vardagen är meningsfull. Du skall kunna få ha din vardag och känna att du är självständig. För att kunna få detta till en möjlighet måste du finna dina knep. Knepen kan vara svåra att hitta men tillslut efter lite letande finns dom där. Då kan det vara bra att skriva ner dessa. För då har du tydligt framför dej vad som skall ske.

Min vardag har varit svår att få ihop,Eftersom jag driver eget, och har 1 fast tjänst och även vik på 2 ställen utöver det. Sen har jag även det viktigaste av allt för mig, min familj. Familjen måste jag få tid till. Därför har jag och min man gjort scheman för allt.

Vem ska laga mat? Vem hämtar på dagis? när ska vi ha tid för varandra osv.

Det här är nått som fungerar för oss. Det kanske även funkar för dig. Men prova dej fram.

Vi har provat 3 eller 4 scheman innan vi blev nöjd. Ha lång tids planering för då har vi även strukturen här. Sen när vi planerar så pass långt fram så får vi automatiskt mer tid med varandra.

Så kom alltså ihåg:

Planera och strukturera först

Ta dej tid

Glöm inte tiden för dig själv

​Här är två av våra scheman

Likes

Comments