Vardagligt, Djupt som Atlanten

Är det här clickbait? Ibland känns det som om man knappt får sätta titlar längre då allt behandlas som clickbait oberoende vad det är, men ändå.

Att jag är deprimerad och har mycket ångest eller vad man nu ska kalla det är väl inget som jag håller hemligt längre. Senast någon frågade vad jag tog för mediciner var på "lägerskolan", och jag svarade nonchalant med namnen på de två medicinerna. De satt som frågetecken och såg på mig tills jag med en halvsarkastisk röst sa: "Det här är mina lyckopiller, och det här gör så att jag inte vaknar upp mitt i natten i en skakande hög av livsångest och identitetsbekymmer." De nickade då bara och återgick till sin konversation om hur man trimmar en moped på bästa vis.

Det kommer och går och beror mycket på (dåligt rim not intended). Skulle någon ha frågat mig för två veckor sedan hur jag mår skulle jag ha svarat: "Helt okej, själv då?" Men idag är det mer som om hela världens sorg och bekymmer har trängt in i mig och bosatt sig i magen och halsgropen. Mest beror det på att jag precis bytt antidepressiva, så där lagom tills provveckan då jag skulle behöva vara skärpt och taggad. Jag blir nästan som en helt annan person när jag mår piss. Vill inte göra någonting, ligger i sängen och tjurar, får vredesutbrott så fort någon säger något till mig. Ett rent helvete..

"Jag vill dö!" Det är något som jag många tänkt, men aldrig sagt högt. Fast inte har jag väl heller tänkt på det riktigt allvarligt, men tanken på att en dag faktiskt se den sista solnedgången lockar ibland. Men jag är ju alldeles för feg för att våga göra något sånt, tyvärr...

Hmm, mina tankar denna dag. Sammanfattning: clickbait, sarkasm, ångest, mera ångest, all makt åt Tengil, poetiskt inslag.

God fucking natt!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vardagligt

Jag struntar i att jag är förkyld., jag skiter i att mina bihålor håller på att sprängas, och jag bryr mig inte om att min näsa läcker trögflytande vätskor, för ikväll har min barndomsdröm gått i uppfyllelse.

Lena Furberg, Min Hästs moder, en av Sveriges främsta serieskapare, min barndomsidol, gillade tre av mina insta-bilder. Inte en, inte två, TRE! Jag är stum. Nu kan jag vila i frid!

Detta ska delas med världen!

Bekräftelsen sprudlar!

Tack och God natt!

Likes

Comments

Gulnäbb, utsparkning, skrivningar, provveckor, och studenten. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hört de orden nu. Här är det ont om fritid, här finns en hel hylla med finlandssvenska prosor, och här finns det en kaffeautomat med tre olika sorters kaffe. Jag har haft mer läxor på en dag än vad jag haft på en hel vecka, kanske två, och jag har sagt nej till pizza för första gången.

Det här kallar de gymnasiet; ett ställe dit man far, endera för att kunna söka till något universitet, eller för att man inte riktigt vet vad man vill göra med livet. Jag själv står lite mittemellan.

Men hittills verkar allt som det ska vara, lite stressigt, lite mer av allt, men ändå helt lagom...

Likes

Comments

Vardagligt, Tips och trix

Beskriv ett fantasy-landskap på 7 minuter

Dalen var rätt så liten med en vacker sjö i mitten som bländade i solljuset. Den var omringad av höga granar och ljudet av fågelsång och grodor som kväkte fick platsen att verka höra hemma i en dröm. Vattnet som rann nerför bergen var något av det renaste hon sett och det smakade himmelskt, till och med bättre än det bästa mjödet.

Jo då, dalen var vackrare än någon kunde föreställa sig och det var här som de hållit hus allihop under alla dessa år. Gömda bland blommor och blomster där ingen kunde se dem. De smälte in som kameleonter i en djungel, omöjliga att se.

Att värma upp huvudet innan man börjar jobba med något kreativt borde ju vara lika självklart som att värma upp inför ett träningspass eller innan man ska in på tävlingsbanan med hästen, men ändå så väljer de flesta att skippa det och bara börja tvärt.

Det krävs inte mycket tid om ens 5 minuter, men att bara sätta alla tankar som kommer till en på pappret kan göra en otrolig skillnad på resultatet.

Likes

Comments

Djupt som Atlanten

Klockan är nu 01:44. De senaste nätterna har det inte varit ovanligt att jag legat vaken så här länge, dels för att jag sover till klockan 11; men mina sena morgnar har inte någonting med saken att göra just nu.

Jag tycker om att tänka, att fundera och att klura på saker, men bara om dagarna. För på nätterna går allt över styr på bara någon minut. Jag tänker på en rolig stund jag hade med mina kompisar för ett halvår sedan, men någon stund senare minns jag också hur jag sa något olämpligt (så som jag oftast brukar göra när jag inte ska).

Det är de där små detaljerna som kommer ikapp mig, de där små sakerna som folk ruskat av sig och glömt bort efter 5 minuter, men som gror sig kvar på mig som tunga kettingar som rasslar när de dras efter golvet.

"Varför sa du sådär? Helt onödigt och osympatiskt. Varför är det alltid du som gör bort dig? Att du nån gång ska kunna bete dig som folk, är det för mycket begärt, eller? Idiot..."

De orden tänkte jag för mig själv. Ser jag det ur någon annans synvinkel så skulle nog den där osentimentala handlingen inte ha någon betydelse i dagsläget, men sådant kan man inte intala sig själv när klockan är 2 och tårarna bränner bakom ögonlocken. Omöjligt.

Jo, så här har det hållit på nu i snart 2 års tid. Alltid har jag något att klaga på om mig själv och det sker oftast bland de mörka timmarna. Jag skulle bli glad om det fick ett stopp snart, gärna inom kort, för jag börja tappa orken till att ens försöka. Tanken på att få ligga i koma i några månader och bara få leva i mina drömmar börjar bli frestande, men det är nog inget jag tänker försöka mig på då jag inte är så förtjust i livshotande tillstånd.

Klockan är nu 02:14. Det resterande av den här natten får jag väl försöka sova, något bättre alternativ finns väl inte när man har ångest på nätterna då att tänka mer på det bara gör det värre...

Jävla ångest...

Likes

Comments

Djupt som Atlanten

De som känner mig på en bekant nivå vet om att jag vill bli författare när jag blir stor, och de som känner mig bättre vet också om att författarskapet är det enda här i världen som håller mig motiverad att ens leva just nu. Det kommer som en chock för vissa. De säger: "He e farlit ti lägg allting på arbejti, vejt do. Do måst nåo ha na annat ti gjö å, int kan do jo ba sita framfö skärmin o skriv sagona hejla daga heldä!" Och jo, det är väl klart som fan att jag vet om det, men att få skriva berättelser, att få sväva i min egna värld, att kunna göra så mycket med bara 29 bokstäver... det är otroligt.


Oomkullrunkelig - Omöjlig att stöta omkull, stå säkert.


Vi har ett sådant här ord, vi har många fler också, men jag har inte orken till att skriva udda svenska ord just nu. Oberoende så finns det av orsaken till att någon tyckte att stå säkert eller omöjlig att stöta omkull var för jobbigt att skriva så de skapade ett ord för det istället.

Är det vackert? Knappast.

Användbart då? Absolut.

När då? I konstruktionssammanhang kanske...

Men det är här som författarskapet ska komma in och få ut någonting av detta absurda ord som 12-åringar aldrig kommer att sluta skratta åt. Alla ord ska få känna sig behövda, det ska jag se till om det så är det sista jag gör!


Så efter min halvkorta predikan undrar någon stackare väl fortfarande varför inlägget heter 237 sidor opublicerat skräp. Jo, det ska jag tala om för er.

I 1 och ett halvt år nu har jag med all makt försökt skriva en novell utan framsteg. För tillfället så ligger det 3 stycken ofärdiga texter på min hårddisk, 237 sidor sammanlagt och jag vill helst bara printa ut dem och bränna upp dem. Varför är det så svårt att få en text som är planerad, välskriven och sammanbunden? Kanske för att jag inte planerar, har ett för litet ordförråd och är vimsig och lättdistraherad. Jag är dålig på att ändra på mina vanor, att inte planera är en av dem, också att förhala. Hur gör man då?

Så satt jag också och tänkte lite idag, kanske jag skulle börja om med den där boken jag håller på med, ordentligt den här gången, noga genomtänkt med storyboard och allt, sakta karaktärsutveckling, och med en stor plot twist i slutet. Då kanske det går, kanske.

Jag får inte tappa hoppet om det här, det ska gå, på något vis, med udda ord.

Likes

Comments

Vardagligt

Ja, till min förvåning så blev det här ju faktiskt till något i slutändan. Jag är lite arg på mig själv för att jag var så negativ i början till allting, för det blev ju riktigt lyckat till sist.

Presentationen bestod av mig som stod och pratade om skillnaden mellan strukturerna på grafik och blyerts, inte något som verkar extremt intressant men de som lyssnade verkade tycka att det var lite intressant iallafall. Men att få imponera på konstläraren och fysiklärarna var nog det som kändes bäst. Att faktiskt få visa att man faktiskt lärt sig lite grann från deras lektioner. Sen gick det ju att snegla lite på deras ögonbryn för att se om man sa rätt när man berättade att grafit är mer puröst, därför finare att rita med. Annars så hade jag inte den blankaste aning om att grafit var en sorts kol så där lärde jag ju mig också något nytt. I övrigt så tyckte jag att det var jättekul att få berätta om något som man kunde och att få visa upp sina egenskaper.

Men det ni alltså ser här är samma häst som jag jobbade med men nu med bakgrund i blyerts, en vattenkanna i grafit och en profilbild samt en siluetten av en kvinna i grafit som är lite svår att se längst till vänster.

Likes

Comments

Vardagligt

Detta blev resultatet från första dagen. Inget märkvärdigt men helt okej ändå. En del skuggningar och en bakgrund till så borde den vara klar.

Likes

Comments

Projekt 9 - ett fenomen som den lilla högstadieskolan som jag går på ordnar varje år, den sista veckan på läseåret för oss nior så att vi ska kunna göra något minnesvärt innan vi säger bye bye, tar vårt pick och pack och sticker till något gymnasium eller en yrkesutbildning så långt bort från den lilla hålan vi växt upp i där "livet ska börja." Jag däremot bestämde mig för att fara till vårt egna lilla gymnasium som ligger ungefär 20 meter bort från vårt högstadium... Lite agrofobisk är jag kanske men ingen är väl perfekt.

Så ja, här ligger jag nu och väntar på att tröttheten skall lägga sig över mig så att jag ska kunna börja på med mitt konstnärliga projekt. Vem fan kom på att jag skulle jämföra blyerts och grafit pennor...? Just ja, jag själv.

Jag provade att skissa lite idag med dem och ville mest gråta när jag förstod att det är det här som jag nu ska syssla med från kqlockan halv 9 till halv 3 från måndag till onsdag. Det var det tråkigaste jag någonsin gjort... Vem vill ens höra på när jag berättar om skillnaden mellan en 5H grafitpenna och en 3B blyertspenna!?

Jag vet att jag låter negativ och att jag bara måste göra det bästa av det men ibland måste man få vara lite tjurig och få ranta på saker...

Jag skulle ju förstås hellre skrivit en novell eller något liknande, kanske tillochmed målat om en stol som vissa brukar göra, men det är väl som det är, och jag får väl leva med det.

Likes

Comments