Header

​Det är bland det värsta jag vet. Orsaken spelar ingen roll, det kan vara att personen inte har tid, inte möjlighet eller bara inte vill. Vilket det än är är det hemskt. Det  får mig att känna mig värdelös. Idag blev jag avvisad från en arbetsträning, dom hade inte möjlighet. Jag förstår det, helt och hållet, men jag kan inte sluta tänka på att dom inte ville ha mig. Om dom inte vill ha mig, varför skulle någon annan vilja det? Och hur skulle någon annan kunna värdesätta mig om efterfrågan är noll?

Jag vet att det händer folk varje sekund, och jag vill inte tycka synd om mig själv, men jag kan inte bortse från klumpen jag får i magen varje gång jag blir avvisad. Fan jävla skit

...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Den frågan ställer jag mig varje kväll innan dagens slut, vad har fokus legat idag? Det är alltid något som gnager på mig, som jag inte kan släppa. Idag kändes det som att jag fuskade på min diet. Jag går på VLCD, dricker 3 shakes om dagen, runt 300 kalorier sammanlagt. Idag åt jag lite blomkål istället för middagsshaken och jag mår så illa. Blir så äcklad av mig själv. Det var förmodligen färre kalorier, men bara att stoppa i mig mat känns fel. Jag ska köra en vecka till bara med shakes, sen blir det vegetarian kost, låg kolhydrat/kalorier/fett. Det som fastnat i mitt huvud är bönor och kikärtor i mängder. Även kanske lite sötpotatis. 

Jag kan inte säga att jag lider av en ätstörning, jag har väll haft bulimi fram och tillbaka några år, men jag har aldrig lyckats med anorexi grejen. Ibland blir jag faktiskt lite besviken, jag önskar att jag var så smal att jag kunde ha på mig vad jag ville. Jag vet att jag har viljan och motivationen, men problemet är att jag ändrar mig hela tiden. Ena dagen får min pojkvän mig att känna mig vacker precis som jag är, och jag vill bara vara lycklig och hälsosam, andra dagen vill jag svälta mig.

...

Likes

Comments

​Varför i hela friden skapade jag en blogg? Jag ville bara skrika och svära och slåss, men om jag betedde mig så hade jag inte haft någon kvar. Jag hatar mig själv för att jag är sån här, kräver så mycket kraft av alla. Varför kan jag inte bara bita ihop och vara normal? Varför känns det som att alla mina muskler spänner sig och rör på sig utan att jag vill? fan jävla skit, nu har jag klantat mig igen. Än en gång har jag tagit ut min ångest på någon som står mig nära. Dumma Jävla mig. En dag kommer han inte förlåta mig, en dag kommer det vara nog, han kommer packa sina grejer och flytta ut. Lämna mig, lämna lägenheten, bara för att jag inte kan hantera mig själv.


Jag VET att jag gör fel, när jag surar, kräks upp mat, skär mig själv eller är elak. Men det känns som att jag VILL förstöra för mig själv. För då kanske jag har en orsak till att ge upp? Om jag blir lämnad, pank och bitter, då kan ju ingen ifrågasätta att jag ger upp? Ger upp på livet, somnar in en sista gång. Jag är så himla trött, jag är sjukskriven och gör inget på dagarna, men ändå är jag helt slut. Mentalt slut. Slut på motivation, slut på styrka, slut på livslust?


Jag är inte deprimerad, jag tror inte det iallafall. Jag är bara väldigt väldigt ledsen, och arg, och besviken, och ångestfylld. Jag har även bra dagar, då jag skuttar omkring och spenderar pengar på kläder och resor. Men helt ärligt vet jag inte om jag någonsin är lycklig. Det är väll det alla vill vara? Lyckliga. Det kommer inte med pengar, kärlek eller upplevelser. Det bara är inuti en. Som en jävla tatuering på magsäcken. Vad jag än gör, så blir jag inte lycklig, jag blir glad en stund, men aldrig lycklig.

...

Likes

Comments

Kanske mitt sista också, vem vet... Just nu känner jag bara för att skriva av mig lite. Jag är så trött på allt, alla runt omkring mig, allt som finns att göra på dagarna, allt som gjorde mig lycklig innan.


Hela mitt liv förändrades på förra hösten, exakt ett år sedan. Jag visste redan att jag var en "cutter", hade ångestattacker och lite ätstörningar hit och dit. Det var inte så farligt, för det var iallafall något. I snart ett år har jag känt mig helt tom. Full av känslor, ilska, glädje, sorg, men helt tom. Som om mitt liv inte har något syfte. Förra hösten var jag så trött och tom att jag bestämde mig för att ta livet av mig, och när jag väl tog det beslutet fylldes jag av glädje. Äntligen något meningsfullt, nåt jag bryr mig om. Jag var lugn, svalde alla pappas sömntabletter jag kunde hitta, satte på mig mina hörlurar och la mig ner i sängen. I den stunden var allt perfekt, ingen panik eller sorg.


Jag vaknade upp dagen efter på Sahlgrenska med sladdar, dropp och någon konstig blöja. Inte alls lika glad som jag var dagen innan, för jag visste att jag gjort något mycket dumt. Och det var bara början på det

...

Likes

Comments