View tracker

Hej. Det blev alltså inte särskilt mycket sömn inatt. Känner min dock inte jättetrött än (men det lär komma under dagen). Dock jäkligt najs, slutar skolan 13 idag! Direkt efter skolan ska jag till psykologen och jag har inte haft tid att göra min "läxa" hehe så det känns lite jobbigt men det ska nog gå bra. Det jag var orolig inatt var lite allt möjligt. Min mamma var i bortrest över natten för att hon hade någon jobb grej och jag känner mig alltid så otrygg utan mamma så jag mådde dåligt över det, sedan fick jag då pga. det ont i magen och då blev jag rädd att jag var magsjuk (har otroligt stark rädsla för att kräkas!) och då bliv jag bara ännu mer stressad. Sedan blev jag då till följd av denna ångest ännu sämre i magen och då fick jag för mig att jag var förgiftad av något jag ätit och att jag skulle dö. Sådär är det varje kväll, det som låter absolut helt absurt att jag skulle ha är det jag blir helt säker på att jag har. Då blir jag så spänd att min kropp börjar skaka och så kan jag ju då inte sova. Det jag oftast gör i dem lägena är att jag tänder lampan, i mörkret känns allt mycket obehagligare och det känns liksom inte som att jag typ existerar längre. Sedan brukar jag lyssna på musik som jag gillar, har otroligt blandad musiksmak men det jag ALLTID mår bra av är Justin Bieber, har varit en "belieber" sen jag var typ 11 och älskar fortfarande hans musik! Sedan kan jag tipsa om Bon Jovi, Shawn Mendes och ED SHEERAN!! Asså Eds album X är så JÄKLA bra! Alla låtar äger, älskar album där alla låtar är bra. Veronica Maggios album Satan i gatan är också stört bra. När jag behöver bli riktigt taggad, eller behöver få ut starka känslor lyssnar jag på Nicki Minaj<3333 ja, som ni ser är min musiksmak sjukt blandad ;)

Men aa, nu ska jag plugga på i skolan, hörs sen!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej. Ångest är något många lider av, i alla åldrar. Jag är 16 år gammal och har startat denna blogg för att skriva om min ångest. Tänkte att det kunde hjälpa mig att skriva av mig när jag behöver det, det kan hjälpa andra där ute att inte känna sig ensamma och så behöver heller inte jag känna mig lika ensam.

De flesta har känt ångest minst en gång i sitt liv. Om jag spolar tillbaks 1 år av mitt liv, innan jag fick problem med ångest, hade jag inte upplevt riktigt stark ångest särskilt mycket. Hade några gånger haft ångest över prov, konflikter med familj och vänner och sådana där vardagliga saker. Men sedan hände något. För mig startade det hela sommaren 2015. Jag var utomlands med min familj och jag började bli rädd att det skulle ske en naturkatastrof. Inte bara rädd, utan bokstavlig talat LIVRÄDD. Kände mig så otroligt otrygg, ville bara åka hem. Jag sov inte alls bra, var bara inne på Aftonbladet hela nätterna och uppdaterade sidan varje minut i timmar för att se om det hade hänt något så att jag skulle vara redo att fly om det behövdes. Så som sagt, sov ingenting, var bara nervös och stressad hela tiden och kunde verkligen inte slappna av och ta semester. Allt jag kunde hoppas på var att allt skulle bli bra så fort jag kom hem. Men innan det var det något annat att ta sig igenom, flygresan hem. Jag hade innan tyckt det var otroligt obehagligt att flyga men denna gång var jag så rädd att jag inte kan förklara det. Jag var så rädd, att det kändes som att jag slutade tänka, jag svimmade nästan, allt jag kunde höra var min egen puls dunka i hela kroppen och svettades. Vi skulle mellanlanda och när vi klev av första planet sa jag att jag absolut inte kunde gå på nästa plan. Jag menade det verkligen, bönade till min familj att de skulle lämna mig där så att jag kunde åka tåg hem från Tyskland där vi nu befann oss. Självklart ville min familj inte detta, jag blev helt enkelt tvungen att gå på nästa plan. Denna resa minns jag inte särskilt bra. Jag stängde liksom ute allt, satt instängd i min rädsla. Försökte fly genom att sova, spela spel, se på film osv. men rädslan satt kvar som ett eko i hela kroppen.

Efter denna utomlandsresa med 9 dagar utan alls särskilt mycket sömn och stress var jag så utmattad. Tacksam att jag hade kommit hem till Sverige och hoppades nu att det var över. Detta var tyvärr inte fallet. Första natten hemma var jag SÅ trött, asså, jag låg i sängen och min kropp och hjärna gjorde allt för att somna in men jag höll mig hela tiden vaken, på helspänn. Hörde ett ljud här och där som bara stressade sönder mig. När det inte blev bättre började jag och min mamma spekulera i vad källan till ångesten kunde vara, och vi kom fram till att jag antagligen var undermedvetet nervös inför att börja i första ring på gymnasiet till hösten, helt ny skola och helt nya människor. Jag tänkte hela tiden de där sista veckorna av sommarlovet att allt skulle bli bra så fort jag började på gymnasiet och jag inte behövde vara nervös längre. Men första skoldagen kom, första veckan var förbi, det hade gått en månad av skolan och INGENTING hade förändrats utan allt hade bara blivit värre. Listan av vad jag fick ångest av hade nu växt från ca. 4 punkter till kanske 15.

Efter ett tag på gymnasiet blev vi kallade på hälsosamtal hos skolsköterskan. Jag fyllde i papper om hur jag mådde och det var verkligen inte för ens då jag såg hur det egentligen stod till med min hälsa. Mina matvanor var på botten, åt i princip ingen mat utan bara godis och sötsaker för att det var en av de få sakerna som gjorde mig lycklig. Jag tränade ingenting. Jag sov inget bra, fick bara det jag kallar "skakattacker" (vilket betyder att jag inte kan sluta skaka, det är som att jag fryser jättemycket fast jag inte gör det och kroppen är bara helt spänd) när jag skulle sova. Var orolig över att jag hade en ny sjukdom varje kväll, var rädd för skolan, att gå på stan, att åka tunnelbana, att sova hos vänner, ja, jag var rädd för iprincip ALLT. Min skolsyster blev orolig och skickade en remiss till vårdcentralen för blodprover för att se om det var något problem med mina hormonvärden. Hon skickade även vidare mig till skolläkaren. När jag pratade med skolläkaren skickade hon en remiss till en psykolog.

Det blev jullov tillslut. En hel termin av ångest och stress över skolan och allt annat jag var rädd för var över och det var dags för jullov. Jag hoppades att jullovet skulle bli en chans för mig att ta ikapp med sömn som jag inte fått särskilt mycket av under några månader. Jag tränade fortfarande ingenting och hade riktigt dåliga matvanor. Men så en natt, tror det var några dagar innan nyårsafton eller så, så fick jag så sjukt ont i magen. Jag har ofta ont i magen, har nämligen ibs (vilket innebär att man har nedsatt/känslig tarm, ofta ont i magen och diarre eller förstoppning, ni kan googla på det om ni vill läsa mer), men detta var en sorts magont jag inte hade haft tidigare, det gjorde sjukt ont men jag tvingade mig själv att somna och tänkte att det skulle vara borta när jag vaknade. Men icke. Jag vaknade med stark smärta och kunde inte ens gå upprätt. Gick upp, tog Alvedon och funderade på om jag skulle åka till sjukhuset, men efter några timmar kändes det bättre och vi åkte inte in den dagen. Dagen efter det åkte min familj och badade på ett äventyrsbad. Min mage var otroligt uppblåst och svullen och jag undrade verkligen vad det var för fel. Min mamma kommenterade till och med att jag typ såg gravid ut haha. Så på den kvällen bestämde vi oss för att åka in till sjukhuset. Där sade läkaren att jag med största sannolikhet hade förstoppning och han kände en knöl i min mage vilket han misstänkte var avföring som satt fast i min tarm (trevligt :) ) så jag fick en medicin utskriven mot förstoppning. Tog den i några dagar men det blev verkligen inte bättre! Min mage bara växte och växte haha. Så vi åkte in igen och träffade en ny doktor. På det besöket fick jag göra två lavemang (orkar ej skriva vad det är haha googla om ni vill veta), fick en ny medicin utskriven och hon förklarade för mig att detta antagligen var ett resultat av min känsliga tarm, stress, stillasittande och dåliga kost. Hon sa att om jag ville bli bättre i magen måste jag börja äta bättre och börja röra på mig. Så jag gjorde detta. Jag skaffade gymkort och slutade äta sötsaker istället för mat. Det blev tack och lov bättre, men min mage är fortfarande inte återställd tyvärr.

Nu efter jullovet fick jag tillslut tid på vårdcentralen och psykologen. Psykologen föreslog att jag skulle genomgå en behandling som heter KBT behandling för att bli av med min ångest och för att även bli av med den depression som jag utvecklad pga. ångesten. Detta genomgår jag just nu. Det som jag främst blir irriterad över är hur lång tid det tog för mig att få hjälp. Fick ingen tid för mina prover på vårdcentralen förns i JANUARI (!!!!!!!) minst 2 månader efter att remissen skickades från skolan. Psykologen fick jag inte heller komma till förns nån gång i januari. Fick iallafall tillbaks mina blodprover där dom hade kollat mina sköldkörtelvärden (hormoner) och om jag kunde vara glutenintolerant. Det var inget konstigt med dessa värden. Så allt sitter helt enkelt i det psykiska.

Detta tar oss till var jag är idag, och varför jag sitter uppe klockan halv två på natten och startar en blogg. Lever fortfarande med mina problem och min ångest har inte blivit bättre. Men jag vill kämpa! Tror inte att jag kommer bli av med ångesten helt någon gång i livet men jag vill lära mig leva med den, vill inte att den ska hindra min vardag så pass mycket som den gör just nu. Det var riktigt skönt att skriva lite såhär en sömnlös natt och stor applåd till dig som orkade läsa ;) Ja, nu ska jag iallafall försöka sova lite innan jag behöver gå upp. GODNATT!

Likes

Comments

View tracker