View tracker

​Hej bloggen, 

Jag har varit så rädd för dig, du blev så står så fort. Jag hade förväntat mig att ett tiotal personer skulle intressera sig för mina inlägg, men när flera hundra personer började läsa blev det så otäckt. Tycker dem att jag är knäpp nu? Jag bestämde mig för att jag skulle sluta skriva. Den senaste veckan har dock så många kommit fram till mig och berättat att dem har läst min blogg och det är så många som känner igen sig och det är det här jag ville. VI MÅSTE BÖRJA PRATA OM VÅR ÅNGEST!! Alla går runt i sin egna lilla bubbla och tror att det endast dem som känner dessa känslor, sanningen är att var och varannan människa dras med en förfärlig ångest. Så nu är jag back on track with one mission, få folk att prata om sin ångest! 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är så himla roligt att jag har fått så otroligt många positiva kommentarer! Jag har dock fått frågan flera gånger om hur jag mår egentligen. Här kommer svaret.. Jag mår jättebra! Så bra som jag mår nu har jag inte mätt på länge, för jag har lärt mig att acceptera min ångest och har lärt mig att det absolut inte är något farligt. Men ångesten är lite som en allergi, den blossar upp i vissa situationer men oftast märker man inte av den alls.
Det har varit så spännande att läsa det vissa har skrivit till mig om hu ni mår, fortsätt med det!!

Likes

Comments

View tracker

​Man går ju ofta runt och funderar på hur man ska bli av med sin ångest, glöm det! Det bästa sättet att hantera sin ångest är att bli kompis med den. Efter alla timmar i terapi och alla böcker jag har läst så har jag insett att det bara finns ett sätt att komma över sin ångest och det är att acceptera den. Varje gång man känner att marken under fötterna håller på att försvinna eller att hjärtat börjar klappa extra fort är det bara att tyst säga för sig själv "hej ångesten, där är du". På något sätt går det att allt inte känns lika läskigt, man blir på något vänster tjenis med sin ångest och accepterar att den finns där, men man får aldrig fly från den. Varje gång du struntar i att göra något för att du känner oro för att det ska bli på ett visst sätt och låter dina katastroftankar ta över, det är då ångesten har vunnit över dig! Det är precis samma sak om du till exempel går hem från restaurangen eller affären för att du känner att ångesten börjar komma krypande, då har den också vunnit! Man måste tillåta ångesten att komma, säga hej till den och vet ni vad det fina är? Sen kommer den gå över! Man måste VARA I och UTHÄRDA sin ångest för att inse att det egentligen inte var så farligt. Jag har varit med om båda dessa senarior så många gånger. Jag har stått ut me ångesten och mått så otroligt bra när jag kommer ur den, det känns som att vinna ett marathon. Men jag har minst lika många gånger låtit ångesten vunnit över mig och gått hem. Det som har hänt då är att jag bara blir besviken på mig själv och tänker ännu fler katastroftankar när jag ska göra samma sak som när jag drabbades av ångest och gick hem. Om du alltid låter ångesten vinna kommer du begränsa dig ännu mer. Om du däremot stannar i din ångest och besegrar den kommer du inse att det inte är så farligt och nästa gång kanske du inte får någon ångest alls. För då vet du att du kom över det gången innan och det gick bra!  


JAG + MIN ÅNGEST = BFF

Likes

Comments

Det fina med ångest är att man tänker väldigt mycket på sig själv och man själv mår, hela tiden. Nåväl, jag kan ju inte prata för er och er ångest men jag letar i alla fall efter symptom hela tiden. Vissa dagar är det bättre, vissa sämre. Men under en dag är jag i alla fall lite illamående vilket självklart utvecklas till en fulländad vinterkräksjuka i mitt huvud. Jag brukar också ha en släng av cancer av något slag, igår till exempel var det skelettcancer. Jag hade nämligen lite värk i lillfingret och kunde känna i hela kroppen hur det spred sig upp i hela armen och mina dagar var räknade! Vi ska inte ens prata om i förrgår när jag vaknade med röda prickar över hela kroppen. Under en dag hade jag vattkoppor, bältros, fågelloppor, vägglös och hudcancer. Självklart ringde jag först sjukvårdsupplysningen och sedan närakuten då jag hade ett livshotande tillstånd! När jag senare på kvällen kom till läkaren så fick jag diagnosen oidentifierbart utslag. Vet han inte att det är den värsta diagnosen man kan ge till en hypokondriker?! Det innebär att det fortfarande finns en chans att jag är döende. Jag skäms varje gång jag kommer till läkaren och måste uppge mitt personnummer. Det innebär att läkaren ska ta upp min journal och sedan förstå att jag är en "sådan". En "sådan" innebär att man är en person som har frikort för att man är hos läkaren så ofta, men man har bara fått en diagnos en gång av tio och då har det varit halsfluss och inte strupcancer som jag sökt för. När jag kommer till läkaren brukar jag oftast berätta för läkaren vilken sjukdom jag har och att jag nu behöver något starkt så det går över, men det är sällan doktor Google har ställt rätt diagnos på mig hemma.

Jag gillar att ge mig själv olika diagnoser, det känns bättre när man kan förklara för folk varför man är som man är. Även fast jag tror att flera av de personer jag träffar varje dag tänker samma sak som mig. Men det känns skönare att säga att man har lite ont i magen för att man har magkatarr, sen kommer den långa utläggningen om varför denna magkatarr har uppkommit. Personer jag pratar med försöker alltid hålla mina och gny medömkande, men jag vet att de flest egentligen inte bryr sig för de har fullt upp med att tänka på sig själva. Personer i min närhet att lärt sig att jag bygger upp alla dessa diagnoser för att lugna mina egna nerver.

I slutet av dagen kommer alltid den stora frågan, är jag knäpp? Och nej det är jag inte, jag är bara mänsklig!

Likes

Comments