Ni vet kanske inte känslan av att vara bland folk men ändå känna sig så fruktansvärt ensam.
Senast idag gjorde jag det, det var som om att alla såg att jag var där men ingen reagera när jag gjorde nånting eller när jag sa något.. som om jag bara fanns där för att vara där inte delta i nåt samtal eller nåt.
Som om det är helt okej att förolämpa mig med ord och sen bara ignorera mig, i mitt eget hem! Jag är så sjukt glad att jag ska lämna Åland nu 1 månad o bara skita i allt skit här hemma.
Det jag mest kommer längta tillbaka till är min familj, mamma, pappa, mormor och syskon! Alla andra behöver jag en paus ifrån!
Eller känslan att veta att folk hittar på massa roligt med varandra men glömmer liksom bort att fråga mig typ. Visst jag har socialfobi och brukar inte vilja följa med, men att fråga mig om jag vill hitta på något eller bara vara i stan med vänner det betyder nästan allt för mig. Det betyder så mycket! Men ingen fattar de!
Hejdå!
Reser bort 28.7 o kommer tillbaka den 24.8! (Kommer inte blogga då!)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Var till mormor idag en stund och vi pratade en stund och det är självklart jobbigt att prata om mitt mående just då men det är en sån jäkla lättnad sen när man väl har kommit hem igen och tagit in allt hon sagt osv. Jag är så tacksam att min äskade mormor finns ❤mår bra av att prata med henne och det borde ske oftare!
Men i morgon ska jag på jobb (de stället jag trivs på) och det ska bli så kul o skönt! Längtar!! Var även till min psykolog idag på vup och det är inte alltid man pratar om så vettiga saker men att veta att han finns där och kan lyssna om det är nåt jag vill säga eller att han bara finns för är en sån stor lättnad för mig. Prata om precis vad som helst!
Ha en trevlig helg :)

Likes

Comments

Måste man gå tillbaka till skolan när man har 1 år kvar? Tog uppehåll pågrund av psykisk ohälsa vilken är en stor anledning till många ungdomars studieuppehåll. Jag trivdes verkligen inte i skolan, jag har nog aldrig riktigt gjort de tror jag, känns det som nu efteråt iallafall. Jag hade grov ångest varje dag när det var skoldagar. Även hela helgen eftersom då kommer en vecka av skola igen. Jag var aldrig fri från ångesten. Jag trodde ångesten kom från skolan men nu 3 månader senare så är ångesten lika hemsk. Står snart inte ut längre. Jag försöker göra allt som alla mina vänner o familj tipsar om. Men det går inte! Jag försöker vara positiv, men när det funkar att tänka positivt så händer nåt dåligt med mig eller nån annan. Så nu kan jag inte tänka positivt.

Likes

Comments

När man inte ens orkar dammsuga så är det är det många som tror att man är lat eller bara har mycket att göra. Jag har absolut inget att göra på dagarna men ändå orkar jag inte ens dammsuga. Det är ju inte så jobbigt det är inte ansträngande alls. Men för mig är det psykiskt ansträngande. Jag orkar inte dammsuga, orkar inte laga mat vilket påverkar både mig o min sambo, jag orkar inte fara o gymma, orkar inget! Det ända jag orkar är att gå på toa (knappt), äta frukost när jag väl stigit upp o se på serier är jag ganska bra på. Jag och min sambo ska om ca 1 vecka åka på lite semester i ca 1 månad och det ska bli såå skönt. Slippa ångest slippa allt! ALLT!

I natt bröt jag ihop helt. Jag trodde inte på att min älskade morfar inte fanns längre, så jag grät i panik och sen körde jag tills hans hem. Han var inte där. Allt var tomt i hans lägenhet, hans namn stod inte på postlådan. Fanns inget spår av honom. Sa hejdå vid hans hem och körde hem igen. Det tar så ont i mig att veta att den gången på sjukhuset (han levde då) var sista gången jag kunde prata med honom, men ändå sa jag inte mycket, nästan ingen. Jag ångrar att jag inte ens sa att jag älskar honom. Jag kan säga det nu men det är inte samma sak.
Morfar finns inte, mormor ska flytta och jag vill bara isolera mig från allt o alla. Vill bara vara hemma och leva mitt egna liv. Inte bry mig om jobb inte bry mig om att gå till skolan nånsin igen. Men det går inte, för då gör jag fel enligt alla normer och regler i samhället.

Hejj

Likes

Comments

De senaste dagarna har vart riktigt jobbiga och tunga.. har inte orkat tagit itu med nånting..
När vi var bort resta i några dagar så var de så jäkla skönt! Att bara släppa allt och ta de lugnt! Ångesten var nästan helt borta de dagar jag inte var hemma. När vi åkte hem igen så var ångesten så grov att jag bara grät o grät. Ville stanna kvar! Var så frustrerad att jag inte visste vart jag sku ta vägen! O inte nog med att jag hade ångest from hel så fick jag veta i bilen att min älskade morfar hade gått bort. Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag satt i bilen med mina småsyskon och mamma. Jag kunde inte säga nå till mamma eftersom hon körde och syskonen skulle bli helt förstörda. Jag försökte dölja min sorg så mycket att de gjorde för ont i hjärtat. Jag är fortfarande helt förstörd, och när nån frågar hur jag mår så bryter jag helt ihop! Varför lämna han mig just nu. Jag älskar ju honom.
Min morfar finns inte längre och jag vet inte hur jag ska hantera detta.. är så förvirrad och arg.
Jag ska på en resa igen i slutet av juli och kommer därav missa hans begravning. Att se honom ligga på sjukhus sängen gjorde mig så svag och arg, varför och hur kan man bara finnas där o bli bättre men andra sekunden så är man död? Varför? Jag vill inte missa hans begravning men jag kommer inte klara av att se honom försvinna för alltid. Vill inte tro på de! Allt är en dröm (Önskar jag). Jävla skit!!
Jag ska på ett nytt jobb på måndag, hur fan ska jag klara de? Jag bara gråter.. varje sak som man kam koppla till en person så kopplar jag till min morfar, o jag bryter ihop. Fan alltså
Känns så fel att skratta och le. :'(

Vila i frid morfar ❤ jag älskar dig, kom ihåg de!

Likes

Comments

Idag så missade jag en körning med bilskolan.. jag brukar aldrig missa nåt.. jag har ju alltid koll på allt, detta förstörde hela min dag. Svårt att förklara på vilket sätt men allt bara brast inuti mig idag.

Jag har inskolning på ett nytt jobb i morgon, men jag vill verkligen inte! Ångesten är på topp och tankarna snurrar i huvudet. Jag vill verkligen inte.. men jag måste. Är så rädd. Vill int få panik när nån ser. Usch ta mitt liv alltså
På lördag åker jag o min sambo + familj upp till norra Sverige och det ska bli så skönt att komma bort lite.

Piss dag alltså har bara gråtit o gråtit o gråtit lite mera

Likes

Comments

Varför känns det som om jag står stilla, att tiden står stilla allt.. men ändå så går det så snabbt framåt! Jag hinner inte med, men ändå står det stilla.
Jag går ännu på min kbt behandling och den är så jobbig, den är inte fysiskt krävande men psykiskt krävande vilket gör att den är jobbig.
Jag fick 2 samtal idag om olika vikarie erbjudande jag sa ja till de ena för att komma på inskolning och de andra sa jag kanske men att vi kunde ha ett möte för att se. Men jag vill inte jobba.. blir så förvirrad.. alla säger att jag ska tänka på mig själv först men ändå så ska jag kunna bidra till ekonomin och inte bara sitta hemma.. så jag säger ja till allt jag får men vill egentligen säga nej.. jag vill jobba men på samma gång inte. Omg vad tankarna snurrar hela tiden i huvudet..

Likes

Comments

"Tyst!
Jag sa TYST!!!
Säg inget!!!
Låt det inte komma ut!
Förstår du vad som kommer hända om det kommer ut?
Säg bara att du är lite trött, då frågar ingen.
Säg bara att du har lite allergi som gör att ögonen tåras.
Vem vill höra om dina problem?
Ingen vill få den bördan på sig.
Varför ska dom bry sig om dig?
Det är inte värt att berätta inget kommer ju hända.
Om du berättar kommer de tro att du är en liten svag lort!
Låt det inte komma ut!!"

Så låter det i mitt huvud varje dag. Åtminstone de dagar som är extra tunga.
De dagar där jag försökt få en ordentlig natts sömn.
De dagar då jag vaknar och är arg, arg på allt och inget.
De dagar då jag är extra ful.
De dagar då jag upptäcker, åter igen att jag inte har något jobb.
De dagar då jag förstår att jag får lägga ytterligare ett klädesplagg åt sidan då det inte längre passar.
De dagar som jag måste sitta ned i duschen för att benen inte bär mig.
De dagar då min tomma väska känns som 20 kg.

Jag har aldrig berättat. Åtminstone inte ordentligt. Jag brukar säga att jag har demoner. Det är det enda sättet jag kan beskriva det på. Vissa har förstått och försöker hjälpa. Andra förstår men vet inte hur de ska hjälpa. De övriga förstår ingenting.

Mina demoner är inom mig. Jag slåss varje dag och hoppas att jag ska kunna vinna över dem. Vinna kampen om min egen kropp. Tyvärr kan jag inte se mina demoner och därför kan jag inte beskriva dem för någon.

(Inte jag som skrivit men jag skulle kunna tro att de va jag som skrev eftersom jag känner igen mig så jäkla bra i texten)

Likes

Comments

Äntligen så har jag påbörjat min kbt behandling, ni som inte vet vad det är så finns det bra med information på internet! Jag har fått inloggning till en hemsida där jag logga in på min dator och göra ett avsnitt varje vecka i 10 veckor. Jag gjorde mitt första avsnitt idag (måndag) och jag fick sån jäkla ångest alltså.. ett avsnitt tar ca 1 timme men för mig tog det 3 timmar.. jag grät, jag tog massa pauser, jag grät igen osv.. jag kunde inte ta itu min oro och ångest men sen gick det bra.. jag tog mig igenom de första avsnittet och det kändes helt okej efteråt..
Nu på kvällen/natten så kom ångesten tillbaka igen, jag fattar inte varför jag aldrig får sova.. jag kan vara hur trött som helst på dagarna fast jag sover till typ 11-12 men ändå så är jag hur pigg som helst när jag väl lägger mig ner.. vill bara kunna sova nån jäkla gång.. men nej det ska ju absolut inte gå.
Usch ork int leva..

Likes

Comments

Tyngden med ångesten är svårt att beskriva men det känns ungefär som om att min demon sitter på mitt bröst och skriker negativa saker till mig! Sitter så länge på mitt bröst så jag snart inte kan andas längre.. fortsätter att skrika saker om mig åt mig, nu kan jag snart inte andas längre men jag försöker.. jag får panik. Jag får panik över att jag inte kan andas. Jag skriker men det kommer inget ur mig.. jag börjar gråta och skrika.. jag gråter tills jag har slut på tårar och är för trött för att hålla ögonen öppna.. jag gråter mig till sömns.
Varje dag upplever jag den där demonen som sitter på mig och den blir bara tyngre och tyngre för varje minut. Är så rädd att demonen ska ta över hela mitt liv, just nu slipper jag demonen på jobbet men den lär väl dyka upp där också så småningom.
#demon

Ha en bra fredag!

Likes

Comments