När vet man när botten är nått? Är det när man inte känner någon smärta längre? Är det när alla tårar är slut och det förvandlas till ilska eller irritation istället? Isåfall om det är så, då har jag nått botten. Jag vet varken in eller ut nu förtiden, jag fejkar alltid ett leende för att jag inte vill att nån ska fråga hur det är eller vad det är.. vill inte att folk ska veta! Vill inte att nån ska ha den tyngden på sina axlar, det är de bara jag som borde ha. Min irritation går tyvärr ut över min sambo eftersom han är den som är närmast mig och den som alltid är med mig när jag mår som sämst.. vill inte att han ska känna sig värdelös eller att han inte gör nåt för att få mig o
Må bättre.. för det gör han! Han finns alltid för mig när jag behöver någon, vill bara int att han ska ha den tyngden.. :( fan va svårt. Önskar bara att allt skulle ordna sig nångång.. all ekonomi allt.. ALLT..
jag ligger hemma varje kväll ensam och gråter (om jag kan) annars ligger jag bara och oroar mig. Jag isolerar mig själv mer och mer och jag vet att de inte är bra för mig men jag orkar inte göra nåt, jag vill inte göra nåt. Jag vill äta ordentlig mat men jag orkar inte göra någon mat och jag orkar verkligen inte äta maten.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har alltid haft en liten sorts kärlek för norra Sverige och jag har velat flytta dit i flera år men har ju aldrig haft chansen eller tillgångarna till det men nu när jag är vuxen så har jag mera chanser och mera tillgångar till att flytta mitt liv dit upp. Ja, det tar emot att lämna alla som man har byggt upp en relation till. Jag har ju vuxit upp här och har hela min familj här nära, men jag tycker att om man har riktig familj och riktiga vänner så kommer dom att acceptera vårt val och kommer vilja komma och hälsa på, visst jag vet att det är långt dit men inte stoppar det mig att fara upp dit för att hälsa på människor jag har varmt om hjärtat. Men det är ju inte så bara att flytta från ett land till ett annat.. tyvärr. Vi har lite grejer vi måste betala av och vi måste fixa bostad i Sverige isåfall, jag måste fixa studieplats där eller avsluta mina studier här, eventuellt hitta jobb osv. Men dom som känner mig kanske vet att jag skulle trivas så sjukt mycket där uppe eftersom jag vill åka dit typ hela tiden. Men jag vill förverkliga detta under 2018 eller 2019. Men man kan ju alltid drömma för nånting kommer hända som gör att det inte kommer funka.. Samma med att jag vill åka dit i december/januari men då ska sambons bil gå sönder så eventuella sparpengar kommer gå till att laga den. + att alla jävla räkningar kommer då så det kommer antagligen inte funka att vi åker upp dit.

Likes

Comments

​Vet ni känslan man har när man är påväg att börja gråta, den där känslan i halsen och i näsan, det bränner lite och man får lite svårt att andas och en darrig röst.. Den känslan känner jag varje dag, varje timme och varje minut. Men jag kan fan inte gråta. Jag kan inte börja gråta om jag inte ser nåt ledsamt eller om diskuterar något med någon. Jag kan inte börja gråta när jag e ensam, det är då jag vill gråta för då ser ingen mig och ingen kan säga nåt om att jag gråter för mycket. Varför ska jag bara kunna gråta och ha lätt för att gråta när tex min sambo är hemma? Vill ju att han inte ska behöva se mig så ledsen men jag har ju inget val när det nästan bara är han jag är med. Jag vill vara lycklig och inte behöva känna den där känslan varje dag. Vill inte tänka på när jag ska anpassa mitt gråtande. Jag vågar inte vara lycklig känns det som. Varje gång jag har varit riktigt lycklig så har någon hemskt eller jobbigt hänt. tillslut ger man upp och är olycklig hela tiden istället och låssas vara lycklig. Det där med att det händer jobbiga saker varje gång jag är lycklig, det har och göra med mina tidigare relationer och händelser som satt spår. Men när man redan känner sig svag och ynklig när man är påväg mot det lyckligare hållet så blir varje liten motgång till en lite större motgång än vad det kanske är från början och sen efter ett tag så blir en liten motgång en större och större motgång och tillslut så blir varje motgång extremt stor och hemskt. Det var så som med när jag försökte ta mitt liv med massa tabletter. Jag hade haft motgång på motgång såpass länge och när den där motgången kom så rann bägaren över totalt och jag orkade inte med nånting, trodde jag! Jag lever idag och ångrar mitt beslut jag tog då något enormt mycket. 

Likes

Comments

​Just nu hatar jag mig själv så mycket som en person kan hata sig själv.. Eller är det bara mina demoner som säger åt mig att jag ska hata mig själv? Jag skadar mig själv genom att trycka ner mig själv så himla hårt.. Jag ser inte mina egna gränser just nu och det är farligt jag vet.. Några exempel på hur jag trycker ner mig själv är: Jag vill spara pengar, men jag slösar ändå. Jag vill jobba och få ett jobb, men jag säger att ingen vill ha mig som arbetare, jag tvingar mig själv att inse att  jag inte kan jobba. Jag vill äta mat, men jag äter inget?. Jag vill ha en bra relation till min familj, men jag tar aldrig någon kontakt tar bara avstånd. Jag vill ha en bra relation med Eddie, men ändå så skapar jag bråk om absolut ingenting och gör saker 100 ggr värre. Jag vill ha det städat hemma, men ändå så städar jag inte?!!?!? Varför jag jag såhär mot mig själv? Det finns många mera exempel men jag har ingen ork att börja skriva ner allt.

Likes

Comments

Alltså resan gick ju hyfsat bra förutom de där 2 panikattackerna jag fick både när jag lyfte och när jag skulle landa. Jag hade ett sådant tryck påväg ner när vi ska landa så att jag grät av smärta + en jävla panikattack på de.. Fy fan säger jag bara. Meeen lättanden när jag kom ut ur flyget är obeskrivlig. Jag har nog inte känt en sån tyngt i bröstet bara släppa så där som det gjorde då. När jag satte mig i bilen sen för att åka dit jag skulle så vart jag så trött så att jag höll på att somna för att alla nerver bara släppte. Jag har ännu ont i mina käkar eftersom jag spände mig såpass. Men jag känner ännu inte nån nervositet för resan hem. 

Men ångesten finns ännu lite kvar fast än jag är hemifrån men den släpper sakta men jääävligt säkert. Jag stortrivs här uppe i norra Sverige. Vill inte hem, men ändå så vill jag hem för att jag saknar ju självklart min sambo. 


ha dee

Likes

Comments

Just nu i skrivande stund sitter jag med en stor klump i magen.. panik av att flyga. sitter och väntar på flyget just nu och har nästan aldrig känt denna sorts panik. Har små stressat genom hela dagen typ, först hinna me båten till Stockholm, sen hitta överallt i den staden och sen hitta och hinna till rätt buss som går till flyget, och sen hitta inne på den där jävla flygplatsen. Men jag tror jag har hittat rätt nu iaf. Nå lär ju märka när jag landar vart jag hamnat. Men så skönt det ska bli att komma fram när man vart påväg dit hela dagen. 

Men det jobbigaste innan jag fick denna panik var saknaden av min sambo.. har inte vart ifrån honom alls (max 3 nätter ifrån varann) och nu är det 10 dagar utan honom. Jag somnar alltid bättre när jag har honom vid min sida, men nu kommer jag inte ha det.. Men det kan även vara bra för oss båda att vara utan varandra lite och få känna den där saknaden och få längta. Men gud så jobbigt det är ändå... nu orkar jag faktiskt inte skriva mera eftersom måste hinna lugna ner mig med lite musik innan jag ska på det där förbannade flyget.. Har inte flyg skräck, men jag hatar att starta och sedan landa.. och resan är bara 1 timme och 20 min lång så man hinner inte vara i luften så länge.. min värsta mardröm alltså.. 


ha en bra kväll alla dåå

Likes

Comments

Alltså är det ens möjligt att ha ångest de mesta av de vakna dygnet? Och när jag väl sover så drömmer jag mardrömmar om ångest attacker och allt som hänt förut.. alltså jag orkar verkligen inte mera. Vill bara bort från Åland, bort från mitt liv. Vill ändra mig själv vill flytta bort vill vara lycklig igen..
jag försöker så mycket att inte visa hur jag mår så att ingen tar avstånd igen.. vill bara vara lycklig utan att behöva låtsas..
fan allt alltså

Likes

Comments

Hej, är nu tillbaka på bloggen och Åland! Eller har vart de i nån vecka hehe. Men jo att det är inte så mycket som har hänt egentligen. Vi åkte till Sverige och sen ner till Litauen och var borta i ca 1 månad.. kan ju säga att de märktes efter ett tag att vi var bort ganska länge, det märkte iaf jag på hemlängtan jag hade ganska ständigt. Men det bästa med att vara hemifrån är att slippa ångesten lite.
Jag saknar norra Sverige så fruktansvärt så jag ska faktiskt dit upp nu i september/oktober igen!! :D längtar, men har ändå mycket ångest kring de just nu..
min sambo har blivit arbetslös så vill ju hitta nå jobb och hjälpa till med ekonomin och inte lämna honom i en vecka utan pengar :o jag är orolig hur jag ska reagera på flyget eller Påväg till flyget.. har aldrig rest själv så långt eller vart utan min sambo mer än Max 1 natt :o
Nåja.. de ska säkert gå bra.. hoppas jag.
Men just nu är jag ganska nere på senaste.. morfars bortgång tog på riktigt ordentligt när man har så mycket osagt och ogjort. Mycket tankar och känslor. Mormor ska flytta och jag vill vara stark gällande de och vågar inte visa hur jag känner kring de, för ärligt så är jag förstörd att hon ska flytta men ändå så är jag jätte glad och stolt över att hon väljer att flytta för sitt eget bästa!

Likes

Comments

Ni vet kanske inte känslan av att vara bland folk men ändå känna sig så fruktansvärt ensam.
Senast idag gjorde jag det, det var som om att alla såg att jag var där men ingen reagera när jag gjorde nånting eller när jag sa något.. som om jag bara fanns där för att vara där inte delta i nåt samtal eller nåt.
Som om det är helt okej att förolämpa mig med ord och sen bara ignorera mig, i mitt eget hem! Jag är så sjukt glad att jag ska lämna Åland nu 1 månad o bara skita i allt skit här hemma.
Det jag mest kommer längta tillbaka till är min familj, mamma, pappa, mormor och syskon! Alla andra behöver jag en paus ifrån!
Eller känslan att veta att folk hittar på massa roligt med varandra men glömmer liksom bort att fråga mig typ. Visst jag har socialfobi och brukar inte vilja följa med, men att fråga mig om jag vill hitta på något eller bara vara i stan med vänner det betyder nästan allt för mig. Det betyder så mycket! Men ingen fattar de!
Hejdå!
Reser bort 28.7 o kommer tillbaka den 24.8! (Kommer inte blogga då!)

Likes

Comments

Var till mormor idag en stund och vi pratade en stund och det är självklart jobbigt att prata om mitt mående just då men det är en sån jäkla lättnad sen när man väl har kommit hem igen och tagit in allt hon sagt osv. Jag är så tacksam att min äskade mormor finns ❤mår bra av att prata med henne och det borde ske oftare!
Men i morgon ska jag på jobb (de stället jag trivs på) och det ska bli så kul o skönt! Längtar!! Var även till min psykolog idag på vup och det är inte alltid man pratar om så vettiga saker men att veta att han finns där och kan lyssna om det är nåt jag vill säga eller att han bara finns för är en sån stor lättnad för mig. Prata om precis vad som helst!
Ha en trevlig helg :)

Likes

Comments