Trött tröttare tröttast

Skolan skiter sig... Ätande är helt out of control... Är trött... Orkar inte blogga...

Idag har jag inte ätit något förutom 1 macka till kvällsmat.

Hade nu alltså läkartid på fredagen. Alltså från sjukhuset, från avdelningstiden. Jag avskyr allt som har med det att göra. Jag hade ju redan börjat på syömishäiriökeskus, och sedan kommer de bara (och ja jag vet att jag var på avdelningen för största delen p.g.a min fysiska hälsa och för att jag var i livsfara) och tar över helt min tillfriskningsprocess. Och de vill liksom bestämma över hur man skall göra angående vissa saker. De förstör liksom inget om denhär sjukdomen, och dess psykiska sida. Anorexi är ju en psykisk sjukdom, hallo?!?!! Läkaren verkade inte alls vara stolt över att jag har så småningom börjat gå upp i vikt. På syömishäiriökeskus är de ju liksom superstolta om vikten inte har gått neråt. Och varje gram det har gått uppåt är de stolta som bara fan. Och på sjukhuset har de liksom den attityden att "jaha, har du inte gått mera upp i vikt, dåligt av dej". Kommer säkert hela resten av mitt liv avsky allt som har med sjukhus att göra, påpekar ännu bara att avdelningstiden var de hemskaste veckorna i mitt liv. Varje gång jag ens tänker på det får jag kalla kårar och vill börja gråta. När jag fick veta att jag hamnade dit. Familjen som grät när jag åkte iväg. All den mat de plötsligt började mata. Hemska sjuksköterskorna. Usch fan!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag tänkte dela med mig att de 5 värsta sakerna som uppkom i samband med min ätstörning, symptom som inte är ovanliga vid denna hemska sjukdom. Jag skulle kunna rabbla upp 100 olika saker som är dåliga (och inte en enda bra för den delen) men jag tar upp de som jag tyckte var jobbigast för just mig.


1. Illamående och yrsel.
Ganska uppenbart att när din kropp inte får i sig den näring den behöver, då mår den sämre. När systemen i kroppen utsätts för obalans som den gör när den plötsligt får i sig mindre energi än vanligt, då gör den sitt yttersta för att den ska överleva och inte falla ihop. Äter man för lite sjunker blodtrycket, vilket gör att blodtillförseln upp till hjärnan tillfälligt minskar när man exempelvis reser sig upp.

2. Den ständiga oron.
Jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat än tankar kring mat, kalorier och min kropp. Jag kunde inte låta bli att spegla mig i… Ja, allt. Skyltfönster, speglar, bilrutor. På lektioner, när jag var med vänner, när jag skulle sova… Jag var alltid orolig över hur min kropp såg ut, vad jag skulle äta och när. Jag fick aldrig lugn och ro i mitt huvud, det snurrade ständigt runt. Jag funderade också på hur jag skulle trixa med maten så att jag fick i mig så lite som möjligt utan att någon märkte. Nu i efterhand, när jag sitter och skriver detta, då fattar jag hur in i helvete korkat det är.

Jag var alltid orolig över att andra skulle tycka att jag var tjock, trots att jag innerst inne visste att jag vägde för lite för att anses hälsosam. Som för många andra med ätstörningar, tankarna är så ologiska. Jag visste hur mycket jag vägde, ändå trodde jag att jag var tjock. Jag såg i spegeln att mina höftben stack ut, ändå såg jag mig själv som för stor. Det är liksom detta som är boven i den här jävla sjukdomen. Det spelar ingen roll hur mycket du går ner i vikt, du kommer aldrig bli nöjd. Ju mer du går ner i vikt, desto mer kraft får rösten i huvudet som får dig att gå mot en säker död.

3. Mättnadskänslan.
När jag till slut gav mig fan på att bli frisk och gjorde ett ärligt försök till att äta ordentligt var det lättare sagt än gjort. Med tanke på att min kropp var inställd på svält och den regelbundet hade fått i sig minimalt med mat, så hade min magsäck krympt en del. Det ledde till att jag blev mätt väldigt snabbt, jag kunde inte äta så mycket innan jag kände mig proppmätt. Det väckte så mycket ångest och det var så många gånger jag bröt ihop och gav upp. För en person med en ätstörning så innebär känslan av att vara mätt att man är för fet och har ätit alldeles för mycket, vilket betyder att man är misslyckad.

4. Ångesten.
Den ångesten jag upplevde när mina föräldrar försökte tvinga i mig mat, när jag visste att middagen var på gång, eller när jag hade ätit en måltid… Den var så brutal, så ond. Så många gånger som jag trodde att jag var på väg att dö, så kraftig är den. Hur kunde jag intala mig själv att det var värt att leva med det? Under mina värsta månader, på sjukhuset och hemma, så hade jag panikångest dagligen p.g.a maten. Jag grät och skrek åt personalen, jag var så himla borta. Hanna var borta när ångesten tog över helt och hållet.

5. Kommentarerna.
När jag gick ner i vikt fick jag kommentarer som sa att jag såg sjuk ut. Det såg inte bra ut och jag var inte snygg, fick jag höra. Jag blev ledsen, eftersom tanken bakom hela grejen att bli smalare var att jag ville bli finare. Tänk så fel jag hade. Jag blev dumpad av en kille som inte ville vara med mig för att jag var för smal. Jag trodde inte det var sant, jag trodde att killar ville ha smala tjejer. Även där, tänk så fel jag hade!

När jag sedan gick upp i vikt så lade folk märke till det väldigt snabbt, och jag fick istället höra att jag såg mycket piggare ut. "Åh Hanna, du ser ut att må mycket bättre!". Jag blev helt förstörd av dessa kommentarer, jag var så himla ledsen och fick så mycket panik. Jag uppfattade det som att jag hade blivit tjock, att jag såg fet ut. Hjärnan och tankarna blir helt fucked up när den går igenom svält. Allt blir så förvirrat och ologiskt. Personerna som sa detta menade ju bara väl, men det fattade ju inte jag. Jag kunde bara inte förstå att det var komplimanger jag fick, att jag såg finare och fräschare ut. Det gick liksom inte in i huvudet.

En annan typ av kommentar som jag ofta fick var "Det är ju bara att äta!". Jag ville bara skratta personen rakt upp i ansiktet. Liksom, hur dum får man var om man säger så till en person som har en ätstörning? Hade det varit så enkelt som att "bara äta" så hade inte denna sjukdom funnits. Anorexia är inte ett val, det är inte en fix idé och det är fan ingenting som är lätt att ta sig ur. För de som inte upplevt det så är det omöjligt att förstå den extremt starka känslan av att inte kunna äta. Jag kunde inte äta, det var omöjligt. Det satt så mycket i psyket att det till slut blev fysiskt också. Ibland kunde det kännas som att någon höll fast min arm under bordet så att jag inte kunde lyfta upp den och ta tag i gaffeln för att äta. Så kraftig är den. Så nej, säg aldrig "det är bara att äta".

Likes

Comments

Att bli kvitt ätstörningstankar helt och hållet är svårt, nästintill omöjligt. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli fri från dem. Fri från sjukdomen, fri från tankarna. Jag vill inte ens kämpa för mitt liv, det är för läskigt.

Jag får inte följa med och handla mat i affären, eftersom det kunde vara triggande för mig. Jag får heller inte vara med under matlagningen hemma, av samma anledning. Min behandlare på ätstörningsenheten gav mig därför förbud mot det under en tid.
Jag har totalt träningsförbud, min kropp är tydligen otroligt skör och jag bryter ner den sakta men säkert när jag tränade i smyg. Jag får aldrig vara ensam, alltså verkligen aldrig. Någon är alltid tvungen att vara hos mig och "hålla koll" så att jag inte smygtränar, kastar bort mat eller gör någonting för att skada mig själv. Jag bråkar med mina föräldrar, är ständigt upprörd eller ledsen. Håller aldrig med dom eller tackar för deras hjälp, för jag ser det inte som hjälp utan som att de bara var emot mig och få mig att bli tjock.

Likes

Comments

Hej mina 3 läsare :(

Jag mår inte bra just nu, så vet inte om jag ska använda bloggen på ett tag nu. Läggs in på sjukhus på måndag för jag har nämligen fått diagnosen Anorexia Nervosa. Mamma och pappa är ledsna och vet inte vad dom ska görs så på måndag blir jag inlagd för första gången. Är rädd.. vet inte vad jag ska göra.

Likes

Comments

Hej, här är några av mina Deep låtar, dom är jätte bra men har ni tänkt på att i anaconda sjunger dom typ fuck the skinny bitches, Fuck the skinny bitches, Fuck the skinny bitches in the club, I wanna see all the big fat-ass bitches in the muthafuckin' club, Fuck you if you skinny bitches, what?! Kyuh! Jag tycker nästan det är lite "kränkande" tänk dom "smala" personerna som lyssnar på den??


Likes

Comments

Hej bästa ni, eller ah hej ni fyra som läste föra. Detta inlägget har jag tänk att jag ska berätta lite av börjar av där jag är idag, så luta dej tillbaka och ta din tid för att läsa. Hur ska jag börja? Okej men jag vill börja med att säga att man varken behöver vara tjock eller smal för att ha en ätstörning. Ätstörningar sitter inte bara i utseendet utan i huvudet också. En ätstörning sitter faktist mest i huvudet.

Jag har alltid älskat mat, alltid ätit mycket och varje måltid. Jag mådde bra, va alltid lite underviktig men det var kanske bara med högst 2kg till några hekton. När jag blev 12 bytta jag skola och började i 6an. Jag hade lätt med att få vänner, tränade två sporter. När jag var 12 vägde jag runt 45kg och var 165. Räknades som underviktig eftersom mitt bmi var under 17.0 När jag började 7an vägde jag 46kg och var 166, fortfarande underviktig. Efter några månader i 7an började jag bli mer deppig och fick ångest, blev mer blyg och tänkte väldigt mycket. Mina tankar var bara på mat, vad jag skulle äta, när jag skulle äta och hur jag skulle göra för att skippa maten hemma, om jag skulle säga till föräldrarna att jag va mätt, eller att jag hade ont i magen. Allt svävade runt i mitt huvud. Jag började väga mig mer och kände mig tjockare och tjockare. I början av januari 2016 började jag skära mig själv, åt jag mer än planerat blev det ett sträck på benet eller armen. Det är så mycket jag vill få ut men det är jätte svårt tt skriva det på ett bra sätt.. Vet inte hur jag ska få det att sitta ihop eller någonting. Jag är ledsen att jag mår såhär och ätstörningen har förstört så mycket mellan mig och mina vänner som trott att jag inte bryr mig om dom. Jag förlorar vänner, får nya det går upp och ner. Men ätstörningen får mig att bara vara inne på mitt rum och knappt träffa några.

Det här blev inte så mycket men det kommer mer, tack för eran tid<333

Likes

Comments

"Du tror du är så fin"

Orden ekar. Tårar rinner.
Jag är så nära nu. Så nära att ge upp.
Hur kan allt vända på någon dag?
Jag kände mig hur lycklig som helst.
Nu kommer allt på en gång.
Ensamheten, hatet, orden.

Uppmaningarna om att ges bort.
När ingen annan vill ha en, varför ska man finnas kvar?

Likes

Comments

Hejsan alla stora, små, långa, korta män och kvinnor vill bara vara tydligt med att detta kan vara triggande så läs bara min blogg min du kan hantera det!<3 Ni får tacka min kompis att jag sitter här idag, hon har velat detta så länge och här är jag :) Detta är inte riktigt min grej det här med att blogga men vi får hoppas att det löser säg.

Som ni ser heter min blogg "jag och min ätstörning". Jag ska berätta för er varför den heter det och allt det där, i nästa inlägg som jag tror kommer imorgon. Så jag har valt att börja med detta för att först få ert stöd, sen vill jag att ni där ute ska veta hur det är.

Men jag heter **** och är **år, nä jag skoja bara! Ska vara anonym men ni kan fortfarande fråga frågor och sånt i kommentarerna, inte för att jag tror någon kommer läsa men det är värt ett försök.

Imorgon ska jag försöka skriva början till det jag lever med idag. Så nu har jag tänkt gå ut med hunden sen duscha och sen blir det säkert Netflix and chill!


Hoppas ni är intresserade. Va på er vakt och håll ögonen öppna för imorgon kommer början av det stora<33 Kramar & pussar från mig!!!

Likes

Comments