Postad i: Egna Erfarenheter

​Hej allihopa. 

Jag heter Emma och är 20 år gammal.
Jag ska berätta lite om min uppväxt. Då denna blogg är offentlig för alla så kommer jag inte berätta allt i detalj om vad jag gått genom.
Redan vid 5 års ålder så gick mina föräldrar isär, vilket jag tog väldigt hårt. Jag, min mor och min syster flyttade till Karlshamn i Blekinge. Bodde där i ca två år. Jag hade två kompisar. Idag har jag bara kontakt med en av dem. Vi höll ihop som de tre musketörerna. Men under hela min skolgång i Karlshamn så fick jag uppleva både verbal och fysisk mobbning. 
På denna tiden så var det väldigt populärt att reta folk som hade glasögon.  ja alltså de klassiska glasögonorm osv. Idag kanske jag inte bryr mig om det, men de tog mig hårt då. Jag gick hem ledsen varje dag från skolan. Klasskamrater kallade mig ful, missfoster mm. Minns en kille som var klassens bråkstake såg ju verkligen mig som ett enkelt mål. Han tog mina glasögon, puttade ner mig på en stor sten och skulle slå sönder glasögonen, med tur så hann han inte göra det då min lärare kom. 
Tillslut flyttade vi. 
Jag börjar på en ny skola i Markaryd, jag bor där ett år. Skolan fungerar bra, jag hade kompisar. Inga större bråk eller mobbings situationer. Men då mådde inte jag bra hemma. Min mammas dåvarande sambo var både elak mot mamma, mig, min syster och våran dåvarande katt Itschi. Han kunde bara få för sig  att sparka på katten. Skrika på oss, vi fick  aldrig vara i vardagsrummet om det var besök där. en dag kom hotet att vi skulle flytta inom ett visst datum annars så skulle alla våra saker ligga på marken ute. Vi fick då bo i en husvagn som en av mammas kompis ägde. Men vi kom upp på fötterna och mamma hittade ett hus i Strömsnäsbruk. Mamma var så duktig och har verkligen totalt renoverat upp huset. Idag är det jättefint och mamma är så nöjd med det. Mamma träffade en ny kille, jätte snäll och omtänksam. Jag bytte återigen skola, och mobbningen tog fart. Jag fick börja gå till kurator, prata med bris osv. Jag gjorde allt jag kunde för att få prata av mig och få ur mig allt jag höll inom mig. Återigen kom allt skit med glasögonen in i bilden igen. Och med tiden så blev mitt självförtroende svagare och jag blev bara mer och mer ledsen och omotiverad. Jag vågade aldrig säga ifrån om jag tyckte något var fel, jag lät alla hålla på, jag såg liksom ingen mening att kämpa emot. Men det gick så långt att jag blev nedsparkad av en kille i klassen. Jag vågade inte gå till skolan i 2 veckor för jag visste att han var där. Som tur var så var min mamma så pass hård att hon tog med mig ner dit och vi fick prata ut, han jag och våra föräldrar. Allt löste sig. 
I gymnasiet började jag få skinn på näsan. Lyssnade inte lika mycket på vad folk sa. Kände att det var inte lönt att lägga ner tid på idioter. Men visst de förekom mobbning då med, men jag lärde mig att inte lyssna på det bara. Det tyngsta var väl att jag började gå upp i vikt, folk tyckte väldigt mycket om att lägga spydiga kommentarer om att jag borde banta osv. De var ett tag där jag kände att allt var ett helvete bara, men tog mig ändå rätt snabbt upp igen, började träffa vänner som accepterade mig. Mitt självförtroende ökade snabbt igen och jag började säga emot. Idag står jag för vad jag tycker, jag undanhåller inte direkt om jag tycker något är fel, vill folk ha min åsikt så säger jag den och dem får helt enkelt acceptera mina svar. Men jag var varit svag, något så in i rent ut sagt. 
Till er som kanske har varit med om liknande, jag förstår er. Ibland är det tufft. Men ni är precis lika värdefulla som alla andra. Stå upp för er åsikt och skit i vad andra säger. Tillslut visar dem dig respekt och inser att dig går det inte att trycka ner dig. 

Kram till er alla.

Likes

Comments

Postad i: Dagliga inlägg

Vi är två tjejer som håller på att starta upp ett företag som handlar om att hjälpa personer som inte känner sig höra ute i skolan, arbetslivet eller kanske i privatlivet.
Vi vill att alla ska känna sig hörda, för ingen person ska gå och känna sig mindre värd.
Av egen erfarenhet vet vi hur det känns att bli personligt utsatta.

Just nu har vi bara kontakt via mail, men telefonkontakt kommer att komma inom kort.
Har ni/du frågor så tveka verkligen inte att höra av er till oss!

arduhord@hormail.com

Med vänlig hälsning
Oss på Är Du Hörd

Likes

Comments