Klockan är bara strax efter 12 och jag är helt slut. dagen har ju knappt börjat. 
Men idag är en fullspäckad dag.... lite för mkt faktiskt. .. arbetsterapin... Vattengympa..Träning...läkare...terapi... sen äntligen lite vila

Men det är bara kämpa på!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tiden rullar på och går trots att det känns som den står still.

Jag vet inte vad det är och jag kan inte förklara. Men känns som Jag bara väntar. men på vad kan man undra. ...

känns som jag är i en bubbla. går runt där. men tappat lite kontakten till verkligheten.  minns inte vad jag gör. Förstår inte vad som händer. allt är bara ett snurrigt kaos.  Vet inte vad jag vill eller tänker. Är bara tom. Vill bara gömma mig och aldrig komma fram.  undra om det går ??

Jag vill inte ha det såhär...

Likes

Comments

Har inte blivit något sovit i natt och nu är kl 7.... känns som att det inte är någon idé att försöka längre.

Får besök så måste ändå snart upp och dammsuga. ..

Varför kan jag inte få sova.... är ju mitt sätt att orka livet...

Likes

Comments

Jag blickar framåt och det enda jag ser är mörker

Jag tar mod till mig, ber om stöd. Alla tror allt är så jäkla bra. Städa lite hemma... häng tvätten... ät en smörgås så ska du se att det kännas bättre sen.

Har kämpat flera dagar i detta nu. En smörgås gör inte så det blir bra...

Jag blickar framåt igen. .. ser inget för allt mörker

Är ljuset helt förbi nu? Är det detta som väntar i fortsättningen? ?

Lägger ned isåfall

Likes

Comments

I kväll orkar jag inte skriva något.  det varit en kaosdag  vill bara det ska ta slut.

Försöka sova nu. kanske bättre i morgon. ...

Fattar inte varför jag ska kämpa... till vilken nytta ???

Likes

Comments

Jag har under ett par veckor börjat gå igenom mina saker här hemma. Idag öppnade jag min ena byrålåda och hittar programet från min Examen och jag minns tillbaka...

Tänk att dagen äntligen var kommen. Efter 3 års slitande på Universitetet så kom den dag vi alla längtat efter. Examen!

Champagne med guld har jag aldrig druckit varken före eller efter denna dag. Man det är klart det ska vara fint denna bästa av de bästa dagarna i livet.

Även om det är närmare 5 år sen så minns jag just denna dagen som igår.

Tänk vi stod där i hallen till den stora Aulan. Vi hörde sorlet där inifrån av människor som var där för våran skull.

Musiken startar  The Final Countdown . Tar ett djupt andetag och vi marscherar  (heter det så ???) in i Aulan. Folket som nyligen satt och småpratade tystnar och de reser sig upp när vi går in.
Håret på armarna reser sig än idag när jag hör den låten. det var så mäktigt. Vi var ett 80-tal studenter så ni kan ju ana att det var många nära och kära där. 

De ställde sig upp för vår skull. I ära, stolthet och vördnad för oss som just kämpat oss igenom hela utbildningen.

Vi får sätta oss där på scenen , tusan vad många människor som satt där framför oss och tittade på oss.

Jag visste att mina föräldrar med respektive var där och fina vännen S. Jag tittar ut över folkhavet. Ser då min pappa i slips och  ljus kostym. Han ser så stolt ut 💙 Ser sen min mamma som ser glädjefylld ut. Blicken söker över folkhavet,  vart är S, vågade hon inte komma när det var så mycket folk? Där... där satt hon. Min ängel 💜💜 Som fått mig att kämpa vidare när det vart tufft. som alltid har trott på mig. Som vet vilken kamp jag kämpat mig igenom innan jag började studera.
Men vilka var det som satt där bredvid? ? Det var ju min individualterapeut från när jag gick DBT. Och min gruppterapeut från samma ställe. De såg rörda ut, alla tre. Men tänk... mina terapeuter kom på min examen. Mina terapeuter jag inte längre gick till.
Tusan vad jag kände mig ärad. De hade på inga sätt någon skyldighet att komma dit. Inte ens om jag gick i terapi hos dem. Men de kom. Mina ögon tårades av glädje och tacksamhet.

Det var brosch-utdelning, fick min älskade Sjuksköterskebrosch.  De ropade upp mitt namn. Jag reste mig och på lätt darriga ben gick jag fram och tar emot min brosch och en röd ros. Påväg tillbaka kastar jag en snabb blick mot S och terapeuterna. Dem torkade sina tårar. Jag kan inte än idag förstå att de var så rörda och stolta över mig.

Ceremonin fortsätter. Det hålls tal av både lärare och student. En kör sjunger. Allt känns så overkligt.

När Ceremonin är slut samlas vi ute. tar gruppfoto och sprids sedan ut till våra nära och kära.
Vi som hade kämpat dessa 3 år tillsammans. som har suttit på hur många föreläsningar som helst tillsammans. som tillsammans suttit i stora salar och gjort tentor. samlades en sista gång innan våra nya liv som Sjuksköterskor började.

Där utanför möter mina föräldrar mig. De är stolta över mig. De ser man. Bara det är en konstig känsla för mig. Jag som gjort dem så besvikna många gånger.
Mina terapeuter kommer fram. De orden de sa värmer än idag.
Av min Individualterapeut fick jag ett halsband med en ängel. Hon hade skrivit på kortet "Till min kämpe och ängel" Jag kunde inte ta in det då. men efteråt inser jag hur stolta de var. De hade sett mig på botten av den mörkaste dal. De hade sett mig resa mig och idag stå där. Där ingen ens i sin fantasi kunde tro jag skulle stå.
Fast jo... dem har alltid alltid alltid trott på mig. De har betytt så mycket. En personal från den kommunala dagvården jag vart på när jag mådde dåligt innan jag började mina studier var med där och kom fram. Jag blev så glad över alla människor som hade kommit dit bara för min skull

Många kommer fram och grattar mig. Anhöriga till mina närmsta studievänner. Endel kände jag mer andra mindre. Det fotas och grejas. Folket droppar av. Vi nya Sjuksköterskor går iväg med våra nära och kära.

Jag, S och mamma med sambo går till en restaurang och äter examensmiddag innan vi börjar resan till min hemstad där min släkt ska fira mig dagen därpå.

Detta var nog den finaste och värdefullaste dagen i mitt liv

Jag är så tacksam till alla som delade den med mig 💜💜💜💜💜💜

Likes

Comments

Det har inte varit en av mina bättre dagar. Psyket spökar som tusan. Ångesten knackar på hela tiden. Får ingen ro i kroppen, inget jag gör stillar oron... inte ens litegrann. Jag håller nog på att bli tokig 😕😕

Försökt få till rubrikerna på inläggen så de blir centrerade. .. men jag kan inte. jag gett upp det. Samma att jag ville lägga till en bild i gårdagens inlägg.  men det gick inte heller.  i förrgår gick det ju. men inte nu längre 🙁🙁 jag är kass på detta.... oxå....

sov gott.💜

Likes

Comments

Nu har denna dagen oxå gått... jag har tillbringat den i soffan för att kurera mig... men nu vid läggdags är febern tillbaka.

Jag ångrar så mitt liv. Detta är inte det liv jag hade planer att leva. Jag är inte den jag trodde jag skulle vara.

När jag för många år sedan hamnade i träsket av psykisk ohälsa trodde jag att livet var slut.  kunde inte ens i min fantasi se att jag levde om ett år... det var en kamp men livet ljusnande.  jag bestämde mig för att utbilda mig till det jag sen så länge hade bestämt.  Jag flyttade 30 mil hemifrån och började det liv jag trodde att jag skulle leva. Det gick jättebra första halvåret. men sen började livet tränga sig på. Jag blev stammis både på akuten och psykiatrins slutenvård.

under 4 veckor "bodde" jag på avdelningen samtidigt som jag åkte till skolan varjedag och pluggade. En miss de gjorde var att låta mig ha min lägenhetsnyckel med mig. Jag gick hem nästan varje dag och tog tabletter. Tog dem för att jag inte orkade leva i verkligheten.
Fick avsluta mitt studerande. blev sjukskriven i två år. Gjorde utredningar och gick DBT.

Livet kom tillbaka. Jag mådde så mycket bättre. Började plugga igen. denna gång ett annat program på Universitetet. Jag kämpade och fick min examen. Jag var så glad och stolt.  På min examen kom min fd individual terapeut och en av gruppterapeuterna. De grät. De var så stolta, de var en av de få som visste min bakgrund.  min kamp. vad jag hade tagit mig upp i från.
Nu började livet... tänkte jag.  Jag flyttade till min hemstad. Fick mitt drömjobb som jag bara sökte för skojskull men visste att jag inte skulle få... 90 sökande till 2 platser.... 10 fick komma på intervju. Ena tjänsten var redan tillsatt pga en person som fick byta stad . Hon flyttade hit helt enkelt. Jag... lilla grundutbildade jag... fick tjänsten.

Jag trivdes. men någonstans inuti började en depression komma fram... mina tankar blev mörka. jag ledsen. kunde inte sova. mycket ångest. självmordstankar.. Jobbet fick mig att orka lite till. Det var mitt liv.
Jag var klok och kontaktade vårdcentralen.  Fick träffa läkare och han skrev ut antidepressiva.  Jag frågade vad jag skulle göra tills de började fungera. Hans svar ekar fortfarande i mitt huvud  "äta Sobril" han skrev ut en hundrapack... Jag tog dem... nästan allihopa..... jag var så säker på att det var det han menade. Han gav mig sin tillåtelse att ta mitt liv.
Jag repade mig. Fortsatte jobba efter 2 veckors sjukskrivning. Livet började igen... det gick bra i 6 månader. sen rasade det totalt. jag hamnade på en avdelning många mil härifrån . med ett LPT i 6 veckor. Sen dess var inget sig likt.
Jag blev av med jobbet. hade bara vikariat.  men en fast anställning väntade. .. Jag blev sjuk igen. Detta är snart 3.5 år sen... Idag har jag insett. Jag kommer aldrig tillbaka.  Mitt liv är inte det som jag hade tänkt.

Det är en sorg. Jag går pånytt DBT... men vet inte vart det kommer leda. Mitt liv känns kört... det gör sig påmint titt som tätt. .. Nu är jag där jag var från början. när jag inte kan se att jag har ett liv om ett år....

Likes

Comments

Sjukstugan fortsätter här 😕 Har nu haft feber till och från i en vecka. I början tänkte jag att det var vanlig förkylning.  men nu vette tusan. ... feber och hosta from Hell..

Vilat hela helgen och fick lämna återbud på sakerna jag skulle göra idag. Men inte blir jag bättre 🙁 Undrar hur länge detta ska hålla i sig.

Har massa måsten att göra, men finns ingen ork nånstans till det just nu.... Blir ju tyvärr inte bättre av att psyket spökar lite med...

Men bara kämpa på. skam den som ger sig 😉

Likes

Comments

välkommen till min blogg! Jag ser verkligen fram emot att börja blogga igen. Har gjort det tidigare i livet, men det sinande ut då. Nu är jag tillbaka med nya tag.

Vem är då jag??

endel av er känner mig. Men jag väljer att iallafall för tillfället att vara lite anonym för de som inte vet om än att jag börjat skriva igen.

Bor med mina 3 katter , fröknarna Svans,  som är det viktigaste i mitt liv. De hjälper mig att orka kämpa lite till.

Jag är högaktuell inom Vuxenpsykiatrin och har mycket erfarenhet , både bra och dåliga, därifrån.
Har även i många fall personalperspektivet med då jag har min vårdutbildning. Men är för tillfället sjukskriven

det blev en kort lite ytlig presentation.  sängen  kallar . Vart vaken alldeles för länge redan

god natt 💜💜

Likes

Comments