Det har varit omvälvande dagar på senaste. Känslor som rivs upp och känslan av att kastas tillbaka till då du försvann.
Filmen som jag har väntat på samtidigt som jag har bävat för har sänds på tv , Efter Inez.
En film som skildrar livet för en mamma och en pappa som väntar barn. Allt fortskrider normalt. Spjälsängen bäddas, kläder köps, förväntningar skapas. Längtan efter en liten bebis tar upp deras vardag. Tills den dagen Inez hjärta slutat slå. Världen vänds upp och ner.
Filmen hade kunnat handla om oss, om Gabriel.

För de som ser filmen kan jag tro att den smärtar, man får ta del av sorgen. Se hur det är att bli änglaföräldrar.
Jag har helheten. Vet precis hur det känns. Jag vet lixom vad föräldrarna känner, vad de går igenom mellan dom olika scenerna.
Hade gärna sluppit ha den erfarenheten.
Det var en timme av tårar när jag såg den filmen.

Någon frågade ”orkar du verkligen se den?” . Jag ville verkligen se den. Antar att det är en del av bearbetningen.

Alla Helgona , en högtid att tänka lite extra på dom som inte finns med oss.
Var till minneslunden när det hade börjat skymma idag. Var fantastiskt vackert med alla ljus. Det knöt sig i bröstet stegen fram till själva lunden. Otroligt fint! Placerade ett ljus mitt bland alla dom andra hundratals ljusen.
Ett ljus för dig Gabriel , älskade , saknade lillebror.

Kapellet hade öppet för ljuständning dagen till ära.
Vi gick dit. Pang! Jag var tillbaka till dagen då vi hade begravning för dig. Där framme där din lilla kista stått där stod nu 3 st stora fat med sand med många brinnande små ljus. Det brast , tårarna rann. Jag trodde jag skulle vara ledsen och närvarande där i kapellet. Men det blev en annan känsla, en känsla jag inte var beredd på. Vi satte oss på stolarna längst fram. Just dom stolarna vi satt på under begravningen. Det var som att jag var tillbaka till begravningen. En av dom svåraste dagarna i hela mitt liv.
Samtidigt var det fint, det var vackert. Det var som att du var där.

Ikväll tänder vi som vanligt ljus här hemma, precis som vi gjort dom senaste 127 dagarna...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Beställde ett sånt fint familjeporträtt från #barnuppropet. Så nöjd och så fint bemötande från dem.

Saknar lillebror nått oerhört. Går inte en dag utan att jag tänker på honom. Undra om det nångång kommer en sådan dag? Jag tror inte det. Jag hoppas inte det. Våran älskade lillebror.

Får frågan om vi ska "försöka igen" med ett syskon. Jag vet inte, det är så svårt.
Pallar jag en graviditet igen? Oron som jag haft i mina graviditeter har räckt tycker jag , hur kommer det inte bli i en eventuell framtida graviditet. Skulle jag orka med den oron?! Samtidigt känns det som att det (förhoppningsvis) leder till någon så bra och fint , ett helt liv. Så dom 9 månaderna kanske är värt sin oro. Sedan slutar man ju aldrig oroa sig för sina barn, men det är ju en annan historia..

Hela jag, hela min kropp, skriker ju efter en bebis. Så visst, det känns ibland självklart att vi ska försöka igen. Men kan vi ens bli gravida igen? Om det blir ett missfall , orkar man med det. Och värsta tänkbara, tänk om samma sak händer igen?!
Inget fel har hittats på mig eller Gabriel så sjukhuset har gett ett OK, ifall man vill försöka igen....
Vi börjar båda vara rätt gamla också. Gabriel skulle bli vårt sista barn... Nu finns han ju inte här hos oss. Så kanske man tänker om i den frågan..

Varje gång jag träffar en bebis gör det lite ont i mig. Den längtan smärtar..
Jag är såklart inte missunnsam, men jag vill oxå ha min bebis här. Inte i himlen.
Samma med gravida. Så glad för alla som har den lyckan att vara gravid. Jag hoppas så innerligt att det går bra för dem. Att dom snart för hålla i sin skrikande lilla bebis. Men jag vet att det samtidigt kan gå så fel. Det är inget jag önskar någon!!!!!! men jag kan ändå inte låta bli att bli lite avundsjuk...

Vi var till minneslunden idag. Det är lite extra fint nu när det börjar vara mörkt ute med alla ljus. Vi tände ett för lillebror och tänkte lite extra på honom och alla andra änglabarn där uppe. Jag hoppas dom har varandra iallafall.

En extra tanke till lilla Iris, Lovalie, Selma och Alice. 💕

Likes

Comments

Om du fått vara kvar här på jorden lillebror , då hade du varit 3 månader igår. Kanske du hade börjat jollra och vara mer medveten om din omgivning? Hur hade du sovit på nätterna? Hade du kunnat ha den där höstoverallen jag köpt åt dig redan i våras? ... Vi kommer aldrig få veta, det gör mig så ledsen.

Mycket av det vi köpt åt Gabriel finns kvar. Jag fixar inte att göra mig av med det. Endel fick han med sig i kistan. Endel finns nerpackat i kartonger.
Det var en hemsk känsla att komma hem från förlossningen till ett hem , helt planerat för en bebis. Spjälsängen bäddad, vaggan på plats, skötbordet förberett med blöjor, kläder fint nedvikt i lådor...
Endel av sakerna gjorde jag mig av med snabbt, fixade tex inte att se den tomma sängen bredvid min.


Minns när jag köpte solhatten och den lilla gula snuttefilten. Dom finns kvar, nerpackade. Helt oanvända.

På 3 månaders dagen började jag jobba 100 % igen. Det känns helt ok. Jag trivs ju på jobbet. Jag känner att jag pallar och jag känner att jag gör ett bra jobb. Trots allt.
Det som tar emot är att det blir mindre ledig tid med Alice.

Likes

Comments

Hur förändras man när ens barn dör?! Jag antar att det är olika för alla. Det jag vet med säkerhet är att det inte är något som någon vill vara med om, någonsin. Det är inget som jag önskar någon, inte ens min värsta fiende.

Jag har kommit närmare döden. Jag fruktar döden mer, på nått sätt. Att Alice ska dö från mig är något som jag kommer på mig själv oftare och oftare att tänka på.
Hon brukar nästan varje natt komma ner och sova mellan oss. Vaknar jag på natten och hon inte kommit. Då måste jag tassa upp och kolla så hon faktiskt lever. Jag tjatar än mer om att hon skall titta noga efter bilar på vägen. Vara försiktig och vara extra rädd om sig. Hon är mitt enda levande barn. Jag vill inte mista henne oxå.

Jag är även rädd att förlora Peter. Både rädd att han skall dö eller rädd att han ska lämna mig, i relationen. På så sätt skulle jag även "förlora" Tilde, finaste bonusdottern. Jag har nog utvecklat en starkare separationsångest än vad jag hade innan Gabriel dog.

Man skall inte ta någon för givet. Det vet nog alla änglaföräldrar. Man ska vårda dom relationer man har. Peter och jag har kommit varandra närmare på ett sätt som jag inte visste fanns. Det är bara jag och han som är mamma och pappa till Gabriel, det är bara vi som kan sakna honom på det sätt vi gör. Det är bara vi som förlorat just honom. Ingen kan tänka sig in i hur det är att vara mamma och pappa utan honom hos oss.

Samtidigt är jag mer bekväm med döden. Jag antar att jag kan relatera till den på ett annat sätt. Jag kan tänka mig in i situationer där andra drabbas, lite lättare nu.
Tidigare har jag aldrig tittat på program som Sofias änglar, Cancergalan etc. Det har varit för smärtsamt. Jag har gråtit mig igenom programmen om jag testat se. Så jag har låtit bli.
Idag ser jag "gärna "på dessa program. Jag vet inte varför. Jag gråter nu oxå, men det känns bra på nått sätt. Jag antar att det är för att jag relaterar på ett annat sätt.
På jobbet , akuten, där vi kommer i kontakt med anhöriga som just förlorat ett barn, en sambo, en mamma.... Där är det oxå annorlunda för mig nu. Tidigare kanske det inte var den roligaste biten av arbetspasset att möta dessa människor, mitt i choken, mitt i beskedet att deras närmsta hade dött. Men idag, då gör jag det med ett lugn och på nått sätt en annan värdighet. Jag kan känna igen mig i deras reaktioner, i deras känslor. Känslan att inte vilja släppa taget, inte vilja inse att man förlorat någon.

Jag har antagligen förändrats en hel del. Det syns inte. Men det känns.

Saknar dig Gabriel

Likes

Comments

Saknar dig så Gabriel.
Har inte varit till minneslunden sedan jag var där sist och det var vandaliserat. Tydligen skall allt vara åter och lagat. Det känns skönt.
Jag behöver inte vara på just minneslunden för att minnas dig. Jag minns dig precis hela tiden var jag än är. Hemma har du fått en ny hylla. Där tänder vi som vanligt ett ljus varje dag. Känns självklart att du oxå ska ha en given plats på väggen. Precis som dina systrar.

Jag vill nog tycka att det går längre mellan gångerna jag tänker på dig. Det är dagligen, men inte hela dagen. Jag blir lite rädd, tänk om jag glömmer dig. Hur du doftade. Hur mjuk du var. Hur du såg ut. Hur du kändes i min famn. Men nej. Jag glömmer inte. Kanske bara minnena blir lite mer utsuddade...
Gabriel du kommer alltid finnas i mitt hjärta. En liten bit kommer alltid saknas av mitt hjärta, den lilla biten finns i himlen. Tiden läker inte alla sår...

Likes

Comments

Var till minneslunden för några dagar sedan. Skulle tända ett ljus för lillebror. Det första jag möttes av när jag kom några steg in på lunden var ett gravljus liggandes slängd på marken. Jag tänkte att vinden har väl tagit det... När jag lyfte blicken så såg jag att dom båda ljusbärarna, dom gemensamma lyktorna för ljus var totalkrachade. Glasrutorna var trasiga, det låg glas utspritt på marken. Själva metallen var också böjt och trasigt. Jag förstod att någon hade varit där och förstört. Vandaliserat. På en av dom heligaste platserna som finns, den platsen där min son har sin sista vila. Dit jag och många andra går för att hedra och minnas våra nära och kära.
Respektlöst. Ofattbart.

Jag tror (och hoppas?) att det är ungdomar som gjort detta. Nån som inte förstår bättre. Inte har fått lära sig rätt och fel... Men så otroligt ledsen och arg jag blev.

Jag tände ljuset ändå.

Provade ringa kyrkogårdsvaktmästaren utan resultat. La sedan ut ett Facebook inlägg på en lokal Facebook sida där jag delade med mig av min upptäkt och missnöje. Inlägget fick många kommentarer av arga och ledsna människor. Kyrkogårdsvaktmästaren blev taggad i inlägget så han tog kontakt med mig. Han tackade för att jag försökt få kontakt med honom och berättade att han nu varit och försökt städa upp det värsta. Han var såklart också ledsen.

Efter ett par dagar tog även lokaltidningen kontakt med mig efter det uppmärksammade Facebookinlägget och gjorde ett litet reportage.

Nu står ljusbärarna på sin plats igen . Hela och fina.

Man är redan ledsen åsså ska nån medvetet göra en sån här sak som gör en ännu mera ledsen. Jag hoppas att dom skyldiga läst på både Facebook och i tidningen och får dig en rejäl tankeställare.

Jag hoppas att lillebror får fortsätta vila i frid på den vackra lunden utan att någon kommer och stör och förstör.

Saknar och älskar dig Gabriel

Likes

Comments

Dagarna går. Men det går inte en dag utan att jag tänker på dig Gabriel. Jag tänker på hur allt skulle ha varit.
Jag är på jobbet när jag egentligen skulle vara ledig och hemma med dig. Se dina framsteg och din utveckling för var dag. Nu får jag istället räkna dagar jag varit utan dig.

Alice pratar om dig nästan varje dag. Funderingar och frågor, från ett barn. Från din storasyster. Hon kommer alltid vara storasyster. Men det gör mig så ont att hon inte har nån lillebror här på jorden. Hon vet inte hur det är att vara storasyster på riktigt.. hon som hade tjatat om ett syskon så länge. Och ja, Gabriel , du är vår lillebror. Men varför är du inte här....
Alice säger att hon ser dig. Att du är med henne. Att du flyger, ser ut som en genomskinlig Laban, men med armar.
Jag önskar att jag oxå skulle kunna känna närvaron av dig. Men jag gör inte det tyvärr... Kanske du kan ge mig ett tecken...

Likes

Comments

Idag skulle du ha blivit 2 månader lilla Gabriel. Istället har vi fått vara utan dig i 2 månader...
Det är också 2 månader närmare att vi ses igen...

Hade önskat att vi fick fira dig, men vi får istället åka till minneslunden och tända ett ljus för dig och minnas dig lite extra.

Saknar dig älskade barn ❤️

Då var vi så lyckliga och ovetandes

Likes

Comments

Idag är en sån där sämre dag. Jag är ledig. Barnen i skolan och Peter på jobbet.
Här hemma är det så mycket som saknas. En liten bebis. Det enda jag kan göra är att titta på bilderna av dig. Lukta på pyjamasen du har haft på dig och bara minnas. Minnas dig. Dom 9 månaderna du var i min mage. Bökade runt, sparkade och hade hicka. Då du levde. Då du låg nära mitt hjärta och lyssnade på mina hjärtljud. Och då ditt hjärta faktiskt slog.
Jag minns även när du kom ut, så fin. Min lilla bebis. Ditt hjärta slog inge mer... men du var så fin så fin.


Idag ska vi tillbaka på återbesök på sjukhuset. Jag tror att det kommer bli jobbigt. Sitta där i väntrummet bland alla gravidmagar eller bebisar. Jag saknar magen, å jag har heller ingen bebis i min famn. Det är orättvist.
Undra om vi kommer få nått mer besked om vad som hände. Jag tror inte det. Hittills har dom ju inte hittat nått avvikande. Du är nog bara en av dom ca 450 barn per år som somnar in i sin mammas mage. På den tryggaste platsen ett barn kan ha. Hur kan det få hända?!

Idag kommer allt spelas upp igen. Som det redan gjort så många gånger... det gör ont! Det finns inget hjärta som slår här... Dom orden glömmer jag aldrig. Jag önskar att ingen fler förälder ska behöva få det beskedet. Men varje dag blir vi bara fler och fler änglamammor och änglapappor.

Det är tur att jag har Peter. Utan honom hade jag aldrig orkat gå igenom detta. Kärlek.

Likes

Comments

OK! Nu är man någotsånär tillbaka i vardagen igen. Första dagen på skolan för tjejerna igår. Idag första dagen på jobbet för mig. Man märker att allt har rullat på precis som vanligt runt om en när man själv har varit , eller fortfarande är, mitt i sin bubbla med allt vad det inneburit.
Jag vill nog påstå att jag känner mig mer delaktig nu i allt det vanliga. Mina tankar kretsar inte bara kring Gabriel och saknaden av honom. Jag blir inte påmind om honom HELA tiden.. det är ganska skönt. Faktiskt.

Det betyder inte att jag glömt eller på något sätt vill glömma min son. Men det känns skönt att "funka" som människa igen. Att vara på jobbet blir lite som en frizon. Jag får tänka på annat och göra nått jag älskar. Hemma går tankarna mycket mer till lillebror, sorgen tränger sig på mer. Det gör inget. Men det är skonsammare med både och. Tror jag.
Gabriel kommer alltid vara mitt andra barn. Min första son. Alice och Tildes lillebror. Den 5e medlemmen i familjen.

Har inte fått frågan än. Men den kommer nog ...
Hur många barn har du? Svaret kommer vara 2 stycken och ett bonus. Såklart.












Varje dag tänder vi ljus för dig lillebror.
Du saknas oss.

Likes

Comments