Vardagen smyger sig på mer och mer. På torsdag ska jag börja jobba. Har fått råd om att mjukstarta och jag tror själv att det är bra oxå. 50 % sjukskriven till en början. 3 veckor tänker jag mig ungefär, sen är tanken att börja på heltid igen.
Det kommer ha gått nästan 8 veckor sedan Gabriel föddes då jag börjar jobba...
Tillbaka till samma byggnad där allt det hemska hände. Som tur är i en annan del av sjukhuset.
Förlossningen har jag alltid förknippat med glädje och en trevlig plats.. därifrån går föräldrar lyckliga med sitt barn med sig. Jag har ändrat mig i den frågan. Jag vet nu att det inte alltid slutar lyckligt...
19:21 den 1/7 i år var en av dom lyckligaste stunderna i mitt liv. Då föddes han, stilla. Men samtidigt den hemskaste stunden i mitt liv, då vi bara fick honom till låns här på jordelivet. Märklig känsla det där. Tror ingen som inte själv varit med om det kan förstå den känslan.

För det mesta i mitt jobb på akuten kan vi göra folk friska, lindra deras besvär och ibland få folk att faktiskt överleva även om dom är illa där an. Men ibland går det inte. Då är det vår uppgift att sedan föra ner dem till bårhuset. Jag har aldrig gillat att göra det. Inne i kylrummet till vänster där ligger ibland en liten vagn men ett vitt skynke över. Och man kan ana att det är ett barns kropp där under. Det har fått mig att rysa...
Nu har mitt barn haft den platsen i kylrummet.
Jag kommer aldrig mer kunna gå in i det rummet.

Jag hoppas och tror att det kommer gå bra att jobba. Såklart så kommer det komma över mig ibland , speciellt i vissa situationer. Men jag kommer att må bättre av att vara på jobbet. Jag älskar mitt jobb.
Har förstått att det är väldigt olika hur man klarar av att återgå till arbete efter att man förlorat sitt barn. Vissa är sjukskrivna flera år. Endel klarar inte av att gå tillbaka alls..
Jag är glad att det känns självklart för mig att snart börja jobba igen. Bara hoppas att det går bra.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag kom brevet som jag väntat på.
Beskedet att lillebror finns på plats i minneslunden.
Jag har saknat en plats att gå till. När jag väl öppnade brevet sköljde det över mig. Det blev än en gång definitivt.
Ville vänta på att Peter skulle komma från jobbet innan vi åkte dit, vi skulle såklart åka tillsammans första gången.
Det är en så fin och fridfull plats. Gabriels sista vila. Där han aldrig är ensam.

Han finns ju med oss varje dag, i hjärtat. Vi tänder ljus hemma och det går inte en dag utan att vi tänker på honom. Så egentligen är inte minneslunden huvudsaken. Men känns ändå skönt att han är på plats, ännu ett steg på vägen.

Idag tände vi var sitt ljus- jag , Peter och Alice. Storasyster Tilde är hos sin mamma denna vecka. Vi placerade även en bukett av finaste nejlikor.

Jag trodde jag skulle bryta ihop. Men det gick "bra". Hade nog min "stund " då jag öppnade brevet.

Jag gråter inte varje dag numer. Ibland har jag lixom dåligt samvete över detta. Men jag tillåter mig att ha bättre och sämre dagar, sämre och bättre stunder. Jag saknar mitt barn hela tiden. Det ger sig bara olika uttryck. Jag måste inte gråta eller bryta ihop för att känna saknad. Den bara finns där... ibland på ytan ibland mer påtaglig.

Förlusten och saknaden av mitt barn kommer inte "gå över" , "tiden läker inga sår". Jag måste bara lära mig att leva med det.

Likes

Comments

"Hur det skulle ha varit "ifall Gabriel hade fått stanna hos oss är nått som dyker upp gång på gång.

När jag tar en promenad är det nått som saknas. Jag skulle ju skjuta en barnvagn framför mig.
När jag kollar i reklambladet från Ica och det finns rabattkupong på blöjor. Då saknas du.
När jag tar sovmorgon och sover länge.. då hade jag hellre väcks tidigt utav dig.
På offentliga platser hittar jag lämpliga ställen för att amma... helt i onödan.
På loppisar hittar jag perfekta fynd till en liten bebis. Dom får ligga kvar å köpas av någon annan...

Det är så mycket som gör sig påmint i vardagen på att du faktiskt fattas...
Varje gång jag ser en fjäril tänker jag på att det är du som är på besök. Det känns fint på något sätt.

Likes

Comments

Begravningen var nästa gång vi skulle få träffa Gabriel efter kistläggningen. Dock skulle vi inte kunna få känna och pussa på honom, om än vara nära.
För mig var "allt det praktiska" inför begravning och annat ganska bra tror jag. (hur nu nått kan vara bra när ens barn dött??) Jag var tvungen att engagera mig och jag ville det..

Blomdekorationen fick Fagernäs trädgård göra åt oss. Den blev precis som vi ville. Ett hjärta av blommor. Blåa hortensia och andra vita blommor.. Så litet, så pluttit. Precis som Gabriel. Det skulle ju rymmas uppe på den lilla kistan..
Nallar och en ängel fick oxå pryda kistan , vi var själva och fixade till ovanpå kistan innan begravningen.
Begravningen av vårt barn. Vårt barn som nu var en ängel.

Ingen ska behöva vara med om det vi går igenom... Ändå blir vi bara fler och fler som mister sina barn innan dom ens föds...

Steget in i kapellet den dagen, det gjorde ont. Ont i mig. I hela mig. Den lilla kistan som stod där framme, i den vilade mitt barn.... Det var ju dop vi skulle ha, inte begravning...
Vi hade som önskemål att gästerna på begravningen inte skulle bära svart. Det blev lite finare så tyckte vi.
Det var ju din dag Gabriel. Den skulle vara fin.. hoppas du gillade nallarna och sångerna vi sjöng..


Det var en fin dag, men en tung dag. Det var ett steg på vägen kan man säga..

Sen kom vardagen på nått sätt, inget mer praktiskt att fixa. Det skrämde mig litegrann.. men man var ju tvungen att orka med vardagen oxå. Det gick det med.

Nu väntar vi på besked att du ska bara på plats i minneslunden. Jag saknar en plats att gå till.
Men du finns i mitt hjärta!!
Tänker på dig varje dag Gabriel!





Likes

Comments

Sitter på leklandet med Alice och en kompis.
Ser alla lyckliga familjer och barn runt omkring mig.

Jag är oxå lycklig.
Jag har min familj.
Det saknas bara en liten del av den.
Gabriel.
Han finns i mitt hjärta nu och för alltid.


Samtidigt i all saknad och sorg måste jag leva. Göra roliga saker, ha kul, för att där emellan orka vara ledsen.
Ibland tänker jag på hur andra ser på mig. Att jag har "kul"..... Hur kan hon vara på fest, hon har ju förlorat sitt barn? Vad hon ser glad ut?!
Men ingen kan väl kräva att jag ska sitta inne och deppa... Tror egentligen ingen gör det. Men ändå.
Jag vet att jag inte ska tänka så, men kan inte låta bli...




Likes

Comments

När Gabriel föddes visste jag först inte om jag ens skulle vilja se honom. Jag visste ju att han var död. Tog kanske en minut efter att han kommit ut tills jag vågade kolla på honom. Han var ju helt perfekt. Världens finaste. Mitt barn. Efter det ville jag inte släppa honom en minut.
Från att först inte vilja se honom till att vilja göra allt! Vi var några timmar med honom tillsammans med syskonen under kvällen han hade födds. Höll honom, kramade och pussade. Tog bilder. Vi valde dock att sova själva på patienthotellet utan honom. Han fick sova kvar på förlossningen i en kylsäng.
Dagen efter hade vi en namngivning och ceremoni i sjukhuskyrkan. Det var så skönt att träffa honom igen, våran efterlängtade bebis. Varför levde du inte? Det var ändå så skönt att få hålla dig igen...
Efter ceremonin var det dags att säga hejdå. Det var så jobbigt! Vi skulle hem, utan dig. Så var det ju inte tänkt.... Du skulle ner i ett kylrum, i väntan på obduktion. Det var inte så det skulle bli. Vi åkte hem i bilen med ett tomt babyskydd...

Vi tog kontakt med begravningsbyrån. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Men man vill ju göra det så fint som möjligt för sitt barn, vår ängel. Vi bestämde oss för en vit liten kista. Dekoration och kistläggning ville vi fixa själva. Ca 2 veckor efter att Gabriel föddes var det tid för kistläggning , då hade han hunnit vara iväg på obduktionen.
Vi hämtade kistan på Fonus. Hade packat med oss nya små kläder, nallar, ett litet skrivet meddelande mm. På väg till sjukhuset hade jag en klump i magen. Hade han förändrats mycket?
Jag visste att det var sista gången jag skulle få träffa och se min son , röra vid honom och ge en sista puss.
Kläderna han hade fått på sig efter förlossningen hade blivit lite smutsiga. Då jag inte ville se "ärren" från obduktionen fick mannen på bårhuset klä på Gabriel de nya kläderna. Efter det lyfte vi själv ner honom i den lilla kistan, tillsammans jag och Peter. Tjejerna var oxå med såklart. Dom ville det och det ville vi oxå. Med oss hade vi även sjukhusprästen som ett stöd. Henne hade vi fått bra kontakt med.
Vi bäddade om, grät, smekte, pussade Gabriel. För sista gången. Det gjorde så ont. Tillslut var vi tvungna att bestämma oss för att det var dags att stänga locket. Peter skruvade i skruvarna i den lilla kistan.
Istället för att någon annan, okänd, skulle skjutsa kistan med Gabriel till kapellet i väntan på begravningen gjorde vi det själva. Vi lastade varsamt in kistan i bilen. Vi tog den första och sista bilturen tillsammans, hela familjen.

Jag är så glad att vi gjort så mycket själva ,träffat och håll honom , bäddat ner honom, skjutsat honom, tagit bilder. Pussat och kramat. Känt doften av honom.
Jag tror att det är lättare att ångra nått man inte gjort.
Jag ångrar ingenting.



Likes

Comments

Denna fantastiska pojke är anledningen till denna blogg. Han föddes 1/7 i år. Tyvärr fick han inte stanna hos oss. Det gör så ont.

Finaste Gabriel. Vår ängel.

Likes

Comments