Jag hade önskat att jag var en tjej som aldrig tänker. Kan jag bara inte stänga av huvudet och sluta tänka någon gång? Jag tänker på min ekonomi, jag tänker på mitt jobb som jag försöker få till, jag tänker på mitt utmattningssyndrom och att jag måste tänka på att inte ta slut på mig själv, jag tänker på min dotter och hennes jobbiga humör, och jag tänker på allt annat som jag inte ska tänka på. Jag går ju på KBT för att jag ska lära mig att sluta tänka så jäkla mycket men det är lättare sagt än gjort. Hur gör ni andra som tänker en massa? Mindfulness kanske?


Nu har jag dessutom fått svar från A- kassan, jag är inte berättigad till a-kassa för att jag studerar på 50% och att jag inte kan jobba 100%. Vill de att jag ska jobba ihjäl mig eller? Jag förstår att de har regler att följa, men om jag börjar jobba 100% så snabbt inpå igen så blir jag sjuk igen. Och då går jag verkligen in i väggen. DET VILL JAG INTE!!!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Varning för snuskigt inlägg..

Jag har länge känt en kille som är dötrevlig. Vi hade något på gång för typ två år sedan men han var inte färdigt med sitt så vi hade aldrig något förhållande. Men nu till saken, vi har alltid haft sexuell attraktion. Han är så himla snygg, jag behöver typ bara titta på honom så har han mig runt lillfingret. Ingen girlpower här altså. Nu när jag är singen så har det blivit ännu värre. Jag kom inte i närheten av att vara otrogen mot mitt ex, men nu när jag är singel så kan jag inte sluta tänka på sex med den här killen. Jag försöker plugga, och vara vuxen men ändå så tänker jag bara på det.

Jag menar, herregud. Det börjar bli lite jobbigt. Tänker bara på hans blick och när han kysser mig. Försöker stänga av huvudet för jag försöker faktiskt PLUGGA!!

Jag vet att det är ömsesidigt, men vi har bara sexuell attraktion. Jag vill ha sex, inget förhållande. Jag känner mig rätt nöjd med att vara singel faktiskt. Jag behöver reda upp saker i mitt liv innan jag börjar dejta igen. Hörde att man måste vänta i 6 månader innan man är känslomässigt redo för dejtande. Jag har alltid börjat träffa någon fort tidigare, så för första gången i mitt liv känner jag att jag vill vara ensam. Fast med förmåner. Haha.

Hur ska man egentligen göra?

Likes

Comments

Jag bor i en tvåa på 58 kvadratmeter med min dotter. I nuläget delar vi sovrum, i det sovrummet har jag delat av med draperier mellan oss. Mer eller mindre alla hennes leksaker är ute i vardagsrummet för vi får i princip bara plats med sängarna i sovrummet. Jag har länge funderat på att flytta ut min säng i vardagsrummet så att hon får hela sovrummet. Tycker det är jobbigt att ha leksaker precis överallt i lägenheten. Bättre med ett rum som är kaos. Hahaha.

Egentligen är det kaosigt i hela lägenheten men det pratar vi tyst om.

Vad tycker ni?

Likes

Comments

Altså.. Jag dricker väldigt sällan. Jag tåler väldigt lite alkohol och därför så har det med tiden blivit mindre och mindre. Dessutom är jag inget fan av att vara bakis. 

Men ändå sitter jag här bakis som fan och orkar knappt röra mig.

Det är resultatet av en superrolig drinkkväll med väninnor och utgång på ett dansställe. 5 drinkar, varav en var spetsad till den grad att mina ögon nästan poppade ut så stark den var. Herregud!!!

Men nu till min poäng, dansbanor. Uteställen. Nattklubbar. En kille raggade på mig, var väldigt trevlig så vi stod och snackade länge. Jag är inte så mycket för att börja hångla med killar på uteställen, så inget hände. Men mina väninnor tyckte snarare att jag skulle gå all in. Varför ska man det? 

Jag bryr mig inte om hur andra gör, men jag kan inte gå ut och hångla runt med en massa killar. Gammalmodig syn, men thats me. 

Nu ska jag lägga mig i soffan och fortsätta tycka synd om mig själv. Aldrig mer dricka.


Likes

Comments

God dag.

Eller det blir ju god eftermiddag. Nu har ni kommit till min nystartade blogg, ska ju bli världskänd som alla andra unga tjejer i världen som bloggar. Okej, okej.. Jag erkänner. Är inte ute efter världsherravälde utan mest bara få utlopp för allt som händer i livet. Kanske ni kan säga till mig att skärpa till mig?!

Idag beslöt min kära pojkvän att bryta upp med mig, ett mycket konstigt uppbrott. Jag är en smått galen kvinna som inte menar något illa men har lite drag av psykiska åkommor i kombination med stressymptom. Han var mycket ärlig och berättade att han inte klarar av när jag får mina psykutbrott, altså, inte så att jag slänger grejer och är helt oresonlig, utan mer att jag blir bråkbenägen. (Sen hjälper det inte när jag vill ha ett svenssonliv och inte han) Han spenderade typ hela förmiddagen idag för att förklara varför han gör som han gör, och sen börjar vi båda skratta. Det är ju inte riktigt så ett uppbrott ska gå till. Vi ska ju sitta ledsna och gråta tillsammans, inte skratta. Tror vi började skratta på grund av det tragiska.

Så nu sitter jag här ensam.

En 30- plussare som är smått galen, men med massor av kärlek i kroppen. Och seriöst.. Vart är alla killar som vill ha en stereotypisk svennebanan?!

Likes

Comments