View tracker

Den dagen då Alexander blev en ängel sov vi på patienthotellet i Lund.

Dagen efter skulle vi ordna med allt det praktiska innan hemresan hem till Östersund kunde genomföras, samt att vi fick sitta med Alexander så länge vi önskade. Det fanns ju längre ingen större brådska att skicka honom ner i ett kallt kylrum på sjukhuset, eftersom vi valt att inte obducera honom. Det enda vi tillät va att de fick ta en bit av huden "biopsi". Visst ville vi reda ut alla frågetecken varför just vi fick en son som va så sjuk i sitt blodomlopp, men vi ville inte veta till vilket pris som helst. Vår pojke fick genomgå fler behandlingar inom sjukvården än vad i regel en normal människa gör som helhet under hela sin livstid. Så nu när inte Alexander va med oss längre i fysisk form ville vi att allt detta skärande/undersökande skulle upphöra.

Vi har alla tre nere i Lund lämnat blod som skall analyseras, bland annat vårat DNA skall undersökas för man skall titta på om det finns någon som helst genetisk orsak till denna händelse, eller om det är som läkarna säger att det är otur/slumpen som fallit sig så illa hos oss.

Vi får åka hem den 16/6-14 och vi tackar ödmjukast all inblandad personal i Lund för deras enastående kompetens och vård av våran lilla pojke. Vi är verkligen glad att våran Alexander fick avsluta sitt korta liv bland dessa människor. Vi fick förfrågan om att flyga till Östersund och avsluta hans liv där hemma så anhöriga hann ta ett riktigt farväl. Men jag tror att vi gjorde rätt för alla då vi valde att avsluta där nere på BIVA i Lund. Storebror Linus hann träffa Alexander 1 gång, och va påtagligt påverkad av hela sin situationen som hände med Alexander. Jag kommer aldrig att glömma det telefon samtalet med Linus när jag ringde från Lund och berättade för honom om att lillebror kommer troligtvis inte att klara sig. Linus grät verkligen så mycket, sådana gånger är det svårt att vara stark själv, men man måste.

Jag förklarade för Linus Att livet själen och döden är lika som en handske! Ta på dig en.

Såhär är det Linus: Stoppa in handen i handsken, handsken är din kropp, och din hand är själen. Alexander hade en dålig trasig handske, ingenting fungerade speciellt bra med den. Alexanders själ kröp en dag ur sin handske, och nu är själen fri och kan göra vad den vill, till och med kanske hitta en ny liten handske att bosätta sig i, en handske som är hel. sedan dess har vi ofta pratat om denna handske.


Vi flög hem på kvällen från Malmö, och vi landade hemma på Östersunds flygplats kl 22.00. Det va riktigt rogivande att komma hem och sova i sin egen säng igen. Det va bara i den tomma spjälsängen vi bäddat så fint i som det fattades något. Dagen efter började vi att packa ner det mesta bebissakerna vi plockat upp till lägenheten. På ett sätt kändes det sorgligt och definitivt, och på ett sätt ganska skönt. Kl 09.00 ringde kuratorn från barnavdelningen här i Östersund, och vi bestämde möte med henne till kl 13.00 så vi fick börja reda upp i härvan vad händer nu? Hur gör man? Som sagt har man inte varit i en liknande situation tidigare så känner man sig oerhört handlingsförlamad av ren okunskap hur man hanterar allt det praktiska i efterlivet.

Jag hade inte en aning om att man måste göra en dödsboanmälan på ett sådant litet barn. Och det är mycket mera papper som skall skrivas under och skickas hit och dit än vad man tidigare trott. Vi får ändock viss användbar information för stunden. Det viktigaste för oss är att få hem Alexander till orten. Så den dagen går vi även till Östersunds begravningsbyrå och påbörjar ett samarbete med dessa. Vi har en ganska klar blid hur vi vill att kista och dekoration och begravning ska se ut, så mötet med begravningsbyrån va väldigt behagligt förestående och smidigt. Begravningsbyrån lovar att Alexander ska senast 23/6-14 vara uppe i Östersund.


Den 26/6-14 hade vi bestämt träff med begravningsbyrån att vi skulle ses på sjukhusets kapell för att göra Alexander och placera honom i sin lilla kista. Vi skulle där byta hans sjukhuskläder till sina egna. Magnus och Linus ville dock inte medverka inne i rummet då jag skulle klä om Alexander. Detta på grund av att de ville minnas honom så som de sist såg honom. Alexander hade nu varit så pass länge avliden nu, så även inte jag visste vad som skulle vänta mig.

När jag kommer in i rummet där jag fått instruktioner om att Alexander ligger i en mjuklift som står på två ihopsatta stolar. till höger om mig står hans lilla vita kista som vi valt, det är nog den minsta lilla kistan jag sett, enbart 60 cm lång.

Jag går fram till babyliften och ser där att det ligger ett fårskinn och filten som vi svepte honom in i nere i Lund. Hela Alexander är insvept i filten, och ansiktet är inte synligt. Det känns nästan lite vemodigt att dra upp filten för att blotta ansiktet. Jag drar bort tyget som täcker ansiktet, och där är han! Min egna fina perfekta vackra pojke. Han hade knappt förändrats ett dugg sedan jag såg honom sist. Många avlidna kan ändras i färgen och se hel annorlunda ut efter ett tag, men inte vår pojke.

Jag gråter så oerhört mycket. Det va så mycket olika känslor på en gång. Han va så vacker. Varför fick inte jag behålla min lilla pojke i livet.


Jag hör hur det prasslar bakom mig. Linus har kommit in i rummet. Han vet att jag gråter ganska öppet nu och ofta, så han blir inte längre lika påverkad av att jag gråter längre. Iallafall inte som han visar. Han kommer fram och tittar på lillebror. Han tycker att han ser ut precis som förut. Även nu så kommer Magnus in i rummet. Vi hjälps åt att ta på Alexander sina nya kläder, och eftersom Alexander va så liten så fick jag jaga prematur kläder nere på stan. mössan va av minsta storlek men ändå för stor, bodyn va på vippen för stor den med en storlek 44. Byxorna va dock ett arv från Linus en storlek 50 och alldeles på tok för stora. Alexanders farmor Bitte hade stickat så fina barnkläder till Alexander.

Och givetvis fick Alexander ha den vita fina stickade tröjan som farmor gjort. även små stickade tussar till fötterna. Linus hade också köpt en liten fin vit kanin som han la i kistan hos Alexander, så att han hade en gose med sig. Vi hade även köpt ett täcke och kudde till kistan samt att vi la i råttan rådis som är med på det flesta bilder på Alexander i livet. Denna snutte köpte pappa Magnus till sitt första ofödda barn den 25/3-14, den dagen köpte vi även en sprillans ny barnvagn till honom.



Den 27/6 får vi besök av den kvinnliga präst som skulle hålla i Alexanders begravnings ceremoni. Vi skulle mera genomgående gå igenom hur vi ville att den skulle se ut. Vi fick genast ett gott intryck av henne, Det är oerhört viktigt att personkemin stämmer överens personer emellan då det handlar om att ge de finaste man har och älskar allra mest det allra bästa.

​Fortsättning följer i del 4

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Alexander överlever timme efter timme på fredagen, och för att minska eventuella obehag för honom sätter man tillbaka sondslangen i näsan för att kunna mata honom med "Suss mamma mu mjölk"

Dagen blir till kväll och personalen drar in en säng till i salen och sätter ihop dessa så att det blir som en stor dubbelsäng. Nu kan vi för första gången någonsin ligga bredvid varandra väldigt nära. Detta är något som man alltid tagit för givet att man alltid ska/kan göra med sin bebis. Alla självklara ting är tyvärr inte så självklara längre. Denna situation har verkligen fått mig att fundera på självklarheter, etik, moral ödmjukhet och hanteringar. Ja allt som hör livet till. Att första gången man ses kan även bli den sista.


Hela den natten sover jag med Alexander på mitt bröst. Jag ville vara närvarande och hålla honom in i det sista. Sina sista andetag ville jag att han skulle få ta i min famn. Natten var förhållandevis lugn. Alexander hade bara ett andningsuppehåll den natten, men kom igen sig strax därefter. Vi lyckades sova gott alla tre den natten, och klockan 08.30 på lördag morgon får vi flytta från intensivvårdsrummet in till et föräldrarum för att få mer stillhet och närhet utan övervakande av personal och maskiner. Samt att till allas glädje va en baby boom på väg in på neonatal biva som behövde vården och kompetensen som vi inte längre behövde eller va i behov av. Det enda vi behövde va att vara tillsammans med varandra, vi behövde endast hjälp med smärtstillande till Alexander då vi upplevde att han verkade ha ont.


I samband med att vi plockade Alexander ur respiratorn så slutade jag att äta och dricka.

Första dygnet mest för att vi alla trodde att det skulle gå väldigt snabbt. Men även lördagen blev en dag utan att tanka kroppen med bränsle. Jag hade kunnat äta om jag hade velat, men jag va verkligen livrädd för att göra det mest nödvändiga, det vill säga gå på toaletten och att pumpa ut brösten så att inte dessa skulle explodera. En gång va jag uppe på lördagen och kissade och pumpade ur så mycket som möjligt på så kort tid som det bara gick, för att sedan inta ryggläge igen med Alexander på bröstet. Vår fina kontaktman kom dock in på eftermiddagen med gräddglass och färska jordgubbar så vi skulle orka lite bättre efteråt. "All heder till henne" Lördagen blev till kväll och Alexander hade verkligen dålig syresättning i kroppen, nästintill obefintlig. Han hade inte kvar lång tid i livet.

Våran överläkare kom in ett par gånger under kvällen och natten och vi är nästan helt säkra på där vid ett tillfälle att nu har han dragit sitt sista andetag, under nu fem minuters långa andningsuppehåll. Men det lilla hjärtat slår och pojken börjar att andas igen. Vi är förstummade, läkaren är verkligen förundrad vilken liten kämpe vi har till son. Han verkar vilja trotsa allt vad medicinvetenskapen säger om döden. Alexander har fem ytterligare andningsuppehåll den natten, men vi sover förhållandevis bra trots alla blandade känslor.

Trots alla andningsuppehåll under natten så slår Alexanders hjärta starkt och friskt på söndagen. Trots att han nästan inte har någon syresättning alls i blodet/kroppen så är han vacker i färgen och andas på bra helt för egen maskin. Till och med mormor kan höra hans små väsningar i telefonen den morgonen. Jag gör ett snabbt toalettbesök den morgonen pumpar ur brösten, för själva känslan säger mig det att snart är det inte länge kvar innan vår pojke går ifrån oss.


Som tidigare nämnt, vår son är född och döpt efter stor fighter! Ger inte upp i första taget. Det känns precis som om vår son valt att stanna kvar i 48 timmar extra, bara för att vi skulle kunna känna någon form av normalitet i detta, även fast hela situationen inte va vad den skulle egentligen.

Dessa timmar och den närhet vi fått under dessa dygn är ovärderliga för oss. Alexander har två stycken andningsuppehåll på söndagen och jag tar min sista bild på Alexander klockan 14.30.


Jag somnar sedan och vaknar hastigt med ett ryck kl 15.00 ca tre minuter senare hör jag hur Alexanders diafragma drar ihop sig och krampar. Detta är något jag önskar att ingen annan förälder skall behöva höra sitt barn göra. Efter några minuter av detta och klockan är nu 15.15 och Alexander har nu slutat att andas. Denna gång vänder jag mig till Magnus och säger -Nu tror jag att det var sista gången, ring efter en sköterska. En sköterska kommer in till oss och lyssnar på honom, han andas inte men hjärtat slår fortfarande. Vi får vara ensam med Alexander, vi gråter tillsammans men är oerhört lättade över att han inte längre kan plågas, ingenting kan nu mera göra ont, inte längre behöver du vara rädd lilla älskade barn. Vetskapen om detta gav mig även en form av sinnesro i stunden. Jag håller Alexander hela tiden i min famn, men jag vet att personalen måste komma in och dödförklara honom. En sköterska kommer in och lyssnar återigen på honom, klockan är nu 17.00 och trots att han inte andats på 1 timme och 45 minuter så slår pojkens hjärta fortfarande. Jag ombeds att lägga Alexander åt sidan på sängen bredvid mig så hans hjärta får en chans att sluta att slå.. Hans hjärta verkade slå så länge som jag höll honom nära. klockan 17.20 tjugo minuter efter jag lagt Alexander på sängen kom sköterskan in igen och lyssnade på honom. Denna gång hade Alexanders hjärta slutat att slå, och man kunde nu fastställa honom som avliden.

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig själv i denna situation! Aldrig, aldrig någonsin. Jag är både arg förtvivlad,ledsen,apatiskt, glad, lycklig och tacksam och överväldigad över allt jag varit med om dessa snart tjugo dagar sedan mitt andra barn kom till världen. För hur jag än det är, försöker jag att tänka stort på det hela. Det vill säga ödet, lärdom, erfarenhet. Inget/Ingen kan ta ifrån oss den gåva vi fått. Vi fick låna Alexander en liten stund i vårat liv, och han har lärt mig mera o, livet än vad jag lärt mig på mina 30 år. Det känns underbart att Alexanders öde har påverkat så många andra människor och även fått beröra deras hjärtan och själar med sitt eget öde. Det är något jag är riktigt stolt över. Kan man göra/påverka andra i något som är positivt så är det ett framsteg till en bättre värld. Jag är oerhört tacksam och glad över att jag fått höra att så många andra föräldrar kramat sina barn en extra gång efter dessa har läst något som vi skrivit om våran Alexander Det gör mig lycklig.

Jag kommer fortsättningsvis att skriva om bearbetningen i våran sorg och om provsvar och den stora frågan, varför detta hände. Ni som önskar att fortsätta läsa om våran familj/öde skall känna sig varmt välkommen till denna blogg.


​Fortsättning följer i del 4

Likes

Comments

View tracker

Barnläkaren som medverkade vid nerflygningen av Alexander skickar oss dock en bild som visar att de kommit fram och att allt gått väl.

Jag och Magnus sov hemma den natten innan vi skulle flyga ner till Alexander. Både jag och Magnus somnat väldigt snabbt den natten av ren utmattning både fysiskt och mentalt.

klockan 05.00 ringer våra larm på mobilerna. Det är dags att stiga upp och göra sig i ordning innan taxin kommer och hämtar oss för avfärd till Åre/Östersunds flygplats.

Jag som hatar att flyga, jag har inte suttit i ett flygplan på över 10 år. Och sist jag flög fick jag så otrolig panik och tårarna sprutade åt alla håll och kanter och jag satt som paralyserad i flygplansstolen och kunde inte röra mig.

Hur skulle det då gå denna gången?

Vi kom upp på flygplatsen och checkade in bagaget och gick genom säkerhets kontrollen för att sedan ta en snabbfika i cafeterian.

Till min stora förskräckelse ser jag att det är ett flygplan med synliga propellrar som vi skall flyga med. Jag som alltid har sagt att jag aldrig mot någon som helst förmodan skulle sätta mig i ett sådant flygplan, inte ens om det gällde mitt eget liv.

Men nu gällde det Alexanders, Alexanders liv stod på spel och dessa skräckkänslor var som bortblåsta, den enda oro och förtvivlan som fanns i mitt huvud just då var hur det skulle gå för våran lilla kille.

Både start och landning Ösd-Bromma, Bromma-Sturup fungerade hur bra som helst. Jag ville bara komma ner till Lund och lägga mina händer över mitt barn.

Äntligen är vi framme vid Lunds universitets sjukhus. Det va en oerhörd lättnad att få kliva in på neonatala barnintensiven. Vi blev varmt mottagen och välkomna av receptionisten som direkt hänvisar oss till rummet där Alexander vårdades.

Alexander ligger på en liten sal där man vårdar ett barn till som kräver intensivvård.

Varje barn har en egen barnsjuksköterska som vårdar denne enbart under dagen, därav för att kunna ha full kontroll. Barnet tilldelas även specifik kompetens för enskilda sjukdomstillstånd.

Det va oerhört skönt att veta att dessa små pyren får endast det allra bästa.

Vi får hälsa på en trevlig tjej som kom att bli våran kontaktman under vistelsen på sjukhuset.

Tack för din insats "Therese Olsson" Du är verkligen en person som passar att arbeta med såväl små barn som vuxna i kris.

Jag och Magnus va oerhört glada att vi blev tilldelade just henne.

Alexander hade iallafall fått plocka bort de nålar/krokar som satt innanför skinnet i skallen som man satte i Östersund. Nu hade man istället satt elektroder som var fastsatta med klister.


Under tiden vi reste ner till Lund, så har man där nere hunnit göra en CT-Scan på den förmodade förträngningen på Alexanders aorta. Den påvisade att det längre inte handlade om en förträngning i stora kroppspulsådern, utan det visade sig nu att han hade en blodpropp i aortan istället. Man kunde alltså inte hjälpa honom med en operation längre,eftersom det inte va det felet man från första början trott. Hela världen rasade samman igen, men vi levde ändock på hoppet om att det skulle gå bra till sist.

För att se hur pass brett område skadorna befann sig på var läkarna tvungen att göra en skiktröntgen på alla kärl som syresätter övre delen av kroppen, samt att ett nytt ultraljud på hjärnan skulle göras för att se hur pass mycket skada blodpropparna och blödningarna i hjärnan orsakat under dessa få dagar han varit i livet.



När man får sådana här besked känns allt bara så hopplöst. Men vill bara ta upp sitt barn och bära iväg med det och aldrig blicka tillbaka och låtsats som ingenting har hänt, man vill leva i förnekelse, om så bara för en liten stund. Jag önskade att jag bara drömde den hemskaste mardröm jag någonsin drömt, och att jag skulle snart vakna och ligga där o sängen höggravid eller ännu bättre med ett friskt barn i famnen. Men så var inte fallet för oss. Det enda vi nu kunde göra va att finnas till där för Alexander, att han skulle få känna att han hade två föräldrar som älskade honom över alla gränser. Att bryta ihop för att sedan komma tillbaka med ny kraft va ett måste under denna tid. Hade vi inte haft varandra att ventilera med, gråta ut hos varandra under dessa dagar, så hade nog bägge gått under.


Dagen efter fick vi nya besked efter man fortsatt att undersöka Alexander. Både en ny magnetröntgen och skiktröntgen var utförda. Alexander hade blodproppar både i stora kroppspulsådern och i stora halsartären, samt många fler proppar och blödningar i hjärnan.

Läkarna vågade inte efter denna vetskap behandla honom med propplösande medel, inte så länge som blödningarna i hjärnan fanns kvar där och inte var läkta.

På grund av sin stora medicinska problematik det vill säga blodpropparna, det tillstånd som nästan förstört hela han lilla hjärna, endast de basala delarna fungerade tydligen problemfritt. Alexanders hjärna hade blivit hårt utsatt av syrebrist.

Skräcken va total. Detta betyder i det stora hela, att det mest humana för vår älskade kille är att sluta behandla honom med mediciner, och ta bort så kallade livsuppehållande maskiner: CPAP ovh respirator för att låta honom i bästa fall somna in. Ibland händer det att barnet fortsätter att leva ändå trots att oddsen är minimala och dåliga! Med det förekommer. Men vilket liv skulle Alexander få då? Varför leva om man nu kräver maskiner som lever åt dig så att säga.


Vi kommer överens med tre stycken överläkare att det bästa för våran kille är att låta naturen ha sin naturliga gång. Är det meningen att vår kille ska överleva så gör han det. Men är det meningen att han skall lämna detta jordeliv somnar han in.

Det är en fruktansvärt skruvad situation som vi hamnat i.

Herregud, jag är en nyförlöst mamma med ett barn jag älskar över allt annat, som jag nu inte kommer att få behålla. Nu går vi här nere hundra mil hemifrån och bestämmer vilken tid vårat barn ska dö.

Något som är viktigt för oss båda är att Alexander får döpas innan man gör någon som helst åtgärd. Även om jag inte tror specifikt på "GUD" en farbror som sitter på ett moln och bestämmer över liv och död, så känns det ändock viktigt att han får sitt fullständiga namn i faders sonens och den heliga andes namn. Dopet har alltid varit en viktig milstolpe i livet.

Klockan 11.00 Fredagen den 13/6-14 döps våran lilla pojke till ALEXANDER Bo Emmanuel Lantz.


Vid dop ska man i regel gråta av lycka. Att man får namnge sitt älskade barn som man skall vårda tills att denne är redo att ge sig av på egen hand i livet. Jag grät, jag grät floder på Alexanders dop. Men inte i vetskapen om att jag skulle få ha kvar honom i livet, utan att jag visste att snart skulle min lilla perfekta pojke snart skulle lämna oss. Ändå kunde jag känna lycka över att vi blivit tilldelad en jättefin kvinnlig präst som gjorde Alexanders dop till något väldigt vackert.

Klockan 14.10 väljer vi att avsluta alla livsuppehållande åtgärder för Alexander.

Man drar ur respiratorn, och nu är det upp till ödet och Alexanders kropp och vilket håll vi alla skall gå.. Fast än att paniken och skräcken finns inom mig, känns det ändå som jag gjort det bästa för Alexander, jag har gett honom en möjlighet att vandra vidare till en friskare kropp, jag kan inte hålla fast vid en kropp som inte skulle innebära mer än smärta för honom, för min egen skull. Vi valde att tänka på Alexanders bästa.

Läkarna var helt säkra på att Alexander inte skulle leva mer än två timmar utan andningshjälp. Men Alexander var verkligen en kille med stor livsvilja och starkt hjärta.


​Fortsättning följer i del 3

Likes

Comments

Hej!

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva blogg igen. Nu är det fyra år sedan jag skrev av mig mina tankar och funderingar kring och om livet.

vad har då hänt sedan dess? Herregud ja massor.

Varför börjar jag nu, och skriver igen?

För 16 dagar sedan blev jag tvåbarnsmor. Vår lilla Alexander valde att titta ut helt oförberett i v 34+1.

Jag och sambon "Magnus" hade märkt att det senaste 1.5 dygnet så hade vår lille mma fighter inte levt rövare i magen som han annars brukade göra. Alltid runt 22.00 på kvällarna satte han och pappan igång och boxa/buffa på varandra då jag hade somnat. Men tyvärr fick vi inget gensvar hur än vi försökte ruska magen. Jag provade allt! Dricka iskallt vatten, äta massa socker och dricka läsk. Men ingen av alla kända huskurer verkade hjälpa för att sätta fart på bebisen så han rörde på sig normalt igen.

Vi valde att besöka ´förlossningen Torsdagen den 5/6-14 bara för att "Kolla läget" Senare på kvällen skulle vi få besök av min lillasyster och hennes respektive och äta go middag.

Jag tog en dusch och sminkade upp mig och tog på mig svarta leggings/stringtrosor och en lilablommig klänning. Även som gravid vill man försöka att lägga manken till, och på något udda sätt känna sig halvsexig trots den enorma kroppshyddan.

Väl uppe på plan 7 ringer vi på dörren till förlossningen. Vi blir väl mött av en trevlig barnmorska som hälsar oss hjärtligt välkommen. Det första jag får göra när vi kommer in i undersökningsrummet är att ställa mig på vågen. Jösses 80.3 stadiga kilo. dvs nästan 20 kilo upp sedan inskrivning på MVC.

Därefter sätter barnmorskan ett Ctg.



Ett CTG sätter man för att bland annat kontrollera bebisens hjärtljud, samt mammans puls och eventuella värkar och dess styrka.

Till en början verkar allt bra,, men efter några extra minuter med CTG så bedöms CTG intagningstestet som ej normala, och fosterljuden var helt plötsligt inte heller längre normala. Det visade sig att Alexanders puls gick både upp och ner. Ibland var hjärtljuden uppe på 140 slag per minut och stunden senare på under 90 och ibland runt 50 slag per minut. Nu stod det helt klart att Alexander inte mådde bra i min mage, Barnmorskan flyttar runt CTG dosorna på magen, eftersom man bitvis inte hör hjärtljuden. Man konstaterar att Alexander hade stora djupa dippar i sin hjärtverksamhet.

Barnmorskan konsulterar då med en förlossningsläkare som kommer in och gör en gynekologisk undersökning. Denna undersökning resulterar i att jag börjar att blöda, relativt mycket också. Ingen vet egentligen vart ifrån blodet kommer eller varför. På grund av hjärtljuden och blödningen så väljer man att sätta igång med förlossning genast.

Inne på förlossningsrummet sätter man nålar i de flesta vener jag har på både händer och armar. Många försök och misslyckanden blir det innan man lyckas sätta 2 stycken infarter på mig. Mina annars så väl synliga blodgivarådror smet verkligen iväg och blev totalt osynliga.

Därefter tar man spräcker man fosterhinnorna och sätter värkstimulerande dropp för att få igång förlossningen. Man sätter även en skalpelektrod på Alexanders huvud för att kunna ha full kontroll på hans värden utan att jag skall vara kopplad till ett vanligt CTG.

Man tar förberedande snittprover och koagulationsprover och jag blir satt i snittberedskap.

Efter någon timma med värkstimulerande dropp ser läkaren att Alexander blir allt för påverkad av att drivas ut i en vaginal förlossning. Så man väljer att avsluta och det blir ett akut kejsarsnitt istället.

Domen löd "Svagt värkarbete och förlossning komplicerad av fosterasfyxi.

Allt går nu väldigt snabbt. Jag får kliva över till en annan säng och blir snabbt ner transporterad till operation. Jag hamnar på operationssal 4. Alexander beräknas vara ute ur magen innan klockan 16.00.

Det är sladdar hit och dit, man sticker mig ännu mera, jag får krypa ihop likt en katt på sidan för att man ska sätta en spinal bedövning på mig. Jag blir bedövad från bröstet och ner till tårna på ca 10 minuter, jag kan nu inte känna eller röra mina ben längre. Ett grönt skynke spänns upp framför mig, och jag känner hur det trycks och bufflar på magen, det var varken obehagligt eller gjorde ont.

Helt plötsligt på min vänstra sida ser jag hur någon springer förbi med en liten mask med mycket hår och stora ögon i väldig hast. VÅRAN ALEXANDER ÄR FÖDD.


Vi åkte sedan ner på BB för att invänta att bedövningen skulle släppa i benen så att jag kunde transportera mig i rullstol upp till Alexander. Bedövningen släppte ganska omgående vill jag minnas. När vi kom upp på AVD 109 fanns där en läkare som informerade oss om Alexanders tillstånd.

Alexander hade krampat många gånger efter han kommit upp på avdelningen. Och läkarna ifrågasatte mig om jag nyttjat några substanser som kunde ha gett honom abstinens besvär. Självfallet inte, jag tog nästan illa upp! Men vet ju med mig att de måste fråga för att kunna utesluta sådana fall.

Det enda jag nyttjat under min graviditet var koffein. Några koppar kaffe om dagen. Men detta har ingen som helst knytning till kramper eller abstinensbesvär hos bebisen.

Läkarna fortsätter att söka anledningen till varför han krampar.

På fredagen den 6/6-14 Görs ett ultraljud på Alexanders huvud. Och då gör man den fasansfulla upptäckten att han har blödningar i hjärnan. Känslan i kroppen då läkaren sa dessa ord kommer jag aldrig att glömma, och det går inte att jämföra med någon annan känsla jag upplevt i livet heller.

Tusen tankar börjar att snurra i huvudet. Herregud när har detta hänt, och varför? jag trodde att mitt barn va friskt men bara hade lite bråttom ut och inte trivdes i magen. Varför det har hänt vet man inte, Men Östersund har ständig kontakt med neurologer i Umeå som kontinuerligt läser av Alexenders EEG kurvor och analyserar hans kramper



Som tidigare sagt tusen och en frågor snurrar runt på en och samma gång. Frågor som vad händer nu? Hur pass skadad kommer han att bli? Kommer han att behöva någon form av hjälpmedel i framtiden? Rullstol, sondmatning eller bara ett normalt barn med nedsatt fysisk förmåga?

Detta är ju vansinne. Kan en hjärna läka sig frisk? Vilken grad av hjärnskada har han fått? Till svar på det fick vi att det man sett nu, så rör det sig troligtvis om en grad 1 blödning, vilket i sin tur kan påverka motoriken, vilket medför att Alexander kan behöva hjälp från logoped/sjukgymnast från barnhabiliteringen i framtiden. för att lära sin kropp en ny förmåga.

Mera information om blödningens specifika utbredd i hjärnan får vi veta då en magnet röntgen är gjord. Denna var beställd till måndagen 9/6-16.

Under helgen kommer tre olika läkare in och tittar till Alexander. Alla har sina specifika inriktningsområden. Under denna helg hittar man även ett blåsljud på Alexanders hjärta som man väljer att noggrant följa upp. Läkarna gör ett nytt ultraljud på hjärtat och hjärnan på Alexander. På hjärnan ser man att ingen ny blödning tillkommit, men vi måste ändock invänta magnet röntgen som sagt för att veta mera.


Ultraljudet av hjärtat visar på att flödena i hjärtat inte fungerar normalt, och då kommer nästa chock.

Vi fick veta att Alexander troligtvis har en förträngning på stora kroppspulsådern, vilket medför att inte blod kan passera som normalt genom där och ut till övriga delar av kroppen.

Östersund tar då kontakt med överläkare på Barnintensiven i Lund, där man är specifikt inriktad på att operera barn hjärtan/kärl.

Allt händer igen nu väldigt snabbt. Och mellan denna kontakt med Lund och två timmar senare är Alexander instoppad i kuvösen i full färd med att flyga i ambulansflyg ner till Skåne.


Jag och Magnus fick vänta till nästa dag att flyga ner reguljärt till våran lilla kille.

Vi hade förhoppningar om att Alexander endast skulle opereras och sedan tillfriskna så pass snabbt nere i Lund så vi kunde inom en snar framtid kunna ta med oss honom tillbaka till Östersund sedan.


Fortsättning följer i del 2

Likes

Comments

Hej världen!

I två år har jag fördärvat letat, tänkt, slitit mitt hår för att hitta igen, komma på eller bara komma in på min gamla blogg adress där hela Alexanders korta livs historia fanns dokumenterad. Tyvärr kom jag varken ihåg lösenorden eller gamla mail adressen.

Jag har många gånger under denna tid fått frågan! Varför slutade du att skriva! Orsakerna va många just då, men nu tänkte sammanställa allt igen från början till slut och vad som hände sedan.

Hjärtligt välkommen till min nya blogg❤️

  • 32 readers

Likes

Comments